”De ting, som nationerna offrar, offrar de åt demoner”
PAULUS gav följande varning, när han skrev till kristna som bodde i den ökända staden Korint: ”De ting, som nationerna offrar, offrar de åt demoner och inte åt Gud; och jag vill inte att ni skall bli delaktiga med demonerna.” (1 Kor. 10:20) Hur kan kristna på 1900-talet dra nytta av denna varning? Skulle vi verkligen kunna bli ”delaktiga med demonerna” fastän vi inte frambär djuroffer? Vilken princip är det som ligger till grund för apostelns ord?
OFFER I FORNA TIDER
I forna tider var det många människor som frambar offer och gåvor åt sina gudar. Detta var något som innebar hängivenhet, ja, även kärlek från deras sida. Genom sin offergåva önskade offergivaren behaga eller blidka den gud han dyrkade.
Den förste mannen, Adam, som blev en förhärdad syndare, frambar aldrig något offer åt Gud. De första offergåvor som nämns i bibeln var de som frambars av Adams söner Abel och Kain. Kains gåva utgjordes av ”markens frukt”, medan Abel däremot offrade ”av det förstfödda i hans hjord”. ”Och HERREN såg till Abel och hans offergåva”, sägs det, ”men till Kain och hans offergåva såg han icke.” — 1 Mos. 4:3—5.
Jehova, som kan läsa hjärtat, förkastade Kains offer, eftersom det var formalistiskt och inte hade någon tro som grundval. Hans offergåva var snarare något som upphöjde honom själv än ett bevis på kärlek till den högste Guden. För Jehova var det uppenbart att Kain inte strävade efter att komma närmare sin Skapare genom ett verkligt förtroligt förhållande. Abels avsikter var emellertid av det motsatta slaget.
När Paulus skrev till de kristna hebréerna, framhöll han att Abels offergåva var grundad på tro. Det är troligt att Abel hade fått veta vad Jehova hade sagt till ormen, medan våra första föräldrar ännu befann sig i Edens lustgård, och att han bevarat det i sitt minne: ”Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt huvud, och du skall stinga den i hälen.” (1 Mos. 3:15) Utan tvivel analyserade Abel dessa ord och trodde helt och fullt på att någon skulle bli tvungen att utgjuta sitt blod, eller att denne skulle bli stungen ”i hälen” för att mänskligheten åter skulle kunna lyftas upp till det tillstånd av fullkomlighet som Adam och Eva åtnjöt före sitt uppror.
Nationer som inte tillbad Jehova kunde längre fram fått höra talas om ”en utlovad säd”. I klassiska grekiska skrifter kan man läsa om värdet av en gudomlig varelses blod som skulle kunna utgjutas för mänsklighetens återlösning. Och vem har inte hört talas om den mytiske hjälten Akilles, som hade en odödlig kropp men, tyvärr, en sårbar häl? Med tiden kom därför både sanna och falska tillbedjare att frambära offergåvor, de förstnämnda åt Gud och de senare åt inbillade gudar.
Omedelbart efter det att Noa lämnade arken år 2369 f.v.t. gav han ett bevis på sin uppriktiga tacksamhet över sin räddning. Han visade detta genom att bygga ett altare och genom att frambära offergåvor därpå åt Jehova. (1 Mos. 8:20, 21) Offergåvor blev sedan ett medel genom vilket en människa gav bevis på sitt förhållande till Gud och sitt beroende av honom. Med tiden blev det en sed att det manliga familjeöverhuvudet fungerade som präst. — 1 Mos. 31:54; Job 1:5.
Senare blev offrandet av rena djur en väsentlig del av tillbedjan av Jehova bland israeliterna. Dessa offer förebildade offret av Jesu liv till frälsning för alla lydiga människor. På samma sätt som Adam, den mänskliga familjens förfader, vidarebefordrade ofullkomlighet och död till sina avkomlingar, skulle den ”siste Adam”, Jesus Kristus, slutligen ge sitt fullkomliga liv till en lösen för alla slags människor. — Matt. 20:28; Rom. 5:12; 6:23; 1 Kor. 15:22, 45.
Bland de många typer av offer eller gåvor som frambars under den lag som gavs till israeliterna genom Mose fanns gemenskaps- eller tackoffer. När det gällde denna typ av offer mottog Jehova den välbehagliga röken av det förbrända fettet, och den präst som förrättade offerceremonin, såväl som de andra prästerna som var i tjänst, fick en utvald del av djuret. Tillbedjaren och hans husfolk tog del av offerdjuret i templets förgård, där man hade inrättat matrum. Det var verkligen ett gemenskapsoffer. Jehova betraktade denna gemenskap med tillbedjaren eller detta förhållande som någonting mycket allvarligt, ja, det var så allvarligt att den som tog del i detta medan han befann sig i ett orent tillstånd skulle straffas med döden enligt lagens föreskrifter. — 3 Mos. 7:20, 21; 19:5—8.
Av det som aposteln Paulus säger framgår det att hedniska präster tog del av offerdjur. Det gjorde också de personer som frambar dessa offer åt falska gudar. Men aposteln varnade medtroende: ”De ting, som nationerna offrar, offrar de åt demoner och inte åt Gud; och jag vill inte att ni skall bli delaktiga med demonerna. Ni kan inte dricka Jehovas bägare och demoners bägare; ni kan inte ha andel i ’Jehovas bord’ [denna handling betyder frid med Gud, om man deltar i Herrens kvällsmåltid] och demoners bord. Eller ’uppeggar vi Jehova till svartsjuka’? Inte är väl vi starkare än han?” — 1 Kor. 10:18—22.
Så länge den mosaiska lagen var gällande kunde en människa se skillnaden mellan sann och falsk tillbedjan. Hon kunde komma fram till den slutsatsen att om offergåvan inte frambars i Jerusalems tempel av någon av de aronitiska prästerna, var en sådan offergåva automatiskt förkastad av Gud. (5 Mos. 12:5—7; 26:2, 3) I dag frambärs emellertid inga offer i Jerusalem eller på någon annan plats av ett aronitiskt prästerskap. Sådana offerhandlingar har fullbordats och avlägsnats genom Jesu offer. (Kol. 2:13, 14; Hebr. 7:12) Hur kan då vi i våra dagar vara på vår vakt så att vi kan undvika att bli delaktiga med demonerna?
HUR VI KAN VARA PÅ VÅR VAKT I VÅRA DAGAR
Offergåvor innebär hängivenhet åt en högre makt eller gud. I våra dagar har därför dessa offergåvor att göra med vårt uppförande, vårt beteende och vårt sätt att tänka och handla. Paulus angav att ”denna tingens ordnings gud” inte är någon annan än Satan, djävulen, den främste demonen. (2 Kor. 4:4) Därför är det logiskt att kristna inte kan vara någon del av denna tingens ordning, över vilken han regerar. I annat fall skulle vi vara delaktiga med honom och bli brukade av honom. (Jak. 4:4) Mycket som görs av människor i denna ordning är emot Jehovas vilja och vägar, och om man tar del i sådana handlingar, skulle det betyda att man blir delaktig med demonerna i att begå överträdelser. Vi behöver bara tänka på de många sidorna och dragen i falsk religion, nationalism, materialism, dyrkan av populära idoler och så vidare.
Sanna kristna är inte ”någon del av världen”. (Joh. 15:19) De lever i denna tingens ordning, men de tillhör den inte. De har kommit ut ur dess falska religiösa välde. (Upp. 18:4) Denna ordnings religion, politik, strävanden, materialistiska förväntningar, förhoppningar och liknande ting var en gång i tiden en del av vårt eget liv. I det förflutna kämpade somliga av oss för denna ordning, försökte förbättra den, försökte göra den bestående. Men nu förstår vi hur fruktlösa våra förra, uppriktiga ansträngningar var. När vi understödde denna tingens ordning, som befinner sig i opposition mot Guds vilja och vägar, var vi döda i Guds ögon. Men Jehova utsträckte sin barmhärtighet mot oss. Han visade oss vägen ut. Ja, han gjorde Kristi smorda efterföljare levande i andligt avseende. Paulus beskriver detta i Efesierna 2:1—6.
Låt oss komma ihåg att det forntida Israel var en nation som skilde sig från alla andra nationer. Den hade Jehova som sin Gud, en unik plats för tillbedjan, ett prästerskap och en lag. Lagen var inte bara till för att visa Guds folk hur de skulle vara rena i moraliskt och andligt avseende, utan den uppmanade dem också att undvika förbindelser med andra nationer och att inte ta del i deras handlingar. — 5 Mos. 18:9—13.
Jehovas tjänare i våra dagar skiljer sig också från nationerna i den här världen. Dessa kristna har Jehova som sin Gud och även sin egen form av tillbedjan grundad på hans ord. De godtar bibeln som Guds bok och följer dess uppmaningar. En av bibelns uppmaningar är: ”Älska inte världen, inte heller tingen i världen. Om någon älskar världen, är Faderns kärlek inte i honom, därför att allting i världen — köttets begär och ögonens begär och det pråliga skrytet med ens resurser i livet — , det härrör inte från Fadern utan härrör från världen. Dessutom håller världen på att försvinna, och även dess begär, men den som gör Guds vilja, han består för alltid.” — 1 Joh. 2:15—17.
Först när vi inser vad det innebär att inte vara någon del av den här världen kan vi förstå Paulus’ ord till korintierna: ”Nej; utan jag säger att de ting, som nationerna offrar, offrar de åt demoner och inte åt Gud; och jag vill inte att ni skall bli delaktiga med demonerna.” (1 Kor. 10:20) Välsignade är de som i våra dagar bevarar en ren ställning inför Jehova och hans Son och som inte är ”delaktiga med demonerna”.