Jehova inte något primitivt begrepp
ENLIGT en av Amerikas mest framstående teologer, Harry Emerson Fosdick, uppenbarar bibeln hur människan steg för steg utvecklat gudsbegreppet. I en artikel i New Outlook för maj 1953 skriver han, bland annat, följande i detta ämne:
”Det förnämsta problemet, när det gäller att försvara kristendomen, är ... att nå fram till ett gudsbegrepp, som kommer att kräva ett minimum av bevisföring på grund av att det genom sin tydlighet, sin förnuftsrikedom och sitt samband med människors behov har en inneboende auktoritet, som bevisar sig vara äkta. Detta problem är inte nytt. Det är gammalt, det går tillbaka till urmänniskans tid, det uppstod hos människan så snart hon började tänka. Den ständiga frågan var, i betraktande av vad vi nu vet: Hur skall vi tänka oss Gud?
Bibeln själv är en av de bästa illustrationerna. Vilken skillnad på gudsidén vid den första, primitiva, början av bibelns skildring och vid dess slut! När vi jämför länge sedan flydda tiders härskri: ’Jahve är en stridsman: Jahve är hans namn’, med Jesu saligprisning: ’Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn’ — vilken mycket djupare insikt i fråga om gudsbegreppet märker vi inte i detta senare uttryck! Vilken utvidgning i fråga om människans uppfattning av Gud!
De som nedskrev de heliga skrifterna färdades en väg som ledde uppåt och erbjöd allt friare sikt, och eftersom en vilken som helst Gud i detta universum är oändlig, kan denna färd aldrig nå ett slut. Vi befinner oss på den, och vi är starkt medvetna härom i denna tid.”
Dr Fosdick vill således få oss att tro, att människan av sig själv steg för steg avlägsnat sig från ett gudsbegrepp, där hon uppfattade Jahve eller Jehova såsom en krigsgud, till ett annat, där hon ser Gud såsom den som välsignar de fridsamma, och att bibeln, i stället för att vara en uppenbarelse från Gud till människan, endast är en skildring av människans försök att förvärva ett passande gudsbegrepp. (2 Mos. 15:3, NW; Matt. 5:9) Vad för slags försvar detta än må vara, så är dessa tankar visst inte kristna, ty Kristus Jesus lärde aldrig något sådant. Han sade: ”Ditt ord är sanning.” — Joh. 17:17, NW.
En undersökning av bibeln, som sker i ödmjukhet och ärlighet, kommer att avslöja att Fosdicks kommentarer inte är i överensstämmelse med vad Jehovas ord säger. Detta ord visar, att om än de krav som Jehova ställer på sina skapelser varierar, beroende på hans uppsåt med de olika individerna och beroende på vid vilken tid dessa lever, så är Guds fyra främsta egenskaper oföränderligt desamma, nämligen rättvisa, makt, vishet och kärlek. Läser vi inte i den allra första boken i bibeln om hur Abraham vädjar till Guds rättvisa? ”Skulle han som är hela jordens domare icke göra, vad rätt är?” Och underströk inte kristendomens grundare och hans apostlar det förhållandet, att Jehova är en rättvis och rättfärdig Gud? — 1 Mos. 18:25; Luk. 18:7; Rom. 9:14.
Och uppenbarade inte änglabudbäraren, som kom till Abraham, Jehova såsom den Allsmäktige, när han frågade: ”Är någonting alltför svårt för Jehova?” Detta var samma uppfattning som Jesus gav uttryck åt: ”För Gud är allting möjligt.” (1 Mos. 18:14, AS; Matt. 19:26) Här föreligger inte någon förändring av gudsbegreppet — vad gäller Guds rättvisa och makt — under en tid av två tusen år, eller hur?
Vittnar inte också skapelseberättelsen i Första Moseboken om Jehovas vishet, och framhöll inte Mose om och om igen, att Gud är vishetens källa och att han förlänade vishet åt sina tjänare? (1 Mos., kap. 1 och 2; 2 Mos. 28:3; 36:1, 2) Och frambar inte Kristus Jesus och hans närmaste efterföljare ett vittnesbörd som gick ut på detsamma? — Luk. 11:49; Rom. 11:33; Jak. 1:5.
Och vad slutligen beträffar Jehova såsom kärlekens, barmhärtighetens och fridens Gud, så finner vi inte heller här någon skillnad mellan Mose Gud och Kristi Jesu Gud. Lägg märke till hur Jehova uppenbarade sig, när Mose bad att få se hans härlighet: ”Jehova, Jehova är en barmhärtig och nådig Gud, långmodig och stor i huldhet [kärleksfull godhet, AS] och sanning; han bevarar huldhet [kärleksfull godhet] mot tusenden, tillgivande missgärning och överträdelse och synd.” — 2 Mos. 34:6, 7, Åkeson.
Men kanske någon vill säga: Hur förhåller det sig med resten av det där citatet, som lyder (enl. 1917): ”Men som ingalunda låter någon bliva ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.” Även om dessa ord ser ut att motsäga det som sagts alldeles innan, kan man vid närmare skärskådande av texten komma till klarhet i saken. Är det inte sant, att när ett folk eller en nation, så som skedde med Israel, förkastade Jehovas tillbedjan och vände sig till hednisk religion, tillät Gud att de fördes i fångenskap, och led inte deras efterkommande intill tredje och fjärde led likaväl som de själva följderna av deras handlingssätt? Är det inte helt enkelt en obeveklig lag, som ligger i sakens själva natur, att föräldrarna genom sitt handlingssätt blir orsak till att antingen gott eller ont kommer över deras barn — helt enkelt en uppfyllelse av orden ”vad du sår får du skörda”?
Kristus Jesus förkunnade exakt detsamma som Mose i denna sak, ett förhållande som nutidens teologer gärna förbiser. Lägg märke till Jesu varning till de religiösa ledarna på hans tid, när han talade om vad som väntade dem: ”Ni [bära] vittnesbörd mot eder själva, att ni äro söner till dem som mördade profeterna. Nåväl då, råga edra förfäders mått. Ormar, huggormars avkomma, hur skola ni kunna undfly Gehennas dom? Fördenskull sänder jag här åstad till eder profeter och visa män och lärare i offentligt värv. Några av dem skola ni döda och fastnagla vid pålen, och några av dem skola ni gissla i edra synagogor och förfölja från stad till stad, på det att över eder må komma allt rättfärdigt blod, som utgjutits på jorden, från den rättfärdige Abels blod till Sakarias’, Barakias’ sons, blod, hans som ni mördade mellan helgedomen och altaret. Jag säger eder i sanning: Allt detta skall komma över detta släktled.” (Matt. 23:31—36, NW) Dessa ord fick sin uppfyllelse då Jerusalem i grund förstördes år 70 e. Kr. Denna förstöring var rättvis och överensstämde med det förhållandet att Jehova är en stridens Gud.
Det är tydligt, att bibeln är en uppenbarelse från Gud och inte rätt och slätt en skildring av hur människan uppfattar sin Gud, av hennes gudsbegrepp genom tiderna. Från början till slut uppenbarar bibeln Jehova såsom en kärlekens, vishetens, rättvisans och maktens Gud. Han visar sig först vara en kärlekens Gud, som välsignar sina skapelser. Men när dessa avvisar Guds gåvor med förakt, gör uppror och vänder sig till ogudaktighet, då har Gud inte något alternativ utan måste visa sig såsom en stridens Gud. Förbiser de hebreiska skrifterna Jehovas kärleksfulla egenskaper, den ömhet och det medlidande, som han lägger i dagen? ”I forna dagar uppenbarade Jehova sig för mig och sade: Ja, jag har älskat dig med evig kärlek; därför har jag dragit dig med kärleksfull godhet.” (Jer. 31:3, AS) Förbiser de kristna grekiska skrifterna Jehovas rättvisa och rättfärdiga harm? ”Hämnden är min, jag skall vedergälla, säger Jehova.” ”Ty vår Gud är också en förtärande eld.” (Rom. 12:19; Hebr. 12:29; NW) Jehova är inte något primitivt gudsbegrepp.