”Håll i med ditt arbete!”
”Giv akt på dig själv och giv akt på din undervisning; håll i med ditt arbete.” — 1 Tim. 4:16, Moffatt.
1. Vad förordnade Gud för israeliterna genom det fjärde budet?
JEHOVA GUD har alltid visat hänsyn, när han tagit befattning med de skapelsers problem och behov, som lever på jorden. Han vet, vad som är nyttigt för hans skapelser. Han visste väl, att Israels folk behövde bud som tillrättalade deras liv och höll dem tätt till den rena tillbedjan av honom. Genom Mose gav Gud dekalogen eller de tio budorden, skrivna på sten, åt Israel. Det var i det fjärde budet som Gud förordnade, hur det arbete, som skulle utföras, skulle regleras: ”Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor; men på den sjunde dagen är Jehovas, din Guds, sabbat; då skall du ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej heller främlingen, som är hos dig inom dina portar. Ty på sex dagar gjorde Jehova himmelen och jorden och havet och allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har Jehova välsignat sabbatsdagen och helgat den.” — 2 Mos. 20:8—11.
2. Vad påbjöds i detta bud att man skulle göra utom att vila? Hur mycket?
2. Förmodligen har nästan varje människa i kristenheten i våra dagar kännedom om den lag som Gud kungjorde beträffande sabbaten, men ändå har mycket få haft klart för sig, att den också utgör en direkt befallning från Gud att arbeta. Det är synnerligen viktigt att komma ihåg, att det fjärde budet inte bara går ut på att en enda dag av sju skulle iakttagas eller helighållas; utan Guds vilja med avseende på hans skapelser var att de skulle arbeta. Den ojämförligt största delen av deras tid skulle ägnas åt arbete.
3. Vad skulle vilan åstadkomma? Innebar den fullständig sysslolöshet?
3. När mannen hade blivit utdriven ur Edens lustgård, stadgade Gud, att han skulle förtjäna sitt bröd genom sitt anletes svett. Detta betydde att han måste arbeta, det betydde strängt arbete. Men i detta regelmässiga arbete för livsuppehället skulle den ofullkomliga människan med rätta göra ett uppehåll för att återhämta sig. Därför fick israeliterna en dag av sju för att på den vila sig från det trälaktiga arbetet eller livets vardagliga förehavanden. Det låg naturligtvis också en djup profetisk innebörd i det som Gud lät dem göra. (1 Kor. 10:11) Då ju Jehovas ord ger uttryck åt hans ogillande och fördömande av lättjan (Ords. 6:10, 11; 19:15), skulle det vara ett misstag att förmena, att detta bud förbjöd allt slags verksamhet och föreskrev fullständig sysslolöshet under den dagen. I de år som följde efter det att sabbatsbudet hade blivit utfärdat till Israels nation, avföll emellertid många av judarna från att hålla budet, och slutligen tolkade prästerna orden så som det bäst passade dem.
4, 5. Vad visade Jesus angående sabbaten med anledning av invändningar som hade gjorts?
4. Att prästerna vid den tid då Jesus kom till jorden hade förmått folket till att tro, att de måste vara fullständigt sysslolösa på sabbatsdagen, och att det då rådde en allmänt utbredd förvrängning av sabbats firandet, det framgår både av de invändningar man gjorde mot det arbete som Jesus utförde på den dagen och av hans påfallande uppträdande på sabbatsdagen, som inte kunde undgå att framkalla dessa invändningar. Det var tydligen med avsikt som Jesus företog sig dessa ting på den sjunde dagen för att ge menige man tillbörlig vägledning. Jesus visade att det inte var något brott mot Guds lag, vilken han höll fullkomligt, om någon på den dagen gjorde goda gärningar till gagn för andra. Tvärtom var det i överensstämmelse med Guds principer att göra rättfärdiga gärningar varenda dag.
5. När Jesus fritt och öppet botade en man som hade varit sjuk i trettioåtta år, hatade de traditionsälskande religionsutövarna honom för detta och förföljde honom, i det de sökte efter ett tillfälle att dräpa honom. Jesus gav det rättframma svaret: ”Min Fader är alltjämt i arbete, och jag arbetar också.” (Joh. 5:17, En amer. övers.; se också Matt. 12:1—15; Mark. 3:2; Luk. 6:1—5; 13:10—17; Joh. 5:2—18; 7:22, 23; 9:1—34) Jesus hade inte kommit för att upphäva lagen, utan för att fullborda den. (Matt. 5:17) Det förblev nödvändigt att hålla sabbatslagen intill Jesu död, då lagen gjordes om intet. — Ef. 2:15; Gal. 3:24, 25; 5:18; Kol. 2:16, 17.
6. Medförde sabbatslagens utplånande någon förändring i dess principer? Vad var orsaken?
6. Men att sabbatslagen upphörde med sin befallning om arbete såväl som om vila ändrade inte på något sätt Guds princip att skapelserna skulle arbeta. Som Jesus klart framställde det, är Gud en arbetare. Vi ser hans arbeten eller verk varje dag; de finns runt omkring oss. Bibeln förtäljer för oss om hans skaparverk och de många handlingar han utförde till gagn för sitt folk på jorden i forna dagar. Större verk har aldrig utförts än de som har gjorts av Gud, den Högste. — Ps. 19:2.
En tjänst som kräver verksamhet
7. Vad för slags tjänsteuppdrag förde Jesus med sig? Hur visade han det?
7. Jesus förde med sig till jorden ett tjänsteuppdrag, som krävde arbete. Fadern i himmelen hade sänt honom och givit honom i uppdrag att utföra förunderliga och mirakulösa gärningar, medan han var på jorden. Vid ett tillfälle såg Jesus till exempel en man som var blind från födelsen, och Jesus botade honom. Vid det tillfället sade Jesus: ”Varken denne har syndat eller hans föräldrar, men detta har skett, på det att Guds verk skulle uppenbaras på honom. Jag måste verka dens verk, som har sänt mig.” (Joh. 9:3, 4, 1878 års övers.) Och därför var Jesus flitigt verksam under hela den tid som hans tjänst varade. Han ägnade sina gåvor och förmågor uteslutande åt Guds verk och uppsåt. Detta behagade hans Fader i himmelen väl, och Han upphöjde därefter Kristus till den högsta ställningen i universum, närmast den Högste själv.
8. Varför gick Jesus till synagogorna på sabbaterna? Vad lär vi därav?
8. Före sin upphöjelse undervisade Jesus sina lärjungar på jorden och visade dem genom sitt föredömliga arbete, hur Guds tjänst skulle gå till. I enlighet med Guds lag gick Jesus till synagogorna och kom där tillsammans med folket. Han begagnade dessa tillfällen till att underrätta folket om Guds uppsåt: ”Och Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet.” (Matt. 9:35) Stora skaror av judar församlades i synagogorna; detta var deras vanliga mötesplats. Genom att Jesus då förkunnade sanningen, blev det möjligt för honom att bringa den till tusentals människors öron, i det distrikt som han av Jehova hade fått i uppdrag att arbeta. Hans efterföljare lärde sig på det sättet genom exempel, hur de skulle dra fördel av folkets sedvänja att samlas offentligt; och denna metod brukades senare av trogna tjänare. — Apg. 13:15, 16.
9. Vad för slags verk utförde han i människornas hem? Varför?
9. I Markus 1:29 berättas det om hur Jesus gick in i hemmen för att utföra Guds verk. Den mirakulösa helbrägdagörelse som Jesus utförde var ett tecken eller vittnesbörd om vem han var, och ryktet om honom spred sig. I Markus 2 omtalas det hur Jesus ledde bibelstudier i hemmen och höll undervisande föredrag, då folket samlades för att höra hans visdom. (Se också Matt. 9:10.) Markus 9:33—37 visar hur Jesus undervisade lärjungar i ett hus och använde ett litet barn som illustration eller hjälp, så att de kunde förstå de principer han förkunnade. Jesus besökte hemmen mer än en gång, ty det skulle ha varit omöjligt att på en enda gång meddela tillräcklig kunskap åt människornas ofullkomliga sinnen. Jesus gjorde detta utan hänsyn till vederbörandes ställning i samhället, han gjorde det med anledning av människornas önskan att lära känna Guds sanning och på grund av deras tro och kärlek till rättfärdighet.
10. Vilka drog lärdom av hans exempel? Vad gjorde han därför med dem?
10. Jesu apostlar och lärjungar rönte gagn av hans arbete. De inhämtade mycket av rikesevangeliets innehåll, så att de också kunde predika ordet. Sedan de hade varit vittnen till hur Jesus arbetade, gav han dem direkta befallningar att gå ut till städer och byar för att utföra arbetet att predika och lära. Han ställde det utom allt tvivel: det kräves av en kristen, att han skall gå till människorna. ”Därefter utsåg Mästaren sjuttiotvå andra och sände ut dem framför sig, två och två, till varje stad eller plats, dit han själv tänkte komma. Och han sade till dem: Skörden är ymnig nog, men skördemännen äro få. Bed därför skördens ägare sända skördemän till att samla in den. Gå nu. Här sänder jag ut eder som lamm ibland ulvar. Bär ingen penningpung, ingen ränsel, inga skor, och stanna icke för att utbyta artigheter med någon på vägen. Närhelst ni komma för att stanna i ett hus, så säg först: ’Frid vare med husfolket här!’ Om det finnes någon där som älskar frid, så kommer eder välsignelse att vila på honom; men om det icke finnes någon, så kommer den tillbaka till eder. Stanna i samma hus, ät och drick vad de erbjuda eder, ty arbetaren förtjänar sin lön. Flytta icke från ett hus till ett annat. Närhelst ni komma till en stad och de välkomna eder, så ät vad som erbjudes eder och bota de sjuka där och säg till dem: Guds rike är tätt inpå eder!’” — Luk. 10:1—9, En amer. övers.; se också Luk. 9:1, 2, 6.
11. Vad innebar dessa föreskrifter till dem?
11. Detta innebar att arbeta, predika och förkunna de goda nyheterna från hus till hus. De skulle inte flytta från ett hus till ett annat, därför att den ene husfadern kanske ägde mer av denna världens goda eller kunde erbjuda mer bekvämlighet och lekamlig förplägnad; utan i stället skulle de stanna kvar till dess budskapet och undervisningen hade delgivits vederbörande i tillräcklig grad. Att Jesu ord bör förstås på det sättet visade Paulus, när han sade: ”Jag undanhöll ingenting som var gagneligt för eder, utan har visat eder och har lärt eder offentligen och från hus till hus, vittnande både för judarna och för grekerna.” (Apg. 20:20, 21, eng. övers.) Paulus arbetade verkligen från hus till hus.
12. Vad skulle deras kristliga arbete inbegripa? I vilken utsträckning?
12. Att lärjungarnas kristliga arbete skulle inbegripa missionärstjänst i fjärran länder visades av Jesu direkta ord till sina lärjungar angående det arbete som de skulle utföra efter hans himmelsfärd: ”Gå och gör lärjungar av alla nationer, döpande dem till Faderns och Sonens och den heliga andens namn; lärande dem att iakttaga allt som jag har ålagt eder.” (Matt. 28:19, 20, Diaglott) Detta var en tydlig befallning att gå ut till människorna inom alla nationer. Det blev ytterligare framhävt att detta är en del av den kristnes arbete, när Jesus sade: ”Men ni skola få kraft genom att den heliga anden kommer över eder; och ni skola vara mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och i Samarien och ända intill jordens mest avlägsna delar.” (Apg. 1:8, Diaglott) Detta inbegrep ett väldigt område. Det visade att mycket arbete skulle komma att utföras.
13. Vilket bistånd gavs dem ovanifrån för detta ändamål?
13. När Jesus for upp till himmelen för att vara hos sin Fader, blev hugsvalaren eller tröstaren, Guds heliga ande, utgjuten över Kristi trogna efterföljare på jorden. Denna Guds ande eller osynliga verksamma kraft drev de kristna till att utföra underbara gärningar i fråga om att predika och lära. Gud välsignade deras sinnen och händer, så att de kunde fullgöra hans vilja. Många människor trodde evangelium och började vandra på livets väg.
Arbete, ett krav
14. Varför och hur fick tessalonikerna påvisat för sig, att arbete är ett krav?
14. Många individer av alla nationer fick röna gagnet av de trogna lärjungarnas outtröttliga arbete. Bland dem var tessalonikerna. Några av tessalonikerna tycktes inte ha en rätt insikt om värdet av goda gärningar. De lade inte märke till att Skriften fördömde sysslolöshet och lättja i arbetet. Genom att vara tröga i sitt arbete vållade de sig själva skada och undanhöll andra det som var gott. Och detta handlingssätt kunde medföra livets förintelse från Gud. De borde ha vetat att Ordspråksboken 18:9 säger: ”Den som är trög i sitt arbete är broder till den som förstör.”. (En amer. övers.) Men tydligtvis, var denna okunnighet en följd av att tessalonikerna inte var flitiga i att studera Skriften. (Apg. 17:11) Det fanns verkligen ingen ursäkt för att någon var overksam där i Tessalonika. De hade fått undervisning i Skriften av Paulus, Timoteus och andra för att de skulle inse, hur Gud krävde tillbörliga kristliga gärningar. Dessutom hade de Paulus’ utomordentliga personliga exempel. Icke förty måste aposteln Paulus skriva till dem: ”Vi ålägga eder, bröder, i Herren Jesu Kristi namn, att hålla eder på avstånd från varje broder som lever i sysslolöshet i stället för att följa de lärdomar som ni fingo av oss. Ty ni veta själva, vad ni måste göra för att följa mitt exempel. Ty jag var icke sysslolös, när jag var hos eder ... När jag var hos eder, gav jag eder denna regel: ’Om någon vägrar att arbeta, giv honom då ingenting att äta!’ Ty vi höra att några av eder leva i sysslolöshet, sådana som lägga sig i andras angelägenheter och icke utföra något arbete. Med Herren Jesu Kristi bemyndigande ålägga och förmana vi nu dessa människor att hålla sig lugna och uträtta sitt arbete ... Men ni, bröder, få icke bli trötta på att göra det rätta.” — 2 Tess. 3:6—13, En amer. övers.
15. Varför var några sysslolösa? Varför var kunskap nödvändig?
15. Det krävdes av alla de kristna, att de skulle arbeta. Enligt aposteln var sysslolösheten hos några av tessalonikerna en följd av att de inte följde de lärdomar de fick av Paulus och de andra tjänarna som besökte dem. De arbetade inte, därför att de inte följde sanningens kunskap. Det är sant, att Herren utgöt sin ande över de kristna på den tiden, men om några inte hade tro och den kunskap som de kunde grunda tron på, skulle de förvisso inte få anden. Paulus hade förfarit med dem på samma sätt som han hade gjort med andra kristna på andra platser och förlänat dem den kunskap som Herren föreskrev för att individerna skulle kunna uppbyggas i den kristna gudsdyrkan. Utan tillbörlig kunskap kunde förvisso ingen arbeta på ett sätt som behagade Herren. Ingen kunde bära frukt till ära för Jehovas stora namn.
16. Hur är kunskapen verksam i oss, såsom Paulus visade kolosserna?
16. Kunskapen om det underbara hoppet om vad Jehova Gud håller i beredskap för de kristna tycktes ha en annan verkan på de kolosser som Paulus skrev till på följande sätt: ”Ni hörde först om det för länge sedan, när evangelii sanna budskap kom ibland eder för att växa och bära sin frukt bland eder, såsom det gör över hela världen, från den tid då ni först hörde talas om Guds barmhärtighet och verkligen kommo att lära känna den, så som Epafras ... förkunnade den för eder ... Det är han som har omtalat för mig om den kärlek som anden har uppväckt i eder. Det är därför som jag, från den dag då jag först hörde om det, aldrig har upphört att bedja för eder och bedja Gud om att uppfylla eder — genom full andlig vishet och insikt — med en klar kunskap om vad hans vilja är, så att det liv ni leva kan vara värdigt eder Mästare och helt och hållet välbehagligt för honom och ni kunna bära frukt i alla slags goda gärningar och kunna växa till mera hel och full kunskap om Gud. Då, så väldigt är hans majestät, kommer han att fullkomligt stålsätta eder med kraft till att med glädje härda ut och visa fördragsamhet i alla situationer. Och ni komma att tacka Fadern, som har berättigat eder till att dela Guds folks lott i ljusets rike.” (Kol. 1:5—12, En amer. övers.) Här visade Paulus hur viktigt det är att ha en klar kunskap om vad Guds vilja är. Utan den kan man inte leva ett rätt liv, välbehagligt för Mästaren och värdigt honom. Med den är vägen öppen till att bära frukt i alla slags goda gärningar. Och inte endast detta, utan man kommer också att få kraft, som stålsätter en, så att man med glädje kan härda ut. Men alla dessa ting hör ihop. Tillbörligt bruk av kunskapen hjälper oss att arbeta. Herren kommer att hjälpa oss att hålla i med vårt arbete, att förbli ståndaktiga i det i alla situationer. Detta är den välsignade lott som tillfaller Guds sanna tjänare.
17. Hur kommer sådan viktig kunskap?
17. Är det möjligt för någon människa att förvärva denna kunskap? Kommer det verkligen att bli möjligt att arbeta för den Högste och hålla i med detta arbete? Denna så viktiga kunskap är något som inte kommer på ett ögonblick. Vår Gud har givit sitt sanningsord för att det skall hjälpa oss och visa oss det sätt varpå vi kan tjäna honom. När vi studerar det, lär vi känna vad Guds uppsåt är. Och vi ser att för att en skapelse skall kunna behaga honom, måste denne individ inviga sitt liv till Guds tjänst. Det betyder arbete. När någon är uppfylld av kunskap om det hopp som står till den levande Guden och så arbetar, kommer detta att bli honom till gagn på ett alldeles särskilt sätt.
18, 19. Varför utför vi detta kristna verk, och varför i synnerhet nu?
18. Varför arbetar vi? Det är på grund av vår tro och därför att vi litar på Guds löfte att han skall ge oss liv. ”Ja, därför arbeta och kämpa vi, då vi nu hava satt vårt hopp till den levande Guden, honom som är alla människors Frälsare, först och främst deras som tro.” (1 Tim. 4:10) För någon som inte har tro kan detta tyckas vara ett slavgöra. Likväl är det i sanning källan till den största glädje som kristna människor kan erfara här i världen. I synnerhet i denna tid, då de onda makterna synes vara mera verksamma än någonsin i det förflutna, då tecknen på denna gamla världens ände är över oss, är detta arbete det största privilegium. Vi lever nu i den tid då arbetet med att predika evangelium i hela världen till ett vittnesbörd pågår. Det är den tid då mycket ljus har spritts över Guds sanning och då det tillkommer den kristne att studera hans ord och att regelbundet samlas till bibelstudium med dem som har samma dyrbara tro och hjälpa andra att få veta mera om det hopp för hela människosläktet som Riket skänker.
19. Kunskap i Skriften visar oss, att alldeles framför oss ligger den förfärliga och mörka tid då striden vid Harmageddon skall utkämpas och då djävulens världs onda stridskrafter kommer att gå ned i förintelse. Närheten av denna världsskakande händelse inskärper i våra sinnen vikten av Jesu ord i Johannes 9:4, som enligt En amerikansk översättning lyder: ”Vi måste utföra dens arbete som har sänt mig, medan dagsljuset varar. Natten kommer, då ingen kan göra något arbete.” Nu är det tid att handla vist genom att göra dessa rättfärdiga gärningar som går ut på att undervisa. Nu är det tid att leva och verka som kristna, i synnerhet nu, ty det definitiva slutet är nära. Det är därför som aposteln råder oss att vara vaksamma och försiktiga: ”Giv akt på dig själv och giv akt på din undervisning; håll i med ditt arbete; om du gör det, så kommer du att frälsa dina åhörare såväl som dig själv.” — 1 Tim. 4:16, Moffatt.
Varför vi skall vara ståndaktiga i det
20. Varför ges en sådan uttrycklig förmaning om att vi skall hålla i med vårt arbete?
20. ”Håll i med ditt arbete”, säger han. Varför är det nödvändigt att ge en så uttrycklig förmaning? Det är därför att det fordras verklig kamp för att hålla sig i gång i Guds verk. Om det vore så, att ingen motstod Guds verk, då skulle det naturligtvis vara mycket lättare. Emellertid måste vi ha klart för oss, att Satan, djävulen, är vår motståndare och att han är mycket vred nu, eftersom han har blivit utkastad ur himmelen. (Uppenbarelseboken 12) Han är ivrigt sysselsatt med att vända alla skapelser bort ifrån Gud och dra dem med sig ned i tillintetgörelse i den kommande drabbningen. Han önskar få var och en att låta sina händer sjunka, att sakta farten och slutligen stanna av fullständigt i Guds välsignelsebringande verk. Han försöker alltjämt strida mot Gud genom att övervinna Jehovas tjänare, ty han vet väl, att de då kommer att gå miste om Guds dyrbara löften och Rikets välsignelser. Aposteln Petrus’ varning (1 Petr. 5:8, 9) är därför så synnerligen tillämplig i denna tid: ”Varen nyktra och vaken. Eder vedersakare, djävulen, går omkring såsom ett rytande lejon och söker, vem han må uppsluka. Stån honom emot, fasta i tron.” Satan angriper varje individ som är invigd åt Gud, varje man, kvinna och barn som utför Guds verk. Djävulen vill få oss att dra oss tillbaka från Guds arbete, i strid med Jesu visa råd i dessa ord: ”Ingen som ser sig tillbaka, sedan han har satt sin hand till plogen, är skickad för Guds rike.” — Luk. 9:62.
21. Hur går det till att på detta sätt ”se sig tillbaka”, och vad blir följden?
21. Hur går det till att på detta sätt ”se sig tillbaka”? Det sker genom att vi vänder tillbaka till den gamla världen, som vi har kommit ut ifrån. Det innebär att på nytt med intresse omfatta den gamla världens onda förehavanden och sedvänjor, såsom fallet var när Lot och hans familj av Gud räddades från det onda Sodoms förstöring och Lots hustru vände sig om för att se sig tillbaka, därför att hon i själva verket hade sina intressen där. Hon förgicks, i det hon blev en saltstod. Därför sade Jesus: ”Kommen ihåg Lots hustru.” (Luk. 17:32) Att se sig tillbaka innebär att inte sätta Rikets intressen främst. Det innebär att inte hålla i med sitt arbete.
22. Hur framkallar Satan detta hos några? Hur bekämpar vi detta?
22. Satan begagnar sig av många sätt för att åstadkomma detta. Somliga individer påverkas av förföljelsen. Smälek kommer andra att sakta farten. Men denna förföljelse och smälek kan inte undgås. Mästaren sade till sina efterföljare, att de skulle komma att få lida mycken skymflig behandling och mycken tortyr för hans namns skull. Det förhöll sig så med hans tjänare efter hans himmelsfärd, och det har varit så med de verkliga kristna alltsedan dess. (Matt. 24:9; 2 Tim. 3:12) För att kunna slå tillbaka detta fiendens våldsamma angrepp måste den kristne vara stark i tron. Med stark tro är vi befästa och väpnade av Jehova och är i stånd till att övervinna eller neutralisera fiendens attacker, om vi framhärdar i vårt arbete och litar på att vår Gud kommer att rädda oss.
23. Måste man sörja för sin familj, även om man röner motstånd från den? Varför?
23. Inte alla lider våldsam förföljelse i våra dagar, men det finns andra metoder som Satan använder för att dra oss bort från vårt goda arbete. Vi har många förpliktelser här i livet. Några av oss lär känna sanningen, sedan vi har skaffat oss familj, och dessa våra närmaste tror inte alltid Skriften såsom vi gör. Ibland lägger de alla möjliga hinder i vår väg i ett försök att få oss att inte hålla fast vid vår tillbedjan. Det är vår plikt att sörja för medlemmarna av vår familj, vilket vi som kristna gärna gör. ”Men om någon icke sörjer för sina egna, i synnerhet för sitt eget hushåll, så har han förnekat tron och är värre än en icke troende.” (1 Tim. 5:8, Amer. stand. övers.) Om vi är familjeförsörjare, måste vi se till att medlemmarna av vår familj får vad de behöver till livets uppehälle, även om de motstår våra goda gärningar. Till sist kan det gå så, att de tar emot sanningen, och då vinner vi våra närmaste för Herren genom att själva vara ett troget exempel i fråga om tro och goda gärningar.
24. Varför skall vi hålla i med arbetet trots familjemotstånd? Hur?
24. Ett råd om hur man skall övervinna familjemotstånd finner vi i Jesu ord i Matteus 10:34—39: ”I skolen icke mena, att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd. Ja, jag har kommit för att uppväcka söndring, så att sonen sätter sig upp mot sin fader och dottern mot sin moder och sonhustrun mot sin svärmoder och envar får sitt eget husfolk till fiender. Den som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värdig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är mig icke värdig; och den som icke tager sitt kors [sin påle] på sig och efterföljer mig, han är mig icke värdig. Den som finner sitt liv, han skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det.” Jesus visade att det skulle bli svåra kriser i de familjer där någon eller några tog emot Kristus och slog in på den rätta vägen. Ingen kristen fick tillåta motstånd inom familjen att avhålla honom från att tjäna Jehova Gud och Kristus, utan den kristne måste sätta kärleken till Kristus först, annars skulle han inte kunna bevisa sig värdig. Om andra i familjen blev så våldsamma att de tog den troende kristnes liv, skulle Kristus återskänka honom livet i tiden för Riket; men om någon skulle dra sig tillbaka till overksamhet för att rädda sitt liv, skulle han till slut misshaga Livgivaren och förlora det eviga livet. Genom att betrakta kärleken till Herren såsom det viktigaste av allt och övriga erforderliga ting såsom av underordnad betydelse kommer vi att på tillbörligt sätt hålla i med vårt arbete.