Frågor från läsekretsen

● Varför straffades inte Aron med spetälska, liksom hans syster Mirjam, när de talade emot Mose? — G. M., Pennsylvanien.

Berättelsen om denna händelse återfinnes i 4 Moseboken, kapitel 12, och en antaglig förklaring kan ges. Aron var vid denna tidpunkt överstepräst i Israel och enligt kraven på översteprästen, som är uttryckta i 3 Moseboken, kapitel 21, och alldeles särskilt i verserna 20 och 21, kunde ingen israelit av Arons familj som hade ett lyte, ingen som hade skabb eller annat utslag, vara överstepräst. Om Aron hade blivit slagen med spetälska, skulle han alltså ha blivit avstängd från prästämbetet helt och hållet eller åtminstone i sju dagar, dvs. lika länge som spetälskan varade i Mirjams fall. (4 Mos. 12:15) Det var uppenbarligen hans ämbete som räddade Aron från ett sådant hemskt straff.

Berättelsen visar också tydligt, att när Mirjam blev slagen med spetälska, var detta en plågsam erfarenhet för Aron, som kom honom att ropa i smärta å hennes vägnar, och denna smärta, som han kände i sin egenskap av hennes bror, var tvivelsutan tillräckligt straff för honom. Vi skulle ofta hellre vilja utstå smärta själva än se dem som vi älskar ömt lida ont. — 4 Mos. 12:10—12.

Mirjams synd, då hon knorrade mot Mose, kan emellertid ha varit större än Arons, det kan ha varit ett klagomål av mera personlig art från hennes sida. Det kan ha gällt kvinna mot kvinna, och att Aron därvid tog parti för sin syster i stället för sin svägerska. (4 Mos. 12:1) Mirjam knotade mot Mose, därför att han hade en etiopisk kvinna till hustru. Tydligtvis var det en del avundsjuka med i spelet. Mose var en Jehova Guds profet, och hans hustru fick i någon mån dela den ära som tillkom honom. Hon blev respekterad på grund av vad Mose var, och hon kunde bli betraktad som landets främsta dam. Av omständigheterna framgår det att Mirjam förut var landets främsta dam. När israeliterna hade kommit igenom Röda havet och Mose sjöng sin sång på den andra stranden, tog Mirjam ledningen bland kvinnorna och anförde dem i att lovsjunga Gud, och hon räknades som en profetissa i Israel. (2 Mos. 15:20, 21) Detta gav henne ställningen som den främsta kvinnan i Israel, och hon utövade tydligen ett visst inflytande på grund härav. Kanske hennes framträdande ställning i Israel kom i skymundan, när Mose fick sin hustru till sig, och det förorsakade bitterhet. Och även om det sannerligen inte var rätt av Aron att kritisera Mose, så var det ändå mera förmätet av Mirjam, att göra det, eftersom i Guds församling kvinnan intar en underordnad plats i förhållande till mannen. Därför straffade Gud henne med spetälska, och detta förödmjukade henne i allas ögon. Under sju dagar var hon utanför lägret, och därefter fick hon komma tillbaka och återtaga sin plats. I sinom tid dog hon och, blev begraven, och hade då återvunnit respekten i Israel och Guds godkännande.

● I boken Ljus, del 2, står det att orden i Uppenbarelseboken 20:2, 3 om att Satan bindes och kastas i avgrunden betyder hans död. Boken ”This Means Everlasting Life” (”Detta betyder evigt liv”), sid. 271, talar om att Satan och hans demoner ”kastas i den fullständiga overksamhetens avgrund”. Varför uttrycker denna senare bok saken på detta sätt? — R. S., Kalifornien.

Boken ”Sanningen skall göra eder fria” jämför avgrunden, som omtalas i Uppenbarelseboken 20:3 och dit Satan kastas, med avgrunden i Romarna 10:7, där Jesus låg död i tre dagar. Och därför drar den följande slutsats: ”Den avgrund, vari Satan, djävulen, kastas för tusen år, är samma tillstånd vari Kristus Jesus befann sig i tre dagar, nämligen döden.” (sid. 355) Det är riktigt att Satan är alldeles utan tillvaro under dessa tusen år, då han är bunden i avgrunden, men det senare formulerade uttrycket för detta, det som återfinnes i boken ”This Means Everlasting Life” är mera tänjbart vad innebörden angår. Att säga att Satan ”kastas i den fullständiga overksamhetens avgrund” tillåter också tanken att Satans kropp inte blir fullständigt upplöst, och lämnar den möjligheten öppen att den kanske kommer att bli bevarad på något sätt som lämpar sig för andliga skapelser, alldeles så som vi kan bevara en kropp av kött och blod genom djupfrysning. Den skapade varelsen, Satan, är naturligtvis död vad honom själv angår, eftersom han är fullständigt livlös och omedveten, och inte bara i något slags dvala under vilken livsprocesserna fortsätter. Denna andliga skapelses kropp kan med lätthet bli bevarad av Gud och bara återupplivas vid slutet av de tusen åren — för ”en liten tid” i enlighet med det profetiska ordet. Detta för tanken på Jesu mänskliga kropp som inte förstördes, då han gick ned i avgrunden, utan som på ett mirakulöst sätt blev undanskaffad av Jehova Gud. (Ps. 16:10; Apg. 2:31) Den särskilda metod som kommer att användas för att binda Satan i avgrunden bör man inte tvista om. Det som betyder något är att han är fullständigt ur vägen och att han inte är i stånd att hindra den välsignade verksamheten under tusenårsriket. Sedan, efter hans återupplivande för ”en liten tid”, kommer hans slutliga död och hans kropps upplösning att vara fullständig och varaktig. Symboliskt uttryckt kommer han denna gång att kastas, inte i avgrunden utan i ”sjön med eld och svavel”. — Upp. 20:10, NW.