Frågor från läsekretsen
■ Kan det vara så att bibelns förbud angående blodet endast är tillämpligt på blod från ett djur som dödats av en människa och inte på kött från ett självdött djur från vilket blodet inte har fått rinna av eller på blod från ett levande djur eller en levande människa?
En del personer har resonerat på det sättet och hänvisat till några bibelverser som tycks stödja den tanken. De har således menat att det inte skulle vara fel att godta en blodtransfusion från en levande givare. Sådant resonemang kan låta välgrundat, men en noggrann undersökning av de verser som har använts och av andra texter som har med saken att göra visar att Gud förväntar att hans folk skall undvika att inta blod och att uppehålla livet med blod, oavsett om det kommer från en levande eller en död skapelse.
Israeliterna blev befallda: ”Ni skall inte äta något självdött. Åt främlingen som bor inom dina portar må du ge sådant, och han må äta det. Eller också må du sälja det åt en utlänning. Ty du är ett folk som är helgat åt Herren [Jehova], din Gud.” (5 Moseboken 14:21) Trots att blodet inte hade fått rinna av, kunde de överlåta kroppen åt en främling. I 3 Moseboken 17:10 sägs det, till synes i konflikt med detta: ”Om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bor bland dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk.” Varför denna skillnad mellan dessa verser?
En del har, när de har framlagt sin syn på saken, hävdat att 5 Moseboken 14:21 tillät främlingen att äta kött från vilket blodet inte hade fått rinna av om det kom från ett djur som inte hade dödats av en människa, för då behövde man inte ge tillbaka dess blod (som representerar livet) åt Gud. Tredje Moseboken 17:15 kan tyckas stödja denna syn. Det sägs där att en infödd eller en främling som åt ”ett självdött eller ihjälrivet djur” helt enkelt skulle ”bada sig ... och vara oren ända till aftonen”. Det kan således tyckas som om man inte ådrog sig någon större skuld genom att äta blod, om djuret inte hade dödats av en människa. Därför menar några att det inte skulle vara fel att ta blodet från en levande varelse och använda det till mat eller vid transfusioner.
Men är den grundläggande skillnaden mellan 5 Moseboken 14:21 och 3 Moseboken 17:10, 15 en fråga om hur djuret dog? Det skriftenliga svaret måste bli: Nej.
Israeliterna visste att de absolut inte kunde äta kött från ett självdött eller ett ihjälrivet djur från vilket blodet inte hade fått rinna av. Redan vid Sinai berg hade de blivit befallda att göra sig av med sådana kroppar. (2 Moseboken 22:31) Femte Moseboken 14:21 är i överensstämmelse med detta, då det där sägs att israeliterna i det utlovade landet skulle göra sig av med sådana kroppar från vilka blodet inte hade fått rinna av, men att de fick sälja dem till främlingar.
Låt oss nu noggrant undersöka 3 Moseboken 17:10. Det heter där att ingen ”av Israels hus, eller av främlingarna” skulle äta blod. Berodde det på att djuret hade dödats av en människa och att blodet därför måste återlämnas åt Gud? När man påstår något sådant, läser man in mer i versen än vad som sägs i den. Och om man ådrog sig skuld endast om blodet kom från ett djur som hade dödats av en människa, då skulle inte 5 Moseboken 14:21 och 2 Moseboken 22:31 ha förbjudit israeliterna att äta kött som kom från djur som inte hade dödats av människor och från vilka blodet inte hade fått rinna av. Men israeliterna visste mycket väl att de inte kunde äta sådant kött. Hesekiel sade: ”Jag har ännu aldrig blivit orenad. Jag har aldrig, från min ungdom och intill nu, ätit något självdött eller ihjälrivet djur.” — Hesekiel 4:14; jämför 44:31.
Varför sägs det då i 5 Moseboken 14:21 att man kunde överlåta kött från vilket blodet inte hade runnit av åt ”främlingen”, medan 3 Moseboken 17:10 förbjuder ”främlingarna” att äta blod? Både Guds folk och bibelkommentatorer har insett att skillnaden måste ha att göra med den religiösa ställningen hos främlingarna. I Aid to Bible Understanding (sidan 51) framhålls det att ordet ”främling” ibland innebär en person bland israeliterna som inte helt och fullt var en proselyt. Det framkommer att det är detta slag av främling som åsyftas i 5 Moseboken 14:21, en person som inte försökte hålla alla Guds lagar och som kan ha haft användning av en djurkropp som israeliterna och proselyterna betraktade som oren. Judiska lärde har också gett denna förklaring.a
Ingen som tillbad Gud kunde således äta blod, vare sig från (eller i köttet från) ett självdött djur eller från ett djur som hade dödats av en människa. Varför sägs det då i 3 Moseboken 17:15 att man bara blev oren, om man åt kött från ett sådant självdött eller ihjälrivet djur från vilket blodet inte hade fått rinna av?
Vi kan få en ledtråd i 3 Moseboken 5:2, där det sägs: ”Om någon rör vid något orent, antingen vid den döda kroppen av ett orent vilddjur ..., och han icke märker det, så är han oren och bliver skyldig.” (Åkeson) Ja, Gud medgav att en israelit kunde fela oavsiktligt. Således kan 3 Moseboken 17:15 förstås så att det syftar på en sådan förseelse. Om en israelit till exempel åt kött som serverades honom och sedan fick reda på att blodet inte hade fått rinna av, var han skyldig till synd. Men eftersom den var ouppsåtlig, kunde han vidta åtgärder för att bli ren. Det är dock viktigt att lägga märke till detta: Om han inte vidtog dessa åtgärder, kom han ”att bära på missgärning”. — 3 Moseboken 17:16.b
Att äta kött från vilket blodet inte hade fått rinna av var således inte någon betydelselös handling — den kunde till och med leda till döden. Ingen sann tillbedjare (israelit eller främling som helt och fullt var proselyt) kunde frivilligt äta kött från vilket blodet inte hade fått rinna av, vare sig det kom från ett självdött djur, från ett djur som hade dödats av ett annat djur eller från ett djur som hade dödats av en människa. (4 Moseboken 15:30, jämför NW och Åkeson.) Den apostoliska rådsförsamlingen bekräftade detta. I en skrivelse till de kristna som utgjorde det andliga ”Guds Israel” förbjöd den att man åt det som var kvävt, oavsett om köttet kom från ett djur som hade kvävts genom en olyckshändelse eller från ett djur som hade kvävts av en människa. — Galaterna 6:16; Apostlagärningarna 21:25.
Denna rådsförsamling gav också Guds tjänare anvisningar om att de skulle ”avhålla [sig] ... från blod”. Om dessa smorda kristna inte kunde äta blod som var kvar i köttet från ett kvävt djur, skulle de helt visst inte kunna inta blod från någon levande skapelse. Det är lätt att inse att varken de forntida israeliterna eller lydiga kristna skulle kunna efterlikna afrikanska infödingar som skjuter pilar i halsvenen på levande boskap för att få blod som de blandar med mjölk och dricker. Guds tjänare kan inte heller godta den medicinska vanan att tappa av människoblod och använda det vid transfusioner i syfte att förlänga livet. Att man gör något sådant innebär att man trotsar Guds förkastelsedom över vemhelst som ”förtär något blod” och befallningen att de kristna skall ”avhålla [sig] ... från blod”. — Apostlagärningarna 15:28, 29; 3 Moseboken 17:10.
Trots påtryckningar som går ut på att urvattna Guds krav vet de sanna kristna att livet är en gåva från Jehova Gud som måste brukas på det sätt som han ger anvisningar om. De lyder Gud vare sig det nu ur hälsosynpunkt förefaller vara praktiskt eller inte. Apostlagärningarna 15:28, 29 befaller till exempel de kristna att avhålla sig från avgudadyrkan. En sann tillbedjare av Gud, som hotas med döden om han vägrar ta del i avgudadyrkan, skulle således inte mena att eftersom ”en avgud ingenting är”, så bör han inte ge sitt liv bara för en symbols skull. (1 Korintierna 8:4) De tre trogna hebréerna gav det rätta föredömet i fråga om lydnad, och det gjorde även de första kristna som hellre blev dödade på arenan än lade rökelse på ett altare. — Daniel 3:1—18.
På liknande sätt kan den kristne inte kompromissa i fråga om sin ostrafflighet, om det uppstår ett problem som har att göra med blod, som när en olycka eller en operation orsakar mycket svår blodförlust. Han lyder sin Livgivare i full förtröstan på att hans eviga liv inte är i fara, även om han skulle förlora sitt nuvarande liv trots den bästa alternativa medicinska behandling. Jesus sade till sina efterföljare: ”Låt er inte skrämmas av dem som dödar kroppen men inte kan döda själen; känn hellre fruktan för honom som kan tillintetgöra både själ och kropp i gehenna.” — Matteus 10:28.
Medicinska rön på senare tid har också visat att blodtransfusioner vanligen inte är helt nödvändiga för att rädda livet på någon. Erfarna läkare vittnar nämligen om att vanliga alternativ kan fungera lika bra i de flesta fall. Man kan till och med resonera som så att det antal människor som skulle ha kunnat hållas vid liv endast genom blodtransfusioner troligen är mindre än det antal som har dött av skador orsakade av blodtransfusioner. Men hur det än förhåller sig med den saken, är de kristna beslutna att lyda Gud och att respektera hans syn på blodet.
Följaktligen kommer Guds sanna tillbedjare i dag inte att äta kött från vilket blodet inte har fått rinna av, vare sig det kommer från ett djur som någon människa har dödat eller från ett djur som har dött på något annat sätt. De kommer inte heller att uppehålla livet genom att inta blod från levande skapelser, vare sig från djur eller från människor. De erkänner Jehova som sin Livgivare, och de är beslutna att lyda honom i alla avseenden.
[Fotnoter]
a Som ett exempel kan nämnas att det sägs i boken The Pentateuch and Haftorahs, utgiven av dr J. Hertz: ”Enligt 3 Mos. XVII, 15, blir både israeliten och ’främlingen’ oren av att äta köttet av en nebelah. I 3 Mos[eboken] syftar ’främlingen’ på den icke-israelit som hade blivit proselyt i ordets fulla mening, en ger tsedek. Här [i 5 Moseboken 14:21] har uttrycket ’främlingen som bor inom dina portar’ att göra med den tid då Israel skulle ha bosatt sig i sitt land och ibland sig ha inte bara proselyter, utan också människor som hade övergett sin avgudadyrkan men som inte fullständigt lade sig till med israelitens levnadssätt och religiösa bruk. Rabbinerna kallade denna klass av bofasta främlingar ger toschab, och [5 Moseboken 14:21] åsyftar denna klass, som var varken israeliter genom födsel eller omvändelse eller ’utlänningar’.” I kontrast härtill förklaras det i detta verk att ”främlingen” i 3 Moseboken 17:15 ”helt och fullt var en proselyt, ... annars var han inte förbjuden att äta det”.
b Vi finner en upplysande parallell i en annan del av lagen som berörde blodet: En man som hade sexuellt umgänge med sin hustru, ovetande om att hennes menstruation hade börjat, blev oren, men han kunde vidta åtgärder för att bli förlåten. Men den israelit som uppsåtligt visade brist på respekt för sin hustrus menstruationsblödningar blev avrättad. — 3 Moseboken 15:19—24; 20:18.