Eli, en präst som misslyckades som far
INGEN människa kommer så långt att hon inte behöver fostran. Fostran övar oss att handla på det rätta, mest gagneliga sättet. Vi möter ständigt skiftande situationer i livet. En del av dem är nya för oss och inte så få prövosamma. Att vi får uppleva allt detta fostrar oss.
Eftersom vuxna behöver fostran, förstår vi att barn behöver mycket mer fostran. Varenda upplevelse är ny för barnet. Och på grund av arv från ofullkomliga föräldrar är det så att ”oförnuft låder vid barnets hjärta, men tuktans ris driver det bort”. — Ords. 22:15.
Av den orsaken underrättar Gud föräldrar om den allvarliga vikten och betydelsen av att de lär sina barn att vara laglydiga, att hålla sig moraliskt rena och att ha kärlek till Gud. Om barnen inte lär sig dessa principer genom föräldrarnas muntliga undervisning, utan är olydiga och laglösa, måste man ge någon form av tillrättavisning. Slapphet eller underlåtenhet att göra detta kommer att leda till att barnen längre fram inte alls bryr sig om sina föräldrar, och detta kan leda till den största olycka för både barn och föräldrar.
SLAPPHET I FOSTRAN LEDER TILL SORG
Eli var en far i det forntida Israel. Han var också präst — nationens överstepräst. Som sådan var han väl förfaren i Guds lag. I sitt eget liv kan han ha fullgjort sina prästerliga plikter mycket troget. Han kan till och med grundligt ha undervisat sina söner i Guds lag. Men tydligen var han svag, slapp, alltför eftergiven mot sina söner, och såg inte till att han utdelade den tillrättavisning som behövdes, och detta fick till följd att han ådrog sig Guds misshag och drog sorg över sig själv. Men Eli kom allvarligt till korta i ett ännu viktigare avseende — han nitälskade inte för den sanna, rena tillbedjan av Gud när hans båda söner gjorde sig skyldiga till att bryta Guds lag.
ELIS SÖNERS SYNDER
När Elis söner hade vuxit upp och gift sig och Eli var mycket gammal, nåddes han ständigt av rapporterna om hans söners chockerande uppförande. Skildringen lyder: ”Men Elis söner voro onda män, de ville icke veta av HERREN. På följande sätt plägade nämligen prästerna gå till väga med folket: så ofta någon offrade ett slaktoffer, kom prästens tjänare, medan köttet koktes, och hade en treuddig gaffel i sin hand; den stack han ned i kitteln eller pannan eller krukan eller grytan, och allt vad han så fick upp med gaffeln, det tog prästen. Så gjorde de mot alla israeliter som kommo dit till Silo.” — 1 Sam. 2:12—14.
Lagen stadgade att prästerna skulle få sitt underhåll på följande sätt: I samband med gemenskapsoffret, när tillbedjaren bar fram sitt offer av nötkreatur eller får, skulle prästerna få djurets bringa som sin andel. Den tjänstgörande prästen fick för egen del högra lårstycket. Men Elis söner Hofni och Pinehas lät sina tjänare ta upp ur kitteln vad de än fick tag i med sin stora gaffel, och därigenom visade de vanvördnad mot Gud genom att bryta mot hans föreskrifter och handla orätt mot israeliten som kom med offret. Men vad värre var, de rövade från Gud genom att ta sin andel av offret innan fettet hade framburits på altaret — ett direkt brott mot lagen. — 1 Sam. 2:15—17; 3 Mos. 7:32—34; 3:3—5.
Men dessa onda män nöjde sig inte med detta. De begick också omoraliskhet med de kvinnor som tjänade vid tabernaklet, så att hela Israel fick reda på det. Och rapporten om deras upprörande vanhelgande av Guds helgedom kom till Elis öron. — 1 Sam. 2:22.
Det var häri Eli kom så grundligt till korta. Som far till Hofni och Pinehas, och med så mycket större allvar som Guds smorde överstepräst i Israel, skulle Eli ha vidtagit omedelbara disciplinära åtgärder genom att avsätta dessa båda män från deras prästerliga ämbete och förvisa dem från att tjäna i helgedomen. De borde dessutom ha blivit straffade för sina förbrytelser i enlighet med lagen. Men i stället sade Eli bara till dem:
”Varför gören I sådant, allt detta onda, som jag hör allt folket här tala om eder? Icke så, mina söner! Det rykte jag hör vara gängse bland HERRENS folk är icke gott. Om en människa försyndar sig mot en annan, så kan Gud medla för henne; men om en människa försyndar sig mot HERREN, vem kan då göra sig till medlare för henne?” — 1 Sam. 2:23—25.
GUDS DOM MOT ELIS HUS
Men Gud var inte omedveten eller obekymrad om saken, och han hade redan dömt dessa fördärvliga män. ”HERREN ville döda dem”, säger bibeln, och i enlighet med sin dom sände han ”en gudsman” till Eli med ett svidande budskap. (1 Sam. 2:25) Profeten sade till Eli:
”Så säger HERREN: Har jag icke uppenbarat mig för din faders [Arons] hus, när de ännu voro i Egypten och tjänade Faraos hus? Och har jag icke utvalt honom bland alla Israels stammar till präst åt mig, till att offra på mitt altare och antända rökelse och bära efod inför mitt ansikte? Och gav jag icke åt din faders hus Israels barns alla eldsoffer? Varför förtrampen I då de slaktoffer och spisoffer, som jag har påbjudit i min boning? Och huru kan du ära dina söner mer än mig, så att I göden eder med det bästa av var offergåva som mitt folk Israel bär fram?
Därför säger HERREN, Israels Gud: Väl har jag sagt, att ditt och din faders hus skulle få göra tjänst inför mig evärdligen. Men nu säger HERREN: Bort det! Ty dem som ära mig vill jag ock ära, men de som förakta mig skola komma på skam. Se, dagar skola komma, då jag skall avhugga din arm och din faders hus’ arm, så att ingen skall bliva gammal i ditt hus. Och du skall få se min boning lida nöd trots allt det goda som vederfares Israel. Och ingen skall någonsin bliva gammal i ditt eget hus. Dock vill jag icke från mitt altare utrota var man av din släkt, så att jag kommer dina ögon att förtvina och din själ att försmäkta; men alla som växa upp i ditt hus skola dö, när de hava hunnit till manlig ålder. Och tecknet härtill skall för dig vara det som skall övergå dina båda söner Hofni och Pinehas: på en och samma dag skola de båda dö. Men jag skall låta en präst uppstå åt mig, som bliver beståndande, en som gör efter vad i mitt hjärta och min själ är; åt honom skall jag bygga ett hus, som bliver beståndande, och han skall göra tjänst inför min smorde beständigt. Och var och en som bliver kvar av ditt hus skall komma och falla ned för honom för att få en silverpenning eller en kaka bröd; han skall säga: ’Anställ mig vid någon prästsyssla, så att jag får en bit bröd att äta.’” — 1 Sam. 2:27—36.
Denna profetia uppfylldes delvis, när Elis båda söner kort därefter blev dödade i strid med filistéerna och arken, som de hade fört med sig i striden, blev tagen som byte. När Eli fick höra detta, föll han baklänges av stolen vid porten och bröt nacken. — 1 Sam. 4:10, 11, 18.
Elis efterkommande tjänade som överstepräster i flera år därefter, men deras ögon fick se många olyckor, till exempel när prästerna blev dödade på Sauls befallning. (1 Sam. 22:11, 16—18) Domen verkställdes ytterligare åtskilliga år senare, då kung Salomo drev bort ”Ebjatar [översteprästen, som var avkomling av Eli] och lät honom icke längre vara HERRENS präst, för att HERRENS ord skulle uppfyllas, det som han hade talat i Silo över Elis hus”. Salomo ersatte Ebjatar i hans ämbete med Sadok. (1 Kon. 2:27, 35) Sadok var avkomling av Aron i hans son Eleasars släktlinje, under det att Eli var avkomling av Itamar, en annan av Arons söner. (1 Krön. 6:50—53; 24:1; 1 Sam. 14:3; 22:9) Till och med därefter tillät Gud några av Elis avkomlingar att tjäna som underpräster. Men de fick uppleva hur gudsdyrkan i templet avtog under de kungars regering då prästerna inte fick det underhåll de skulle ha av folket. — 2 Krön. 29:3, 6; 33:7; 34:8—11.
Skildringen av Elis handlingssätt framhäver kraftigt följande fakta som vi inte kan ignorera: Som Guds tjänare bör vi följa bibelns råd att undervisa våra barn i Guds ord varje dag och, under det vi visar dem kärlek och omtanke, ”uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Ef. 6:4; 5 Mos. 6:4—9) Om föräldrar överser med orätt handlingssätt hos sina barn, kommer de förr eller senare att förlora barnens respekt. Sådana föräldrar kommer så småningom att finna att de har förstört kommunikationslinjen och kommer med sorg i hjärtat att få se hur de förlorat sina barn till att vandra på världens vägar.
Men Elis söners exempel ger oss en ännu viktigare lärdom: Om vi använder vår ställning som Guds tjänare för självisk vinning, så kommer vi att dra över oss Guds ogynnsamma dom. ”Om någon i grund fördärvar Guds tempel, skall Gud i grund fördärva honom.” — 1 Kor. 3:17.