Den underbara platsen för Israels tillbedjan

KAN ni tänka er ett litet hus med bara två rum på en tomt 24 gånger 48 meter värt mer än tio millioner kronor? O, säger ni kanske, ett så dyrbart hus måste vara ett palats! Och om det vore en så liten byggnad, då måste dess väggar vara klädda med guld! Ja, det skulle de vara, och vet ni, ett sådant hus har verkligen funnits, det hör inte bara fantasien till. Jehova Guds härliga, tältliknande palats var en sådan byggnad, och det var en verklighet. Det var uppenbarelsetältet, den underbara platsen för Israels tillbedjan av den Högste i Hans närvaro, tabernaklet i öknen.

Så lysande var Israels tabernakel att se på, så storslaget i sin uppgift, och likväl så enkelt i själva utförandet, att det inte kunde ha framsprungit ur en människas hjärna. Likväl säger en grupp bibelkritiker: ”Tabernaklet, som det här beskrivs, har aldrig funnits till. Det är ett resultat av prästernas inbillning.” De påstår att prästerna efter fångenskapen i Babylon tillfogade skildringen av tabernakelbygget till Skriften, för att ”förklara en ny teologisk övertygelse”.a Härigenom förnekar de inte bara Mose skrifter, utan också Sakarjas, ty Sakarja, som räknas till de ”senare profeterna”, kallade dessa prästers dagar för en tid då den sanna tillbedjan blev återställd, inte en tid då en ”ny teologisk övertygelse” växte fram. — Sak. 8:1—13.

Trots dessa mäns åsikt säger oss Guds ord, att universums store arkitekt, Jehova Gud själv, lät Mose under inspiration se ritningarna till tabernaklet. (2 Mos. 25: 9) Kristus Jesus godtog detta påstående. Mer än fem hundra år efter fångenskapens slut, och således efter det att berättelsen påstås ha blivit ändrad, hade Jesus tillgång till just dessa heliga skrifter, vilka hade den lydelse vi nu känner till, och han sade i sin bön till Jehova: ”Ditt ord är sanning.” (Joh. 17:17) Sanna kristna kan fördenskull äga den fulla tillförsikten att den beskrivning av tabernaklet som bevarats åt oss i Skriften är korrekt.

Tabernaklets själva konstruktion var så enkel, att berättelsen verkligen säger mycket litet om hur det skulle fogas samman, och denna brist i beskrivningen har åstadkommit mycken förvirring bland dem som sökt rekonstruera det. Några har framställt det som ett tält med sluttande väggar och en stång som bildade takås,b men denna idé förutsätter alltför många byggnadstekniska detaljer som inte nämns eller ens antyds i skildringen. Andra skäl kan också ges, som visar att en sådan uppfattning absolut inte kan vara riktig.

Karmar till panelningen

Den detalj i förbindelse med tabernaklets konstruktion som livligast brukar diskuteras är de så kallade bräderna. De allra flesta översättningar använder uttrycket ”bräder”, men den senaste forskningen har givit vid handen, att det hebreiska uttrycket här bör återges med ”karmar”.c (2 Mos. 26:15, AT; Knox; The Interpreter’s Bible) Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna återger i denna vers uttrycket med ”karmar till panelningen” och tillägger i en fotnot: ” ’Karmar till panelningen’, snarare än ’bräder’, vilka skulle ha varit solitt timmer och därför mycket tunga och ohanterliga.” De var en och en halv aln, 72 cm, breda, en halv aln, 24 cm, tjocka, och tio alnar, 4,8 m, höga eller långa och överdragna med tjockt, rent guld. Hade det då varit solida bräder, skulle var och en ha vägt mer än 450 kg.d Hela byggnaden skulle i så fall ha vägt mer än 20 ton. En ohygglig vikt!

Det är därför uppenbart, att det inte kan ha varit ”solida” bräder, utan att de var ursågade och liknade vår tids fönsterkarmar. Varje karm hade två tappar nedtill, som passade väl in i hål i fotstycken av silver, och det fanns två sådana fotstycken till varje karm. Fotstyckena var flata plattor av rent silver, som vägde omkring 40 kg vardera,e och de tjänade som grund åt byggnaden. Tre av byggnadens väggar bestod av karmar, men hela den östra väggen utgjordes av ett utomordentligt vackert vävt förhänge, som tjänade såsom en skärm eller dörr. — 2 Mos. 26:17—21, 36; 38: 27.

På utsidan av varje karm var ringar fastsatta, genom vilka guldöverdragna stänger sköts in, för att karmarna skulle hållas samman och bilda en vägg.f Det tycks som om man, för att göra uppmonteringen enklare, först gjorde tre ”block” genom att förena tio av karmarna på var långsida och de sex karmarna på kortsidan med en stång upptill och en stång nedtill. Dessa stänger möttes tydligtvis vid den bakre väggens hörn och ”låste” ställningen på något sätt vid hörnposterna. Därnäst gjordes två ”block” av de återstående tio karmarna på vardera långsidan, vilka bildade den främre delen av byggnadens långsidor, genom att stänger fördes in också i deras ringar, nedtill och upptill. Därefter sköts tre stänger, två lika långa som var och en av långsidorna och en lika lång som kortsidan, in i ringar utmed respektive sidors hela längd. På så sätt fogades de två ”blocken” i långsidornas väggar samman, och hörnen förstärktes ytterligare.g Hela byggnaden var 10 alnar, 4,8 m, bred och hög och 30 alnar, 14,4 m, lång, mätt utanpå. — 2 Mos. 26:16—18, 22, 26—29.

När karmarna sålunda ställdes sida vid sida, bildade de ett dubbelt listverk runt de tre sidorna av byggnaden.h De upprättstående styckena av karmarna, som stod tätt intill varandra, bildade guldpelare, som var en halv aln, 24 cm, i fyrkant. Mellan dessa guldpelare syntes keruberna, var och en i sin utomordentliga ”ram” av rent guld, och de bar stumt men likväl otvetydigt vittnesbörd om att detta var den plats där Jehova hade sin boning i Israel. Dessa keruber var utförda i utsökt vackert handarbete på det fina linnetäckelset av tvinnat garn, som vi nu skall ta i litet närmare skärskådande.

Täckelserna

Detta täckelse var i två delar, var och en bestående av fem lika stora vader, som fästes samman till ett enda tygstycke 20 alnar, 9,6 m, brett och 28 alnar, 13,44 m, långt. Ett av dessa tygstycken täckte 20 alnar, 9,6 m, av den ställning, som karmarna fogats ihop till, dess främre del, och det andra täckte de återstående, bortre 10 alnarna liksom också den bortre kortsidan. Eftersom tygstyckena endast var 28 alnar, 13,44 m, långa, räckte de inte riktigt ned till marken på ömse sidor om byggnaden, och alltså tog inte nederkanterna skada av dagg eller annan fuktighet på marken. I kanten på de två stora tygstyckena, där de möttes, gjorde man öglor av mörkblått garn och fogade sedan samman styckena med häktor av guld. Eftersom täckelset således var i två stycken, var det relativt lätt att hantera, när tabernaklet skulle sättas upp eller tagas ned, under den tid israeliterna var på vandring i öknen. Keruberna var så placerade på tyget, att när detta lades över, ställningen av karmar, kom de att passa in i de fönsterlika öppningarna i väggen, som om de tittade in i tabernaklet.i — 2 Mos. 26:1—6.

För att hindra att detta utsökt fina linnetäckelse förstördes av sol och regn gjorde man tre andra täckelser, som skulle placeras över eller utanpå det första. Ett sådant täckelse, av gethår, var förmodligen en tät, kanske satängliknande vävnad och skulle tjäna som ett mjukt underlag åt de yttre täckelserna av vädurskinn och tahasskinn. Det har sitt intresse, att skildringen endast anger storleken på ett av de yttre täckelserna, det som tillverkades av gethår, och det hängde ned över linnetäckelset en aln, 48 cm, på vardera sidan. Trots detta räckte inte gethårstäckelset, liksom inte heller linnetäckelset, ända ned i marken.j

De två yttre täckelserna räckte förmodligen ända ned till marken, och det hela måste ha stagats fast väl med tältpluggark och rep, som kanske rentav fällts in i sömmarna mellan de olika styckena av vilka tältdukarna var förfärdigade. En annan detalj i fråga om samtliga tre yttre täckelser var den extra våd som fogades till den främre delen av täckelset. Denna främre del av tältduken gjordes av sex våder till skillnad från linnetäckelset, som bara hade fem våder i det främre stycket. Denna sjätte tältduksvåd veks dubbel och sköt fram utanför själva tabernaklet på dess framsida och bildade ett slags portal. — 2 Mos. 26: 7—14.

De två rummen

Tabernaklet delades i två rum genom en förlåt av liknande material som det som linnetäckelset bestod av. Också den var smyckad med keruber i mörkblått, purpurrött och roserirött. Förlåten hängdes på fyra vackra stolpar av guld mitt under häktorna som höll linnetäckelsets två tygstycken samman. Det första rummet i tabernaklet blev således 20 alnar, 9,6 m, långt, och det andra rummet var en fullständig kub, vars alla sidor höll 10 alnar, 4,8 m. Inne i detta andra rum hade det dyrbaraste föremålet i hela denna palatsliknande byggnad sin plats. — 2 Mos. 26: 31—33.

På tabernaklets framsida, på dess utsida, var det förut omnämnda förhänget, som utgjorde dess ingång eller dörr. Detta förhänge uppbars av fem mycket vackra stolpar av guld, som vilade på fotstycken av koppar. (2 Mos. 26: 37) Ett annat förhänge, som liknade förlåten och tabernaklets förhänge, tjänade såsom port till förgården, som omgav den palatslika byggnaden. Denna port var 20 alnar, 9,6 m, bred.l Alla stolparna, som uppbar förgårdens omhängen, och deras fotstycken var av skinande koppar. — 2 Mos. 27: 9—18.

Vilken syn, som ingav fruktan och vördnad, måste inte detta storslagna tabernakel eller tempel där ute i öknen ha varit för israeliterna, som tillbad sin Gud! Och hur tacksamma bör inte vi vara, vi som har fått ta emot den inspirerade skildringen, över att veta att beskrivningen av det har bevarats till vår undervisning i all sin exakthet! Oberoende av om vi tydligt och klart kan tänka oss hur det såg ut eller inte, så vet vi dock att det inte var något fantasifoster, ty om så hade varit, då skulle vårt hopp vara fåfängt. Detta bevisas av aposteln Paulus’ ord, då han talar om tabernaklet såsom om något som verkligen har existerat och därpå tillägger: ”Ty detta [tabernaklet] är en sinnebild [illustration], som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed frambäras gåvor och offer. ... Men när Kristus kom såsom överstepräst ... gick han, nej, icke med blodet av bockar och av unga tjurar, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det heliga rummet och vann en evig frigörelse för oss.” — Hebr. 9: 9—12; v. 11, 12 enl. NW.

Må den högre bibelkritikens män, som inte har den rätta synen på förhållandena, förhåna och utdöma skildringen, men de sanna kristna tror på samma sätt som Jesus och säger som han: ”Ditt ord är sanning.”

[Fotnot]