Hur man bevarar livet genom lydnad för Guds lag om blod

LIV eller död — valet får du själv träffa! Men vad är det som bestämmer ditt val? Om du befinner dig i en kritisk situation — det gäller ditt liv –, kommer du då i ditt handlingssätt att låta dig vägledas av de principer som finns i Guds ord? Eller kommer du, i den händelse ett sådant handlingssätt kan tyckas sätta dina utsikter till liv i den allra närmaste framtiden i fara, att i stället ge efter för påtryckningar från människor som yrkar på att du skall skjuta Guds lag åt sidan? — 5 Mos. 30:19, 20; Matt. 16:25.

De första kristna vägrade att kompromissa. Att de så oförskräckt predikade Guds ord ledde till att de kom i strid med den romerska världen. Eftersom de kristna inte hade några höga tankar om det som romarna ansåg vara hedervärt, ansåg man att deras synpunkter inte skulle tolereras. Men det var inte till någon ära för Rom att rätt och slätt tillintetgöra dem. Om man bara kunde förmå dem att överge sin tro! De romerska domarna gick inte in för att få dem avrättade utan för att tvinga dem att utföra sådana handlingar som var ett tecken på att de hade avsagt sig sin kristna tro. ”Om de gick med på att strö litet rökelsepulver på altaret [såsom ett uttryck för tillbedjan av nationalgudarna] fick de i trygghet lämna domstolen under högljutt bifall.” I sin strävan att få fångarnas känslor att ta loven av deras kristna övertygelse framhöll domaren för dem ”varje omständighet som kunde göra livet behagligare eller döden ohyggligare, och bad dem, ja, till och med besvor dem, att de skulle visa litet medlidande med sig själva, med sina familjer och med sina vänner”.a

Att offra rökelse åt kejsaren var inte heller den enda överträdelse som de sökte förleda dessa kristna vittnen att begå. Den kristne skriftställaren Tertullianus sade sin mening rent ut om sedvänjorna i den romerska världen på hans tid med dessa ord: ”Må ni få skämmas över edert misstag inför de kristna, ty vi låter inte ens djurblod ingå i vår normala kost. Vi avhåller oss fördenskull från sådant som blivit förkvävt eller som självdött, på det att vi inte i något avseende skall bli orena genom blod, om det så skulle vara begravt i köttet. Slutligen erbjuder ni de kristna blodfylld korv, när ni sätter dem på prov. Ni vet naturligtvis mycket väl att detta är förbjudet bland dem, men ni önskar förmå dem att synda.”b Det var så välkänt att de kristna inte ville förtära blod, att det också i det forntida Rom ansågs att en kristen avsvor sig sin kristna tro om han bröt mot denna princip.

Skulle det inte ha varit en struntsak att offra en nypa rökelse åt kejsaren? Skulle det verkligen ha utgjort en sådan fruktansvärd synd om en kristen hade tagit litet blod? De första kristna visste att deras val betydde liv eller död. Om de höll fast vid sin ostrafflighet, skulle detta tillförsäkra dem ynnest hos livgivaren, deras Gud i himmelen, och befrielse från döden själv genom en uppståndelse till evigt liv. — Matt. 24:13.

I sin tro påminde de om de vittnen för Jehova som hade funnits före dem. Om dessa är det skrivet: ”Människor blevo torterade, emedan de icke ville taga emot befrielse på grund av någon lösen, på det att de måtte uppnå en bättre uppståndelse. Ja, andra fingo sin provsättning genom begabberi och gisselslag, och förvisso mer än så, genom bojor och fängelse.” Gud hindrade inte att de blev fängslade, slagna och till och med dödade. Likväl sviktade inte deras tro. De förväntade inte att de skulle bevaras från att bli prövade av Guds fiender. De önskade bli bevarade i Guds minne genom att lyda hans bud, för att de skulle vinna livets belöning i den kommande världen. Starka i tron vägrade de att låta sig rubbas av tvångsbetonad påtryckning från människor som krävde att de skulle skjuta Guds lag åt sidan. — Hebr. 11:35—38, NW; 1 Kor. 10:13.

Behovet av att äga en sådan tro har inte minskat i vår moderna värld. Guds befallningar är inte annorlunda för oss nu än de var för de första kristna. Påtryckningarna från världen, i form av våldshandlingar såväl som övertalande bevisföring, har inte lättat. De kristna håller alltjämt fast vid Guds lag som förbjuder avgudadyrkan; och på samma sätt förhåller de sig till hans förordning som förbjuder förtärande av blod.

Guds lag om blodet

Vad säger då bibeln om användandet av blod? Omedelbart efter syndafloden i Noas dagar, för mer än 4.300 år sedan, välsignade Jehova Gud Noa och hans söner, som han hade bevarat, och till sin välsignelse fogade han sin förordning beträffande blodet, då han sade: ”Varje krälande djur som är vid liv får tjäna till föda åt eder. Så som det förhåller sig med den gröna växtligheten, så giver jag eder också allt detta. Endast kött med sin själ — sitt blod — få ni icke äta.” (1 Mos. 9:3, 4, NW) Detta Guds krav framhävdes upprepade gånger för Israels nation. Om och om igen fick de veta att de måste avhålla sig från blod. ”Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty blodet är själen, och själen skall du icke förtära med köttet. Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom vatten. Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, när du gör, vad rätt är i HERRENS [Jehovas] ögon.” De som uppsåtligt bröt mot denna av Gud givna lag blev dödade. — 5 Mos. 12:23—25; 3 Mos. 17:14.

Förbudet mot att förtära blod försvann inte med lagförbundet. Det var inte rätt och slätt en dietföreskrift för judarna. Det gäller för alla Noas avkomlingar, för hela mänskligheten. Fördenskull var det lämpligt att den kristna församlingens styrande krets redan under första århundradet av församlingens tillvaro underströk denna saks vikt och betydelse och på nytt riktade alla troendes uppmärksamhet på den: ”Den heliga anden och vi själva hava funnit det gott att icke lägga någon ytterligare börda på eder, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhålla eder från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som dödats utan att blodet fått rinna av och från otukt. Om ni sorgfälligt avhålla eder från dessa ting, skola ni hava framgång.” (Apg. 15:28, 29, NW) Ja, det är nödvändigt att de kristna avhåller sig från blod. Detta påbud, som tillkommit på Guds heliga andes, hans verksamma krafts, tillskyndan, begränsade inte förbudet till att endast gälla djurblod eller till förtäring av blod genom munnen. Uttryckssättet visar att förbudet omfattade allt: Ni skall ”avhålla eder ... från blod”.

När alltså förbudet gällde drickandet av djurblod, måste det i ännu högre grad ha fördömt sådana sedvänjor som att rusa in på den romerska arenan för att suga blod ur besegrade gladiatorers kroppar, såsom det var brukligt på den tiden. Och eftersom förbudet i lika hög grad gäller för de kristna i denna tid, inbegriper det inte bara sådana vanor som att dricka nyslaktade djurs blod och äta blodpudding och blodkorv, utan det fastställer också såsom olovligt bruket att utnyttja en annan människas livsblod för att vidmakthålla det egna livet.

Nutida exempel på lydnad

Fallet Hannie kan belysa den situation, som så gott som dagligen och i alla delar av jorden någon av de personer, som rättar sig efter Guds lag beträffande blodet, ställs inför. Hannie är en tjugoårig flicka i Nederländerna. Alltifrån sitt elfte år har hon lidit av hemolytisk anemi, ett tillstånd som innebär att mjälten förstör ett ytterligt stort antal röda blodkroppar, varigenom det uppstår brist på syre i blodcellerna och huden antar en gulaktig färgton.

När Hannie nådde nitton års ålder, återkom anfallen som hon varit fri ifrån under några år, och de blev svårare. En specialist på blodsjukdomar rådde slutligen fadern att låta ta bort mjälten. Man underrättade också fadern om att operationen kunde kräva blodtransfusioner, men denne förklarade att eftersom han var kristen, måste han göra invändningar mot utnyttjande av blod på det sättet, då ju Guds ord förbjuder att man tillför kroppen blod, vare sig det sker genom munnen eller genom någon metod som vetenskapen har funnit på.

Något halvår senare blev Hannie mycket sjuk. Temperaturen gick upp till 40,6 grader, och hon blev sämre för varje dag. Den jourhavande läkaren yrkade på en blodtransfusion. Men han kände till föräldrarnas och flickans inställning till saken och övade ingen påtryckning, då han sade: ”I de flesta fall brukar man frångå ett sådant beslut i sista ögonblicket.” När patientens tillstånd ytterligare förvärrades, satte sig fadern i förbindelse med specialisten och bad honom göra allt som stod i hans makt, men utan att göra bruk av blodtransfusion. En timme senare körde ambulansen fram till trappan, och flickan fördes till sjukhuset.

På sjukhuset försäkrade läkarna att flickan skulle dö när som helst, om man inte gav henne blodtransfusioner, men trots påtryckningarna i form av medicinska argument såväl som förödmjukande anklagelser ämnade att få föräldrarnas känslor att ta loven av deras övertygelse, lyckades de inte rubba familjens djupt rotade tro på att Guds lag, som förbjuder att man använder blod, är rätt och tillbörlig. Fastän patienten var till ytterlighet svag och i behov av medlidande och hänsyn, gjorde man upprepade försök att få henne att svikta i sitt beslut och att i denna ytterst svåra belägenhet skjuta åt sidan sin tillförsikt till Guds lagar, kring vilka hon hade byggt sitt liv. Hon berättade själv härom:

”Under natten försjönk jag i djup medvetslöshet, och eftersom jag höll på att dö, blev mina föräldrar kallade till sjukhuset. Kroppens alla funktioner hade så när upphört; man måste till och med tillgripa konstgjord andning, för jag kunde inte andas normalt. Eftersom jag inte hade ätit eller druckit något på flera dagar, måste man tillföra min kropp näring genom infusion. Även om det värsta inte inträffade, var mitt tillstånd ytterst kritiskt, och vi var beredda på allt. ... Alla tänkbara försök gjordes för att förmå mina föräldrar, min bror och min fästman att komma på andra tankar. Till slut bad de läkaren fråga mig själv. ... Jag uppfattade doktorns ansikte och kände den frånstötande lukten av tobak då han böjde sig ned över mig och kom med sin fråga: ’Flicka lilla, det finns alltjämt ett svagt hopp om att du kan få behålla livet ... om du inte går med på blodtransfusion är du död innan kvällen. Vill du ta emot transfusionen?’ Jag vägrade blankt, inte bara en gång, utan sju gånger.”

Läkarvetenskapen gav slutligen efter för den kristna ostraffligheten. Man utförde operationen, och tack vare kroppens av Gud givna förmågor till återhämtning, läkarens skicklighet, sköterskornas uppoffrande omvårdnad och patientens starka livsvilja gick Hannie igenom utan någon blodtransfusion. Och vad som var ännu viktigare för henne, hon hade inte brutit sin ostrafflighet inför Gud.

För några månader sedan lät ett annat fall, denna gång i Los Angeles i Kalifornien, tala om sig. En ung kvinna, som var ett Jehovas vittne, och hennes två små barn var med om en bilolycka, varvid kvinnans tvåårige son dödades omedelbart och hon själv blev mycket allvarligt skadad. När hon kom till sjukhuset, blev det så gott som omedelbart tal om blodtransfusion. Fastän hon var halvt medvetslös, sade hon klart och tydligt ifrån att hon inte ville ha något blod, och när mannen kom tillstädes vägrade också han att gå med på att bryta mot denna Guds lag. Ett ögonvittne berättar: ”Om jag inte hade varit på sjukhuset så gott som dygnet runt under dessa dagar och fått höra det språk läkarna förde och kunnat iaktta hur man oupphörligt ansatte den här unga systern och hennes man, tror jag inte att jag skulle ha kunnat tänka mig att något sådant var möjligt. De ansatte obarmhärtigt och obevekligt dessa stackars bröder. De kallade mannen ’dråpare’, ’mördare’, ’okunniga kräk’, och detta så ljudligt att det kunde höras överallt i den delen av sjukhuset. Den unga systern fick om och om igen veta att hon skulle dö och att endast blod kunde rädda henne. För min egen del tror jag att de inte gav henne en chans att leva, ty läkare och sköterskor höll henne dag och natt i ett skräcktillstånd. Alla ansträngningar som jag själv och andra bröder gjorde för att tala reson med dessa läkare bemöttes med högljudda känsloutbrott.” Efter bara några dagar var denna syster död. Skulle blod ha kunnat rädda henne? Ingen läkare kunde gå i god för det. Blodtransfusioner är absolut inte den enda tillgängliga behandlingsmetoden, och inte saknar de heller sina dödsrisker.

Tidningarna litet varstans har haft artiklar, i vilka man i känslomättade ordalag har skrivit om sådana här fall och givit läkaren, som yrkat på blodöverföring, rollen som livräddare och framställt den person, som vägrat gå med på en sådan behandlingsmetod, som fanatiker. När det blir krig, anser patrioter att det är en ära for en man att dö för sitt land. Men hur många anser det vara en ära för en man att vara redo att dö, om det skulle visa sig nödvändigt, därför att han vägrar bryta sin ostrafflighet inför Gud? I de flesta fall tar man i stället de hedniska romerska domarna till föredömen, vilka sökte trampa kristna principer under fötterna genom att vädja till känslorna.

Tro nu inte att dessa Gud hängivna kristna visar ifrån sig alla läkarkonstens hjälpmedel och att det inte finns någon annan behandlingsmetod som kan tillgripas. Det har vid oräkneliga tillfällen förekommit att läkare, som har vägrat utföra operation utan att ge blod, har avvisat patienter, som emellertid lyckats finna andra läkare, som varit villiga att operera dem och även har gjort detta med god framgång — utan blod. I många fall har blodförlusten varit stor, men man har då använt medel för att öka plasmamängden, så kallade blodersättningsmedel, och tack vare dessa har man kunnat hålla blodtrycket uppe till dess att kroppen genom sin egen mekanism kunnat vinna gottgörelse för blodförlusten. Det har i många fall krävt större skicklighet och varsamhet att operera utan att tillgripa blod, men inte nog härmed: Det har också krävt en läkare som varit villig att ta hänsyn till sin patients religiösa övertygelse och likväl göra allt som stått i hans makt för att hjälpa. Det finns nu ett växande antal läkare jorden runt, som när de klart insett de faror som är förbundna med blodtransfusion och i synnerhet när de fullt förstått hur allvarliga och uppriktiga deras blodvägrande patienter är i sin religiösa övertygelse, har varit villiga att ta sig an dessa fall.

Bristande kunskap ökar farorna i samband med blodtransfusioner

På grund av den inställning som flertalet inom läkarkåren har till blodtransfusioner är det av stort intresse att undersöka den här frågans medicinska sida.

Läkare i allmänhet anser att blodtransfusioner räddar liv. Också de som skriver om de missbruk man gjort sig skyldig till framhåller i allmänhet att om man ser saken ur medicinsk synvinkel, så har det uträttats mycket gott. Men kan man påstå att blodtransfusioner, också enligt medicinsk uppfattning, är alldeles ofarliga och att det som de åstadkommer enbart är till godo?

Medicinska tidskrifter anmärker rentav på de läkares inställning som alltför ofta tillgriper blod. Chefen för juridiska avdelningen inom Amerikanska läkarsällskapet skrev i juninumret 1960 av läkartidskriften Medicolegal Digest: ”Blodtransfusionstekniken har blivit så rutinmässig, att en del läkare är benägna att ignorera de inneboende faror som åtföljer blod- och plasmatransfusioner. Alltför många läkare hyser den felaktiga uppfattningen att en blodtransfusion är lika ofarlig som en intravenös infusion av glykos eller vanlig saltlösning.”

Blodet utgör en synnerligen komplicerad del av människokroppen, och det förhållandet att läkare har tillgripit överföring av blod har krävt den största noggrannhet och omfattande kunskap om blodet självt och om de återverkningar som kan uppstå när blod från en människa införs i en annan människas kropp, om man skall kunna undvika svåra komplikationer, ja, rentav döden. Men har alla läkare hållit sig á jour med dessa betydelsefulla rön? En medicine doktor vid namn Paul I. Hoxworth, som är medlem av Amerikanska kirurgsällskapet, har uttalat följande i Amerikanska blodgivarcentralssällskapets Bulletin för mars 1960: ”Det förhållandet att man på senare år i allt större utsträckning har tillgripit blodtransfusion har egendomligt nog lett till att de flesta kliniskt verksamma läkare snarare vet mindre än mera om ämnet, helt enkelt därför att dess invecklade beskaffenhet, som blir alltmer invecklad, har hänfört det till ett område som kräver specialkunskap. Den läkare som ger order om blodtransfusion åt en patient kan inte förväntas vara så väl insatt i denna kunskaps alla olika drag. ... [Likväl] medför blodtransfusion en risk, vars omfattning man kan räkna med endast om man känner till farorna.”

Till och med grundlig kunskap om alla rön som läkarkåren har gjort på detta område kan inte avlägsna riskmomenten. I The Medical Journal of Australia för 24 september 1960 hette det så här: ”Svårigheten består i själva verket i att det — trots alla framsteg när det gäller blodgruppering och blodöverföringsteknik — inte finns någon fullt tillfredsställande metod för att under alla omständigheter pröva sig fram till ett blod som passar, och det är inte lätt för patologen att komma ur sitt bryderi.” Samma tankar har kommit till uttryck i den högt aktade läkartidskriften The Lancet, som utges i Storbritannien. Följande uttalande ur tidskriften visar att blodtransfusioner inbegriper saker och ting som ingen läkare är fullständigt insatt i: ”Komplikationer uppstår som vi inte kan förklara. Trots alla försiktighetsmått reagerar somliga patienter ogynnsamt för transfusioner som ges efter konstens alla regler.”

Transfusioner orsakar sjukdom och död

En rapport som avgavs vid Femte internationella blodtransfusionskongressen underströk de faror som är förbundna med transfusioner och meddelade följande fakta om ett fall: ”En patient som hade opererats för en godartad äggstockcysta och vars tillfrisknande hade förlöpt utan störningar skulle skrivas ut från sjukhuset. Läkaren lade märke till en viss blekhet, och ingående blodprov uppenbarade att patienten led av sekundär anemi och att hemoglobinvärdet var lågt. Läkaren förklarade för patienten att hon kunde få resa hem samma eftermiddag, om hon ville det, men att han senare vid sin mottagning skulle behöva behandla anemien, kanske under 6 månaders tid. Han sade vidare att om hon däremot skulle vilja vara kvar på sjukhuset en dag till och de kunde ge henne en blodtransfusion, skulle hon med all sannolikhet inte behöva någon ytterligare behandling. Hon valde den senare utvägen. Laboratorieproven visade att hon tillhörde blodgrupp B och var Rh-positiv, och en halv liter Rh-positivt blod av grupp B rekvirerades och erkändes ha blivit mottaget, varpå man företog en dubbelkontroll och förklarade blodet förenligt med patientens, och överföringen kom till stånd. Samma kväll hade patientens temperatur stigit till 41 grader, och morgonen efter hade hon fått gulsot och led av anuri. Inom 24 timmar var hon död.”

De som undslipper döden vid en svår transfusionsreaktion har bara ridit ut den första stormen. Sjukdomar kan uppträda längre fram. Syfilis, malaria, hepatit och andra sjukdomar kan överföras genom blod. Det är inte nog med att de kan överföras genom blod, utan de har verkligen blivit överförda på detta sätt, och även i dessa dagar rapporteras fall, då det förekommit att de överförts genom blodtransfusioner.c Visst kan man genom vissa prov avgöra om blodet är ofarligt, men proven är inte ofelbara, och det är inte heller de människor som granskar hur de utfaller. Vid de flesta blodgivarcentraler i Förenta staterna frågar man inte blodgivarna om de har syfilis, ty en sådan fråga är pinsam; och även på de håll, där blodgivarna får fylla i ett frågeformulär om sitt hälsotillstånd, kan det ju förekomma att blodgivaren, trots att han vet med sig att han har sjukdomen, likväl förnekar att han är behäftad med den; inte ens laboratorieproven bringar alltid faran i dagen. Vad malaria beträffar, anser man att på de flesta håll är riskerna ytterst små, och därför gör man mycket litet för att kontrollera om givaren har malaria. Även om man skulle göra en undersökning, kanske man inte upptäcker något. Och i de delar av jorden där malarian är en allestädes närvarande fara skulle så många blodgivare behöva avvisas, om man tog hänsyn till denna faktor, att man inte skulle få tillräckligt med blod. Därför anser läkarna ofta att bästa sättet är att ge blod och sedan behandla malarian. Om inokulationsgulsot (serumhepatit), som överförs vid regelrätta blod- och plasmatransfusioner, säger Today’s Health för oktober 1960 att smittan ”överförs från blodgivarna till mottagarna i genomsnitt en gång på 200 transfusioner, då man ger helblod. ’Man känner inte till några laboratorieprov som kan avslöja blodgivare, vilka går och bär på detta hepatitvirus’, säger dr John B. Alsever, som är medicinsk direktör vid sydvästra blodgivarcentralerna i Phoenix i Arizona. ’Blodgivarens skildring av sitt förflutna kan man inte lita till, när man vill sålla bort virusbärare, delvis av det skälet att han kanske avsiktligt döljer något eller inte kan komma ihåg allt, men huvudsakligen av det skälet att de flesta är oskyldiga virusbärare, som aldrig genom läkarundersökning har fastställts lida av sjukdomen.’”

Det är klokt att lyda Guds lag

Dessa uttalanden, som hämtats från medicinska tidskrifter, framhåller klart och tydligt att blodtransfusionerna inte kan hälsas såsom fullständigt ofarliga, livsfrälsande behandlingsmetoder. Erfarenheter på det medicinska området har betygat att när den allsmäktige Guden, människans Skapare, den store läkaren, som förstår hur människokroppen fungerar såsom ingen mänsklig läkare någonsin kommer att göra, förbjöd människan att använda blod, krävde han inte endast lydnad av människan, utan han gjorde det också möjligt för dem som lydde denna lag att bli bevarade från ofantligt många onda ting som människan har åsamkat sig såsom en direkt följd av att hon har använt blod.

Läkare kanske vill påstå att det är värt risken, om det finns någon utsikt att kunna rädda liv. Religiösa ledare kanske gör gemensam sak med dem under förebärande att Guds lag inte gäller när liv står på spel. Båda grupperna har fel. När döden kommer en hotande nära, är det inte på sin plats att bli vankelmodig eller att vända ryggen åt Gud. Då bör man sätta sin lit helt och fullt till honom, i vars händer livskraften ligger. Då kan alla andra människor, läkare eller vänner eller släktingar, visa sin uppriktiga kärlek till den sjuke och sin fruktan för Gud genom att uppmuntra honom att hålla fast vid sin tro, att inte frukta utan sätta hela sin lit till Gud, den Allsmäktige.

Trogna kristna erinrar sig den anklagelse djävulen kom med, då han sade: ”Hud för hud, och allt vad en man har giver han för sitt liv.” (Job 2:4, Åk) Djävulen påstod att ingen skulle bevara tron på Gud och lyda Guds lag, om han därigenom skulle sätta sitt liv på spel. Men djävulen är en lögnare, och gudfruktiga kristna människor i alla delar av jorden bevisar dagligen att han är det genom att de lyder Guds lag som kräver att de skall avhålla sig från blod. För deras trohets skull kommer Gud att bevara dem, även om de dör, genom att uppväcka dem till evigt liv i hans rättfärdiga, nya värld.

[Fotnot]