De 1.290 och 1.335 dagarna i Daniels profetia

”HERREN känner de oskyldigas dagar.” — Ps. 37:18, AT.

1, 2. Vilken betydelsefull händelseutveckling lägger vi märke till i Herrens folks historia från 1918 till 1921?

ÅR 1918 (e. Kr.) hördes ingen frihetens sång, ingen lovsång; ingen den dagliga lovprisningens tjänst blev utförd. Jehovas folk höll sig tyst, och det var ett sorgligt tillstånd, som gjorde hjärtat beklämt hos den lojala, trogna kvarlevan, av vars medlemmar några var i fängelse. I mars 1919 lät Gud dem som kunde organisera hans folk bli fria från fängelset, och de satte omedelbart i gång och anordnade ett konvent, som hölls i Cedar Point i Ohio i september 1919. Där gavs tröst, styrka och uppmuntran åt Jehovas folk. Andlig föda sattes fram av den ”trogne och omdömesgille slaven”. Det stod klart att det fanns mera arbete att utföra, vilket i sanning var en chock för några som hade förklarat att arbetet var slutfört. Vakttornets systerorgan började utges 1919, under namnet Den Gyllne Tidsåldern. Det var en tid av mycken provsättning och hjärterannsakan, men lyckliga var de som befann sig i ett sådant hjärte- och sinnestillstånd, att de var redo för vilken tjänst som helst. Men några befann sig inte i något friskt andligt tillstånd. Det motiv som föranledde dem att tjäna var inte rent, och vi bör inte förvånas över detta, ty Jesus sade: ”Kärleken hos det största antalet skall svalna.” (Matt. 24:12, NW) Några började att gå laglöst till väga inom Guds organisation och att till och med slå sina forna kamrater. — Matt. 24:48, 49.

2. År 1921 publicerade Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap första gången ”instruktioner för organisationen”. Sällskapet utsåg en av de mogna bröderna i varje församling till att vara dess representant. Vid denna föreskrift var det många som gjorde invändningar och lämnade Sällskapet och gick sin väg. De önskade sköta Herrens verk på sitt eget sätt.

3. Vilken stor förändring i det tillstånd som Guds tjänare på jorden befann sig i blev fullt påtaglig år 1922?

3. Vid den tiden upphörde Guds folk att, bildligt talat, vara klätt i ”säcktyg”, och detta ersattes med andra kläder som identifieringsmedel. Askan utbyttes mot huvudprydnad. (Jes. 61:3) Jehova började låta blixtarna ljunga från templet, och underbara sanningar blev skönjbara. Man kom till insikt om att vi nu levde på Jehovas dag. (Ps. 118:23, 24) Jesajaklassen, som hade varit oren, blev renad. (Jes.: 6:5, 6) Herren Jesus hade kommit till templet för att hålla dom. (Mal. 3:1—3) Detta förklarades år 1922 vid ett andra konvent i Cedar Point, den 5—13 september. Nu var Sions barn vakna, de hade kastat av sig ”säcktyget”, gått från overksamhet till verksamhet, från ovisshet till förtröstan och tillförsikt, från räddhåga till frimodighet. Ut på öppna fältet inför hela världen trädde de i sanning fram såsom Guds tjänare för att därefter kungöra Konungen och Riket. Men hur förhöll det sig med fienderna, som hade vållat de motbildliga ”två vittnenas” död? ”Stor fruktan föll över dem som sågo dem.” (Upp. 11:3—11, NW) Fienderna hade all anledning att känna fruktan, ty deras bekymmer och plågor stod just i begrepp att börja.

4, 5. Vilka händelser sedan 1918 anger därför tydligt uppfyllelsen av profetian om de 1.290 dagarna?

4. Detta innebär att sedan 1918, då perioden på 1.260 dagar utlöpte, hade två stora under eller förunderliga ting inträffat. För det första hade djävulen upprättat sitt surrogatrike, som skulle intaga den plats som tillkom Guds rike med Kristus som regent, och han strävade nu efter att få alla människor att tillbedja det. För det andra hade han till en tid framgång i att komma Guds heliga att upphöra med att frambära det beständiga lovoffret åt Jehova Gud. Dessa tilldragelser utgör en tydlig uppfyllelse av ängelns profetia till Daniel om de 1.290 dagarna: ”Många skola rena sig och göra sig vita och bliva luttrade, men de onda skola göra vad ont är; och ingen av de onda skall förstå, men de som äro visa skola förstå. Och från den tid, då det beständiga brännoffret skall bliva borttaget och styggelsen som kommer åstad förödelse uppställd, skall det vara ett tusen två hundra nittio dagar.” (Dan. 12:10, 11, AS) ”Från den tid, då det beständiga uppstigande brännoffret skall bliva borttaget och den avskyvärda styggelse som väcker häpnad uppställd, skall det vara ett tusen två hundra nittio dagar.” (Ro) ”Och från den tid då det oavbrutna offret avlägsnas, när förödelsens styggelse skall bliva uppställd, skall det vara ett tusen två hundra nittio dagar.” (LXX) ”Tolv hundra nittio dagar skola förgå, sedan det dagliga offret har bragts att upphöra och den förfärande styggelsen har blivit uppställd.” (Mo) Detta offer behöver inte vara ett som bokstavligen frambäres varje dag, utan snarare något fortgående, beständigt. Det hebreiska ordet ”taw-meed” innehåller samma tanke som kommer fram i Jesaja 21:8, Jesaja 62:6, Psalm 34:2 och Psalm 71:6. Det är Jehovas folks ständiga, trogna tjänst som avses.

5. Följande två saker tjänar tillsammans såsom bevis, nämligen 1) uppställandet av den avskyvärda styggelse som väcker häpnad och 2) borttagandet av det beständiga offret. Det finns ingen skriftenlig orsak till att draga den siutsatsen, att de 1.290 dagarna skulle löpa samtidigt med de 1.260 dagarna. De 1.290 dagarna räknas därför från den tidpunkt då styggelsen ställes upp, vilket skedde under senare delen av januari 1919. Denna period på tre år och sju månader slutar i september 1922 — just den tid då det ovannämnda konventet i Cedar Point hölls. Vi måste komma ihåg, att detta konvent inte förlades just till den tidpunkten med tanke på att någon profetia skulle uppfyllas, ty när detta bestämdes var det inte känt att dessa data var betydelsefulla. Det ”beständiga offret” hade vid denna tid, år 1922, hunnit bli återupprättat. Jesajaklassen hade fått sina läppar renade, och nu är dess medlemmar helt inställda på att lovsjunga Jehova. ”Och i hans tempel säger allting: Ära.” — Ps. 29:9, AS.

6. Vilka fakta pekar på att perioden på 1.290 dagar utlöpte i september 1922?

6. Vid slutet av denna period på 1.290 dagar skulle hela världen komma till kännedom om att Nationernas förbund inte var godkänt av Gud och att det skulle bli till intet. (Jes. 8:9, 10) Förintelsedomen över det skulle kungöras. Varje återuppbyggnad av samma system skulle likaledes vara dömd att misslyckas. Tre år och sju månader förgick från den tid då styggelsen ställdes upp och till dess det offentligen tillkännagavs att den var domfälld, vilket skedde just vid konventet i Cedar Point år 1922. Där upphörde också en annan situation, nämligen den som rådde från den tid då det ständiga offret av lovprisning till Jehova blev förhindrat och borttaget till dess det blev återställt, och nu höll man återigen på med att frambära lovoffret i Guds tempel, och den förhatliga styggelsen avslöjades såsom ett surrogat, som stod på en plats där det aldrig borde stå. Så slutade de 1.290 dagarna. — Se The Watchtower, 1 nov. 1922.

1.335 dagar

7. Är det förnuftigt att tänka, att dessa tre tidsperioder, som omnämnes i Daniel 12, täcker en tid av många hundra år? Vad kommer dig att svara så?

7. Daniel 12:12 tillkännager: ”Säll är den som förbidar och hinner fram till ett tusen tre hundra trettiofem dagar.” Från 1922 gick allt framåt, nya sanningar uppläts för de trognas syn. Nu var det inte fråga om att rasta, ty i och med att man fått se Herren i templet var arbetet med att kungöra Konungen och hans rike i gång. Det finns de som kan tycka det är underligt, att dessa 2.500-åriga profetior nu får sin uppfyllelse på några få korta år. Men vi måste ha klart för oss, att de måste uppfyllas någon gång, och varför skulle de inte kunna göra det nu? Några kanske föredrar att tänka, att dessa 1.260, 1.290 och 1.335 ”dagar” i Daniel 12:7—12 täcker en tid av många hundra år, alldeles som om detta skulle ge dem större vikt och betydelse. Men är detta förnuftigt? Borde man inte hellre fråga sig: Varför gavs meddelandet om dessa förunderliga ting? Det var säkert inte bara för att vissa historiska fakta skulle bli upptecknade och bibelforskarna skulle kunna med tillit peka på att Guds ord är sant. Tvärtom är dessa syner ämnade till tröst, uppbyggelse och ledning för Guds folk i dessa ”yttersta dagar”, så att de verkligen skulle kunna känna igen tidernas tecken och veta, när deras befrielse från babylonisk fångenskap skulle komma. (Rom. 15:4, NW) Hur skulle dessa ”förunderliga ting” kunna vara oss till ledning i denna tid, om vi bara hade reda på att vissa profetior hade gått i uppfyllelse under medeltiden? Det är sant, att vissa profetior fick en partiell uppfyllelse eller en uppfyllelse i liten skala vid Kristi Jesu första ankomst, och detta skedde för att Guds Son skulle identifieras och Guds uppsåt beträffande honom gå i fullbordan, varigenom församlingen skulle få tillit till honom och fullständig övertygelse om att han är Messias.

8. Vad var syftet med dessa Daniels syner och profetior, och vilka andra sedan länge förutsagda händelser inträffade under korta tidsperioder?

8. Daniels profetior har inte blivit givna för att ange huvuddragen av de hedniska nationernas tillvaro och förehavanden från 607 f. Kr. till 1914 e. Kr., utan för att visa Jehovas folk de händelser som skulle utspelas från och med 1914, inte under den tid som hedningaväldet varade, utan vid dess upphörande. Synerna och de förunderliga tingen delgavs Daniel med avseende på de yttersta dagarna, men inte i det syftet att då, dvs. i de yttersta dagarna, en rad av händelser skulle uppenbaras, som hade sträckt sig över en tid av 2.000 år, och att det därigenom i själva verket skulle sägas: ”Det där är förbi nu.” Nej, det är ett ”levande” ord; dessa syner är avsedda för den fastställda tiden och kommer att tala på den dag då det är av behovet påkallat, och förvisso gör de det i denna tid. Så går det alltså till att kunskapen förökas, ty förståelsen av dessa syner utgör sannerligen en del av kunskapen. Kom ihåg, att den största händelsen i människans historia har inträffat i vår tid, ty Kristus Jesus har av Jehova Gud fått befallning att härska mitt ibland sina fiender. När Guds Son föddes som ett människobarn i Betlehem, sände Jehova änglar från himmelen till att kungöra det glada budskapet. Kom också ihåg, att Johannes döparen, som var den tidens Elia, predikade endast en mycket kort tid innan Kristi tjänst började. Återigen gick talrika profetior i uppfyllelse under de tre och ett halvt år som Kristi Jesu tjänst varade, och det var endast under 1.260 dagar.

9. Var det att vänta, att dessa förunderliga ting, som var förbundna med Herren Jesu andra närvaro, skulle vara lätta att iakttaga för hela världen?

9. Kan ni då undra, varför Jehova Gud har låtit så många profetior bli nedtecknade för dessa yttersta dagar, då Kristus Jesus är närvarande, inte som ett litet människobarn, utan såsom den ärorike Konungen över alla konungar? Hade ni väntat er någonting uppseendeväckande, något slags världslig yttre uppvisning eller någon storslagen glans och prakt, som skulle komma hela världen att förundra sig? Han kom inte på det sättet vid sin första ankomst. (Matt. 12:19; Luk. 4:9—12; Jesaja 53) Hans andra framträdande börjar inte med några sådana yttringar. Lägg märke till följande: ”Ty ni själva veta mycket väl, att Je hovas dag kommer precis som en tjuv om natten. Låt oss därför icke sova vidare, som de övriga göra, utan låt oss förbliva vakna och bevara besinningen.” (1 Tess. 5:2, 6, NW) ”Likväl skall Jehovas dag komma såsom en tjuv, då himlarna skola försvinna med vinande dån, men de intensivt upphettade elementen skola upplösas, och jorden och de verk som äro därpå skola blottläggas.” (2 Petr. 3:10, NW) Det är verkligen möjligt för många förunderliga ting att gå i fullbordan, fastän millioner människor inte har den ringaste kännedom om det. Lyckliga är edra ögon, om de ser dessa ting, om ni är vakna och aktgivande.

10. Vilka motsvarande förhållanden i Sakarjas profetia (4:9, 10) bekräftar till fullo, att vi förstår Daniels ”dagar” på rätt sätt?

10. Vi erinrar oss hur Jerusalems tempel byggdes upp igen i de dagar då Israel blev befriat från den bokstavliga fångenskapen i Babylon. Det hela tycktes så obetydligt, så ringa; det var ju så jämförelsevis få fångar som återvände och började bygga. Emellertid är det skrivet: ”Serubbabels händer hava lagt grunden till detta hus; hans händer skola ock få fullborda det. Och du skall förnimma, att HERREN Sebaot har sänt mig till eder. Ty vem är den som vill förakta den ringa begynnelsens dag, när dessa sju glädjas över att se murlodet i Serubbabels hand, dessa HERRENS ögon, som överfara hela jorden?” (Sak. 4:9, 10) Kom därför ihåg, att detta är begynnelsen till saker och ting, ty Gud började utföra ett stort och förunderligt verk genom sitt folk i synnerhet från 1919. När detta verk en gång har börjat, slutar det aldrig. Ja, det börjar på ett ringa, stilla sätt, utan några stora åthävor, men med en visshet som aldrig kommer att upphöra. Den nya tingens ordning gjorde sitt inträde och ersatte den gamla. I dessa yttersta dagar skall en värld som är 4.000 år gammal nå sitt slut, och en ny värld skall hålla sitt intåg. Profetians uppfyllelse kan för några tyckas obetydlig, men låt inte bedraga er. Kom ihåg att ett stort berg, som uppfyllde hela jorden, växte upp ur en liten sten. (Dan. 2:34, 35) När Jehova griper sig an med att utföra ett uppsåt, vilket det vara må, så blir det gjort, och ingenstädes finns det någon makt som är i stånd att hindra honom, ty Han är allsmäktig. Jehovas folk kommer ytterligare att få utstå mycken brutal förföljelse, ty de lever fortfarande i en ogudaktig, ond värld, men deras enhet och frid, som har sin grund i deras vetskap om att de utgör kärnan till den nya jordens samhälle, kommer aldrig att bli söndersplittrad. Aldrig kommer de att bli slagna i stycken. Låt de sanningar som säger att Jehovas Konung är närvarande, att Riket är här för att bestå för evigt och inom kort kommer att ådagalägga sin makt bland nationerna, sjunka ordentligt in i ditt sinne.

11. Vilka underbara sanningar började bli förstådda av Herrens folk under de år som följde på 1922?

11. Jehovas folk kom undan för undan till insikt om dessa sanningar från 1922 och gladde sig storligen. De höll på att komma ut ur mörkret, den falska religionen, och var i färd med att tillägna sig kunskap om Jehovas uppsåt. Framlysandet av Rikets solljus gav sig till känna. Det gick upp för dem, varför dessa underbara ting visades för dem och varför Jehova hade församlat dem. Sannerligen av en helt annan orsak än de hade menat! Vid det här laget stod det klart, att de inte hade blivit befriade i främsta rummet för att själva bli frälsta och förhärligade, utan för Guds eget syfte. Som Apostlagärningarna 15:14 (NW) säger: ”Simon har utförligt omtalat, hur Gud för första gången vände sin uppmärksamhet till nationerna för att från dem taga ut ett folk för sitt namn.” Observera, att Gud tog ut dem till att vara ett folk för ”hans namn” och inte till att ståta med personliga dygder, om också dessa dygder bör finnas hos alla. Som aposteln säger: ”’Ett folk för särskild besittning, för att ni skulle vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” (1 Petr. 2:9, NW) Det fanns en hel del arbete som Guds smorda skulle utföra, innan deras vandring på jorden skulle vara slut. Vidare insåg och förstod man år 1925 för första gången, att Riket verkligen hade blivit fött år 1914, att det var ett faktum. Det var inte längre fråga om att förkunna att tiden för Riket hade kommit, att den dag var här då Satans värld skulle gå till ända; utan Riket hade verkligen kommit och härskade från himmelen, och redan hade ett krig i himmelen blivit utkämpat. Vakttornet (moderupplagan) för den 1 mars 1925 (på svenska 15 maj samma år) offentliggjorde denna upplysning.

12. Vad insåg Herrens folk, som väckte glädje hos dem och tillfredsställelse och önskan att genom verksamhet uttrycka sin tacksamhet?

12. Ja, den smorda kvarlevan hade blivit förd tillsamman i de ”yttersta dagarna” för ett ändamål, inte för att utföra ett mäktigt rikesverk i himmelen, ty det skulle de ha kunnat göra utan att bli församlade här, utan för att tjäna på jorden, innan de kom till himmelen. Sion hade blivit återupprättat, Konungen hade tillträtt tronen, gossebarnet (Riket) hade blivit fött, och Gud skulle nu bruka sitt folk till att låta hans namn ljuda världen utöver, till att frambära lovprisning på hela jorden. (Jesaja 12) I århundraden hade Jehovas namn blivit smädat, begabbat, hädat, beljuget; men nu skulle han låta sanningen bli förkunnad, hans heliga namn skulle bli känt överallt och hans lov sjungas. Men vilka skulle ära hans namn? Vilka skulle vara folket för detta uppsåt? En djup känsla av tacksamhet vällde upp i Guds barns hjärtan. De hade kommit till insikt om att de var den högt skattade egendomen eller besittningen. Hade inte Gud befriat dem från träldom och Babylons stoft? Hade han inte återfört dem till den plats där de var fria att tillbedja honom? Hade han inte renat dem och visat dem underbara ting och hjälpt alla att inse skälet till att han hade fört dem tillsammans från norr, söder, öster och väster? Jehovas ynnest hade återvänt till Sion, och hans ansikte var vänt emot dem. ”Jehova låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. Jehova upplyfte sitt ansikte över dig och give dig frid.” (4 Mos. 6:25, 26, AS; Åkeson) Hur skönt och klart hjälpte inte Jehova sitt folk att se de stora ting som han ännu skulle komma att göra för dem i uppfyllelse av sitt ord, såsom det är visat i sådana profetior som Jesaja 52, Jesaja 60, Jesaja 61 och Jesaja 62! Den tid hade i sanning kommit, då Jehovas lov slutligen skulle komma att sjungas. Vakttornet för den 1 januari (på svenska 1 april) 1926 innehöll artikeln ”Vem vill ära Jehova?”, och årstexten för det året var ”Lovad vare Herren från Sion”. (Ps. 135:21) Fröjd och glädje var den lott som nu hade tillfallit Sion, det nu lyckliga, gynnade Sion!

13. Vilka citat från Vakttoret visar, att 1926 var ett i sanning välsignat år?

13. Året 1926 visade sig vara ett rikt välsignat år, och för att ge våra läsare någon uppfattning av denna lycka och Guds folks uppskattning av det arbete som återstod att göra, citerar vi här små utdrag ur två av artiklarna i Vakttornet:

”Ibland de ting som ’Tjänaren’ i denna profetia befalles att utföra är detta: ’Att återupprätta Israels ödeläggelser’ och ’att föra det förödda arvedelsfolket till sitt arv’. (Jes. 49:6, 8 [KJ, marg.]) Dessa som omnämnas som ’de ödelagda’ utgöra utan tvivel den klass, som betecknas såsom den stora skaran. ... Därefter tilltalar profeten ’Tjänaren’ och förklarar vad denne Tjänare skall göra: ’Att du må säga till fångarna: Gån ut, till dem som äro i mörkret: Visen eder. De skola beta utmed vägarna, och deras betesplatser skola vara på alla höga platser.’ (Jes. 49:9 [KJ) Detta bevisar avgjort att ’Tjänaren’, i det han handlar under Jehovas ledning, måste avgiva ett budskap till dessa fångar, till dem som äro i mörkret.” — Vakttornet, 15 januari 1927 (i engelska moderupplagan 15 november 1926).

Det är ’folket fjärran ifrån’ som måste uppmuntras att församla sig till Jehovas baner. ’Tjänaren’ har fått befallning att resa upp Guds baner, vilket innebär att han måste avgiva vittnesbördet om Gud och hans rike till folket. Befallningen till tjänaren lyder: ’Se, jag skall upplyfta min hand till tecken åt folken och resa upp mitt baner till tecken åt folkslagen; då skola de bära dina söner hit i sin famn och föra dina döttrar fram på sina axlar.’ — Jesaja 49:22.

Profeten visar att ännu många andra folk måste höra och att de skola glädjas då de höra. Bildligt talat bära de som sålunda höra i sina armar och på sina skuldror dessa barn, som blivit förda till kunskap om den anordning Gud gjort för att giva dem livet. De uttrycka därigenom sin glädje och sitt bifall. Då människor äro lyckliga finna de intet bättre sätt att uttrycka detta mot någon än att på sina skuldror eller i sina armar bära den som fått deras ynnest. Stora mängder av folket förse sig nu med de böcker som undervisa om Guds plan. Ännu större mängder höra budskapet genom radion. Dessa tala därom med andra. Många av dem hava blivit deras vänner som älska Herren och hans budskap; och ehuru de icke giva något vittnesbörd om att vara andeavlade, glädja de sig dock över sanningen och dess budskap om liv och uttrycka denna glädje på sitt eget sätt, vilket belyses genom bilden att bära barn i sina armar och på sina skuldror.” — Vakttornet, 15 oktober 1926.

14. Varför var det inte längre någon fråga om hur länge Herrens tjänare skulle behöva stanna kvar på jorden och utföra Hans tjänst?

14. För de trogna smorda var det inte längre någon fråga om hur länge de skulle behöva arbeta på jorden, innan de fick komma in i himmelsk härlighet. Utan i stället var deras inställning denna: ”Här har vi nu tjänsten för Riket att utföra”, alldeles som om Riket hade kommit ned från himmelen till Guds folk och de levde i det. De bekymrade sig inte längre om huruvida det betydde att de skulle få stanna kvar på jorden ett eller många år, ty de var så gränslöst lyckliga. ”Likt Hermons dagg, som faller ned på Sions-bergen. Ty där påbjöd Jehova välsignelsen, ja, liv till evig tid.” (Ps. 133:3, AS) Tillförsikt och förtröstan blev deras välsignade lott. ”Och en förlossare skall komma till Sion och till dem som vända sig från överträdelse i Jakob, säger Jehova. Och vad mig beträffar, så är detta mitt förbund med dem, säger Jehova: min ande som är över dig och mina ord som jag har lagt i din mun, de skola icke vika ur din mun, ej heller ur din säds mun eller ur din säds säds mun, säger Jehova, från nu och till evig tid.” (Jes. 59:20, 21, AS) ”Intet vapen, som smides mot dig, skall hava framgång; och varje tunga som skall stå upp mot dig i dom skall du domfälla. Detta är Jehovas tjänares arvedel och deras rättfärdighet, som är av mig, säger Jehova.” (Jes. 54:17, AS) ”Vakna upp, vakna upp, ikläd dig din styrka, o Sion; ikläd dig dina sköna kläder, o Jerusalem, den heliga staden; ty hädanefter skall den oomskurne och den orene icke mera komma in i dig.” (Jes. 52:1, AS) De ödelagda platserna skulle befolkas, tälten skulle utvidgas, öknen bli en vattenrik sjö. Alla Sions barn skulle komma hem. O, vilken glädjefylld tid var det inte som nu väntade Jehovas barn, och detta för evigt!

15. Varför är det ”den som förbidar” som är säll eller välsignad vid slutet av de 1.335 dagarna?

15. Låt oss nu se hur detta stämmer överens med Daniels profetia. Tänk på alla händelser som inträffat alltifrån 1914 och tänk så på detta trösterika ord: ”Säll är den som förbidar och hinner fram till ett tusen tre hundra trettiofem dagar.” (Dan. 12:12) Ordet ”förbidar” är översatt från det hebreiska ord som betyder ”att hänga fast, hålla fast eller förbli ståndaktig och orubblig”. Under de många åren sedan 1914 hade det varit många skakningar, stora trosprov och talrika prövningar. Sälla eller välsignade är de som stannade kvar, som var ståndaktiga och orubbliga och som hann fram till de 1.335 dagarna. De skulle då förstå syftet med allt detta och bli fyllda av tacksamhet. När började då och när slutade de 1.335 dagarna? Enligt biblisk tideräkning, med 30 dagar i en månad, är det en period på tre år, åtta och en halv månader.

16. Vad utmärker slutligen 1926 såsom fullbordan på 1.335-dagarsperioden, när Herrens tjänare ingår i en särskilt märklig eller strålande sällhet?

16. Kom ihåg, att de 1.290 dagarna slutade med att man fick se det ”beständiga offret” återställt och fick försäkran om att det offer som bestod i lovprisning därefter skulle fortfara, trots det att det skulle bli många förföljelser. Framåt går tjänsten nu, och säll är den som hinner fram till de 1.335 dagarna. Om vi alltså räknar denna period från slutet av de 1.290 dagarna, skulle den löpa från september 1922 till maj 1926 — tre år, åtta och en halv månader —, vid vilken tid ett stort internationellt konvent pågick, som Jehovas folk hade anordnat i London i England. Det var ett i hög grad välsignat tillfälle, ty det hade försiggått ett stort reningsverk i Guds andliga stad, Sion. Många ecklesiastika och falska religiösa idéer avlägsnades, ett stort slag riktades mot den stora ”styggelsen” Nationernas förbund, och det var nu en känd sak att Guds folk befann sig på jorden för det syftet att lovsjunga Jehova Gud, att verkligen och i sanning våra ett folk för hans namn. De visste, varför de var vid liv, vad det var som de höll på med att utföra och vart de var på väg. Den stora glädje som det medförde att vara i detta tillstånd var en daglig källa till tröst och vederkvickelse. Å, vilken sällhet de ägde, som hann fram till de 1.335 dagarna! Vi lever nu på en dag då dessa välsignelser är en levande verklighet. Det är inte möjligt eller rimligt att jämföra glädjeämnena och ynnestbevisen i vår tid med dessa välsignade erfarenheter år 1926 för att få en tillbörlig och riktig uppfattning av denna profetias tillämpning, utan i stället — om så behövs — jämföra den storslagna och underbara ställning som Jehovas folk befann sig i under 1926 med deras tillstånd åren 1914 och 1918. Då kan man förstå varför sällheten var så stor.