Står du vid ditt ord?
FOLK vill att människor som de har att göra med skall stå vid sitt ord. Det är begripligt att en äkta man känner sig irriterad, om hustrun lovar möta honom klockan sex men utan verklig orsak låter honom vänta till halv sju. Å andra sidan blir en hustru upprörd, om hennes man har lovat att ta henne med ut någonstans men hon så, när den utsatta tiden är inne, förstår att han helt obekymrat inte har brytt sig om att göra de nödvändiga förberedelserna för att infria sitt löfte. Man förlorar i viss mån respekten för människor som inte står vid sitt ord.
Också när det gäller småsaker bör man stå vid sitt ord. Det kan tyckas vara en obetydlig förseelse att komma för sent till ett avtalat möte, att försumma att lämna tillbaka saker som man lånat eller att i något annat avseende underlåta att stå vid sitt ord. Men det är i förbindelse med sådana till synes obetydliga saker som man förskaffar sig ett rykte för att vara pålitlig eller får ord om sig att tillhöra de människor, vilkas ord betyder mycket litet.
Människor som inte står vid sitt ord gör sig ofta illa omtyckta av andra. Tänk på forntidens Farao, som inte ville låta israeliterna under Mose ledning lämna Egypten. Den ena gången efter den andra gav han sitt ord på att israeliterna skulle få dra ut för att tillbedja Jehova Gud, men sedan höll han inte sitt ord, och fördenskull sände Jehova plågor över nationen. När Egypten till exempel utsattes för den plåga, som dundret och haglet vållade, lovade Farao: ”Jag [skall] släppa eder, och I skolen icke behöva bliva kvar längre.” Men när denna plåga hade upphört, ”framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta, ... och han släppte icke Israels barn”. (2 Mos. 9:28, 34, 35) Om och om igen gav han löften, och likväl underlät han om och om igen att infria dem. Denne Faraos minne har levat kvar ända till våra dagar såsom ett avskyvärt exempel på en människa som inte stod vid sitt ord.
I våra dagar finns det också människor som underlåter att stå vid sitt ord. Det är emellertid inte alla som gör detta därför att deras hjärta är ont, såsom det förhöll sig med Farao. I många fall är det bara ett tecken på omogenhet. De kanske gör upp om att arbeta för en firma, som på grund av den tid det går åt att träna upp arbetare ber dem stanna under en viss, fastställd tid. När de ger sitt ord på detta, är de utan tvivel helt inställda på att hålla det. Men hur går det, om de får ett erbjudande om någonting bättre, innan den avtalade anställningstiden har löpt ut? Låter de då detta tillfälle gå sig ur händerna, tackar de nej till det nya, lockande erbjudandet för det tidigare åtagandets skull? Är de verkligen ordhålliga? Om de tillhör dem som moget ikläder sig förpliktelser, då håller de ord.
Tyvärr tänker en del människor mera på att tillfredsställa det egna jaget än på att stå vid sitt ord. De är ordhålliga, men bara till en viss gräns — sedan den är överskriden är deras löften värda mindre än den luft de behövde för att uttala dem. Någon kanske blir hembjuden till en enkel och anspråkslös familj på middag. Men senare får han kanske en mera lockande inbjudan till middag samma dag hos en välsituerad familj i god samhällsställning, kanske hos hans arbetsgivare. För somliga människor innebär detta att de överskrider den här omtalade gränsen, och deras ord och löften har plötsligt inte längre någon betydelse. Tydligen anser de att deras utsikter att vinna personliga fördelar upphäver det tidigare ingångna avtalet. Också Jesus yttrade några förmaningens ord om att man inte bör lämna ett ställe, där man röner gästfrihet, därför att man blir erbjuden något bättre. — Luk. 10:7.
Står du vid ditt ord i liknande situationer? När du säger något, kan andra då lita på att du kommer att göra som du säger? Om du tänker efter litet, kommer du säkert att tänka på människor med olika rykte i fråga om sådana saker. En av dina vänner kanske säger att han skall komma hem till dig klockan 20 på onsdag. Du litar på att han kommer, ty du vet att han är ordhållig. Men om en annan av dina vänner lovar detsamma, räknar du kanske inte ens med att alls få se honom just den kvällen, i varje fall inte vid avtalad tid. Av erfarenhet vet du att hans ord betyder mycket litet.
Hur gott är det inte att ha namn om sig att vara ordhållig! Att ha ett sådant rykte är väl värt den möda det kräver att vinna det. Bland annat måste du lära dig att tänka innan du talar, och du måste på förhand bestämma dig för vad du vill och kan göra. Du kan fråga dig själv: Är jag redan upptagen? Vet jag verkligen så här långt i förväg hur jag kommer att ha det då? Har jag tänkt på min familj och på alla andra faktorer? När du sedan gör ett löfte, så visa dig mogen genom att hålla det som du har lovat, även om du skulle få ett annat erbjudande eller sådana saker skulle hända som gör det svårt för dig att infria ditt löfte. Visst kan oförutsedda nödlägen tvinga en att bryta ett löfte — ett mycket viktigt arbete som brådskar, sjukdom eller en olyckshändelse till exempel. Men naturligtvis kommer de som du har givit ditt löfte att förstå i ett sådant fall, i synnerhet om du låter dem veta om ditt förhinder så snart som möjligt, så att de vet vad de har att rätta sig efter.
Om en människa har för vana att stå vid sitt ord, när hon har att göra med sina medmänniskor, är det troligt att hon inte underlåter att vara ordhållig i förhållande till Gud. Detta är av yttersta vikt för en människa som har överlämnat sig åt Gud för att göra hans vilja. Det gäller i själva verket liv eller död för henne. Guds ord säger: ”Om du har gjort ett löfte åt HERREN [Jehova], din Gud, skall du icke dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva det av dig, och synd kommer att vila på dig.” ”Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp.” — 5 Mos. 23:21; Pred. 5:5.
En forntida domare i Israel vid namn Jefta utgör ett utmärkt exempel på en ordhållig människa. Jefta lovade att om Gud gav honom seger över fienden, Ammons barn, skulle han till Guds tjänst i helgedomen överlämna den som först kom ut för att möta honom, när han kom tillbaka från segern. Det var hans enda barn, hans dotter, som kom emot honom. Hur reagerade Jefta då? Tog han sitt ord tillbaka? Nej, han höll sitt löfte, även om det var svårt. (Dom. 11:30—40) Men tror du att det var värt vad det kostade? Utan tvivel var det det, ty Jeftas namn finns med bland de Guds tjänare, vilkas tro tillförsäkrade dem en uppståndelse och gjorde dem till goda exempel för de kristna att efterlikna. — Hebr. 11:32; 12:1.
Om du önskar vinna såväl Guds som din medmänniskas respekt, måste du göra detsamma. Se till att du får namn om dig att vara ordhållig. Tänk över saken ordentligt, innan du gör några löften. Och när du sedan talar, stå då ovillkorligen fast vid ditt ord.