Vad säger bibeln?

Vad skall man säga om ”dödshjälp”?

KVINNAN låg döende i en sjukhussäng på grund av en obotlig sjukdom. En dag kom hennes son in i rummet och avfyrade tre skott och dödade henne. Han försökte inte dölja vad han hade gjort, utan sade: ”Det är slut på hennes lidande nu. Jag sköt henne.”

Denne man blev anklagad för mord, men juryn fällde utslaget ”ej skyldig”. Varför det? Tydligen därför att mannen dödade sin mor för att göra slut på hennes lidande. Detta var ett fall av ”dödshjälp” eller eutanasi (grekiska för ”god död”).

Dödshjälp figurerar i nyheterna då och då. ”Mördarna” tycks ofta ha goda skäl, eftersom de vill göra ”slut på lidandet” för olyckliga människor som läkarna inte ger något hopp om tillfrisknande. Ibland bönfaller till och med plågade människor andra om att de skall döda dem.

Vilken inställning bör den kristne ha i liknande situationer? Är det rätt att tillämpa ”positiv” eutanasi, att medvetet döda en annan människa? Eller hur förhåller det sig med ”negativ” eutanasi, att låta en person, som är obotligt sjuk och nära döden, dö genom att inte sätta in eller fortsätta med ”extraordinära” behandlingsmetoder, som endast skulle skjuta upp döden en kort tid?

Det råder inget tvivel om att det inte är lätt att ta itu med sådana situationer. Mycket djupa känslor kan vara inbegripna, vilket gör det svårt att använda sunt omdöme. Men bibeln innehåller principer som visar sig vara till hjälp för människor att göra en rätt värdering av dessa ting.

Skriften visar att Gud betraktar människolivet som något dyrbart, heligt. Det sjätte av de tio budorden lyder: ”Du skall icke dräpa.” (2 Mos. 20:13) Bibeln ger en definition av mord i 4 Moseboken 35:20. Enligt The New English Bible lyder denna vers: ”Om dråparen med berått mod öppet överfaller någon eller i bestämd avsikt riktar en projektil mot honom och han dör, ... då skall angriparen dödas; han är en mördare.”

Är denna beskrivning tillämplig på ”dödshjälp”, som inte föranleds av agg eller hat? Är det inte sant att det finns en ”bestämd avsikt”, när det gäller positiv eutanasi, i den meningen att handlingen är överlagd? Och använder man inte ofta en ”projektil” (till exempel en kula från ett vapen, ett piller eller en injektionsnål) i detta sammanhang?

En annan sak man bör beakta är att bibeln ger de kristna befallningen att bevara ”ett gott samvete”. (1 Petr. 3:16) Att positiv ”dödshjälp” allvarligt kan beröra ens samvete framgår av vad Robert S. Morison säger i Scientific American för september 1973: ”De allra flesta läkare och säkerligen ett betydande flertal lekmän ryggar instinktivt tillbaka inför sådana aktiva åtgärder som att ordinera ett direkt gift eller injicera en stor luftbubbla i en ven.”

Jehova Gud kräver också att den kristne skall ”vara underdånig de överordnade myndigheterna”. (Rom. 13:1, NW) Eutanasi är olagligt i Förenta staterna, Canada och så gott som alla andra länder. (I Sverige har problemet dryftats åtskilligt på sista tiden utan att någon slutgiltig lösning uppnåtts.) Det är sant att det inte är så många som får fullt straff för detta brott. Men det är inte bara fruktan för straff, utan också ”samvetet”, som bör driva de kristna att lyda landets lagar. — Rom. 13:5.

Därför att de respekterar Guds syn på livets helgd kommer de som önskar leva efter bibelns principer av hänsyn till sitt eget samvete och i lydnad för myndigheternas lagar aldrig att ta sin tillflykt till positiv eutanasi.

Men hur förhåller det sig om frågan gäller huruvida man skall börja eller fortsätta med speciell behandling i sådana fall där döden är överhängande och inte kan undvikas? Medicinska experter kan förklara att det bästa de kan åstadkomma vore att utsträcka dödsprocessen genom att använda sådana mekaniska anordningar som respiratorer för att hålla lungorna i gång, apparater som stimulerar hjärtat och andra extraordinära metoder för att hålla patienten vid liv. Sådana metoder kan vara mycket kostsamma och kan vålla den döende ytterligare obehag. Kräver bibeln att man skall vidta sådana åtgärder? Nej, det skulle inte vara något brott mot Guds lag att i ett sådant fall låta döden ha sin gång utan att lägga hinder i vägen. Det finns inget krav i Skriften på att man måste förlänga en dödsprocess som redan har kommit en bra bit på väg.

Men man måste vara mycket försiktig i detta sammanhang. Sissela Bok beskriver i BioScience för augusti 1973 vilket problem läkarna ställs inför när de skall avgöra om de skall upphöra med behandlingen och låta någon dö:

”Den första funktionen — kampen mot död och sjukdom — måste bevisas vara ouppnåelig, om läkarna skall kunna ge upp denna kamp utan samvetsförebråelser. Men det är svårt att någonsin vara säker på att den är ouppnåelig i ett speciellt fall; att veta att döden är oundviklig för en patient. Möjligheten till feldiagnos finns alltid; till och med de bästa diagnostiker gör misstag när det gäller att förutsäga döden (Kamisar 1958). Och även när diagnosen är rätt, kan prognosen påverkas av den senaste utvecklingen på medicinens område.”

I många situationer av svår sjukdom är det därför mycket svårt att avgöra om man skall undvika extraordinär behandling eller inte. Varje fall har sina särdrag, och avgörandet måste fattas med hänsyn till Guds uppfattning om hur dyrbart livet är. Men de som är ansvariga för ett sådant beslut bör noggrant överväga alla fakta, innan de drar slutsatsen att en person är döende.

Skälet till att människor överväger eutanasi är ofta att det inte tycks finnas något hopp om lindring för den som lider. Somliga fall ligger utanför läkarvetenskapens förmåga, men bibeln ger ett verkligt hopp om att sjukdom och död skall försvinna från jorden i en nära framtid. I Uppenbarelseboken 21:1—4 talas det om en ny tingens ordning, som symboliskt kallas ”en ny himmel och en ny jord”, där döden inte mer skall ”vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer”.

Inte nog med att människor inte längre skall bli sjuka i denna nya ordning, utan de som nu plågas av olika sjukdomar och krämpor skall också bli varaktigt botade. (Jes. 33:24; 35:5—7) I Johannes 5:28, 29 ger Jesus löftet att ”alla som äro i gravarna skola höra hans röst och gå ut ur dem”. Aposteln Johannes fick faktiskt ”se” uppfyllelsen av detta storslagna löfte om en uppståndelse. Han beskriver detta i Uppenbarelseboken 20:11—15:

”Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen. ... Och havet gav igen de döda, som voro däri, och döden och dödsriket gåvo igen de döda, som voro i dem.” Detta betyder att alla döda i dödsriket (mänsklighetens gemensamma grav) skall återvända till livet och få möjlighet att förbli vid liv för evigt i fullkomlig hälsa på en jord som återställts till ett paradis.

Enligt bibelns tidsschema lever vi nu i ”avslutningen” eller ”de yttersta dagarna” av den nuvarande tingens ordning. (Matt. 24:3—34, NW; 2 Tim. 3:1—5) Detta betyder att Guds nya ordning kommer att bli en verklighet inom denna generations livstid. Vilka glädjefyllda nyheter är inte detta! Och medan vi väntar på att de skall uppfyllas bör vi följa Skriftens råd: ”Kasta din börda på HERREN [Jehova], han skall uppehålla dig.” — Ps. 55:23.