Frågor från läsekretsen

● Var det inte en kompromiss från aposteln Paulus’ sida, när han sade inför Sanhedrin:”Jag är farisé”? — G. B., Etiopien.

Paulus’ uttalande måste betraktas i sitt sammanhang, som vi här återger: ”När nu Paulus lade märke till att den ena delen var av sadducéerna men den andra av fariséerna, begynte han ropa i Sanhedrin: ’ Bröder, jag är farisé, son av fariséer. Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu håller på att dömas.’ Emedan han sade detta, uppstod ett meningsbyte mellan fariséerna och sadducéerna, och mängden blev delad. Ty sadducéerna säga, att det varken finnes uppståndelse eller ängel eller ande, men fariséerna förkunna offentligen dem alla. Så utbröt ett högt skriande, och några av de skriftlärda av fariséernas parti stego upp och började tvista häftigt och sade: ’Vi finna ingenting orätt hos denne man, men om en ande eller en ängel har talat till honom, —.’ När nu meningsbytet blev våldsamt, blev militärbefälhavaren rädd, att Paulus skulle bliva sliten i stycken av dem, och befallde soldattruppen att gå ned och rycka honom ur deras krets och föra honom in i soldaternas kvarter.” — Apg. 23:6—10, NW.

Sanhedrin visste att Paulus inte hörde till fariséerna. Han hade varit mycket nitisk som kristen, och han skulle aldrig ha kunnat få Sanhedrin att tro, att han följde fariséernas läror och bruk. Det skulle ha varit lönlöst att försöka det, även om han hade velat kompromissa och framställa sig i en oriktig dager på detta sätt. Det är alltså det sammanhang, vari detta uttalande förekommer, som vi måste ta i betraktande. Hans påstående, att han var farisé, måste ha haft en viss begränsning, och genom att undersöka framställningen i övrigt kan vi avgöra, vilken begränsad innebörd hans yttrande hade. När han sade, att han var farisé, förband han detta med den förklaringen, att man höll på att döma honom för hoppet om de dödas uppståndelse. Sadducéerna trodde inte på en uppståndelse, men fariséerna gjorde det, och det gjorde också Paulus. I detta avseende var Paulus ense med fariséerna. Han var farisé, vad beträffar hans åsikt om det ämne han här förde på tal, nämligen uppståndelsen, och när han här fäste uppmärksamheten vid detta ämne, visade han, att hans ståndpunkt överensstämde med fariséernas tro. I vilken tvist som än kunde uppstå beträffande detta ämne måste Paulus stå på fariséernas sida och inte på sadducéernas. Innan Paulus blev kristen, hade han varit farisé, och sedan han blev kristen, var han fortfarande överens med dem på vissa punkter, såsom i fråga om uppståndelsen, änglar och några punkter i lagen. (Apg. 26:5; Fil. 3:5) I dessa avseenden, inom dessa snäva gränser, kunde han alltså ansluta sig till fariséerna, och det var i denna begränsade mening som hans åhörare tog hans påstående, ty de hade förvisso vetskap om att han inte var någon farisé i den bemärkelsen, att han tillhörde den sekten, och det skulle ha varit gagnlöst för honom att försöka få dem att tänka annorlunda.

Jehova godkände det vittnesbörd som Paulus här hade avgivit och sade att Paulus skulle bära vittnesbörd också i Rom. Kort efter Paulus’ framträdande inför Sanhedrin, visade Jehova Gud sitt godkännande: ”Men följande natt stod Herren över honom och sade: ’Var vid gott mod! Ty såsom du i Jerusalem har avgivit ett grundligt vittnesbörd om det som gäller mig, så måste du också bära vittnesbörd i Rom.’ ” Med tanke på detta godkännande kan alltså ingen människa med rätta anklaga Paulus för kompromiss. — Apg. 23:11; NW; Rom. 14:4.

● I 1 Moseboken 3:16 läser vi hur Jehova sade till kvinnan, att han skulle föröka hennes smärta vid barnafödande. Anger inte detta, att barnafödandet skulle ha varit förenat med någon smärta, även om kvinnan inte hade syndat? — G. V., Belgien.

Första Moseboken 3:16 (NW) lyder: ”Till kvinnan sade han: ’Jag skall storligen föröka ditt havandeskaps smärta: under födslovåndor skall du föda barn, och din längtan skall stå till din man, och han skall behärska dig.”’ Sedan kvinnan hade syndat, sade Jehova till henne, att hon skulle föda barn under födslovåndor. Detta betydde smärta för modern som hade syndat. Den utlovade ökningen av smärtan torde tyda på att det fallna kvinnosläktet skulle få sin smärta förökad under århundradenas gång, därför att den tilltagande degenerationen och de hopade svagheterna skulle medföra ökad smärta och svåra perser. Om detta är fallet, sätter det smärtans ökning i förbindelse med den synd som i första hand gav upphov åt degenerationen, och detta med all rätt. Ju närmare fullkomligheten kvinnorna var, dess mindre svårighet torde det ha varit för dem att föda barn.