tillbörligt sätt fått rinna av vid slakten, men han gjorde detta oavsiktligt och ångrar sig, när hans uppmärksamhet senare riktas på hur det förhöll sig, och i fortsättningen undviker att på nytt göra något sådant orätt, då kommer Jehova att i sin barmhärtighet förlåta honom.

Många av de sätt, på vilka man använder blod nu för tiden, är tvivelaktiga från biblisk ståndpunkt. Blod kunde användas i förbindelse med altaret under vissa omständigheter i det forntida Israel, och om det inte användes på det sättet, skulle man skaffa undan det. (3 Mos. 17:11—14) Det är inte bara i förbindelse med den nutida medicinen som blod börjar komma till användning, utan det har meddelats att blod nu på vissa håll används i en mängd olika sammanhang, t. ex. såsom bindemedel vid tillverkning av plywood, spån- och träfiberskivor, vissa slag av flaskproppar, möbler och musikinstrument. Blod används också vid polymerisation inom gummiindustrien, såsom bindemedel i insektspulver, vid behandling av avfallsprodukter från industrier, såsom vattenrenare (i pappersindustrien), för rening av uran, som jäsmedel vid framställning av lättbetong, vid rening av vin, vid framställning av papperslim och papperspärmar, såsom ersättning för kasein i latexemulsioner, i asfaltemulsioner och material av korkavfall, i vätskor som används vid framställning av plattor för djuptryck, för slutlig ytbehandling av läder, som vattenhärdigt bindemedel vid tryckning av mönster på bomullstyg, som gödningsämne och som djurföda samt vid framställning av aminosyror, t. ex. av histidin och histamin. Längre fram kommer det kanske att visa sig att blod används i ännu flera sammanhang. Användningssätten för blod i världen är sannerligen många, och inga av dessa är i överensstämmelse med den bibliska metoden för hur man bör handskas med blod, vilken innebär att blodet skall gjutas ut på marken. Men en kristen är inte ansvarig för världens missbruk av blodet, för vad andra människor gör med det, och han kan inte använda all sin tid för att göra ingående efterforskningar beträffande de olika missbruken av blod i denna värld av människor, i synnerhet inte när det blir fråga om sådant som man inte äter. Om han skulle göra detta, finge han mindre tid att predika de goda nyheterna om Guds rike. Somliga människor kan få svårt att träffa sitt val, när det blir fråga om vilket arbete de skall skaffa sig. Det är samvetet som får hjälpa var och en fram till ett avgörande.

Israeliterna fick denna föreskrift: ”I skolen icke äta något självdött; åt främlingen som bor inom dina portar må du giva sådant, och han må äta det; eller ock må du sälja det åt en utlänning. Ty du är ett folk, som är helgat åt HERREN [Jehova], din Gud.” (5 Mos. 14:21) Om alltså en kristen, som arbetar i en affär, skall expediera blodmat, t. ex. blodkorv, genom att sälja sådana varor till människor i världen, vilka är villiga att betala för dem, det är en sak som hans samvete får avgöra. Det är också en helt personlig sak om en annan kristen vill sälja varor, i vilka blodbeståndsdelar ingår, till denna världens människor i ett apotek eller en teknisk affär eller om han är villig att sprida ett gödningsämne av blod på en världslig arbetsgivares åkrar, därför att denne ber honom göra det. En kristen kan naturligtvis inte med rätta uppmuntra människor att hellre tillhandla sig varor som innehåller blod än sådana som inte innehåller något blod, och han kan inte tillråda något som helst missbruk av blod. Men vi måste låta varje enskild kristens samvete få avgöra vad han skall göra, när det blir fråga om att handha sådana varor. En av de kristna bör inte kritisera en annan för det beslut han fattar, liksom den ene israeliten inte med rätta kunde kritisera den andre för att denne till en utlänning sålde ett djur som dött av sig självt och vars blod alltså inte fått rinna av på tillbörligt sätt.

De kristna har nu fått sin uppmärksamhet riktad på att man på en del håll använder blod som bindemedel, när man framställer plywood och andra ofta använda material, och vi skall här tala om plywood såsom ett exempel. Vid tillverkningen av en hel del plywood använder man blodlim, men i en del plywood finns inget blod. En kristen köpare eller entreprenör försöker kanske få fatt i blodfri plywood, om det är honom möjligt; men om han skulle besluta sig för att använda alla slag av plywood, så är detta en sak som gäller hans samvete. Det är inte alltid möjligt att ta reda på hur plywooden har tillverkats. Även om man nu vet att blod används vid framställningen av en del plywood, så innebär inte detta att en kristen inte kan köpa, sälja eller hyra ett hus eller köpa en husvagn, i vilken det finns plywood. Det är hans ensak att bestämma om hur vittomfattande efterforskningar han vill göra.

Låt oss säga att en kristen arbetar för en firma som använder blodlim till en del plywood eller andra produkter. Han behöver då inte nödvändigtvis lämna detta arbete. Han arbetar kanske i skogen, med timmerhuggning. En del av timret används på ett sätt, annat på ett annat. Arbetaren är inte ansvarig för vad som händer med träet, sedan han har gjort sitt. Om en kristen arbetar i en trävarufirma, där man tillverkar plywood, och man skulle sätta honom att göra i ordning blodlimmet eller ge honom i uppgift att stryka på sådant lim på fanerskikten, av vilka plywooden består, kanske han tycker att han för samvetets skull inte kan göra detta. Han kan då be sin arbetsgivare om något annat arbete, som inte kräver att han handskas med blod. Men också detta är en helt personlig sak. Genom att utföra annat arbete åt just denna firma, t. ex. genom att vara lastbilsförare eller försäljare, kan en kristen kanske tycka att han inte bär ansvar för något missbruk av blod. Eftersom blod används vid framställningen av så många vanliga produkter, blir det nästan omöjligt för en kristen att undvika att alls komma i beröring med dem — lädervaror, möbler, flaskproppar, bomullstyg osv. Vad den kristne väljer att göra får alltså hans samvete bestämma om, och andra bör inte kritisera honom. Det skulle sannerligen inte vara passande att fördärva enheten i en kristen församling på en viss ort genom att ge fart åt ingående diskussioner och tvister om de avgöranden av rent personlig natur i en sådan här sak, som någon av de kristna i församlingen har träffat. — Ps. 133:1; Ords. 26:21; Jak. 3:16—18.

Sällskapet gillar inte några av de nutida medicinska användningssätten för blod, t. ex. att man använder blod vid seruminjektioner eller vaccinering. Vaccinering är emellertid något som är så gott som ofrånkomligt i många delar av det mänskliga samhället, och därför låter vi den enskildes samvete avgöra om han skall underkasta sig vaccinering med något serum, som innehåller blodbeståndsdelar, i syfte att få kroppen att alstra antikroppar till skydd mot någon sjukdom Om någon underkastar sig en sådan vaccination, kan han under rådande förhållanden finna en viss tröst i vetskapen om att han inte direkt äter blod, vilket uttryckligen förbjuds i Guds ord. Vid en sådan behandling används inte blod såsom föda eller för att ersätta förlusten av blod. I dylika fall måste den kristne själv träffa avgöranden i överensstämmelse med vad samvetet bjuder honom. Om en kristen skall underkasta sig en seruminjektion eller om läkare och sjuksköterskor, som är kristna, skall ge sådana injektioner, det är alltså en sak som de personligen får ta ställning till.b Kristna människor, som arbetar inom sjukvården, har individuellt ansvar för de avgöranden de ställs inför inom sitt yrke. De måste ta följderna av det val av levnadsbana som de har gjort, enligt principen i Galaterna 6:5. Några läkare, som är Jehovas vittnen, har givit blodtransfusioner till människor i världen, vilka har begärt detta. Men de handlar inte så, när de har att göra med Jehovas överlämnade vittnen. I överensstämmelse med 5 Moseboken 14:21 får en kristen läkares eget samvete avgöra om han skall kunna ge blod åt en av världens människor på hennes begäran. Läkarens situation påminner om den som en kristen slaktare eller specerihandlare befinner sig i, när han måste avgöra om han med gott samvete kan sälja blodkorv till en människa i världen.c

Hur man träffar sitt val

Dessa exempel på hur de kristna kan gå till väga, när de skall välja förvärvsarbete, blir säkert till nytta, när det gäller att ta sådana slag av förvärvsarbete i övervägande, som omnämnts här. Den kristne bör alltid tänka på Guds lag i allt han gör; och vad han än gör, så gör han det för Jehova. (1 Kor. 10:31) Om det som han gör inte är i strid med Guds lag och ”kejsarens” rättvisa lagar, då har han rätt att göra det, och ingen bör kritisera honom. När en kristen är i tvivelsmål om vad han bör göra, då bör han bedja till Jehova Gud. (1 Petr. 5:6, 7) Han bör läsa bibeln och begrunda innehållet i kristna publikationer, som behandlar hans problem. (Ämnesregistret i Sällskapets tidskrifter i sista numret varje år kan rådfrågas och eventuellt Watch Tower Publications Index under uppslagsordet ”Employment”.) Den kristne kan också tala med tillsyningsmannen i församlingen. Men sedan han vidtagit dessa mått och steg, måste han själv, som känner till alla omständigheterna och förhållandena, noggrant begrunda fakta och så träffa sitt val. Andra människor kan inte träffa avgöranden å hans vägnar i samvetsfrågor.

När du ställs inför ett avgörande, kanske du redan i förväg har på känn att ditt samvete skulle komma att oroa dig, om du valde en viss kurs. Vad du har att göra i så fall, det är att undvika sådant som skulle leda till att ditt samvete anklagade dig. De kristna önskar behaga Jehova, och vilket förvärvsarbete de än har, så bör det vara ett arbete av sådant slag att de kan utföra det med rent samvete inför Jehova. ”Vadhelst ni göra, arbeta på det av hela eder själ, såsom för Jehova och icke för människor.” — Kol. 3:23, NW; 1 Tim. 1:18, 19; 1 Petr. 3:16.

Kejsarens vän

◆ I Apostlagärningarna 18:12—16 sägs det att aposteln Paulus, när han befann sig i Korint, fördes inför Gallio, som var ”prokonsul i Akaja” (NW). Den domstol, inför vilken Paulus otvivelaktigt blev förd, har blivit upptäckt av arkeologer, och man har även funnit ett brev från kejsar Claudius, i vilket det heter: ”Såsom min vän Lucius Junius Gallio, prokonsuln i Akaja, skrev.” Brevet anger att Gallio kom till Korint år 51, vilket stämmer överens med tidpunkten för Paulus’ besök, som anges i bibeln.