Eliab — en judé som inte var kvalificerad att bli kung
GENOM patriarken Jakobs profetia på dödsbädden klargjordes det att herraväldet en dag skulle utövas av avkomlingar till Juda, hans fjärde son. Jakob sade: ”Spiran [kunglig suveränitet] skall inte vika ifrån Juda, inte heller befälhavarstaven [tecken på myndighet att föra befälet] från platsen mellan hans fötter, till dess Silo [Messias] kommer; och honom skall folkens lydnad tillhöra.” (1 Mos. 49:10, NW) Men vilken judé skulle bli den förste att utöva kunglig myndighet och makt?
Denna fråga blev besvarad över 600 år efter det att Jakob gjorde sitt profetiska uttalande. Profeten Samuel blev sänd till Betlehem för att där smörja till kung en av judéen Isais söner. Från mänsklig ståndpunkt sett skulle det logiska valet ha varit Isais förstfödde, Eliab. Han var en man med ett imponerande utseende, lång och ståtlig. Då Samuel såg på honom, sade han för sig själv: ”Förvisso står HERRENS smorde här inför honom.” (1 Sam. 16:6) Men så var inte fallet. Jehovas ord var: ”Skåda icke på hans utseende och på hans högväxta gestalt, ty jag har förkastat honom. Ty det är icke, såsom en människa ser; en människa ser på det som är för ögonen, men HERREN ser till hjärtat.” (1 Sam. 16:7) En senare händelse i Eliabs liv bevisar fullständigt varför han inte var lämplig att vara kung.
När krig bröt ut mellan filistéerna och israeliterna, var Eliab i kung Sauls här. Han, tillsammans med de övriga männen, hörde den filisteiske kämpen Goljats utmanande rop: ”... Jag har i dag smädat Israels här. Skaffen nu hit någon, så att vi få strida med varandra!” — 1 Sam. 17:8—10.
Hur reagerade Eliab? Visade han tro på Jehovas förmåga att göra honom framgångsrik i striden mot Goljat? Nej, Eliab gjorde ingen ansträngning att inta en modig ståndpunkt. Uppenbarligen delade han de övriga israeliternas reaktion. Bibeln omtalar: ”Då Saul och hela Israel hörde dessa filistéens ord, blevo de gripna av förfäran och stor fruktan.” — 1 Sam. 17:11.
Filistéen Goljat fortsatte med att smäda Israel varje morgon och kväll under 40 dagar. (1 Sam. 17:16) Under denna tid sände Isai sin yngste son David, Jehovas utvalde till kungavärdigheten, till den israelitiska lägerplatsen med livsmedel åt Eliab och hans två andra bröder såväl som åt överhövitsmannen, som hade befäl över tusen män. Isai instruerade David: ”Du skall se efter, om det står väl till med dina bröder, och begära av dem en mottagningspant.” (1 Sam. 17:18) Isai önskade tydligen veta hur hans tre söner klarade sig och önskade någon pant eller något tecken på att de levde och mådde bra.
Då David anlände till slagfältet, fick han höra ett härskri. Han lämnade provianten hos förrådsvakten och sprang snabbt till stridslinjen för att tala med sina bröder. Medan han frågade hur det var med dem, intog Goljat sin ställning och höjde rösten för att smäda den israelitiska hären. När David gav uttryck åt intresse för detta genom att fråga ut de kringstående männen om saken, brusade Eliab upp i vrede. — 1 Sam. 17:20—28.
Eliab riktade sina ord till David och sade: ”Varför har du kommit hitned, och åt vem har du överlämnat den lilla fårhjorden där i öknen? Jag känner ditt övermod och ditt hjärtas ondska; för att se på striden är det, som du har kommit hitned.” (1 Sam. 17:28) Eliab försökte inte ta reda på de faktiska förhållandena, utan drog en förhastad slutsats angående sin bror. Han lät förstå att David inte tog vård om det lilla antalet får — till och med förlusten av ett enda får skulle ha varit ett svårt slag för familjen. Men ingenting kunde ha varit längre från sanningen. För att skydda sin fars hjord hade David tidigare dödat både en björn och ett lejon. (1 Sam. 17:34, 35) Genom att ge uttryck för sådan omsorg om får visade Eliab även prov på en obalanserad inställning. Han blev upphetsad över en obetydlig sak i jämförelse med den vida större stridsfråga som Goljat hade väckt. Filistéen smädade verkligen Jehova, Israels Gud — något som David klart insåg.
Med endast ett antagande som grund gick Eliab ännu längre. Han anklagade David för att vara övermodig, att högmodigt självpåtaget komma till slagfältet. Han klandrade även David för att ha felaktigt motiv, ett ont hjärta. Den orsak Eliab framförde för detta var: ”För att se på striden är det, som du har kommit hitned.” Detta innebär att Eliab menade att hans unge bror önskade smita från sitt arbete för att få uppleva något spännande.
För att försvara sig mot de falska anklagelserna svarade David: ”Vad har jag då gjort? Det var ju allenast en fråga.” I själva verket sade David: Vilken grund finns det för dina anklagelser? Vad har jag verkligen gjort? Har jag inte rätt att ställa frågor för att få reda på vad som händer? Och därmed var denna sak avslutad. David gjorde ytterligare förfrågningar och fortsatte att visa stark tro på Jehova, och han vann seger över Goljat. — 1 Sam. 17:29, 36—51.
Den här återgivna händelsen illustrerar kraftfullt varför Eliab inte var det bästa valet för kungavärdigheten. Utan att ha minsta bevis var han snabb att tillskriva sin bror David felaktiga motiv. Han brast i att ha fullständig tro på Jehova och gjorde ingenting åt smädelsen från filistéen Goljat. Han insåg inte den livsviktiga betydelsen av att rentvå Jehovas namn från filistéens smädelse, utan var till synes mer bekymrad om några få får. Sannerligen, en man som visade en sådan brist på tro, mod och balanserad bedömning skulle inte bli utvald av Jehova för kungavärdigheten. Jehova, som prövar hjärtan, hade inte gjort något misstag, då han utvalde Isais yngste son, David, i stället för den förstfödde. — 1 Sam. 13:14.