Varför Gud befallde att kananéerna skulle utrotas

VILKEN storslagen befrielse var det inte! Jehova Gud befriade den trogne Abrahams israelitiska avkomlingar ur det förtryckande slaveriet i Egypten. Röda havet delade sig genom ett underverk, och israeliterna undkom torrskodda genom den korridor som hade bildats, men deras egyptiska förföljare förgicks, när Gud lät vattenmassorna, som hållits tillbaka, störta ned över dem. (2 Mos. 14:1—31) Han gav israeliterna denna förklaring: ”Jag är Jehova, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, på det att jag skulle giva eder landet Kanaan.” — 3 Mos. 25:38, Åk.

I överensstämmelse med Guds befallning ödelade israeliterna under sin fältherre Josuas befäl fullständigt många kananeiska städer, när de slutligen drog in i Kanaans land. Gud hade gett dem dessa föreskrifter: ”Du [skall] giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med dem eller visa dem nåd.” I lydnad för denna befallning ”intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen slippa undan; han gav till spillo allt vad anda hade, såsom HERREN, Israels Gud, hade bjudit”. — 5 Mos. 7:2; Jos. 10:40.

Men var det inte onödigt grymt att utrota alla kananéer som gjorde motstånd, kvinnorna och barnen inbegripna? Varför befallde Gud att de så fullständigt skulle utrotas? Många människor som har läst om detta i bibeln har ställt sig sådana frågor. Även om de inte har kritiserat Gud, har de likväl inte kunnat helt förstå varför han befallde att kananéerna så totalt skulle förintas.

Varför israeliterna fick detta land

Strax innan israeliterna drog in i Kanaan, förklarade Mose för dem varför Jehova skulle ge dem sitt stöd, då de lade landet under sig. Mose sade:

”Hör, Israel! Du går nu över Jordan för att komma ditin och underlägga dig folk, större och mäktigare än du. ... Så skall du nu veta, att HERREN, din Gud, är den som går framför dig såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har lovat dig.

Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga vid dig själv: ’För min rättfärdighets skull har HERREN låtit mig komma in i detta land och taga det i besittning.’ ... Utan dessa hedningars ogudaktighet är det som gör, att HERREN, din Gud, fördriver dem för dig. Så vill ock HERREN uppfylla, vad han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.” — 5 Mos. 9:1—5.

Det var alltså huvudsakligen två skäl till att Jehova gav Kanaans land åt israeliterna och bemyndigade dem att fördriva den kananeiska befolkningen. För det första hade Gud för flera hundra år sedan lovat att ge just detta land åt Abrahams, Isaks och Jakobs avkomlingar. För det andra gavs befallningen därför att de kananeiska folken gjorde sig förtjänta av tillintetgörelse på grund av sin oerhörda ondska.

Löftet till patriarkerna

Det var på Jehovas befallning som Abram eller Abraham packade sitt bohag och lämnade sitt hemland för att bege sig till det land som Gud sade att han skulle visa honom. Den bibliska skildringen lyder så: De ”kommo så till Kanaans land. Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna där i landet. Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: ’Åt din säd skall jag giva detta land.’” — 1 Mos. 12:1—7; 13:14—16.

Längre fram angav Jehova Gud tydligt vilka gränser landet skulle ha, och genom ett förbund överlät han det åt Abrahams säd eller avkomlingar. Vi läser vidare i bibeln: ”På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: ’Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till floden Frat.’” (1 Mos. 15:17—21) För Abrahams son Isak och för Isaks son Jakob bekräftade Jehova Gud att han hade ingått detta förbund, och samtidigt lovade han att ge detta land åt deras avkomlingar. — 1 Mos. 26:3—6; 28:13—16.

Jehova Gud, den allsmäktige Skaparen, har sannerligen suverän rätt att ge vilket som helst landområde åt vemhelst han så önskar. I de kristna grekiska skrifterna ges denna förklaring: Gud ”har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden; och han har fastställt för dem bestämda tider och utstakat de gränser, inom vilka de skola bo”. (Apg. 17:26) Ja, Gud har förbehållit sig rätten att dra upp gränser för folken, alldeles som det heter i bibeln: ”När den Högste gav arvslotter åt folken, när han fördelade människors barn, då utstakade han gränserna för folken efter antalet av Israels barn.” — 5 Mos. 32:8.

Åt de israelitiska ättlingarna till den välsignade Abraham gav Jehova Gud alltså Kanaans land. Gud hade en mycket bestämd avsikt med att göra detta. Han ville ha ett särskilt folk, som skulle styras av hans rättfärdiga lagar, och genom detta folk skulle han frambringa Messias, de lydiga människornas frälsare. Genom denne Guds messianske Son skulle slutligen mänsklighetens alla nationer få möjlighet att välsigna sig.

Visst skulle Gud ha kunnat tilldela Israel ett annat landområde, så att de inte hade behövt fördriva den kananeiska befolkningen. Men genom att han gav detta land åt israeliterna använde han dem såsom sitt redskap till att förgöra de oerhört onda kananéerna.

En lång ond och ogudaktig historia

Kananéerna hade en lång ond och ogudaktig historia bakom sig. De var avkomlingar av Kanaan, Noas sonson genom Ham. (1 Mos. 9:18) Och det förefaller som om Kanaan hade en uppenbart fördärvlig egenskap, som kan ha varit av vällustig art och som tydligt gav sig till känna genom någon skymflig handling i förbindelse med farfadern, Noa. Kanaans far, Ham, hade visserligen fått kännedom om den här handlingen, men han underlät tydligen att söka förhindra den eller att vidta disciplinära åtgärder mot missdådaren. Därför drabbades Kanaan av Guds förbannelse. (1 Mos. 9:20—25) Tack vare sitt förutseende insåg Gud vilka onda följder dessa dåliga karaktärsdrag slutligen skulle medföra för Kanaans avkomlingar.

Redan på Abrahams tid hade en del av den kananeiska befolkningen, folket i de varandra närliggande städerna Sodom och Gomorra, så helt gett sig hän åt ett lösaktigt, omoraliskt liv i trots mot alla lagar att Gud förvandlade deras städer och hela befolkningen i dem till aska. Abraham hade lagt sig ut för dem, men inte ens tio rättfärdiga stod att finna i städerna. — 1 Mos. 18:20—19:29; 9:19; 2 Petr. 2:6—8.

Det sätt, på vilket Isak och Rebecka reagerade, då deras son Esau skaffade sig kananeiska hustrur, vittnar också om kananéernas ondska. Vi läser i bibeln att dessa hustrur blev ”en hjärtesorg för Isak och Rebecka”. Ja, det gick så långt att Rebecka sade att hon var ”led vid livet” för deras skull. — 1 Mos. 26:34, 35; 27:46.

Därför fattade Jehova Gud beslutet att sätta en gräns för kananéernas ondska, och av utvecklingen fram till den tidsgränsen skulle det stå klart för alla ärliga, aktpågivande människor att dessa kananéer hade gjort sig förtjänta av att tillintetgöras. Under samma tid beredde Gud ett folk för sitt namn bland Abrahams ättlingar. Hör här vad Jehova sade till Abraham om hans avkomlingars förehavanden i framtiden: ”I det fjärde släktet [dvs. i fjärde generationen] skall din säd komma hit tillbaka. Ty ännu hava icke amoréerna [som tydligen var den starkaste kananeiska stammen] fyllt sin missgärnings mått.” — 1 Mos. 15:16.

Jehova hade alltså varit långmodig. Han hade visat oförtjänt godhet mot dessa fördärvade och onda kananeiska stammar, då han hade låtit dem bo kvar i ett fruktbart land, ett land som flöt ”av mjölk och honung”, och fördärva det med alla sina vämjeliga ting. Nu var räkenskapens dag inne. De hade vägrat att göra bättring. De måste ta konsekvenserna.

Ogudaktigheten når höjdpunkten

Men var kananéerna verkligen så onda att de gjorde sig förtjänta av att utrotas? Måste också kvinnor och barn utplånas? Var det verkligen i överensstämmelse med Guds rättvisa och kärlek att låta dessa människor bli fullständigt förintade?

Bibeln avslöjar att kananéerna verkligen var så ogudaktiga. Efter det att Gud hade befallt israeliterna att inte göra sig skyldiga till blodskam, otukt och annat sådant, gav han de här befallningarna: ”Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt Molok. ... Du skall icke ligga hos en man, såsom man ligger hos en kvinna; det är en styggelse. Du skall icke beblanda dig med något djur, så att du genom detta bliver oren. Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en vederstygglighet. Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat.” (3 Mos. 18:2—23, 27) Ja, barnoffer, blodskam, sodomi och tidelag, dvs. otukt med djur, förekom allmänt bland kananéerna! Dessutom ägnade de sig åt magiska konster, spådom, trolldom och andra för Gud avskyvärda ting. — 5 Mos. 18:9—12.

Den kananeiska religionen var oerhört lågtstående och förnedrad. Deras ”[heliga] stoder” var tydligen könssymboler, och många riter som utfördes på deras ”offerhöjder” inbegrep skändliga sexuella utsvävningar och handlingar präglade av sedligt fördärv. Det var inte underligt att Gud befallde att de skulle utrotas! Om kvinnorna och barnen fick leva kvar, skulle de förleda israeliterna till att utöva omoralisk, falsk gudsdyrkan. — 2 Mos. 23:24; 34:12—17; 4 Mos. 33:52; 5 Mos. 7:3—5; 20:16—18.

Profanhistoriska urkunder, i synnerhet de forntida dokument som år 1929 hittades i Ras Shamra (det forntida Ugarit) vid den syriska kusten, har gett oss omfattande upplysningar om den oerhörda omoraliskhet som präglade den kananeiska gudsdyrkan. Baal räknades för att vara den främste bland gudarna, och Astarte ansågs vara den främsta gudinnan, vilket också framgår av den bibliska skildringen. — Dom. 2:12, 13; 6:25—32; 10:6; 1 Sam. 7:3, 4.

Baal, som var en fruktbarhetsgud, sades genomgå regelbundet återkommande cykler. Han sades dö och komma till liv igen alltefter årstidernas växlingar, då växtligheten på jorden först frodas och sedan vissnar bort eller vilar. Att Baal fick liv igen för att bli uppsatt på tronen och förenad med sin hustru, som sades vara Astarte, firades därför med tygellösa fruktbarhetsriter vid nyåret, som inföll på hösten. Baalsdyrkarna hängav sig åt dryckenskap och omåttlig tygellöshet vid sina sexorgier. De trodde nämligen att de genom könsumgänge bidrog till att Baal blev fullständigt väckt till liv och kunde förenas med sin hustru.

Astarte framställdes visserligen i första hand som en fruktbarhetsgudinna, men hon var också en symbol för våld och krig. I sin bok Man’s Religions säger därför professor John B. Noss om henne: ”Ibland grep hon till svärdet, svingade sig naken upp på en häst och red i väg för att anställa blodbad.” För de filisteiska inbyggarna i Kanaan var Astarte av allt att döma en krigsgudinna, eftersom den besegrade konung Sauls vapen lades in i Astartetemplet. — 1 Sam. 31:10.

Av de arkeologiska fynden har man förstått vilken oerhörd omoraliskhet som var förbunden med dyrkan av Astarte. I en biblisk uppslagsbok, Halley’s Bible Handbook, tryckt 1964, sidan 161, heter det om sådana fynd: ”Också på den här ’offerhöjden’, under avfall och skräp, fann Macalister enorma mängder Astartebilder med kraftigt förstorade könsorgan, ämnade att uppamma sexuella känslor.

Kananéerna utövade alltså sin gudsdyrkan genom att inför sina gudar hänge sig åt sedeslösa utsvävningar såsom en religiös rit; och sedan dödade de sina förstfödda barn såsom offer åt samma gudar.”

Hur fruktansvärt! Kan någon människa med rätta klandra Gud, därför att han gav befallning om att sådana omoraliska, onda människor skulle utrotas? I det bibliska uppslagsverket Unger’s Bible Dictionary, sidan 912, läser vi: ”Den kananeiska religionen med dess orgiastiska dyrkan av naturen, fruktbarhetskulten med dess ormsymboler, sinnliga nakenhet och råa gudalära framträder fullständigt oförställd i dessa texter [som hittades i Ras Shamra]. Kritiker kan inte längre anklaga Israels Gud för någon orättvisa, då han påbjöd utrotning av sådana försvagande kulthandlingar.”

I överensstämmelse med Guds rättvisa och kärlek

Kananéerna visste fyrtio år i förväg att israeliterna skulle komma in i landet, och de hade fått kraftiga bevis på att den allsmäktige Guden var med israeliterna. (Jos. 2:9—21, 24; 9:24—27) Med undantag av Rahab och hennes familj och befolkningen i de gibeonitiska städerna sökte emellertid de som var bestämda att bli tillintetgjorda inte vinna någon barmhärtighet. De utnyttjade inte heller möjligheterna att fly utan föredrog att förhärda sig och visa sig upproriska mot Jehova. Därför var det ingen orättvisa från Guds sida att han gav befallning om att dessa hårdnackade motståndare skulle dödas. — Jos. 11:19, 20.

Att Jehova Gud förordnade att kananéerna skulle utrotas var i själva verket en kärleksfull befallning från honom, och israeliterna fick lida mycket för att de underlät att fullgöra denna befallning helt och hållet. När kananéerna alltså bodde kvar ibland israeliterna, utgjorde de en smittokälla, som i sinom tid otvivelaktigt vållade flera dödsfall (för att inte tala om den alltmer omfattande brottsligheten, omoraliskheten och avgudadyrkan) än den påbjudna utrotningen av alla kananéerna skulle ha inneburit, om israeliterna troget hade fullgjort den. — 4 Mos. 33:55, 56; Ps. 106:34—43.

Att Jehova Gud dödade den egyptiska hären i Röda havet, lät eld falla ned och fördärva städerna Sodom och Gomorra och befallde att de onda och ogudaktiga invånarna i Kanaan skulle utrotas uppenbarar att han inte kommer att fördra det onda hur länge som helst. Hur glada kan vi därför inte vara över att han inom kort genom sin store skarprättare, Jesus Kristus, skall tillintetgöra den nuvarande onda tingens ordning och införa en ny rättfärdig ordning! — 2 Tess. 1:6—9; Upp. 19:11—21; 2 Petr. 3:13.