Pacifism och krigstjänstvägran av samvetsskäl — är det någon skillnad?

1. Hur visar vi ett modigt samvete? Varför och i likhet med vem gör vi det?

ATT någon har ett gott samvete gentemot Gud gör honom inte till en svag stackare eller en kruka. Jehovas vittnen visar mod när de följer sitt samvete i dessa krigiska tider. Det är endast av samvetsskäl som de, personligen och på laglig grund, inför inskrivningsnämnder och militärmyndigheter har anmält att de icke kan taga del i världsliga nationers väpnade konflikter och försvarsprogram. När de handlar på detta sätt har det sin grund, inte i ett förvänt och vilselett samvete, utan i ett samvete som har fått undervisning om vad som är rätt, ty det har fått sin undervisning i Skriften, Guds ord. Med aposteln Paulus säger de: ”Jag vinnlägger mig verkligen beständigt om att äga det medvetandet, att jag icke begår någon överträdelse mot Gud och människor.” (Apg. 24:16, NW) Därför är deras samveten rena, sak samma hur denna världens militaristiska sinnen kritiserar dem.

2. På vilken predikan säger sig det offentliga livets män tro? Vad innehåller den?

2. Nå, men om de alltså inte är pacifister, vilka på Skriften grundade skäl har de anfört för sin vägran att taga någon som helst del i krig mellan nationerna? Gång på gång har Förenta staternas president, Truman, sagt, att han tror på ”bergspredikan” och att han vill att världen skall veta, att amerikanerna tror på bergspredikan. Jehovas vittnen är förvissade om att den amerikanske presidenten och hans ämbetsbröder menar denna predikan i sin helhet. Hur så? Därför att den omfattar inte bara den så kallade ”gyllene regeln”, utan också dessa Jesu ord: ”Ni hava hört att det sades: ’Öga för öga och tand för tand.’ Emellertid säger jag till eder: Stå icke emot den som är ond; utan om någon slår dig på din högra kind, vänd också den andra till honom. Och om en person vill draga dig inför rätta och komma i besittning av din underklädnad, låt då också din ytterklädnad följa med; och om någon som står under myndighet tvingar dig att till hans tjänst gå med en mil, så gå med honom två mil. Giv åt den som beder dig, och vänd dig icke bort ifrån en som vill låna av dig utan ränta. Ni hava hört att det sades: ’Du skall älska din nästa och hata din fiende.’ Emellertid säger jag till eder: Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förfölja eder; på det att ni må bevisa eder vara söner till eder Fader som är i himlarna, ty han låter ju sin sol gå upp över både onda människor och goda och låter det regna över både rättfärdiga människor och orättfärdiga.” — Matt. 5:1, 2, 38—45, NW.

3. Förkunnade Jesus pacifism i detta uttalande? Hur skulle vedergällningens lag, som han omnämnde, verkställas?

3. Förkunnade Jesus, pacifism med dessa ord? Nej, utan han gav på detta sätt till känna, att hans efterföljare inte får vara benägna för att skada någon annan, inte ens om de blir retade, när det endast är personliga angelägenheter det gäller. De skulle inte taga sin tillflykt till den lag om vedergällning som Mose hade överlämnat, i 2 Moseboken 21:23—25 och 3 Moseboken 24:19, 20. Men även då öga skulle gå för öga, tand för tand, liv för liv, så skulle detta lika för lika inte utkrävas personligen av den som lidit skadan. Det skulle överlåtas åt de lagliga myndigheterna att utjämna kontona, i stället för att den skadade skulle taga lagen i egna händer. Detta var den lag som givits genom Mose. Men Jesus Kristus är den profet som Jehova lovade att uppresa och som skulle vara större än Mose, och således är Jesu lag förmer och träder i stället för den mosaiska lagen. (5 Mos. 18:15—19; Apg. 3:20—23) Därför måste vi ge akt på vad han säger i bergspredikan, om vi är trogna såsom hans efterföljare.

4. Hur stod Jesus inför domstolen inte emot de onda? Hur gjorde inte Paulus det?

4. Den som verkligen håller bergspredikans föreskrifter kommer inte att stå emot en ond människa och begagna sig av lagen om vedergällning för att ge lika för lika, oförrätt för oförrätt, när det rör sig om en rent personlig angelägenhet och när det inte direkt gäller hans fullgörande av sitt uppdrag att tjäna Gud. Herren Jesus blev slagen på kinden inför den judiska högsta domstolen, men vände inte den andra kinden till, annat än i figurlig bemärkelse. Han sade endast till den rättstjänare som slog honom i ansiktet: ”Om jag talade orätt, vittna då om det orätta; men om jag talade rätt, varför slår du mig då?” (Joh. 18:19—23, NW) Längre fram blev Paulus inför samma domstol slagen på munnen för att han sade: ”Jag har uppfört mig inför Gud med ett fullkomligt rent samvete intill denna dag.” På grund av denna kränkning från lagens handhavares sida sade Paulus till den presiderande översteprästen: ”Gud skall slå dig, du vitmenade vägg. Sitter du här för att döma mig i överensstämmelse med lagen och befaller samtidigt, i strid mot lagen, att man skall slå mig?” Genom skicklig argumentering fick Paulus domstolen söndrad inom sig själv, med påföljd att han inte kom under deras domvärjo, utan blev förd inför en romersk domstol. — Apg. 23:1—11, NW.

5. Hur omsätter vi då i praktiken det som citerades från Jesu predikan?

5. Alltså får kristna inte taga lagen i egna händer för att gentemot andra återgälda en oförrätt. Låt hellre bli att fästa avseende vid den personliga orätt du lidit och visa samma sinnesinställning som Kristus och fortsätt med hans tjänst. Må den onde individ som kränkt dig komma ihåg din självbehärskning i stället för någon skada som du kunde ha tillfogat honom i gengäld, en skada som skulle ha bevisat att du är lika våldsam som han är. Om den dom, som en domstol i högsta instans slutligen fäller, innebär en orättvisa mot dig och om den individ, som har dragit dig inför rätta, genom den tillerkännes mer än de dig tillhöriga ting som han ville ha, låt honom då få vad man liknelsevis kan kalla din ytterklädnad såväl som din underklädnad. Det är en personlig sak och tvingar dig inte att gå emot Guds lag. Och därför kan du visa, att du inte fäster ditt hjärta vid förgängliga materiella ting, utan har kraft att taga personliga oförrätter alldeles så som din Ledare, Jesus, gjorde. Om någon fridsam man i det allmännas tjänst under fullgörandet av sina ämbetsplikter träffar dig och anmodar dig att ge honom en hjälp, som vilken som helst annan medborgare skulle kunna anmodas att lämna, såsom till exempel att följa med honom som vägvisare en mil, var då generös. Gå med honom två mil, om det blir till allmänhetens bästa genom den tjänst han å myndigheternas vägnar utför. När du ledsagar honom, visa honom då vad ett vittne för Jehova är i ord och handling. Visa tillbörlig respekt för en ordnad statsstyrelse, även om den är mänsklig. Håll fast vid det lagenliga tillvägagångssättet i landet och de lagar som inte är emot rättfärdigheten och Guds lag. Visa genom kärleksfulla handlingar och genom bön, att du är villig att hjälpa till och med dina fiender och förföljare att finna vägen till frälsning. Låt inte deras orättvisa handlingar framkalla hat, som endast trår efter att skada och fördärv skall drabba dina personliga fiender.

6, 7. Till stöd för vilket argument har 2 Moseboken 22:2, 3 citerats? Hur bör detta ställe tillämpas?

6. Man har åberopat 2 Moseboken 22:2, 3 för att visa att det kan finnas fall, där Jehovas vittnen kan visa genom att döda, att de inte är pacifister. Dessa verser lyder enligt den vanliga svenska översättningen: ”Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så vilar ingen blodskuld på dråparen. Men hade solen gått upp, när det skedde, då är det blodskuld.” Men Moffatts översättning (varmed En amerikansk översättning överensstämmer) belyser detta ytterligare: ”Om en tjuv ertappas med att bryta sig in i ett hus och blir slagen så att han dör, då är husfadern icke skyldig; men om det var efter dagningen, är husfadern skyldig.”

7. I nattens mörker kunde inbrottstjuven inte identifieras, om han kom undan, och därför slog man honom kanske för att få honom att stanna. Om slaget var dödligt och inbrottstjuven dog, så var den person som skyddade sin egendom utan skuld. Men om tjuven bröt sig in vid dagsljus och fick ett dödande slag, då var den som hade slagit tjuven skyldig till att ha dödat honom. Det var dagsljus, och han kunde identifiera tjuven och anmäla honom för lagens väktare och få dem att gripa honom och tvinga honom att ge ersättning och också betala böter. Men när den som ville skydda egendomen dödade tjuven, gick han för långt. All den egendom som en tjuv skulle kunna stjäla, om han bröte sig in vid dagsljus, svarar förvisso inte mot värdet av hans liv. När lagen lät ersättning lämnas för det han hade stulit, kunde den inte kräva tjuvens liv. ”Vad skall en människa giva i utbyte för sin själ [eller: sitt liv]?” (Matt. 16:26, NW i marginalen) Om en tjuv som gör inbrott vid dagsljus har lyckats komma undan eller om inträngande angripare har kommit undan, och lagen aldrig har kunnat eller lyckats draga dem inför rätta, så har vi, om vi också har lidit förlusten av materiella ägodelar, likväl inte dragit någon blodskuld över oss. Respekt för lagen är alltså god.

8. Hur förhåller det sig emellertid, när det gäller för dem att beskydda och försvara Rikets olika intressen?

8. Vad som ovan sagts med hänsyn till att vända den andra kinden till och foga sig efter offentliga ämbets- eller tjänstemän i enskilda eller personliga angelägenheter innebär inte, att Jehovas vittnen inte skulle försvara Rikets intressen, sitt predikoarbete, sina möten, sina egna personer, sina bröder och systrar och sin egendom mot angrepp. De försvarar dessa, när de blir angripna och tvingas att skydda dessa intressen, och detta är i harmoni med Skriften. De beväpnar sig inte eller bär köttsliga vapen i väntan på eller som förberedelse för svårigheter eller för att möta hotelser. De försöker avvärja slag och angrepp endast till försvar. De slår inte för att hämnas. De slår inte för att angripa, utan slår endast för att försvara sig. De använder inte krigsvapen för att försvara sig själva eller Rikets intressen. (2 Kor. 10:4) Medan de inte drar sig tillbaka, när de blir angripna i sina hem eller i sina möteslokaler, kommer de att draga sig tillbaka, när de är på allmänna eller andra platser, och skudda stoftet av sina fötter och alltså inte ge åt hundarna vad heligt är och inte kasta sina pärlor för svinen. (Matt. 10:14; 7, 6) De drar sig alltså tillbaka, när de kan göra det och undvika strid eller svårigheter. De har rätt att anmoda lagens handhavare och anmodar dem också att komma till deras hjälp vid försvar mot angrepp eller pöbelvåld.

Hur de som är bundna av löften betalar tillbaka det tillbörliga

9. Vilka lagbestämmelser angående uppskov och befrielse begagnar sig vittnen i Amerika med rätta av?

9. Statliga nämnder och ämbetsmän får veta av Jehovas vittnen, att lydnad för de föreskrifter som ges i bergspredikan inte allt passar ihop med den uppfattningen, att Jehovas vittnen bör ge allt åt kejsaren, varigenom dessa Guds tjänare skulle bli tvungna till att visa blind lydnad mot befälhavare som inte följer Guds lag. Men de här återgivna föreskrifterna från bergspredikan utgör endast en del av det tvingande skäl som bjuder Jehovas vittnen att för samvetets skull vägra att underkasta sig militärtjänst och att begagna sig av de bestämmelser som medger befrielse. I Amerikas Förenta stater finns sedan 1948 en lag som reglerar inskrivningsnämnders och ämbetsmäns beslut, och den medger uppskov för så kallade samvetsömma och även befrielse för sådana som är bundna av löften till Gud. Sektion 6 (j) stadgar uppskov för ”varje person”, vars ”utbildning och tro ... på ett förhållande till ett Högsta Väsen, inbegripande plikter som är högre än de som framspringer ur något mänskligt förhållande”, hindrar vederbörande från att överge dessa högre plikter, vilka han är skyldig det Högsta Väsendet.

10. Hur är de bundna av ett löfte? Vilka förpliktelser måste de därför fullgöra?

10. En individ kan inte bli ett kristet vittne för Jehova, om han inte avger ett löfte, varigenom han helt och fullt överlämnar sig åt Gud genom Jesus Kristus och så ikläder sig högre plikter. Han erkänner Gud såsom det Högsta Väsendet och livets Källa och den som har öppnat vägen till evigt liv. (Ps. 3:9; 36:10) Han nalkas Gud genom Jesus Kristus. Han erkänner Jesus såsom Guds Son, som har utgivit sitt mänskliga liv för honom och på det sättet åvägabragt en köpesumma, en lösen, för honom. Ingen politisk stat, ingen ”kejsare” eller härskare eller diktator, kan göra detta för den döende syndaren. Och därför finner han sig inte stå i skuld för sitt liv till något politiskt system, utan vet att han har Gud att tacka för sitt liv och strävar efter att ge det åt honom genom Kristus. Han erkänner att dessa Skriftens utsagor är tillämpliga på honom: ”I ären icke edra egna. Ty I ären köpta för ett pris; förhärligen därför Gud i eder kropp och i eder ande, vilka äro Guds.” ”I ären köpta för ett pris; varen icke människors tjänare.” (1 Kor. 6:19, 20; 7:23; KJ) Sitt liv och sin obetingade lydnad ger de åt Gud, och sina högre plikter utför de för honom, därför att allt detta tillhör och tillkommer honom; och de utger sitt liv i Guds tjänst och inte i några människors.

11. Varför anslöt Jesus sig enligt Matteus 22:21 inte till kejsarens här? Hur blir det, när det som tillhör Gud kolliderar med vad ”kejsaren” fordrar?

11. Men Jesus sade till judarna, som var i förbund med Gud och bundna av ett löfte till honom: ”Så given då kejsaren, vad kejsaren tillhör, och Gud, vad Gud tillhör.” (Matt. 22:21) Vad är det då vi skall ge ”kejsaren”? Alldeles säkert inte vårt liv, ty vi står inte i tacksamhetsskuld till ”kejsaren” för det, och det tillhör inte honom. Ja, det liv som en kejsare eller härskare själv äger, det har han Gud att tacka för och inte sig själv såsom en odödlig gud. Fördenskull visar den autentiska historien, att de kristna i det första århundradet inte utsatte sitt liv för en köttslig krigförings risker genom att ansluta sig till Roms kejserliga härar, utan tog det straff som kejsaren ådömde dem för deras vägran att låta sig insättas i hans krigshärar. I detta handlingssätt hade dessa första kristna Jesus såsom sitt föredöme, sin ledare och undervisare. Jesus levde inom kejsarens maktområde, ty genom krigiska angreppshandlingar hade det kejserliga Rom erövrat Palestina. Sedan Jesus hade uttalat denna lag för sina efterföljare: ”Betala ... tillbaka till kejsaren det som är kejsarens” (NW), tog han inte själv värvning i kejsarens härar. Han visste att Gud och ”kejsaren” inte är vänner. Det var därför som kejsaren genom sin ståthållare eller landshövding Pontius Pilatus lät bringa Guds Son om livet och därefter våldsamt förföljde Jesus efterföljare. Jesu bergspredikan säger att vi inte kan tjäna två herrar, i synnerhet inte när dessa båda herrar är varandras fiender. Jehovas vittnen har ”avgivit högtidliga löften att ägna sitt liv åt Guds tjänst”, och de behärskas av en ”tro ... på ett förhållande till ett Högsta Väsen, inbegripande plikter som är högre än de som framspringer ur något mänsklig förhållande”, och därmed menas också varje jordiskt förhållande till ”kejsaren”. När det uppstår en konflikt mellan Gud och ”kejsaren”, böjer de sig därför för dessa högre plikter, alldeles såsom aposteln Petrus sade till domstolens ledamöter: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor. ... Och vi äro vittnen.” — Apg. 5:29—32, NW.

12. Vad diskuterades inte vid det tillfället? Hur skall alltså Matteus 22:21 tillämpas?

12. Vidare kan anföras, att när Jesus sade till de judar som ställt frågan till honom: ”Betala ... tillbaka till kejsaren det som är kejsarens”, så var det inte av kejsaren påbjuden tvångsuttagning till krigstjänst eller frivillig värvning till hans krigshär som diskuterades. Därför har Jesu svar ingen tillämpning på dessa ting. Vad de hade frågat honom var detta: ”Är det lovligt att betala skatt till kejsaren eller ej?”; och det var därför Jesus bad dem visa honom ett ”skattemynt”, och de visade honom en denar med kejsarens bild och inskrift på. Därför förklarade Jesus att det var lovligt enligt Guds genom Mose givna lag att betala skatt till kejsaren, trots det att kejsaren hade utsträckt sitt välde med hjälp av köttsliga vapen och hade berövat Jehovas utvalda folk dess självständighet och frihet. Till och tjäna i kejsarens härar, vilka denne använde med en man som av samvetsskäl vägrade att till att angripa och underkuva folken med, borde betala skatt till honom såsom erövrare. Även om kejsaren använde en stor del av de pengar han samlade in i form av skatter till sina militärutgifter, så hade den som för sitt samvetes skull vägrade krigstjänst inte något ansvar för vad kejsaren gjorde med dessa medel. Genom att kejsaren hade övertagit tillsynen över landet och regeringsomsorgerna, rönte hela det underkuvade folket vissa materiella fördelar, och för detta skulle de betala skatten tillbaka till kejsaren såsom något som tillkom denne. Följaktligen är den krigstjänstvägrare, som är i förbund med Gud om att vara hans vittne, liksom judarna var, inte bemyndigad till att ta del i någon samhällsomstörtande verksamhet eller till att arbeta för en pacifism som skulle leda till civil ohörsamhet efter Mahatma Gandhis recept.

13, 14. Av vilket tungt vägande skäl förutom föreskrifterna i Jesu predikan blandar de sig inte i världens kontroverser? Hur håller de sin tillbedjan ren?

13. Emedan Jehovas vittnen är helt invigda åt Gud i kraft av sina löften till honom genom Kristus, är de enligt Guds ord inte någon del av denna världen, som styres av de politiska systemen. Av detta viktiga bibliska skäl säger de till regeringens ämbetsmän, att de för samvetets skull icke kan tjäna inom någon militär institution eller någon civil anordning som skall utgöra en ersättning för militärtjänst. Jesus sade till kejsarens representant Pilatus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mitt följe hava kämpat för att jag icke skulle bliva överlämnad åt judarna. Men som det är, har mitt rike icke detta ursprung.” Därpå talade Jesus om för Pilatus, varför han inte hade givit sig in på någon militär aktion för att befria judarna från kejsarens herravälde, i det han sade: ”För detta ändamål har jag blivit född, och för detta ändamål har jag kommit i världen, att jag skulle bära vittnesbörd om sanningen.” Han kom för att vara Jehovas vittne och för att taga ut efterföljare ur denna världen och göra dem till Jehovas vittnen, liksom han själv var. Alltså sade han till apostlarna: ”Emedan ni icke äro någon del av världen, utan jag har utvalt eder ur världen, av den orsaken hatar världen eder.” Och när han bad till Gud för dem, sade han: ”De äro icke någon del av världen, liksom jag icke är någon del av världen.” (Joh. 18:36, 37; 15:19; 17:14, 16, NW) Om Jehovas vittnen, som världen hatade och misshandlade, säger Hebréerna 11:38 (NW): ”Världen var dem icke värdig.” Eftersom de inte är någon del av denna världen, är de således förbjudna att blanda sig i och taga del i dess. angelägenheter och tvister. De andliga israeliterna är lika mycket avskilda från nationerna och deras krigshärar, som de naturliga israeliterna var.

14. Om deras form av tillbedjan skall vara ”ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt”, så måste var och en sträva efter att ”bevara sig utan fläck från världen”. (Jak. 1:27, NW) De säger till de ämbetsmän de får att göra med, att de är absolut neutrala gentemot denna världens politiska tvister och internationella kontroverser och sammandrabbningar. De tar ingen aktiv eller våldsam del för någondera sidan, utan betalar sina löften till Gud och förfäktar alltid hans rike och frälsnings väg.

15. Varför strider de inte för landområden eller gör motstånd mot politiska omvälvningar?

15. Likt Israels präster och leviter, som var särskilt invigda åt Jehovas tjänst i hans tempel, har de ingen arvedel i denna världen. De strider därför inte för landområden; och om de lider förlust av egendom genom förföljelser från de styrande i deras hemland eller genom att väpnade angripare invaderar landet, förlitar de sig på att Gud skall förse dem med livets nödtorft. Såsom Paulus i fängelset skrev till sina medvittnen: ”Ni både gåvo uttryck för medkänsla med dem som voro i fängelse och funno eder med glädje i att edra tillhörigheter blevo plundrade, i det ni voro medvetna om att ni själva hava en bättre och förblivande egendom.” (Hebr. 10:34, NW) Hellre än att bli dödade under försöket att med våld skydda materiella ägodelar, som hör denna världen till, föredrog de att leva i ett utplundrat tillstånd, för att de skulle kunna fortsätta att vittna om Guds rike och ”predika ordet” och ”hålla enträget på med det i gynnsam tid, i svår tid”. Oavsett vilka politiska omvälvningar eller förändringar i regeringshänseende som kan komma att försiggå över deras huvuden, är de i sin neutrala ställning skyldiga att foga sig i dem och att fortsätta med Guds verk så gott de någonsin kan under de förändrade förhållandena. De vet att Guds rike, som bergspredikan lär dem att bedja om och som de predikar, kommer att till fullo taga hand om hela jorden efter striden vid Harmageddon. — 2 Tim. 4:2, NW.

Evangelii tjänare och främmande makters sändebud fritagna

16. Varifrån befriar Gud dem nu? Vad borde därför statens ämbetsmän göra?

16. De invigda prästerna och leviterna var befriade från uttagning till krigstjänst i Israel. (4 Mos. 1:45—54; 2:32, 33) Då ju Jehovas vittnen är invigda åt Gud såsom Jesu Kristi efterföljare, bör de likaså vara befriade från att utföra krigiska åligganden med köttsliga vapen. Gud befriar dem nu och fordrar inte att de skall strida, såsom Josua, Gideon, Simson, Jefta, Barak och David gjorde i forna tider. Jehova Gud har gjort dessa kristna vittnen till sina tjänare, som förkunnar evangelium om Riket. I Amerikas Förenta stater fritager den här förut omtalade lagen av år 1948 dem som är förordnade och regelbundna evangelii förkunnare från militära förpliktelser. Men de ämbetsmän som har sig anförtrott att tillämpa denna lag, medger befrielse endast åt dem som är heltidsförkunnare, men inte åt någon av de övriga. Men var och en som är ett Jehovas vittne har förkunnarämbetet såsom sitt levnadskall och är en evangelii förkunnare, vare sig han är i stånd till att ge hela sin tid eller endast en del av den. Inte endast heltidstjänarna bland Jehovas vittnen, utan alla och envar, är bundna av ett invigningslöfte, som inbegriper ”plikter som är högre än de som framspringer ur något mänskligt förhållande”. Guds ord förordnar därför var och en av dem till en Guds tjänare och predikare av evangelium om Riket; och medan de som handhar landets lag visserligen har juridisk rätt till att göra skillnad och begränsa militär frikallelse endast till några, under det att de utesluter andra, så har de ingen skriftenlig rätt till att göra så. När de gör det, måste de inför Gud bära ansvaret för att ”öva våld i lagens namn”.

17. Varför får de, enligt Jesu profetia om fullständigandet av denna tingens ordning, inte frångå sin neutralitet?

17. Då de ju är sådana tjänare och predikare, har de inte frångått sin neutralitet såsom krigstjänstvägrare av samvetsskäl och har inte vänt sig bort från sin utstakade kurs för att ägna sig åt att militärt stödja den ena eller andra sidan i någon världslig konflikt. Jesus förutsade deras neutralitet och deras predikoverksamhet i denna krigiska tid. När han profeterade: ”Nation skall resa sig mot nation och rike mot rike”, sade han inte att hans sanna efterföljare skulle taga del i denna väpnade resning. I stället förutsade han, att de skulle bli illa behandlade och bli ”hatade av alla nationer”, inte bara av fientliga nationer, utan av alla. Därpå gav han Jehovas vittnen ett uppdrag för denna tid och förutsade samtidigt, vad för slags arbete de skulle utföra, i det han sade: ”Dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, och därpå skall det fullständiga slutet komma.” (Matt. 24:14, NW) Därför måste nu vartenda vittne, som genom Kristus har avgivit ett löfte till Jehova Gud, lyda denna profetiska befallning och fullgöra sitt uppdrag såsom en ordinerad förkunnare av de goda nyheterna om Riket. Det göres inget undantag för någon invigd tjänare. De som går i spetsen ibland dem måste vara föredömen, och de andra måste sträva att efterlikna dem. (1 Petr. 5:1—3) Dessa ledande förkunnare tar inte del i köttslig krigföring, utan predikar. De djupa leden av Jehovas vittnen, som också är Guds tjänare, följer deras trogna exempel och predikar fridsamt.

18, 19. Varför kan de, såsom Guds sändebud, för samvetets skull icke göra krigstjänst?

18. Till dessa kristna vittnen skrev aposteln Paulus: ”Han anförtrodde försoningens budskap åt oss. Vi äro därför sändebud i Kristi ställe, liksom om Gud enträget manade genom oss. I Kristi ställe vädja vi: ’Bliv försonade med Gud.’” (2 Kor. 5:19, 20, NW) Såsom ”sändebud i Kristi ställe” har Jehovas vittnen samvetsbetänkligheter mot att tjäna i nationernas militära institutioner och därmed besläktade anordningar.

19. Ambassadörer eller sändebud är befriade från militärtjänst inom den nation, dit deras regering sänder dem, i synnerhet inom en fientlig nation. Kom ihåg, att i de tider som bibeln skildrar skickades sändebud, inte till vänligt sinnade nationer, utan till nationer som man var i krig med eller som hotade med krig. De som är Guds sändebud i Kristi ställe skickas inte till vänligt sinnade nationer, utan till fientliga nationer. Alla nationer i denna Satans värld är fientliga mot Gud. Det budskap som dessa sändebud fått att frambära är detta: ”Bliv försonade med Gud.” Detta visar att nationerna inte är vänligt sinnade. Hur skulle då dessa sändebud kunna handla i överensstämmelse med Skriften, om de tjänade i dessa nationers militära styrkor eller samtyckte till att göra detta, när landets lag så kräver? Att överge Guds tjänares led och på det sättet sluta upp med att predika skulle betyda att strida mot Gud, som har skickat sina sändebud för att de skall uppmana nationerna att bli försonade med Gud och inte strida mot honom. Jehovas vittnen är Guds sändebud, som skickas till alla nationer, med samma budskap för alla. Följaktligen har de inte låtit förmå sig att tillhöra någon enda nations stridskrafter. De upprätthåller sträng neutralitet gentemot dessa nationer i deras strider på liv och död. De förblir trogna mot Guds herradöme, som skickar dem som sändebud, även om denna neutralitet och detta predikande av Riket kommer dem att bli ”hatade av alla nationer”. De har inte stridit för de med Gud icke försonade system som han kommer att tillintetgöra i Harmageddonslaget. Det är därför de för samvetets skull icke tar del i sådant!

20. Vilka uttryck som begagnas om dem i samband med deras strid visar att de inte är pacifister?

20. Om dessa sändebud säger aposteln i samma brev: ”Fastän vi vandra i köttet, föra vi dock icke krig enligt vad vi äro i köttet. Ty vår krigförings vapen äro icke köttsliga, utan genom Gud mäktiga att kullkasta starkt förskansade ting. Ty vi kullkasta tankegångar och allt högt som uppreses mot Guds kunskap, och vi taga varje tanke till fånga för att bringa den till lydnad för Kristus.” (2 Kor. 10:3—5, NW) Med tanke på denna andliga krigföring får ni denna order: ”Tag ... på eder den fullständiga vapenrustningen från Gud”; och denna andliga vapenrustning måste ni taga på er, ”för att ni må kunna stå fasta mot djävulens ränker; ty vi hava strid, icke mot blod och kött, utan mot [de andliga] herradömena, mot myndigheterna, mot världshärskarna i detta mörker, mot de onda andemakterna i det himmelska.” Satan, djävulen, är ”denna världens styresman” och ”denna tingens ordnings gud”. (Ef. 6:11—13 och Joh. 12:31 och 2 Kor. 4:4, NW) Enbart detta, att de ovannämnda militära termerna begagnas i andligt avseende i fråga om Guds sändebud, visar att dessa inte är pacifister.

21. I vilken krigföring är de inbegripna, och vems här tillhör de? Varför bör de alltså hålla sig neutrala?

21. Deras krigföring är inte mot blod och kött. Deras verkliga fiender kan man inte komma åt med köttsliga vapen, och därför tar de på sig Guds andliga vapenrustning. De inriktar sina stridbara egenskaper och krafter på den andliga krigföringen, för att befria människor från träldomen under de onda andemakter som behärskar denna världen. De är kämpar i Guds andliga krigshär under Jesus Kristus. Om de skulle desertera från den och slå sig tillsammans med denna världen i dess strider, skulle det vara trolöshet mot Gud och Kristus. Det skulle göra dem förtjänta av att straffas med tillintetgörelse utan hopp om något liv i den rättfärdiga nya världen. De måste hålla sitt avtal med Gud och betala eller infria sitt löfte till honom, ty de som är ”falska i fråga om avtal” är enligt Guds lag ”förtjänta av döden”. (Rom. 1:31, 32, NW), Därför förhåller sig Jehovas vittnen neutrala gentemot världsliga konflikter och lyder dessa stränga order ovanifrån: ”Såsom en Kristi Jesu soldat av det rätta slaget bör du taga din del i att lida ont. Ingen som tjänar såsom soldat låter sig insnärjas i livets affärsangelägenheter, på det att han må vinna dens godkännande, som har tagit honom i sin tjänst som soldat.” (2 Tim. 2:3, 4, NW) Genom denna neutrala hållning gentemot världsliga konflikter och genom lojalt uthärdande i den andliga krigföringen vinner dessa krigsmän i Kristi tjänst hans godkännande.

Ett brödraskap som sträcker sig över hela jorden

22, 23. Vad slags samfund utgör de, vilket gör att de inte kan deltaga i strider mellan nationerna? Vilka föreskrifter har de att rätta sig efter?

22. Då ju Guds sändebud skickas ut till alla nationer med det ena och enda budskapet om försoning, kommer alla de som blir försonade med honom att utgöra en enda sammanslutning av bröder, vilken sträcker sig över hela jorden. Just på det sättet är Jehovas vittnen en internationell församling av kristna bröder. Guds ord förbjuder dem att bli oeniga angående själviska intressen och börja strida mot varandra. Det befaller dem att bevara enheten och hålla frid inom sina led. För att ge eftertryck åt detta framställdes, den frågan: ”Existerar Kristus delad? ... Ty eftersom det råder avund och kiv ibland eder, äro ni icke då köttsliga, och vandra ni icke då såsom människor göra?” (1 Kor. 1:13; 3:3; NW) Fördenskull har de inte övergivit sin neutralitet gentemot denna världen och anslutit sig till de härar som tillhör denna söndrade värld under deras fiende Satan, djävulen. Om de hade gjort det, skulle det ha betytt att de blivit uppställda till strid mot sina andliga bröder, Guds barn, precis som i krig protestant ställes mot protestant, katolik mot katolik, jude mot jude. Detta skulle ha resulterat i ett krig som leder till brodermord, för vilket de skulle bli tvungna att avlägga räkenskap inför sin himmelske Fader. I rak motsats till att taga eller söka taga sina bröders, Guds söners, liv uppmanas de att ge ut sitt liv för sina bröder och därvid efterlikna Jesus Kristus och inte Kain, som dräpte sin broder Abel. Därför skriver aposteln Johannes:

23. ”Förundra eder icke, bröder, över att världen hatar eder. Vi veta att vi hava övergått från död till liv, emedan vi älska bröderna. Den som icke älskar förblir i döden. Var och en som hatar sin broder är en mandråpare, och ni veta att ingen mandråpare har evigt liv förblivande i sig. Härigenom hava vi lärt känna kärleken, emedan denne utgav sin själ [eller: sitt liv] för oss; och vi äro pliktiga att utgiva våra själar [eller: liv] för våra bröder.” — 1 Joh. 3:11—16, NW i marginalen.

24. Vad måste de nu göra, i stället för att krossa hjärtan och tillfoga sina medmänniskor sår?

24. Jehova Guds ande är över hans vittnen, för att de skall ”förkunna glädjens budskap för de ödmjuka” och ”läka dem som hava ett förkrossat hjärta” i stället för att krossa hjärtan genom köttslig strid. Nu då den livfrälsande sanningens, flod eller ström flödar fram från Guds upprättade rikes tron, måste hans vittnen vara lika träd, vilkas löv är ”till läkedom för folken”, i stället för att såra och sarga nationerna. (Jes. 61:1; Luk. 4:18; Upp. 22:2; Hes. 47:12) Detta är den ”utomordentliga väg”, som kärleken väljer, när man älskar Gud med allt vad man har och älskar sin nästa såsom sig själv. — 1 Kor. 12:31 — 13:7, NW.

25. I vilka avseenden har alltså Jehovas vittnen bevisats vara konsekventa?

25. Allt det här sagda är endast en partiell framställning av hur det förhåller sig med Jehovas vittnen, vilket de har sökt klargöra för nämnder, enskilda ämbetsmän och domstolar, som det i enlighet med landets lag åligger att avgöra, om man skall tillerkänna Jehovas vittnen de rättigheter som medges Ordets förkunnare och dem som har samvetsbetänkligheter. Men det har sagts tillräckligt för att bevisa för dessa nämnder och ämbetsmän och alla andra, att Jehovas vittnen är konsekventa i sina anspråk. De är inte pacifister, utan är Ordets förkunnare och krigstjänstvägrare av samvetsskäl på skriftenliga grunder. Genom att Jehovas vittnen intagit denna hållning, har myndigheterna satts i stånd till att inse, att Jehovas vittnen förblir neutrala gentemot denna världen och att de förblir Guds tjänare och förordnade förkunnare av de goda nyheterna om hans rike under Kristus och att de därför med stöd i Skriften och för sitt samvetes skull icke kan taga del i världsligt krig i någon form.

(The Watchtower, 1 februari 1951)