Högtider åt Jehova
”Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.” — 2 Mos. 23:14.
1. Vilka högtider var israeliterna befallda att fira, och på vad pekade dessa hän?
JEHOVA befallde Mose att ge israeliterna föreskrift om att hålla tre högtider åt Herren varje år. Den första högtiden var i början av året, i månaden Nisan, och kallades det osyrade brödets högtid, vilken följde på påsken. Den andra var veckohögtiden, senare kallad pingst (som betyder ”femtionde dag”). Den tredje och sista var lövhyddo- eller inbärgningshögtiden. Dessa högtider var förbundna med skörden, och de med dem förknippade händelserna pekade hän på Jehovas namns hävdande och förhärligande.
2, 3. Vem fastställde tiden och platsen för dessa högtiders firande, och fick folket välsignelse av att hålla dessa högtider? Varför?
2. Jehova fastställde tiden och platsen för dessa högtider och likaså det sätt varpå de skulle firas. Fastän de kallades ”högtider åt Herren”, erhöll folket mycket gagn av att hålla dem. ”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram inför HERRENS ansikte, utan var och en skall giva, vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som HERREN, din Gud, har givit dig.” — 5 Mos. 16:16, 17.
3. Det behagade Jehova att låta folket församla sig vid dessa tillfällen, för att de skulle hålla sina sinnen fästa vid Herren och inte bli så upptagna av sina personliga angelägenheter, att de skulle komma att glömma eller försumma sina plikter mot Herren. Vid dessa sammankomster talade folket om Herrens godhet och de många välsignelser de åtnjöt. På det sättet skulle deras tankar hållas i de rätta banorna, och alla skulle få stor välsignelse.
4. Var och när instiftades påskens och det osyrade brödets högtid, och vilket gagn rönte israeliterna av det slaktade lammets blod?
4. Den första påsken hade att göra med de plågor som Jehova sände över egyptierna, därför att Farao vägrade att lyda Jehovas befallning att låta israeliterna gå och tjäna sin Gud. Nio plågor hade redan hemsökt egyptierna, men alltjämt vägrade Farao att släppa folket. Ännu en plåga, och den högmodige Farao skulle komma att kuvas och ge efter. Den tionde plågan skulle betyda döden för alla de förstfödda av både människor och djur i Egyptens land. För att israeliterna inte skulle komma att lida med egyptierna, när dödsängeln skulle gå igenom landet, skulle de ta in ett lamm i sina hem på en viss dag och slakta det och stänka dess blod på sina dörrposter. Mordängeln skulle se blodet och gå förbi det hemmet utan att röra någon i det. Inte en enda israelit blev oroad av dödsängeln den natten, men egyptierna hemsöktes alltifrån Farao och ned till slaven, ty bland dem inträffade ett dödsfall i varje hem. Detta var för israeliterna en verklig påsk, ett verkligt ”förbigående” (som ordet ”påsk” egentligen betyder).
5. Vad var syftet med att hugfästa minnet av påsken?
5. Herren gav israeliterna föreskrift om att hugfästa minnet av denna händelse, i det han sade: ”Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag ... Såsom en evärdlig stiftelse skolen I fira den.” ”Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat skall man se hos dig ... Du skall på den dagen berätta för din son och säga: Sådant gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag drog ut ur Egypten.’ Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.” (2 Mos. 12:14; 13:7, 8, 10) År efter år, på exakt riktigt datum, firade Israels barn denna påskhögtid och det osyrade brödets högtid. När de gjorde detta, tänkte de tillbaka på den tid då nationen blev befriad från träldom under Egypten och då lagförbundet ingicks med dem över det slaktade påskalammet.
6. Vilka fördelar blev Israels lott under lagförbundet?
6. Detta förbund gjorde Israels barn till ett folk för Jehovas namn. Herren sade till dem: ”Och nu, om I hören och lyden min röst och hållen mitt förbund, så skolen I bliva min egendom framför alla andra folk, ... och I skolen bliva åt mig ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos. 19:5, 6, 1878 års övers.) ”Och var finnes på jorden något enda folk, som är likt ditt folk Israel, vilket Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till ett folk — för att så göra dig ett stort och fruktansvärt namn, i det att du förjagade hedningarna för ditt folk, det som du hade förlossat ifrån Egypten? Och du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud.” — 1 Krön. 17:21, 22.
7. Varav var lagförbundet en skugga, och vad var denna skuggas verklighet?
7. Påskhögtiden var en skugga av ting som skulle komma och pekade fram emot Jesus, det verkliga ”Guds lamm”, som skulle borttaga världens synder och befria alla människor av en god vilja från syndens och dödens träldom och också stadfästa det nya förbundet. Detta var någonting som påskalammet inte kunde göra, då det endast var en profetisk skugga. Jesus var denna skuggas verklighet. (Kol. 2:17) På kvällen den 14 Nisan, år 33 e. Kr., samlades Jesus, och hans lärjungar, som var israeliter, i en sal i övre våningen i ett hus i Jerusalem för att hålla påsken. Detta var den sista påsk som Jehova skulle erkänna, och Jesus sade: ”Jag har högeligen åstundat att äta detta påskalamm med eder, förrän mitt lidande begynner.” (Luk. 22:15) När måltiden var över, instiftade Jesus någonting nytt och olika, som skulle följa i framtiden. Han instiftade åminnelsen av sin död och av sin kropps, församlingens, medlemmars död. Därpå påpekade han att hans blod, som representerades av vinet i kalken, skulle stadfästa det nya förbundet. Samma dag, den 14 Nisan, fastnaglade Jehova den gamla förbundsanordningen vid den tortyrpåle, varpå Jesus dog. — Kol. 2:14.
8. Var offrade översteprästen kornkärven, och kan Jehova ha erkänt detta offer den 16 Nisan år 33 e. Kr.?
8. På den första dagen efter den sabbat som följde på påsken tog översteprästen en kärve eller en handfull av förstlingen av kornskörden och offrade den inför Herren. Utförde översteprästen i staden Jerusalem det påbjudna offret den 16 Nisan år 33 (e. Kr.)? Om han gjorde det, så visste han inte att kroppen eller verkligheten till den skugga, som han höll på med att utföra, då var närvarande. Var offrade månne översteprästen denna kärve av förstlingen av kornskörden? Jehova hade bestämt precis var denna tjänst skulle fullgöras: ”Den plats, som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra stammar till att där fästa sitt namn, denna hans boning skolen I söka, och dit skall du gå. Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd.” — 5 Mos. 12:5, 6.
9. Vad fick översteprästen se, när han trädde in i templet för att frambära sitt föreskrivna offer den 16 Nisan år 33 e. Kr., och vad betydde detta?
9. Den 16 Nisan år 33 e. Kr. gick översteprästen in i templet i Jerusalem (ty där hade det behagat Jehova att fästa sitt namn) och skred till att offra den kärve eller handfull av förstlingen av kornskörden som var föreskriven. När han kom in i det heliga för att frambära sitt offer, såg han att förlåten som hängde mellan det heliga och det allraheligaste hade rämnat i två stycken. Vad betydde detta? Översteprästen visste det inte. Där stod han med sitt offer som skulle frambäras åt Herren. Skulle Herren se till detta offer såsom i det flydda? Nej! Denne överstepräst stod där i sin prästerliga dräkt men med ett skuldmedvetet samvete. För helt kort tid sedan hade han ropat på Guds Sons död, hans vilkens uppståndelse han försökte visa i en bild då han offrade kornkärven. Gud skulle aldrig mera erkänna dessa offer, emedan denna bild nu var uppfylld genom att hans älskade Son, Kristus Jesus, hade uppstått, han som var förstlingen av de avsomnade. (1 Kor. 15:20) Medan översteprästen famlade omkring i stor förvirring och med en känsla av skuld, genombävades Mästarens efterföljare av upprörd iver. Varför detta? Herren hade blivit upprest från de döda mycket tidigt den morgonen. Han visade sig för flera av sina efterföljare den dagen. Nyheten spred sig hastigt, och det rådde stor glädje bland lärjungarna. Hänförelsen steg som en flodvåg. De var alla mycket lyckliga, därför att deras Herre och Mästare, som blivit upphängd på pålen, nu var vid liv och detta för all evighet. Han hade gått bortom köttets förlåt.
Veckohögtiden eller pingsten
10, 11. Hur fastställdes datum för pingsthögtiden? Vad inträffade den dagen i uppfyllelse av Joels profetia?
10. Räknat från den dag då översteprästen offrade förstlingen av kornskörden skulle femtio dagar föra israeliterna fram till tidpunkten för nästa högtid, som kallades veckohögtiden eller pingsten. På den dagen offrade översteprästen två viftoffersbröd inför Herren. Dessa bröd var gjorda av förstlingen av veteskörden och var bakade med surdeg. Händelserna på denna märkliga dag uppenbarar innebörden i att dessa båda bröd offrades inför Herren. Vi finner dessa händelser omtalade i Apostlagärningarnas andra kapitel i huvudsak som följer: ”När sedan pingstdagen var inne, voro de alla församlade med varandra. Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset, där de sutto. Och kluvna tungor såsom av eld visade sig och satte sig på dem, en på var av dem [eng. övers.]. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som anden ingav dem att tala. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från allahanda folk under himmelen. ... Och de uppfylldes av häpnad och förundran och sade: Äro de icke galiléer, alla dessa som här tala?”
11. Petrus som trädde fram jämte de elva hov upp sin röst och sade till dem: ”Här uppfylles det som är sagt genom profeten Joel: Och det skall ske i de yttersta dagarna, säger Gud, att jag skall utgjuta av min ande över allt kött, och edra söner och edra döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra gamla män skola hava drömmar; ja, över mina tjänare och mina tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min ande, och de skola profetera.” Och med många andra ord betygade och förmanade han. ”De som då gärna mottogo hans ord läto döpa sig; och på den dagen förökades församlingen med omkring tre tusen själar [1878 års övers.].”
12. När brukade Petrus den första nyckeln till Riket, och vilken händelse bevisade, att nyckeln blev brukad vid det tillfället?
12. Med detta tal övertygade Petrus en stor skara judar om att Jesus verkligen var Kristus. Att tre tusen blev döpta bevisar, att dessa lärjungar överlämnade sig åt Herren och på det sättet erhöll anden och den himmelska kallelsen och att de därför kom att stå på prov för en plats i Riket med Kristus Jesus, Herren. Här brukade alltså Petrus den första nyckeln, till kunskapen, för att öppna den himmelska vägen för de trogna judarna. Petrus hade en nyckel till som han skulle bruka för att öppna vägen till Riket för hedningarna. När skulle han bruka den och visa innebörden i den bild som framställdes genom att prästen offrade två viftoffersbröd inför Herren på pingstdagen? — Matt. 16:19.
13, 14. När brukade Petrus den andra nyckeln till himmelriket, och vilka händelser bevisar att den brukades i Kornelius’ hem?
13. Någon tid senare kallades Petrus till Kornelius’ hem i Caesarea. Vid den tidpunkten befann sig Petrus i garvaren Simons hem i Joppe. Medan Petrus väntade på att middagen skulle serveras, fick han en syn och såg himmelen öppen och någonting komma ned till honom, vilket liknade en stor linneduk och fasthölls vid de fyra hörnen och sänktes ned till jorden. Och däri fanns alla slags fyrfota och krälande djur, som lever på jorden, och alla slags himmelens fåglar. Och en röst kom till Petrus och sade: ”Stå upp, Petrus, slakta och ät.” Petrus svarade: ”Jag har aldrig ätit något oheligt och orent.” Då talade rösten till honom och sade: ”Vad Gud har förklarat för rent, det må du icke hålla för oheligt.” Medan Petrus undrade över vad denna syn betydde, kom män från Kornelius’ hem till Simons hem och frågade efter Petrus. De talade om för honom, att Kornelius, en rättfärdig och gudfruktig man, som hade gott vittnesbörd om sig av judarna, hade blivit besökt av en ängel. Ängeln hade befallt honom att sända efter Petrus och att höra vad denne hade att säga. — Apostlagärningarna 10.
14. Tillsammans med flera judar begav sig Petrus med männen till Kornelius’ hem. Sedan Petrus hade trätt in i Kornelius’ hem, sade han att det inte var tillåtet för judar att besöka hedningars hem men att han var säker på att Herren hade något att göra med att han hade blivit kallad dit. Därpå predikade han Ordet för Kornelius’ församlade familj och vänner. Medan Petrus ledde detta i högsta grad märkliga bibelstudium i ett hem, kom den heliga anden över dessa hednatroende, såsom den hade gjort över judarna vid pingsten. Petrus förstod nu innebörden i den syn han hade haft i garvaren Simons hus i Joppe. Han bjöd att de, över vilka anden hade kommit, skulle döpas. Här brukade Petrus den andra och sista nyckeln, till att öppna den himmelska kallelsen för hedningarna. Detta var en fortsättning av det andens utgjutande som man hade fått bevittna vid pingsten, då den himmelska kallelsen öppnades för judarna.
15. Erkände Jehova frambärandet av de två viftoffersbröden, sedan Petrus hade brukat den andra nyckeln till Riket?
15. Utan tvivel bar den judiske översteprästen alltjämt fram de två viftoffersbröden åt Herren, då han inte visste att skuggan var förbi och att verkligheten var för handen. Därför tog Herren Gud inte längre emot dem. Vi kommer ihåg att viftoffersbröden var gjorda av förstlingen av veteskörden och var bakade med surdeg, vilket visade att de kallade av judar och hedningar inte var rättfärdiga i sig själva och behövde Kristi rättfärdighet för att göras välbehagliga för Jehova. De var ”en förstling av de varelser han har skapat” genom att de blev adopterade såsom Guds söner, men Jesus var ursprungligen och i främsta rummet förstlingen. — Jak. 1:18.
16. Vad var syftet med det nya förbundet?
16. Det nya förbundet stadfästes genom Kristi dyrbara blod och ingicks för det syftet att bereda ett folk för Jehovas namn; det var nu verksamt. Under lagförbundet vederfors inte dem någon barmhärtighet som föraktade dess lagar; den skyldige dödades utan barmhärtighet efter två eller tre vittnens utsago. (Hebr. 10:28) De som föres in i det nya förbundet röner barmhärtighet; ty det är skrivet: ”Jag skall lägga mina lagar i deras sinnen, och i deras hjärtan skall jag skriva dem ... Jag skall i nåd förlåta deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg.” (Hebr. 8:10, 12) Under detta barmhärtiga förbund skall Jehova frambringa ett rike av präster och ett heligt folk. Denna ära hade blivit erbjuden åt israeliterna vid Horeb. — 2 Mos. 19:6.
Lövhyddohögtiden
17. Kan det bevisas från Skriften, att lövhyddohögtiden var en bild av saker och ting som skulle utföras före Harmageddon? I så fall hur?
17. I gångna tider menade en del bibelforskare att lövhyddohögtiden var en bild av ting som skulle ske under Kristi tusenårsregering och att den därför inte hade något särskilt budskap till dem som följer i Mästarens fotspår i denna tid. Aposteln Paulus sade att de ting som vederfors israeliterna var förebilder och avsedda till varning och lärdom för dem som lever vid världens ände. Likaså innehöll lagen ”en skugga av det tillkommande goda”. Lövhyddohögtiden var föreskriven i lagen, och tiden är nu inne då denna bild skall förstås av dem som är aktiva vittnen för Riket. Lägg vidare märke till vad samme apostel hade att säga om ting som blev skrivna i flydda tider: ”Allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning, för att vi genom ståndaktighet och genom den tröst, som skrifterna giva, skola bevara vårt hopp.” — 1 Kor. 10:11; Hebr. 10:1; Rom. 15:4.
18, 19. Varför var lövhyddohögtiden en så glädjefylld tilldragelse?
18. Lövhyddohögtiden skulle börja fem dagar efter försoningsdagen, i den sjunde judiska månaden. Vid den tiden hade avkastningen av åkrarna och av vinträden blivit inbärgad. Det var den sista högtiden på året och var en glädjefylld tilldragelse för alla; de fröjdade sig storligen på grund av Herrens godhet att ge dem rikliga förråd för den stundande vintern. När denna förebild går i fullständig uppfyllelse kommer det att bli mycken glädje och lycka för alla som har haft del i det slutliga insamlandet av Herrens ”andra får”. (Joh. 10:16) Evangelium om Riket kommer att ha blivit predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla nationer, såsom Jesus befallde, och därefter inbryter vedermödans vintertid för Satans gamla värld. Nu är det tid att fly från den till undergång dömda kristenheten och finna tillflykt i Jehovas organisation. Fly nu!
19. När israeliterna återvände från den babyloniska fångenskapen, vidtogs anordningar för att man skulle kunna hålla lövhyddohögtiden. Prästen Esra läste upp lagen för det församlade folket. När de fick höra om lövhyddohögtiden och att de inte hade firat denna högtid, medan de var i fångenskap, grät de. Nehemja och Esra och leviterna som undervisade folket sade ungefär så: ”Denna dag är helgad åt HERREN, eder Gud; sörjen icke och gråten icke. ... Gån och äten eder bästa mat och dricken edert sötaste vin ... Och varen icke bedrövade, ty HERRENS glädje [eng. övers.] är eder starkhet.” — Neh. 8:8—10.
20—23. På vilket sätt visas hävdandet av Jehovas namn i de tre högtider som han befallde Israel att fira varje år?
20. De tre högtider som Jehova befallde Israel att hålla varje år är alla förbundna med hans namns hävdande och förhärligande. Satan väckte frågan om Jehovas överhöghet. Detta betyder att Satan tänkte att han hade en bättre metod att handla med skapelserna, både med de andliga och med människorna, än den som Jehova hade tillkännagivit. Jehova krävde absolut lydnad för sina lagar, även om hans skapelser inte till fullo förstod precis varför vissa lagar stadgades och måste efterlevas. Alla som var lydiga skulle i sinom tid få det som var till deras bästa. Den gudomliga styrelsens principer var broderlig kärlek och samarbete. När Gud frågade Kain, var dennes broder var, svarade Kain: ”Skall jag taga vara på min broder?” Satan hade redan fyllt hans sinne med sin egen ande av egennytta och konkurrens. Denna princip, menade Satan, skulle göra bättre verkan än kärlekens tillvägagångssätt. Skaffa dig allt vad du kan på vilket sätt du kan och behåll allt vad du får tag i, är Satans grundlag.
21. Detta onda väsen bestred att Jehova skulle kunna sätta skapelser på jorden som skulle vara lydiga mot Honom, om Satan fick tillåtelse att komma åt dem. Detta ådagalades i Jobs fall. Job var en man som var Jehova hängiven. Fienden sade att Jobs trohet inte var äkta, utan var egennyttig, att Job tjänade Jehova därför att Jehova lät det gå honom väl och kringgärdade honom, så att ingen kunde komma åt honom för att fresta honom eller pröva honom. Låt mig få försöka med honom, sade den onde, så kommer han att mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig. Satan fick tillåtelse att pröva Job, men misslyckades i att vända denne bort från Jehova.
22. Påskens och det osyrade brödets högtid hölls i början av året, och lövhyddohögtiden var den sista högtiden eller hölls i slutet av året. (2 Mos. 12:2; 23:16) Att påskalammet slaktades och att förstlingen av kornskörden offrades var en bild av Herren Kristi död och uppståndelse, varigenom Jehovas namn och universella suveränitet hävdades och fastslogs. I början av den kristna eran blev Herren Kristus upphängd på en påle, den fjortonde dagen i månaden Nisan (den dag då påskalammet slaktades), och blev upprest på tredje dagen eller den 16 Nisan, då översteprästen offrade förstlingen av kornskörden. Femtio dagar senare, vid pingsten, började Kristus Jesus som offer åt Gud frambära sin kropps lemmar, vilka har del med honom i att hävda och upphöja Gud. I detta ser vi att denna skugga fortfor till dess verkligheten kom i Kristus. — Kol. 2:17.
23. Lövhyddohögtiden var den sista högtiden på året, och fördenskull sades det att den firades vid slutet av året. Denna högtid är en god bild av det slutliga insamlandet av Herrens ”andra får” och visar att de kommer att församlas till stöd och bevis för Jehovas universella suveränitet, innan Harmageddons vintertid börjar. När striden vid Harmageddon börjar, kommer det att vara för sent att bärga in eller församla något. Då kommer några att säga: ”Skörden är förbi, sommaren är till ända, och vi äro icke frälsta.” (Jer. 8:20, eng. övers.) I striden vid Harmageddon kommer Satan att få bevittna hur hans organisation, både den synliga och den osynliga delen, tillintetgöres. Därpå kommer han att kastas i avgrunden och kommer att förvaras där under insegel i ett tusen år, för att han inte skall förvilla folken, förrän de tusen åren har gått till ända. — Upp. 20:3.