En balanserad syn på sällskapsdjur
KANHÄNDA har du ingen leopard, utter eller boaorm i ditt hem eller på din gård. Kanhända har du ett vanligare, mindre husdjur — kanske bara en hund eller en katt. Även om så är fallet, kan det fortfarande ifrågasättas om djuret är ”på sin rätta plats”, vare sig i fysisk bemärkelse eller på annat sätt. Din egen inställning till djuret och hur du behandlar det kan vara orsaken till en olämplig situation. Hur kan man avgöra en sådan sak? Genom att studera Skaparens uppsåt, när han utformade djuren, och uppsåtet med oss själva samt den ställning i förhållande till människan som Skaparen tilldelade djuren.
Bibelns berättelse visar att av alla jordens skapade varelser endast människan gjordes till Guds avbild och lik honom. Människan fick herraväldet över alla andra jordevarelser. (1 Mos. 1:26—28) Adam var intresserad av djurvärlden och gav alla djuren namn, men han fann dock bland dem ”icke någon hjälp, sådan som honom hövdes”. (1 Mos. 2:19, 20) De är alla underlägsna människan, vilket träffande beskrivs av Jesu lärjungar Petrus och Judas med orden ”de oskäliga djuren”. — 2 Petr. 2:12; Jud. v. 10.
Det är sant att djuren leker och att de visar sådana känslor som välbehag, nedstämdhet, tillgivenhet, fruktan, vrede och oro. Den ena individen är också olik den andra och visar upp karakteristiska särdrag både mellan olika arter och inom samma art. Men såsom Hans Bauer påpekar i sin bok Tiere sind ganz anders (Djuren är annorlunda) på grundval av mycket bevismaterial och omfattande forskning: ”Hur mycket djurens handlingar än må likna människans ... är det aldrig på grund av abstrakta idéer som ett djur grundar sitt handlingsmönster eller ens de enstaka handlingar som tillsammans bildar detta mönster. ... Ingenting som ett djur gör eller underlåter att göra sker som en följd av en kedja av idéer, ett uppsåtligt övervägande eller en tro.” I stället är det, sammanfattar Bauer, ”resultatet av de miljövillkor som djuret måste möta”. — Jämför Psalm 32:9.
Man har gång på gång kunnat påvisa att djurens ”förstånd”, som tar sig sådana uttryck som förmågan att konstruera dammar (bävrar), bygga vaxkakor (bin), spinna nät (spindlar) och liknande ting, är ett instinktivt förstånd. Djuren presterar detta även om de är uppvuxna isolerade från andra medlemmar av sin art. Det är ett förstånd som Skaparen har byggt in i deras genetiska utrustning.
Många djur kan förstås tränas till att utföra saker som är nya för dem och inte tillhör deras nedärvda egenskaper. Men det finns alltid en gräns för detta, som beror på de naturliga egenskaperna hos djuren i fråga. En apa kan exempelvis lära sig cykla eller åka skridskor. Men den kan aldrig lära sig fårhundens arbete med att vakta hjorden eller driva den in i eller ut ur en fålla. Det är inte heller alla hundraser som lämpar sig att läras upp till fårhund.
Människorna, däremot, kan forma idéer. De kan föra deduktiva och induktiva resonemang, vilket innebär att de kan dra slutsatser genom att från det enskilda fallet ställa upp en allmän regel eller genom att se sammanhanget mellan orsak och verkan. Människan kan därför utnyttja den kunskap och insikt som vunnits av tidigare erfarenheter till att lösa nya problem som kommer i hennes väg. Människan kan medvetet och uppsåtligt utvidga sin kunskap och insikt. Människan kan också förstå, tro på och hålla fast vid normer för rätt och orätt, gott och ont, rättfärdigt och orättfärdigt. Djuren kan ingenting av allt detta.
Försiktighet är av nöden
Om vi är angelägna att vara Gud till behag i våra liv, måste vi iaktta försiktighet beträffande de sällskapsdjur vi äger. Vi kan lägga märke till att det var en felaktig inställning till djurvärlden som bidrog till att den första kvinnan förföll till upproriskhet mot Gud. Hon lät sig förledas av ord som tycktes komma ur munnen på en orm, ett djur som instinktivt är ”försiktigt”, men ändå är ett ”oskäligt djur”. — 1 Mos. 3:1—6.
Genom århundraden sedan dess har falsk tillbedjan ofta varit förbunden med en felaktig syn på djurvärlden. Krokodiler, babianer och tjurar har hållits i templen, där de blivit badade, parfymerade och matade med den bästa föda, medan människorna i samma område hungrade och bodde under eländiga förhållanden. Mäktiga riken har tagit ett vilddjur eller en fågel som den stolta symbolen för styrelsen och folket och har intensivt vördat denna djursymbol.
Även om vi inte förgudar ett djur såsom heligt, vad skall man då säga om att ett sällskapsdjur behandlas som om det var jämbördigt människorna? Om vi visar större intresse för djuret och dess behov än för våra medmänniskor, så att vi bagatelliserar deras behov till förmån för djurets, vad skall man anse om det? Om vi är villiga att göra stora uppoffringar för att lindra djurens lidanden, men inte ”älskar vår nästa såsom oss själva” och barmhärtigt hjälper andra på samma sätt som Guds Son gjorde här på jorden, kan då det vara ett rätt handlingssätt? (Mark. 6:34) I vart och ett av dessa fall skulle djuret ges en ställning där det inte hör hemma, eller hur?
Det händer kanske inte ofta, men visst förekommer det, att människor låter sitt älsklingsdjur sitta med vid matbordet och äta på en tallrik tillsammans med de andra medlemmarna av hushållet. Det finns människor som testamenterar tiotusentals kronor till omvårdnaden av ett älsklingsdjur. I andra fall lägger man ner stora summor på att hålla ett sjukt gammalt djur vid liv, till och med om det innebär en hälsofara för andra personer i hemmet att djuret finns kvar där.
Vi bör ha i minnet att den inspirerade skribenten Judas ger uttryck åt Guds förkastelsedom över de änglar som ”icke behöllo sin furstehöghet, utan övergåvo sin boning” och bedrev det som var ”onaturligt” för deras andenatur och för den ställning som Gud hänvisat åt dem. (Jud. v. 6, 7) När människor försöker upphöja djuren till människans nivå, förringar de sig själva och behåller inte den värdiga, höga ställning som Gud ursprungligen gav åt människan. Samtidigt ger de djuren en ställning i förhållande till människan som inte är i överensstämmelse med Guds uppsåt och som är ”onaturlig”.
Men kan inte skildringen i 2 Samuelsboken 12:1—6 citeras som ett belägg för att det är riktigt att umgås med djuren så som i det föregående beskrivits? Där berättar profeten Natan för kung David om en fattig man, som hade köpt ett litet lamm som han födde upp hos sig och sina söner. Berättelsen lyder: ”Det åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare och låg i hans famn och var för honom såsom en dotter.” En rik man som ägde många får tog så lammet ifrån mannen och använde det till föda åt en gäst. David fann berättelsen trovärdig och inte långsökt, ty när berättelsen var slut upptändes han av vrede och sade: ”Så sant HERREN [Jehova] lever: dödens barn är den man, som har gjort detta. Och lammet skall han ersätta fyradubbelt, därför att han gjorde sådant och eftersom han var så obarmhärtig.” Vad är att säga om detta?
För det första innebär inte uttrycket ”åt av hans brödstycke och drack ur hans bägare” att lammet satt till bords med familjen eller att det drack ur samma kärl som mannen. Det utsäger endast att mannen delade med sig av sin mat och dryck till lammet. Ofta hänsyftar ordet ”bägare” i bibeln inte på dryckeskärlet som sådant utan på vad det innehåller, kvantiteten i bägaren, och det är uppenbarligen så att mannen hällde upp en del av sin egen dryck åt lammet. (Jämför Matteus 26:39, 42; Johannes 18:11; Markus 10:38—40.) Mannen höll det också varmt om natten genom att det fick sova hos honom. Varför? Naturligtvis för att hålla den lilla varelsen vid liv, eftersom djuret var skilt från sin mor.
Dömde David i sin vrede den rike mannen att mista livet för att han hade dödat ett lamm? Nej. Berättelsen visar att han ansåg att en sådan man förtjänade döden ”eftersom han var så obarmhärtig”. Mot vem? Mot lammet? Nej, om inte den fattige mannens lamm hade använts för måltiden, så skulle ett av den rike mannens lamm ha dödats. Davids vrede upptändes i stället därför att den rike mannen inte var barmhärtig mot den behövande mannen, mot människan, och dennes familj. För sina knappa tillgångar hade den fattige mannen köpt det djur som med tiden skulle ge familjen ull och mjölk och kanske också bli upphovet till en hel fårhjord. Alla hans omsorger och uppoffringar var nu förgäves. Davids dom gick ut på att den rike mannen skulle ersätta honom med fyra andra lamm i enlighet med lagen i 2 Moseboken 22:1. (Här visar profeten Natan att berättelsen egentligen belyser den vinningslystnad och brist på barmhärtighet som David själv hade visat mot Uria.)
Därmed är inte sagt att Gud inte bryr sig om djuren. I den lag som han gav Israel fanns flera föreskrifter om att vänlighet och omtanke skulle visas både egna och andra israeliters djur. Djuren skulle ha viloperioder, de skulle hjälpas i nödsituationer, de skulle inte okas i omaka par och inte ha munnen bunden då de tröskade. (2 Mos. 20:10; 23:4, 5, 12; 5 Mos. 22:10; 25:4) Psalm 23 ger en vacker skildring av den omsorg som israelitiska herdar visade sina får. En grym inställning till djuren stod inte att finna hos de rättfärdiga, men den kännetecknade de ogudaktiga. — Ords. 12:10.
Djuren var dock till för att vara människans tjänare, inte tvärtom. Gud tvekade inte att använda djurhudar som kläder åt det första människoparet. (1 Mos. 3:21) Han fann behag i att Abel frambar ett får som offergåva. (1 Mos. 4:4) Aposteln Petrus säger att de oskäliga djuren ”äro födda till att fångas och förgås”. (2 Petr. 2:12) Detta innebär inte att det var Guds enda uppsåt med att skapa djuren att de skulle förgås, och inte heller rättfärdigar det att djuren dödas till förlustelse, som då man utövar jakten som sport. Men åtminstone alltsedan syndafloden har Gud gett människan rätt att använda ”alla djur som rör sig och är vid liv” till föda liksom de gröna örterna. (1 Mos. 9:3, NW) Att äta dem är ju att låta dem ”gå under genom förbrukning” i den bemärkelse som nämns i Kolosserna 2:21, 22.
Guds lag föreskrev ytterligare att varje djur skulle dödas som utgjorde en verklig fara för människan. (1 Mos. 9:5, 6; 2 Mos. 21:28, 29) Rävar som förstörde en vingård kunde fångas i fällor, och vilda djur som anföll en mans hjord kunde dödas. (Höga V. 2:15; 1 Sam. 17:34, 35) Människans rättmätiga intressen och välfärd hade alltid företräde. Då djuren kom i allvarlig konflikt med dessa kunde man avlägsna djuren utan skuld inför Gud, Skaparen.
När djuren dör
Det är bara naturligt att ett djur — en hund, en häst eller vilket annat djur som helst — som har varit ett visst sällskap under en följd av år, kommer att saknas av sin ägare när det dör. Men även här är det nödvändigt att bevara en balanserad syn.
I skilda delar av världen finns så kallade djurkyrkogårdar med gravstenar för olika djur. Detta leder tanken till de påkostade begravningar som de forntida egyptierna gav sina heliga Apistjurar, liksom även till de särskilda begravningsplatser som innehåller hundratusentals mumifierade katter, babianer, krokodiler och schakaler.
Ett sådant handlingssätt är helt främmande för vad bibeln lär. Bibeln visar att endast människan fick löfte om att få leva för evigt. Adam skulle dö endast om han inte lydde Gud. (1 Mos. 2:16, 17) Vi, hans ättlingar, är i ett döende tillstånd, som beror på den synd vi ärvt från honom, ”ty den lön, som synden giver, är döden, men den gåva, som Gud av nåd giver, är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre”. (Rom. 6:23; 5:12) Andra varelser, såsom ”de oskäliga djuren”, kan inte utöva medveten eller uppsåtlig synd mot Gud. Deras död beror helt enkelt på naturliga processer, den allmänna livslängd som från begynnelsen är nedlagd i deras arvsmassa. Medan sålunda en noshörning kan leva omkring femtio år, så har näbbmusen en livslängd som sällan överskrider två eller tre år. Vissa insekter lever bara ett par timmar. Detta kommer också att vara fallet i Guds utlovade nya ordning under hans Sons rättfärdiga rike, då den död som människorna ärvt från Adam inte mer skall vara till. — Upp. 21:4.
Den uppståndelse som det syndfulla människosläktet undfår genom Kristi lösenoffer gäller uppenbarligen inte djurriket, eftersom djuren inte har förmåga att förstå och sätta tro till denna gudomliga föranstaltning. Djuren i Israels land begrovs inte på begravningsplatser, utan släpades ut ur staden och kastades bort. (Jämför Jeremia 22:18, 19; 36:30.) De trädde aldrig in i scheol (mänsklighetens gemensamma grav), varifrån de kunde återuppstå.
Ja, djur är underbara — på sin rätta plats. Men de kan aldrig verkligen ersätta människor. För att undvika en obalanserad syn eller en känsloladdad inställning bör vi göra klart för oss att det var världen av människor som Gud älskade så högt att han utgav sin enfödde Son. (Joh. 3:16) Det är visserligen sant att de flesta människor i dag inte återspeglar Guds egenskaper och inte handlar som hans ”avbild”. De förorsakar en myckenhet av sorg, misströstan, irritation och lidande. Men det är inte alla som är sådana. Man möter även personer som skänker ett utmärkt kamratskap, personer som är värda beundran och kärlek, personer som visar sig värdiga Guds kärlek. Om vi vill anstränga oss att finna sådana personer, behöver vi aldrig vara ensamma eller begå misstaget att vända oss till djuren för att få vad endast människor kan ge.