Är du barmhärtig, såsom din Fader är barmhärtig?
JEHOVA är en Gud ”rik på barmhärtighet”. Om honom sjöng psalmisten: ”Jehova är nåderik och barmhärtig, sen till vrede och stor i kärleksfull godhet. Jehova är god mot alla, och hans barmhärtiga gärningar kommer alla hans verk till del.” — Ef. 2:4; Ps. 145:8, 9; NW.
Vad innebär detta för dig? Tänker du dig Guds barmhärtighet som en egenskap som kommer till uttryck endast när människor står ”till svars” inför honom därför att de begått någon missgärning? Visar han barmhärtighet endast när han mildrar domen mot sådana som förbrutit sig?
Inte alls. Ordet barmhärtighet (hebreiska: rachamʹ; grekiska: eʹleos) används visserligen i Skriften för att beskriva en passiv handling, till exempel att efterskänka straff. Men oftast avser ordet en aktiv handling. Som det framhållits i ett tidigare nummer av denna tidskrifta är barmhärtighet i grund och botten ”medlidande i verksamhet”, ett uttryck för ömsint omtanke eller medömkan, som skänker lindring åt dem som lider brist, befinner sig i svårigheter eller svävar i fara.
Barmhärtigheten är på intet sätt begränsad till rättsliga beslut, utan är en framträdande egenskap i Guds personlighet. Det är hans vanliga sätt att reagera gentemot dem som lider brist, en hjärtevärmande sida av hans kärlek. Guds Son, som uppenbarade hurudan hans Fader är, hjälper oss genom sin personlighet, sitt tal och sina handlingar att inse att Jehova sannerligen är ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud”. (Joh. 1:18; 2 Kor. 1:3, NW) Ett viktigt skäl till att Guds Son blev sänd till jorden var i själva verket att ”han skulle bli en barmhärtig och trogen överstepräst i det som tillhör Gud”, en överstepräst genom vilken vi är i stånd att ”med dristighet att tala ut närma oss den oförtjänta godhetens tron, för att vi må få barmhärtighet och finna oförtjänt godhet till hjälp i rätt tid”. — Hebr. 2:17, 18; 4:15, 16; NW.
Men Gud är inte känslosam. Hans utövande av barmhärtighet står alltid i harmoni med hans övriga egenskaper och rättfärdiga normer, däribland hans rättvisa och helighet. (Hos. 2:19) Vi bör därför aldrig försöka missbruka Guds barmhärtighet och tänka att han kommer att fortsätta att visa oss barmhärtighet, oavsett hur vi handlar. Man kan inte gäckas med honom, och de som medvetet sår vad ont är kan endast förvänta att skörda vad ont är. (Gal. 6:7) Om vi genom våra ord, våra handlingar och vårt levnadssätt visar medveten vanvördnad för Guds rättfärdiga normer, förtörnar vi honom, och han kan med rätta i vrede tillsluta sin barmhärtighet. — Ps. 77:10; Rom. 2:4—11.
Barmhärtighet föder barmhärtighet
Guds Son sade: ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” (Matt. 5:7, NW) Detta gäller också i stor utsträckning i våra mellanhavanden med andra människor, inte sant? Jesus gav oss denna princip att följa: ”Alldeles som ni vill att människorna gör mot er, på samma sätt må ni göra mot dem.” Sedan han förmanat sina lärjungar: ”Fortsätt med att vara barmhärtiga”, i likhet med deras Fader, och att sluta upp med att döma och domfälla andra, tillade han: ”Var givmilda, så skall människor ge åt er. De skall i ert sköte hälla ett gott mått, välpackat, sammanskakat och överflödande. Ty med det mått, varmed ni mäter upp, skall de mäta upp åt er i gengäld.” — Luk. 6:31, 36—38, NW.
Många av de inspirerade ordspråken framhåller samma sak. Ordspråksboken 28:27 säger: ”Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.” Och vidare: ”Den som unnar andra gott, han varder välsignad, ty han giver av sitt bröd åt den arme.” — Ords. 22:9.
Men sådana medlidsamma handlingar skall naturligtvis inte begränsas till materiellt givande. Människor behöver näring för sinnet och hjärtat, de behöver andlig föda och hjärtevärmande nyheter och uppmuntran. Annars kommer de att lida en brist som är smärtsammare än den som kommer av otillräcklig lekamlig föda. Detta är fallet i våra dagar såsom aldrig tidigare.
I en värld, där det finns så mycken okänslighet för människors behov, där hård kritik är så vanlig och uppmuntrande uttryck för uppskattning är så sällsynta, är en barmhärtig människa sannerligen en vederkvickande välsignelse. Att hon frikostigt ger av sig själv, till och med mer än av sina ägodelar, kommer inte att förbli obelönat — Jehova kommer med visshet att belöna henne. Guds ord säger: ”Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN [Jehova] och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.” (Ords. 19:17) Ja, Jehova sätter värde på dem som efterliknar hans barmhärtighet.
Bibeln förbinder intimt barmhärtigheten med godheten. Sedan Jehova lovat att uppenbara all sin godhet för Mose, lät han sin ängel gå förbi profeten och tala om Guds barmhärtighet och kärleksfulla godhet. (2 Mos. 33:19; 34:6, 7) Psalm 145:9 (NW) förknippar också godhet med barmhärtighet. Det heter där: ”Jehova är god mot alla, och hans barmhärtiga gärningar kommer alla hans verk till del.”
Den utsträckning i vilken en barmhärtig människa kan väcka motsvarande känslor av medlidande hos andra framgår av Paulus’ uttalande i Romarna 5:7 (NW), där han förklarar: ”Ty knappast vill någon dö för en rättfärdig människa; sannerligen, för den som är god kanske någon rentav vågar dö.” Som vi har sett inbegriper godheten barmhärtighet. Varför är det då mera sannolikt att någon skulle våga dö för ”den som är god” än för ”en rättfärdig människa”?
En människa kan av andra bli betraktad som ”rättfärdig”, om hon är rättvis, ärlig, oskyldig till omoraliskhet. Hon är en människa som är fri från anklagelse för missgärning. Men ”den som är god” går längre än så. Han är inte endast angelägen att göra vad som är rätt och tillbörligt. Han drivs av medlidande att göra till och med mer än rättvisan kräver, eftersom han drivs av sund omtanke om andra och en ivrig önskan att gagna dem, hjälpa dem och bidra så mycket han kan till deras lycka. Även om ”en rättfärdig människa” vinner respekt och beundran, vädjar hon inte till hjärtat lika starkt som ”den som är god”. Ja, den som är varmhjärtad, omtänksam, barmhärtig, hjälpsam, vars godhet är verkligt framträdande och väcker tillgivenhet i andra människors hjärtan — för en sådan människa, säger Paulus, skulle man kunna vara villig att dö. Och om människor kan visa sådan uppskattning av den som är medlidsam, hur mycket mer måste då inte Gud göra det! När Gud offrade sin älskade Son, gav han exempel på sin egen kärlek till godhet och medlidande. — Rom. 5:6—8.
Brist på medlidande upprörande
Om barmhärtighet föder barmhärtighet så gäller också motsatsen i lika hög grad. Jesu liknelse om den obarmhärtige slaven, som, efter det att hans kunglige herre efterskänkt honom en väldig skuld, inte visade något medlidande mot en medslav som bara var skyldig honom en liten penningsumma, belyser väl detta förhållande. Mannens brist på barmhärtighet var motbjudande för ett antal andra slavar, som berättade saken för sin herre; och deras herre kallade till sig den obarmhärtige slaven och sade: ”Du onde tjänare, allt vad du var skyldig efterskänkte jag dig, eftersom du bad mig därom. Borde då icke också du hava förbarmat dig över din medtjänare, såsom jag förbarmade mig över dig?” Fylld av vrede lät den obarmhärtige slavens herre kasta honom i fängelse. — Matt. 18:32—34.
David gav uttryck åt liknande känslor när han fick höra Natans berättelse om den rike mannen som tog en fattig mans enda lamm för att laga till en måltid åt en gäst. I vrede utropade David: ”Dödens barn är den man, som har gjort detta.” Varför det? ”Eftersom han var så obarmhärtig” mot sin medmänniska. Men trots att David i sitt hjärta var en medlidsam man, vilket framgick av hans uttalande, träffades han av ett förkrossande slag när han fick höra orden: ”Du är den mannen.” Även om vi utövar barmhärtighet, kan vi alltså inte tillåta oss att bli självbelåtna, utan måste lyda uppmaningen: ”Fortsätt med att vara barmhärtiga, alldeles som er Fader är barmhärtig.” — 2 Sam. 12:1—7; Luk. 6:36, NW.
Allvaret i detta framgår av bibelns uttalande att de ”obarmhärtiga” räknas med till dem som i Guds ögon är ”förtjänta av döden”. (Rom. 1:31, 32, NW) Tänk på fariséerna, vilka enligt Jesu ord som klass betraktade var bestämda för Gehenna, evigtvarande tillintetgörelse. (Matt. 23:23, 33) Brist på barmhärtighet bidrog tydligen kraftigt till att de förtjänade denna fördömelsedom. När Jesus tillrättavisade dem för att de domfällde dem som var utan skuld, uppmanade han dem: ”Gå därför och lär er vad detta betyder: ’Jag vill ha barmhärtighet och inte offer.’” — Matt. 9:11—13, NW; 12:7; Hos. 6:6.
Roten till fariséernas problem var deras ytterligtgående paragrafrytteri i fråga om alla ting. De var mycket noga med stadgar, föreskrifter och förfaringssätt, men de förbisåg eller ägnade mindre uppmärksamhet åt de viktigare principerna i Guds ord och den sanna gudsdyrkans grundläggande bud. De liknade sannerligen inte den som de påstod var deras himmelske Fader. (Joh. 8:41) Kan vi hos oss själva urskilja någon benägenhet att likna dem?
Även om Guds barmhärtighet på intet sätt är begränsad till tider av dom, är detta sannerligen tillfällen när den är särskilt påtaglig. Och hur angelägna bör vi inte vara att bli föremål för Guds barmhärtighet vid sådana tillfällen!
[Fotnoter]