Frågor från läsekretsen

● Hur skall man rätt förstå 2 Moseboken 4:24—26? Och vidare, av 2 Moseboken 4:20 får man den uppfattningen, att Mose hade återvänt till Egypten, men följande vers talar om återvändandet som hörde det ännu framtiden till. Varför denna motsättning? — J. K., Japan.

I 2 Moseboken 4:20 heter det: ”Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna och for tillbaka till Egyptens land.” Vers 21 fortsätter: ”Och HERREN sade till Mose: ’När du nu vänder tillbaka till Egypten’ ”, och. detta står i strid med tanken att han redan hade återvänt. Svårigheten uppstår av det sätt på vilket vers 20 översatts. Av det som säges däri får man intrycket att de redan återvänt, under det att det hebreiska verbet här har en form, som anger att de var på väg och att återvändandet alltså inte fullbordats. Andra översättningar understöder en sådan tanke: ”Mose tager sin hustru och sina söner och låter dem rida på åsnan och vänder tillbaka till Egyptens land.” (Yg) ”Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på en åsna för att återvända till Egyptens land.” (AT) Därför är det fullkomligt logiskt att vers 21 talar om återvändandet som något i framtiden, eftersom det inte fullbordats ännu.

I 2 Moseboken 4:24—26 läser vi om en händelse som inträffade under denna färd tillbaka till Egypten: ”Och under resan hände sig, att [Jehova] på ett viloställe kom emot honom och ville döda honom. Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son och berörde honom därmed nedtill och sade: ’Du är mig en blodsbrudgum.’ Så lät han honom vara. Då sade hon åter: ’Ja, en blodsbrudgum till omskärelse.’ ” Det tycks som om Mose hade varit försumlig i något stycke. Han hade i alla händelser inte omskurit sin son, och därigenom hade han brustit i att fullgöra sina åligganden enligt omskärelseförbundet, som Gud ingått med hans förfader Abraham. (1 Mos. 17:9—14) Jehova mötte honom på vägen, genom att han sände sin ängel som sin representant, och denne stod i begrepp att döda det oomskurna barnet. Mose hustru, Sippora, insåg vad som fordrades för att rätta till förhållandet. Hon tog en vass sten, ett ofta använt verktyg på den tiden, och skar bort sin sons förhud och kastade denna vid ängelns fötter, hans som representerade Jehova, inte vid Mose fötter. Då den gudomliga befallningen nu hade åtlytts, stillades Jehovas vrede, och barnet blev skonat.

Därpå sade Sippora till Jehova genom den ställföreträdande ängeln: ”Du är mig [förvisso] en blodsbrudgum.” Genom att Sippora rättade sig efter föreskrifterna i omskärelseförbundet erkände hon Guds förbund och kom i ett förbundsförhållande till Jehova, och Jehova blev såsom en make åt henne, och hon blev såsom en hustru åt honom. Att ett sådant förbundsförhållande till Jehova kan göra honom till en make, förenad i äktenskap med den andra parten i förbundet, visas genom lagförbundet, som ingicks med Israels folk. På grund av detta förbund säger Jehova om israeliterna: ”Jag var deras äkta man.” (Jer. 31:32, 1878; Åkeson) Genom denna omskärelseceremoni sade Sippora till Jehovas ställföreträdande ängel: ”Du är mig en blodsbrudgum.” Eller, enligt Konung Jakobs översättning: ”En blodig äkta man är du förvisso åt mig”; ”en blodig äkta man är du”. Tack vare Sipporas snabba ingripande ”lät han honom vara”; dvs. Jehovas ängel lät barnet vara och dödade det inte, såsom han annars skulle ha gjort. (1 Mos. 17:14) Enligt judisk tradition var det emellertid Mose liv som var i fara på grund av hans försumlighet. Mose hade ansvaret för sin son. — Se Vakttornet för den 15 augusti, 1945, sid. 251, § 38.

● Hur kan man förklara orden i Lukas 22:44, där det heter att Jesu svett blev såsom blod? — L. G., Frankrike.

Jesus befann sig i stark känslorörelse och spänning där i Getsemane örtagård, och det var under det att han i svår vånda bad till Gud som denna egendomliga händelse inträffade. Lukas 22:44 lyder så här (NW): ”I det att han kom i svår vånda fortsatte han att bedja allt ivrigare. Och hans svett blev såsom blodsdroppar, som föllo på marken.” Det står inte att denna svett blev till bokstavligt blod, utan endast ”såsom blodsdroppar”. Under rubriken ”Getsemane — vakan och bön” sade Vakttornet för den 15 februari 1901 (engelska upplagan): ”Lukas, som var läkare, säger att han [Kristus] var i svår vånda’, han utkämpade en kamp eller strid, och språket i den grekiska texten ger uttryck åt kamp som tilltar i styrka och våldsamhet, så att ’hans svett blev såsom [stora] blodsdroppar’, och denna blodssvett är inte obekant för läkare i vår tid, även om den uppträder sällan. Den anger en ytterlig känsloanspänning — bedrövelse ända till döds.”

Nutida vetenskap har kastat mera ljus över vad detta i själva verket kan ha varit och har, i stället för att motsäga vad bibeln säger i detta ämne, påvisat att hans svett skulle kunna ha blivit ”såsom blodsdroppar”. Science News Letter i numret för den 30 augusti 1952 hade t. ex. följande att säga: ”Somliga människor tycks verkligen ’svettas blod’. Den röda färgen i deras svett härrör från ett pigment i svettkörtlarna. Dessa hudkörtlar utsöndrar normalt en icke märkbar mängd mjölkvit vätska, men ibland utsöndrar de ett pigment eller färgämne i den annars färglösa vätskan. När svetten avdunstar, blir färgämnet kvar och ådrar sig uppmärksamhet. ... Färgad svett är känd under benämningen kromidros. Några sådana fall är avgjort förorsakade av att kemikalier tillförts kroppen. I hundratals år har det varit känt att arbetare i koppargruvor kan ha grön svett, och att patienter som tar särskild medicin kan utsöndra röd svett. I dessa fall är emellertid den svett som utsöndras över hela kroppen färgad, och det är uppenbart att färgen härrör från ämnen som tillförts kroppen utifrån, vilket man också länge insett. Det särskilda slags kromidros, som man inte funnit klarhet i förrän nu, uppträder endast i små fläckar på kroppen. Svettning av detta slag kan vanligen spåras i armhålorna, men kan uppträda var som helst i huden. Det är endast vuxna som företer dessa symptom, och ofta sker det som en reaktion vid stark sinnesrörelse. Svetten kan vara grön, blå, svart, gul, brun eller blodröd. I det sistnämnda fallet har ett sådant tillstånd ibland av lekmän betraktats bokstavligen såsom att man svettats blod’.”

Det finns naturligtvis ingen möjlighet att utröna, om detta är den riktiga förklaringen till vad som hände i Jesu fall. Men det ger oss tydliga vetenskapliga bevis för att det är möjligt för svett att bli ”såsom blodsdroppar”. Och den nyss citerade vetenskapliga nyhetsnotisen visar att denna ovanliga händelse ”ofta” inträffar ”som en reaktion vid stark sinnesrörelse”. Förvisso var Jesus, då hån i sin vånda bad i Getsemane, i ett tillräckligt upprört sinnestillstånd för att detta skulle ge upphov till att hans svett blev ”såsom blodsdroppar”.