Mefiboset — en man med uppskattning

MEFIBOSET eller Merib-Baal var son till Jonatan och sonson till kung Saul. Men det förhållandet att han tillhörde Israels första kungliga familj tillförsäkrade honom inte en ärofull framtid. Han föddes efter det att hans farfar Saul hade förverkat kungadömet. Mefiboset var fem år gammal, när hans far och farfar dödades i strid. När Mefibosets sköterska fick höra budskapet om detta, greps hon av panik och tog pojken och flydde. Under flykten föll Mefiboset och blev invalidiserad för livet; han blev ofärdig i båda fötterna. Någon tid därefter blev hans farbror Is-Boset mördad. (2 Sam. 4:4—8) Mefiboset drabbades i sanning av många tragedier, men detta gjorde honom inte bitter, utan han växte upp till en man med uppskattning.

Mefiboset gifte sig tidigt i livet och blev far till en pojke, som fick namnet Mika. Tillsammans med sin familj bosatte sig Mefiboset hos Makir, en framstående och rik man som bodde i Lo-Debar, en stad i Gilead. — 2 Sam. 9:4, 12; jämför 2 Samuelsboken 17:27—29.

Efter en tid visade kung David denne son till Jonatan ynnest. Sedan David under ett antal år hade gjort sitt kungadöme väl befäst i hela Israel, gav han hänsynsfullt akt på det svurna löfte han hade gett sin vän Jonatan. (1 Sam. 20:42) För Jonatans skull önskade David visa omtanke om vem det vara må som kunde finnas kvar av Sauls hus. Av Sauls tjänare Siba fick David kännedom om Mefiboset, och utan dröjsmål kallade han till sig Jonatans son. I ödmjukhet bugade sig Mefiboset inför David. ”Då sade David: ’Mefiboset!’ Han svarade: ’Ja, din tjänare hör.’” Troligen svarade Mefiboset med fruktan i rösten, för David försäkrade honom omedelbart: ”Frukta icke, ty jag vill bevisa barmhärtighet [kärleksfull omtanke, NW] mot dig för din fader Jonatans skull, och jag vill giva dig allt din fader Sauls jordagods tillbaka, och du skall äta vid mitt bord beständigt.” — 2 Sam. 9:1—7.

Varför var Mefiboset rädd? Man måste komma ihåg att hans farbror Is-Boset var Davids rival om kungadömet, och Mefiboset kunde därför ha betraktats som en som hade anspråk på tronen. Eftersom det var vanligt att härskare i Österlandet befäste sin ställning genom att döda alla tänkbara rivaler, kan Mefiboset ha fruktat för sitt liv.

Det måste ha kommit som en verklig överraskning för Mefiboset att kungen visade honom sådan hänsyn och omtanke. Först var det fråga om det jordagods som hade tillhört Saul. Det kan ha förhållit sig så att när David blev kung över hela Israel fick han också kontroll över detta landområde. Eller också kan det ha varit så att efter Sauls död kom andra i besittning av landområdet. Hur det nu än förhöll sig med den saken, beslutade David att ägorna skulle återlämnas till den rättmätige arvingen, nämligen Mefiboset. Men detta var inte allt. Mefiboset skulle få åtnjuta en hedersställning vid Davids hov. Det skulle bli hans privilegium att regelbundet äta vid kungens bord. Detta var en ynnest som inte vanligen gavs åt hjälplösa krymplingar, utan åt män som hade utmärkt sig genom tapperhetsgärningar.

Med djup uppskattning bugade sig Mefiboset inför David och sade: ”Vad är jag, din tjänare, eftersom du vänder dig till en sådan död hund, som jag är?” (2 Sam. 9:8) Han var överväldigad av Davids omtanke. Själv ansåg Mefiboset att han inte alls var förtjänt av detta. Och när han talade om sig själv som en ”död hund”, erkände han att han hade den lägsta tänkbara ställningen.

David ordnade sedan med att Siba skulle bruka den jord som skulle återlämnas till Mefiboset. Avkastningen skulle ge mat åt Mefibosets familj och tjänare. Landområdet måste ha varit ganska stort, eftersom det behövdes en arbetsstyrka som bestod av Siba, hans 15 söner och hans 20 tjänare för att bruka det. — 2 Sam. 9:9, 10; 19:17.

Siba utförde det som David hade befallt, men uppenbarligen sökte han ett tillfälle att komma i fullständig besittning av Mefibosets egendom. Denna möjlighet öppnade sig under Absaloms, Davids sons, uppror. Under Davids flykt från Jerusalem kom Siba till honom med behövlig proviant. Till svar på Davids fråga om Mefiboset förtalade Siba honom, i det han sade: ”Han är kvar i Jerusalem; ty han tänkte: ’Nu skall Israels hus giva mig tillbaka min faders rike.’” (2 Sam. 16:3) Sorgligt nog trodde David utan vidare på detta lögnaktiga tal. David var ju förföljd av sin egen son Absalom, och uppenbarligen var han under dessa omständigheter så förvirrad att han trodde att Mefiboset hade blivit illojal. David lovade därför att ge Mefibosets landområde åt Siba.

Som ett uttryck för den sorg Mefiboset kände över Davids svåra belägenhet försummade han sitt utseende under hela den tid David var tvingad att leva borta från huvudstaden. Sedan Absaloms uppror krossats, gick Mefiboset i detta omisskännliga sörjande tillstånd David till mötes i Jerusalem. Han hälsades med orden: ”Varför följde du icke med mig, Mefiboset?” (2 Sam. 19:25) Med tanke på det som Siba hade sagt, var det helt naturligt att David ställde den här frågan. Mefiboset svarade:

”Min herre konung, min tjänare bedrog mig. Ty din tjänare sade: ’Jag vill sadla min åsna och sätta mig på den och så begiva mig till konungen’; din tjänare är ju halt. Men han har förtalat din tjänare hos min herre konungen. Min herre konungen är ju dock såsom Guds ängel; så gör nu, vad dig täckes. Ty hela min faders hus förtjänade intet annat än döden av min herre konungen, och likväl lät du din tjänare sitta bland dem som få äta vid ditt bord. Vad har jag då rätt att ytterligare begära, och varom kan jag väl ytterligare ropa till konungen?” — 2 Sam. 19:26—28.

När David hörde detta, måste han ha insett att han handlade fel när han trodde på Sibas ord, och detta irriterade honom tydligen. Han ville inte höra något mer om den här saken, för han sade till Mefiboset: ”Varför ordar du ytterligare härom? Jag säger, att du och Siba skolen dela jordagodset.” — 2 Sam. 19:29.

Mefiboset blev inte stött över att David behandlade saken på det här sättet. Han var inte bekymrad över materiella förluster. För honom var det viktiga att David hade återvänt oskadd till Jerusalem. Mefiboset sade följaktligen: ”Han [Siba] må gärna taga alltsammans, sedan nu min herre konungen har kommit hem igen i frid.” — 2 Sam. 19:30.

Mefiboset kunde ha varit bitter över sin lott i livet, men han uppskattade att han över huvud taget var vid liv. Med tanke på tidens omständigheter kunde han ha blivit dödad av David. Detta gjorde honom mycket tacksam för privilegiet att få äta vid kungens bord, och i ödmjukhet och lojalitet underkastade han sig kung Davids beslut. Mefiboset är sålunda ett strålande exempel på en man som satte värde på vad han hade, men som inte sörjde över vad han inte hade. Må också vi, i likhet med Mefiboset, visa uppskattning.