Guds namn får inte glömmas
Vad är Guds namn? Varför är det av livsviktig betydelse att nu ära hans namn?
ATT Gud har ett namn kan det inte råda något tvivel om. Han är inte en namnlös Gud. Men fastän hans namn nämns mer än 6.800 gånger i bibelns hebreiska skrifter, är det förvånansvärt få personer som känner till det. Det stora flertalet människor kallar Skaparen med hans titel ”Gud” och tror att den är hans namn. I Corpus Christi Caller har följande stått att läsa: ”Strängt taget har de kristna inget namn för Skaparen, ty ordet ’gud’, ett anglosaxiskt ord, betecknar ordagrant vilken varelse eller sak som helst som anses vara övernaturlig, såsom hedniska gudar, krigsguden osv. Emellertid är namnet Gud allmänt antaget bland de kristna såsom namnet på gudomen.”
Ett annat påfallande förhållande är att Guds namn saknas, inte endast i de bevarade grekiska handskrifterna av de kristna grekiska skrifterna, utan också i de många forntida och nutida bibelöversättningarna. Samidigt är det omöjligt att läsa mera ingående i bibeln utan att bli medveten om att Gud har ett namn, som bör ”helgas”, ”lovas”, ”upphöjas”, ”förhärligas”, och att hans namn inte får tagas på ett värdelöst sätt eller missbrukas. Varför råder det då så mycken missuppfattning beträffande Guds namn?
Gud tillkännagav själv sitt namn och uppenbarade dess rätta uttal för sin profet Mose. När Mose blev sänd av Gud för att befria Israels barn ur träldomen i Egypten, sade han till Gud: ”Antag att jag nu har kommit till Israels söner och jag säger till dem: ’Edra förfäders Gud har sänt mig till eder’ och de säga till mig: ’Vad är hans namn?’ Vad skall jag säga till dem?” Gud sade till Mose: ”Detta är vad du skall säga till Israels söner: ’Jehova, edra förfäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har sänt mig till eder.’ Detta är mitt namn till evig tid, och detta är åminnelsen av mig för släktled efter släktled.” (2 Mos. 3:13—15, NW) Vi har alltså Skaparens eget ord på att hans namn är Jehova.
Det är också klart att Guds profeter var bekanta med namnet Jehova och att de predikade i detta namn. De var Jehovas vittnen, såsom Jesaja 43:10—12 (NW) ger till känna. I Jesaja 42:8 (NW) säger Skaparen: ”Jag är Jehova. Det är mitt namn.” Vad skulle kunna vara tydligare än detta? Varför råder det då så mycken okunnighet om Jehovas namn?
I den i Albany i staten New York utkommande tidningen Sunday Times-Union säger dr Carlyle Adams: ”Forntidens människor — både hebréer och andra — tillmätte namnen en oerhörd betydelse. Vissa personer hade ofta både ett ’första’ och ett ’andra’ namn. Det första namnet bevarades ofta som en hemlighet, ty om man uppenbarade det, lämnade man ifrån sig något av sin egen personliga identitet eller till och med sin personliga makt eller förmåga. Stamhövdingars namn hölls hemliga av stammens medlemmar — de brukades endast när de behövdes för att utöva någon magisk makt över en fiende. Hedningarna gjorde detsamma med sina stamgudars hemliga namn. Likaså slog det judiska folket, som lydde under romarväldet, under tider av förföljelse vakt om det Heliga namnet.”
Sedan de hebreiska skrifterna blivit nedtecknade, betraktade vidskepliga judar namnet Jehova som alltför heligt att ens uttalas. De undvek att uttala det av fruktan för att bryta mot det tredje budet. (2 Mos. 20:7) Folket i allmänhet, som kände sig ovärdigt att nämna namnet, slutade först upp med att uttala det. Prästerna fortfor emellertid att använda det i tempeltjänsten. Guds namn uttalades tio gånger på försoningsdagen och i böner efter de dagliga offren i templet. Med tiden upphörde man att bruka namnet till och med i dessa få fall, och folket och prästerna slutade helt och hållet upp med att uttala namnet.
Jesus använde namnet
Vi har många skäl att tro att Jesus och hans lärjungar använde Guds namn i sin förkunnartjänst. I de hebreiska skrifterna, som Jesus kände och brukade, representerades Guds namn av sina fyra konsonanter יהוה(JHVH), vilka kallades tetragrammaton. I en på senare tid funnen återstod av en papyrusrulle av den grekiska Septuagintaöversättningen (LXX), innehållande andra hälften av 5 Moseboken, förekommer tetragrammaton med arameiska bokstäver. Denna upptäckt bevisar att på Jesu tid innehöll avskrifter av Septuaginta verkligen Guds namn på de ställen där det förekom i den hebreiska grundtexten. När Jesus läste ur profeten Jesajas bokrulle, som Lukas’ skildring säger att han gjorde, är det då troligt att han undvek att uttala Guds namn av fruktan för att profanera det eller på grund av någon vidskeplig föreställning eller tradition beträffande det? Vi kan knappast tänka oss att det var så. Matteus säger: ”Han undervisade dem såsom en som hade myndighet och icke såsom deras skriftlärda.” — Matt. 7:29, NW.
Då Jesus varken hyste fruktan eller var vidskeplig och då han inte heller hyste någon aktning för mänsklig tradition, är det högst sannolikt att han verkligen uttalade Guds namn, så att alla hörde det. I bön till sin Fader, Jehova, sade Jesus: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har givit mig ut ur världen. Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt.” Den judiska Talmud erkänner indirekt att Jesus använde Guds namn, när den påstår att hans underverk utfördes genom att han uttalade Guds namn. — Joh. 17:6, 26, NW; Matt. 15:1—9.
Vi har ingen orsak att tvivla på att Jesu lärjungar noga följde hans exempel, när de undervisade och predikade, och det innebär att de också använde Guds namn. När de skrev sina böcker, som nu utgör de kristna grekiska skrifterna, anförde de hundratals citat från de inspirerade hebreiska skrifterna, och många av dessa citat inbegrep Guds namn. Såsom samvetsgranna skribenter måste de ta med tetragrammaton i sina skrifter, närhelst de citerade från den hebreiska redogörelsen. När breven förelästes i de kristna församlingarna, uttalade uppläsaren alldeles säkert Guds namn.
Det exakta uttalet förlorat
Efter apostlarnas död upphörde de som bekände sig vara kristna att uttala namnet. Avskrivarna tog till och med bort Guds namn i dess tetragrammatonform ur texten. Antingen förstod de inte Guds namn eller satte inte värde på det, eller också utvecklade de motvilja mot det. Historieskrivaren Josefos förklarade att religionen förbjöd honom att kungöra namnets uttal. Vidskepliga människor trodde att den som uttalade Guds namn enligt dess egna bokstäver inte skulle få del i den kommande världen. Filon kallar namnet ”outsägligt”; det skulle få uttalas endast av dem, vilkas öron och tungor är renade av vishet till att höra och uttala det på en helig plats. De som använde namnet olämpligt blev dömda till döden, säger han. Därför var de som fick i uppdrag att föreläsa Skriften noga med att inte uttala Guds namn. Närhelst de träffade på tetragrammaton, JHVH, ersatte de det avsiktligt med de hebreiska orden Adonai, som betyder Herre, och Elohim, som betyder Gud. För att de skulle komma ihåg att göra detta utbyte, var ordet Adonais vokalpunkter placerade under konsonanterna i tetragrammaton.
Likt andra semitiska språk har hebreiskan inga bokstäver för vokalljud, men redan tidigt användes likväl ett slags vokaltecken. Dessa vokaler anges, enligt Adams, ”genom ’punkter’ eller små tecken — vanligen prickar liknande skiljetecknet punkt. När lärda män i nyare tidens början satte i gång med att översätta bibeln till engelska, tänkte de därför ut vad som ibland var felaktiga tolkningar av vokalerna.” Namnformen Jehovah (som den stundom skrivs) kom till, när de tidiga översättarna tog vokalerna i Adonai och satte in dem mellan konsonanterna JHVH och därvid förändrade det ursprungliga ”a” till ”e” för att underlätta uttalet av namnet. På senare tid gjorda upptäckter visar att denna form av namnet fanns så tidigt som år 1270 i Raymond Martinis arbete Pugio Fidei. Namnformen Jehova (h) har alltså länge varit i bruk.
Icke desto mindre är det nästan säkert att Guds namn ursprungligen uttalades ”Jahvé”. The Encyclopaedia Britannica säger: ”Man är nu allmänt enig om att Jahve är det rätta uttalet.” I The Universal Jewish Encyclopedia läser vi: ”Jahveh är den mest sannolika transskriptionen av det forntida hebreiska namnet för Gud.” Bibelöversättaren J. B. Rotherham sade: ”Det rätta uttalet tycks ha varit Jahve.” The Catholic Encyclopedia förklarar: ”Jehova, Guds egennamn i Gamla testamentet. ... När vi sätter in vokalerna i Jabe [den samaritanska uttalsformen] i den ursprungliga hebreiska konsonanttexten, får vi formen Jahve, som har blivit allmänt antagen av nutida lärda såsom det rätta uttalet av Guds namn.” Nya Världens bibelöversättningskommitté har påpekat: ”Ehuru benägna att betrakta uttalet ’Jahve’ såsom det mest korrekta, har vi behållit formen ’Jehova’, därför att människor är förtrogna med den ända sedan 1300-talet. Dessutom bevarar den [i den engelska originaltexten], i likhet med andra former, de fyra bokstäverna i tetragrammaton, JHVH.”
Namnet bortglömt
Den första engelska översättning av alla de hebreiska skrifterna, som verkställts direkt från den hebreiska texten, synes vara den som ingår i den populära Konung Jakobs bibel, som utgavs 1611. Namnet Jehova förekommer i den endast fyra gånger. Fördenskull har namnet Jehova varit bortskymt i många hundra år. Nyligen har de som verkställt Reviderade standardöversättningen (på engelska) helt och hållet strukit namnet ur texten.
Sedan 300-talet har den treenige guden eller den trinitariska uppfattningen av gudomen vunnit terräng. Det är denna mytiska eller uppdiktade gudom som kristenhetens präster kallar ”gud” och ”herre”. Man ser ned på Jehova såsom judarnas stamgud. Hans namn smädas och nedsvärtas. Folk gör sitt bästa för att glömma det. Men i enlighet med sitt löfte i Apostlagärningarna 15:14 har Jehova i våra dagar ett folk för sitt namn på jorden, nämligen Jehovas vittnen, som är överlämnade åt honom just för det syftet att göra Jehovas namn och uppsåt kända på hela jorden. Och han själv kommer att hävda och upphöja sitt namn i ”striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, när han förgör alla som vägrar att ära hans namn. Jehovas eget ord försäkrar oss att hans namn inte skall bli glömt, ty han säger: ”Jorden skall vara full av Jehovas kunskap, såsom vattnen överhölja havets botten.” Då kommer ingen att säga: ”Kännen Jehova”, ty ”de skola alla känna mig, från den minste av dem till den störste av dem”, lyder Jehovas löfte. — Jes. 11:9; Jer. 31:34; Åk; 2 Mos. 9:16.