Andra delen

1. a) Under hur lång tid hade det stora Babylon sitt säte i den forntida staden Babylon? b) Hur behärskade det stora Babylon andra världsvälden? c) I vilket syfte har det dragit fördel av sitt religiösa inflytande?

SÅSOM den falska religionens världsvälde hade det stora Babylon sitt förnämsta säte i den forntida staden Babylon vid floden Eufrat. Det förblev så, till dess Babylon föll från sin ställning såsom det tredje världsväldet i bibelns historiska skildring år 539 f. Kr. och lämnade plats åt det medo-persiska världsväldet. Två andra världsvälden föregick det babyloniska världsväldet, och dessa två var 1) det egyptiska och 2) det assyriska. Icke desto mindre hade det stora Babylon, den babyloniska religionens världsvälde, behärskat dessa två tidigare världsvälden. Det drog fördel av sitt religiösa inflytande över dem för att använda dem mot Guds kvinnas Säd genom att försöka tillintetgöra den släktlinje, genom vilken Säden kom. Det stora Babylon är en internationell sköka, och hon lånar sig åt de politiska härskarna på jorden för att vinna sina religiösa syften. Hon förenar sålunda religion med politik.

2. Vad försökte det stora Babylon göra i Egypten? Med vilken framgång?

² Sedan Josef, patriarken Isaks sonson, hade dött såsom Egyptens statsminister, samarbetade det stora Babylon såsom en religiös makt med Egyptens faraoner i ett försök att tillintetgöra Josefs folk, hebréerna. Dessa var då gäster, bosatta utlänningar, i Egyptens land. Farao gjorde dem till slavar, som fick utföra tungt arbete, för att utrota dem. Eftersom detta misslyckades, bestämde Farao att alla hebreiska gossebarn skulle dödas vid födelsen. Det stora Babylon måste ha triumferat över Guds kvinna, som var representerad i Egypten av hebréerna, Israels söner. Trots de djävulska åtgärder som Farao tillgrep, vilken bedrev religiös otukt med det stora Babylon, fortsatte hebreiska gossebarn att födas och bli bevarade, bland dem Mose.

3. Hur drabbades det stora Babylon av vånda i Egypten?

³ När Mose var fyrtio år gammal, försökte han ställa sig i spetsen för en rörelse för att befria Israels barn, men blev tvingad att fly till det avlägsna Midjans land. Fyrtio år senare sände Jehova Mose tillbaka såsom sin profet för att leda israeliterna ut ur slaveriets land. Genom en rad av tio förödande plågor som en efter en drabbade Egypten verkade Jehova till förmån för sin kvinnas Säd, ty ”på deras gudar hade Jehova verkställt domar”, som medförde att alla Egyptens förstfödda söner dödades. Vilken vånda måste inte detta ha vållat det religiösa stora Babylon! Kort därefter ådagalade Jehova dess religions hjälplöshet genom att tillintetgöra alla Faraos förföljande militärstyrkor i Röda havets djup men föra israeliterna i säkerhet igenom detta hav och vidare på deras väg mot det land som han hade lovat att ge åt Abraham, sin vän. — 4 Mos. 33:4, NW; Ps. 78:43—53; 2 Mos. 15:1—21.

4. a) Vilken israelitisk konungs familj blev måltavla för den fientliga kvinnan? b) Hur gick det till att Salomo blev övervunnen?

⁴ Fyra hundra fyrtiotre år senare regerade konung David i Sion, Jerusalems borg, såsom suverän över alla Israels tolv stammar. Därför att David bevisade sig vara en man i överensstämmelse med Jehovas hjärta, ingick Jehova ett förbund med honom om ett evigt rike i hans konungsliga släktlinje. (2 Sam. 7:1—18; 1 Sam. 13:14) Genom detta konungsliga förbund med David visste Guds kvinna att hennes utlovade Säd skulle komma genom konung Davids familj. Inom kort fick den fientliga kvinnan, det stora Babylon, reda på detta, och hon vände sig emot Davids konungsliga släktlinje. Salomo, Davids son, efterträdde honom på ”Jehovas tron” i Sion (Jerusalem) och byggde det storslagna templet för Jehovas tillbedjan. Han förskönade också Jerusalem såsom Israels Guds heliga stad. Men Salomo bevisade sig inte vara Guds kvinnas utlovade Säd. Det religiösa stora Babylon övervann konung Salomo på hans ålderdom förmedelst sina representanter, Salomos många hedniska hustrur, åt vilka han byggde religiösa offerhöjder för tillbedjan av deras gudar. — 1 Kon. 11:1—10.

5. Vad utvecklade sig efter Salomos död, som utsatte Guds kvinnas jordiska representanter för fara?

⁵ Efter den otrogne Salomos död delades Davids hus’ rike i två riken genom ett uppror. Det upproriska Israels rike i norr upprättade sin egen nationella huvudstad och sin tillbedjan av guldkalvar, och till sist infördes tillbedjan av Baal i Samaria, den tredje huvudstaden. Men Jerusalem (Sion) förblev huvudstad för Juda rike, som bestod av endast två stammar, förutom att Levi stam tjänade i Jehovas tempel. (1 Kon. 11:41—16:33) Två hundra år förgick, och så började israeliterna få känna på hur det var att behärskas av ett nytt världsvälde, nämligen på 700-talet före Kristus. År 740 f. Kr. plundrades Samaria, det nordliga Israels rikes huvudstad, av konung Sargon II i Assyrien, riket omstörtades och de överlevande israeliterna fördes bort till assyriska områden. Några år senare invaderades Juda land av assyrierna under konung Sanherib, Sargon II:s son. Jerusalem, den jordiska representanten för Guds kvinna, kom i fara. Vid den tiden behärskades Babylon av Assyrien; men likväl utövade Assyrien babylonisk religion.

6. Vilka förmätna smädelser utslungades mot staden Jerusalem å den assyriske konungens och den assyriske gudens vägnar?

⁶ Från sin belägringsställning utanför staden Lakis i Juda stams område sände assyriern Sanherib budbärare till Jerusalem och krävde övermodigt att konung Hiskia skulle överlämna den heliga staden åt honom. Den assyriske talesmannen, Rab-Sake, stod utanför stadsmurarna och verkade som ett vittne för Nisrok, konung Sanheribs gud. Högljutt ropade han till judarna på stadsmurarna: ”Hören icke på Hiskia; ty han vill förleda eder, när han säger: ’HERREN [Jehova] skall rädda oss.’ Har väl någon av de andra folkens gudar någonsin räddat sitt land ur den assyriske konungens hand? Var äro Hamats och Arpads gudar? Var äro Sefarvaims, Henas och Ivas gudar? Eller hava de räddat Samaria ur min hand? Vilken bland andra länders alla gudar har väl räddat sitt land ur min hand, eftersom I menen, att HERREN skall rädda Jerusalem ur min hand?” — 2 Kon. 18:9—37.

7. a) Kapitulerade Jerusalem? b) Vilket svar sände Jehova genom sin profet Jesaja?

⁷ Jerusalem avvisade Sanheribs krav på kapitulation. Därför fann han det nödvändigt att sända ett annat budskap, som förringade Jerusalems Gud, Jehova. Inifrån den heliga staden sände då Jehova genom profeten Jesaja tillbaka dessa utmanande ord: ”Jungfrun, Sions dotter, föraktar dig och bespottar dig; dottern Jerusalem ristar huvudet efter dig. Vem har du hånat och försmädat, och mot vem upphävde du din röst? Du har lyft dina ögon till höjden, mot den Helige i Israel. Genom dina sändebud har du försmädat Jehová. ... Jag [skall] sätta min krok i din näsa och mitt betsel i din mun och föra dig tillbaka samma väg, som du har kommit på.” — 2 Kon. 19:1—28; v. 21—23 enl. Åk.

8. Vad hände, till uppfyllelse därav, Sanherib och hans krigsfolk?

⁸ Den natten dödade Jehovas ängel ett hundra åttiofem tusen man av Sanheribs krigsfolk, och liksom med en krok i Sanheribs näsa ryckte Jehova honom på morgonen tillbaka till Nineve, Assyriens huvudstad. Men efter detta nederlag jämnade Sanherib det upproriska Babylon med marken; likväl blev han aldrig i stånd att skryta med att han hade förstört eller ens intagit Jerusalem. Medan Sanherib var upptagen med att återuppbygga Babylon, blev han mördad av två av sina söner, när han tillbad i sin guds, Nisroks, tempel. (2 Kon. 19:35—37) Vilken triumf för Guds kvinna!

Fångenskap och befrielse

9. Vilken utveckling ledde till att den stad, med vars namn Guds kvinna kallades, blev förstörd?

⁹ Konflikten mellan Guds kvinna och hennes fiende, det stora Babylon, var emellertid ingalunda över. Under det följande århundradet reste sig det återuppbyggda Babylon till ställningen såsom dominerande världsmakt under sin störste konung, Nebukadnessar II. Vid den tiden hade Jerusalem och dess tempel för Jehovas tillbedjan blivit grundligt besmittade. Vad som nu ägde rum tycktes vara ett definitivt nederlag för Guds kvinna och en slutlig, glänsande triumf för hennes fiende, ty år 607 f. Kr. blev Jerusalem, med vars namn Guds kvinna kallades, förstört.

10. Varför kunde Guds kvinna säga till det stora Babylon: ”Fröjda dig icke över mig”?

¹⁰ Guds kvinna, det himmelska Jerusalem, förblev emellertid, och hon visste att tillintetgörelsen av den jordiska staden var en dom, som verkställdes av hennes man, Jehova. Genom uttalandena i Jesajas, Jeremias och andra judiska profeters profetior visste hon att det jordiska Jerusalems tillintetgörelse bara var tillfällig, bara skulle vara i sjuttio år. Sedan skulle hennes landsflyktiga barn bli befriade från sin tillfångatagare, Babylon, och skulle få återvända och återuppbygga Jerusalem och dess tempel. Under dessa år av ödeliggande kunde därför Guds kvinna, som representerades av det jordiska Jerusalem, säga till Babylon och till dess motsvarighet, det stora Babylon: ”Fröjda dig icke över mig, o du min kvinnliga fiende. Fastän jag har fallit, skall jag förvisso stå upp; fastän jag dväljes i mörkret, skall Jehova vara ett ljus för mig.” — Mik. 7:8, NW.

11, 12. Vilka profetior skulle nu uppfyllas på Babylon, och vilken visa kunde stämmas upp mot dess konungsliga dynasti?

¹¹ Babylon hade storligen försyndat sig mot Jehova. Det förtjänade att drabbas av hans ofrånkomliga hämnd. Den bägare av förödmjukelse, utplundring och tillintetgörelse, som det hade förmått det jordiska Jerusalem att dricka, måste nu räckas åt det. Profetior, som Jehova hade uttalat genom sina heliga profeter långt i förväg, skulle nu hastigt få sin uppfyllelse. Just de härar, som han hade förebådat, församlade sig mot Babylon från ett antal nationer. Just den man, vars namn han hade tillkännagivit på förhand, kallade han till att leda dessa härar, Cyrus eller Kores! Han ingav honom i hjärtat att beröva den stora staden dess flodförsvar. Han åstadkom att stadsportarna lämnades öppna, så att Cyrus’ krigsmän kunde invadera staden. Han sände en hand till att skriva på väggen i konung Belsassars gästabudssal att hans rikes dagar hade nått sitt slut, vågen hade funnit honom vara för lätt och hans rike skulle styckas och fördelas mellan mederna och perserna. Kort därefter, samma natt år 539 f. Kr., blev Belsassar dödad, den konungsliga dynasti som hade börjat med Nebukadnessar åttiosex år tidigare upphörde, och Jerusalems landsflyktiga kunde ta upp Jesajas visa mot den konungaätten:

¹² ”Huru har du icke fallit ifrån himmelen, du strålande morgonstjärna! Huru har du icke blivit fälld till jorden, du folkens förgörare! Det var du, som sade i ditt hjärta: ’Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovanför Guds stjärnor vill jag ställa min tron. ... Jag vill ... göra mig lik den Högste!’ Nej, ned till dödsriket måste du fara, längst ned i graven.” — Jes. 14:3—15; Dan. 5:1—31.

13. Vilka ord kunde de judiska landsflyktiga nu rikta till staden Babylon?

¹³ Till staden Babylon kunde de judiska landsflyktiga nu rikta Jesajas profetiska ord: ”Stig ned och sätt dig i stoftet, du jungfru dotter Babel, sätt dig på jorden utan tron, du kaldéernas dotter. ... Sitt tyst och dra dig undan i mörkret, du kaldéernas dotter; ty du skall icke mer bliva kallad ’konungarikenas drottning’.” De judiska landsflyktiga kunde samtidigt säga till denna stad, som tidigare tagit dem till fånga: ”Vår förlossares namn är HERREN Sebaot, Israels Helige!” — Jes. 47:1—5.

14. Hur kom de landsflyktiga hem, hur blev templet återuppbyggt, och hur blev Jerusalems murar försatta i respektabelt skick?

¹⁴ Såsom Israels förlossare uppväckte Jehova därefter Babylons besegrares, persern Cyrus’, ande till att kungöra sitt påbud om frigivning av de judiska landsflyktiga, så att de fick återvända till Sions berg och återuppbygga Jerusalem och Jehovas tempel där. Mot slutet av Jerusalems sjuttionde år av ödeliggande var en trogen kvarleva av israeliterna och tusental av deras icke judiska tjänare tillbaka i sitt hemland och i de städer de tidigare hade bebott. Jerusalems ödeliggande upphörde, och det vaknade upp ur den dvala hemsökelsen hade försatt det i, skakade av sig stoftet, reste sig och satte sig på en ansedd stol såsom en helig stad. På första dagen i deras sjunde månmånad år 537 f. Kr. byggdes ett altare på tempelområdet, och Jehovas tillbedjan återupptogs. Efter många år av fientligt motstånd blev återuppbyggandet av templet fullbordat år 516 f. Kr. Sextioett år efter detta blev Jerusalems murar försatta i respektabelt skick, till ytterligare förargelse för fienderna, vilka var emot Jehovas tillbedjan och emot hans kvinnas Säd.

15. a) Hur fortsatte det stora Babylon att blomstra, fastän staden Babylon blev allt svagare? b) Jämför Guds kvinnas representanters reaktion med det stora Babylons representanters reaktion vid Sädens födelse som människa.

¹⁵ Jerusalem (Sion) utövade sålunda återigen religiöst inflytande över Jehovas tillbedjare. Vad Babylon beträffar, så upphörde denna hedniska stad att vara ett världsvälde och blev allt svagare politiskt och kommersiellt. Dess stora motsvarighet, det stora Babylon, fortsatte emellertid att blomstra och att vidmakthålla sitt religiösa konungavälde över de hedniska konungarna och världsväldena på jorden, bland dem det medo-persiska, det grekiska och det romerska världsväldet. Hon höll utkik efter Jehovas kvinnas utlovade Säd. Hon var villig att tjäna den store ormens, Satans, djävulens, intressen, när det gällde att stinga kvinnans Säd i hälen. Hon gladdes inte den höstkväll år 2 f. Kr., när Säden föddes som människa av en judisk jungfru i Betlehem och blev kallad Jesus. Representanter för Guds kvinna, en härskara av himmelska änglar, gladde sig och ”prisade [samfällt] Gud och sade: ’Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor av en god vilja!’” Men det stora Babylon stämde inte in. I stället planerade det att döda Jesus genom Jerusalems icke-judiske härskare, konung Herodes, som var tillsatt av Rom.

16. Hur förhindrade Jehova till en tid att Säden blev stungen i hälen?

¹⁶ Medan Jesus uppfostrades i Betlehem, sände det stora Babylon några av sina religiösa vise män, astrologer från Österlandet, för att underrätta konung Herodes om att judarnas framtida konung hade blivit född. Sedan Herodes fått de upplysningar han önskade av de intet ont anande judiska prästerna och skriftlärda, sände han astrologerna till Betlehem, där de fann barnet, som inte längre befann sig i stallet, där det blivit fött, utan i ett hus. (Luk. 2:7, 12; Matt. 2:11) Den allsmäktige Guden förhindrade att de underrättade Herodes om var Guds kvinnas Säd befann sig. Han ordnade så att man förde barnet Jesus ned till Egypten för en tid och att Jesus sedan, efter Herodes’ död, fördes till Nasaret i den romerska provinsen Galileen. Det stora Babylon måste därför vänta på ett senare tillfälle att stinga Säden i hälen.

17. Hur vanns en skenbar seger över Säden? Vem gladde sig däröver och vem sörjde?

¹⁷ År 33 lånade sig de politiskt ärelystna prästerna och religiösa ledarna bland de trolösa judarna åt det stora Babylons planer. De fängslade i hemlighet Jesus Kristus, dömde honom till döden för hädelse och överlämnade honom åt den romerske ståthållaren i Jerusalem med det enträgna kravet att han skulle dödas på tortyrpålen. Till sist gav ståthållaren efter, och Jesus dog på Golgata på den judiska påskdagens eftermiddag. När han låg död och begraven, gladde sig det stora Babylon, och det jordiska Jerusalem fortsatte att fira sin påsk och det osyrade brödets högtid, som därpå följde. Men Guds kvinna, som representerades av en judisk kvarleva, vilken troget följde hennes Säd när han levde i köttet på jorden, sörjde.

18. Hur förändrades förhållandena på tredje dagen?

¹⁸ Men o vilken förändring av förhållandena inträffade inte på tredje dagen! Hans sår i hälen blev fullständigt läkt, när hans himmelske Fader, Jehova Gud, uppväckte honom till liv i anden och Guds kvinna tog sin Säd till sig i det himmelska riket. Förmedelst änglar och förmedelst Säden själv, som ådagalade att han hade uppstått från de döda, lät hon kvarlevan av hans efterföljare få del av hennes glädje. Deras sorg förvandlades i ohämmad glädje. Under de fyrtio följande dagarna visade han sig flera gånger för sina trogna apostlar och för andra lärjungar. Sedan for han upp till himmelen och trädde fram inför Jehova Gud, som satte sin älskade Son vid sin högra sida. Gud förlänade honom odödlighet, så att den store ormen, djävulen, aldrig mer kan tillfoga honom någon ytterligare personlig skada.

De övriga av hennes säd förföljda

19. Vad hände vid pingsten, som gav det himmelska Jerusalem anledning att ”ropa av fröjd”?

¹⁹ Tio dagar senare kom den judiska pingsten. Då gjorde Jehova Gud sin kvinna ytterligare fruktsam, ty genom att han utgöt sin heliga ande över de trogna på jorden, fick han sin kvinna att frambringa de återstående medlemmarna av säden, medarvingarna till Jesus Kristus, hennes förnämsta Säd. De av anden uppfyllda lärjungarna visade nu att de inte befann sig i träldom under det religiösa stora Babylon, utan verkade med den frihet, för vilken Kristus hade frigjort dem, och började predika sitt underbara budskap om frigörelse. Aposteln Petrus sade, såsom det förnämsta språkröret, till de spörjande judarna: ”Må därför hela Israels hus veta förvisst att Gud har gjort honom till både Herre och Kristus, denne Jesus som ni fastnaglade vid pålen.” (Apg. 2:36, NW) Tre tusen av dem trodde, gjorde bättring, blev döpta och erhöll den ”heliga anden som en fri gåva” och fogades till Guds kvinnas andliga säd. Hur kunde nu inte det himmelska Jerusalem ”ropa av fröjd” såsom moder till många andliga barn i uppfyllelse av Jesajas profetia (54:1—13, NW)!

20, 21. a) Hur försökte det stora Babylon därefter förhindra att de övriga av Guds kvinnas säd frambragtes? b) Hade det stora Babylon anledning att glädja sig vid Jerusalems förstöring?

²⁰ Det religiösa stora Babylon kunde inte längre använda sitt konungavälde över de politiska härskarna på jorden till att stinga Jehovas kvinnas förnämsta Säd i hälen, ty han var odödlig och befann sig i himmelen vid Guds makts högra sida. Men hon kunde försöka förhindra att de övriga av Guds kvinnas säd frambragtes genom att förfölja dem ända till döds. Fram till år 64 e. Kr. använde hon förnämligast de trolösa judarna i Jerusalem och i synagogorna, som var belägna litet överallt inom och utom det romerska väldet. Så brann helt oväntat det gamla Rom. Kvarlevan på jorden av Guds kvinnas säd beskylldes för att ha vållat branden och blev förföljd av de romerska myndigheterna. Sex år senare inträffade den förskräckliga tillintetgörelsen av det jordiska Jerusalem, som inte vållades av några av Guds kvinnas andliga barn på jorden, utan av romarna, mot vilkas herravälde de trolösa judarna gjorde uppror.

²¹ Det stora Babylon hade ingen orsak att triumferande glädja sig över tillintetgörelsen av det jordiska Jerusalem, ty Jesu lärjungar hade åtlytt hans varning och hade flytt från den dömda staden och fortsatte att utöva sin gudsdyrkan utanför den romerska provinsen Judeen.

22. Hade Guds kvinna anledning att sörja?

²² Vad Guds kvinna, det himmelska Jerusalem, beträffar, hade hon ingen orsak att sörja, såsom hon gjorde år 607 f. Kr., när babylonierna förstörde det jordiska Jerusalem och dess tempel. Det jordiska Jerusalem representerade inte längre henne, utan hon hade kvarlevan av sina barn, som fortfarande var fria, och tillsammans med den förhärligade Jesus Kristus utgjorde de ett andligt tempel, som det stora Babylon inte kunde förstöra genom att förstöra jordiska, materiella, religiösa byggnader, nej, inte ens genom att förstöra de byggnader, i vilka församlingen av Kristi trogna efterföljare höll sina religiösa möten.

23. Vilka utgör Kristi brud, och i vilket förhållande står de till Guds kvinna?

²³ Den fullständiga församlingen av 144.000 trogna andliga efterföljare till Kristus skulle utgöra en bildlig brud åt Herren Jesus Kristus, och Guds kvinna hade fått uppgiften att framgångsrikt frambringa alla dessa 144.000 såsom de övriga av hennes säd, så att hon sålunda skulle ge sin förnämsta Säd, Jesus Kristus, en brud. Guds kvinna skulle sålunda bli liksom en moder åt Kristi brud, och hela församlingen skulle såsom en brud bli hennes andliga dotter.

Avslöjandet av fienden, det stora Babylon

24. Vilken uppenbarelse från Gud om ett större Babylon, som man skulle få kämpa mot, nämnde Johannes om?

²⁴ Vare sig den kristna församlingen, brudeskaran, genom insikt i de forntida hebreiska profetiorna angående Babylon vid floden Eufrat urskilde det på förhand eller inte, så blev den, innan den siste av Kristi tolv apostlar dog, definitivt underrättad om att den hade ett större Babylon att kämpa med. Den siste överlevande aposteln, Johannes, fick en uppenbarelse från Gud, som pekade ut fienden och gav den det hemlighetsfulla namnet ”Det stora Babylon, hon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden”. Av den symboliska beskrivningen av henne visste de att denna religiösa internationella sköka skulle bli ”drucken av de heligas blod och av Jesu vittnens blod”. Detta syftade på deras blod som var medlemmar av den kristna församlingen av 144.000 lärjungar, Kristi brud. De visste att hon skulle rida på ett vildsint, politiskt system, som visades i bild genom det scharlakansröda, sjuhövdade vilddjuret med tio horn, och att detta vilddjur självt, såsom en helhet, skulle vara ett åttonde världsvälde, en åttonde ”konung”. På aposteln Johannes’ tid förföljde det romerska väldet Kristi brudeskara.

25. Hur kom kristenheten till och blev en tjänare åt det stora Babylon såsom en förföljare av de övriga av säden?

²⁵ I början av 300-talet blev kejsar Konstantin den hedniske romerske pontifex maximus, och han föregav sig vara kristen. Han sammankallade det första ekumeniska, religiösa biskopsmötet, inte i det gamla Rom, utan i Mindre Asien, i Nicaea, år 325 e. Kr. Tillsammans med de religiösa biskoparna, som var villiga till kompromiss med honom, bildade han vad som kallades ”den första kristna staten”. På detta sätt kom kristenheten till. Såsom en tjänare åt det stora Babylon blev kristenheten den värsta förföljaren av de övriga av Guds kvinnas säd, och är det fortfarande, i en strävan att förhindra att Kristi brud skulle bli fullständig.

26. a) Har det stora Babylon fortsatt att behärska världsväldena sedan det romerska riket bröts sönder? b) Vad är det scharlakansröda vilddjuret, och vem rider på det?

²⁶ Sedan det romerska väldet, det s. k. Heliga romerska riket inbegripet, hade brutits sönder, utövade det stora Babylon sitt religiösa konungavälde över det följande världsväldet, det sjunde, det anglo-amerikanska världsväldet. Efter första världskriget och på tillskyndan av det segerrika anglo-amerikanska världsväldet bildades det åttonde världsväldet, som symboliserades av det scharlakansröda, tiohornade, sjuhövdade vilddjuret, nämligen Nationernas förbund. 1900-talets historia visar att den internationella skökan, det stora Babylon, har ridit på detta förbund; och med det stora Babylon menar inte bibeln det påvliga Rom eller Vatikanen, utan den babyloniska religionens världsvälde, alla de falska religionerna inbegripna.

27. När gick det scharlakansröda vilddjuret ned i avgrunden, och när och i gestalt av vad kom det upp, och vem satte sig sedan i sadeln på det?

²⁷ I överensstämmelse med profetian i Uppenbarelseboken 17:7, 8 och såsom den nutida historien visar gick det scharlakansröda vilddjuret ned i hjälplöshetens och overksamhetens avgrund under andra världskriget. När det år 1945 med hjälp av det segerrika anglo-amerikanska världsväldet klättrade upp ur avgrunden, gjorde det detta i gestalt av Förenta nationerna. Omedelbart svingade sig det stora Babylon upp på dess rygg. Den sista encyklikan av förre påven, som hade rubriken ”Frid på jorden”, är bara ett av de många tillgängliga bevisen för att den babyloniska religionens världsvälde rider på det scharlakansröda vilddjuret.

28. a) Hur kastas den som rider på vilddjuret ur sadeln på det? b) Vilket domslut från Jehova drabbar henne, och vad blir resultatet? c) Vad bör de som älskar den rena religionen göra dessförinnan?

²⁸ Men inte för någon längre tid! Aposteln Johannes såg Guds ängel slunga en sten, som var så stor som en kvarnsten, i havets djup, och Johannes hörde honom säga: ”Så skall Babylon, den stora staden, med fart störtas ned och aldrig mer bliva funnen. ... I vilken man såg profeters och heliga mäns blod, ja, alla de människors blod, som hade blivit slaktade på jorden.” Detta inbegriper — förutom slaktandet av tusental av Jehovas kristna vittnen — det blod som har utgjutits under de två världskrigen i vårt århundrade. (Upp. 18:21—24) Med fart skall hon kastas ur det åttonde världsväldets sadel. Plötsligt, liksom ”på en och samma dag”, skall Jehovas sedan länge tillbörliga verkställande av domen drabba henne, och hela hennes religiösa system skall brännas ned liksom en stor stad, som läggs i aska. Hon kommer att bli förvandlad till ruiner, lika säkert som det forntida Babylon blev det. (Upp. 17:12—18:20) Må därför ingen som älskar en ren, sann religion dröja, utan dessförinnan skilja sig från Guds kvinnas urgamla fiende. Rädda er själva från att drabbas av hennes plötsliga tillintetgörelse!

29. a) Vilka är det, förutom den fientliga kvinnan, som drabbas av sitt öde? b) Till vilken plats församlar demoninflytandena dem? c) Vem ägnar Säden till sist sin uppmärksamhet?

²⁹ Vilken seger kommer inte denna tillintetgörelse att betyda för Guds kvinna över hennes urgamla fiende! Men det stannar inte vid detta. Kort därefter kommer de politiska makterna, över vilka det stora Babylon utövade ett religiöst konungavälde eller tillsammans med vilka hon begick religiös otukt, att allesammans drabbas av sitt öde. Redan nu församlar demoninflytandena dem till Harmageddons slagfält i en utmaning mot det universella välde, som utövas av Guds rike under hans Messias, Guds kvinnas förnämsta Säd. Där skall Säden tillsammans med alla sina himmelska härskaror gå till angrepp mot fiendestyrkorna och tillintetgöra dem och därigenom bevisa sig vara konungarnas konung och herrarnas herre. Sedan kommer uppmärksamheten att riktas mot den som djävulskt tillfogade Guds kvinnas Säd ett sår i hälen, och han kommer att bindas och tillsammans med sina demoner slungas ned i avgrunden och bli fängslad. På detta sätt kommer Guds kvinnas Säd att till sist krossa ormens huvud.

30. Varför skall Guds kvinna få ytterligare orsak till glädje?

³⁰ Efter denna triumferande stund kommer Guds kvinna att ytterligare glädjas. Bröllopet mellan hennes förnämsta Säd och brudeskaran, hennes bildliga dotter, kommer att fullbordas. Den himmelske Fadern, Jehova Gud, kommer att glädjas tillsammans med sin kvinna, sin universella himmelska organisation. På jorden kommer en ”stor skara”, vars slutliga antal inte ännu är känt för oss, att få överleva det universella Harmageddonkriget och kommer att glädjas över föreningen mellan brudgummen och hans trogna, jungfruliga brud. Liksom Guds kvinna sinnebildades av en stad, kommer brudorganisationen, som består av 144.000 medlemmar, att likaså utgöra en helig himmelsk stad, det nya Jerusalem. Bildligt talat kommer de härliga nya himlarna att regera över en rättfärdig, ny jord. — Upp. 21:1—21.

31. Vilka välsignelser från Guds tron kommer att flöda ut till tacksamma män och kvinnor på jorden?

³¹ Genom det himmelska nya Jerusalem kommer det att från Guds och hans lammlike Sons, Jesu Kristi, tron flyta en flod av livets vatten, på vars båda sidor också livets träd finns, så att alla tacksamma män och kvinnor på jorden får dra nytta av dessa anordningar för evigt liv. Även de döda, som Gud kommer ihåg, skall få uppstå och få det välsignade tillfället att begagna sig av dessa livgivande föranstaltningar. Paradiset kommer att utbredas över hela jorden. Den död, som är ett arv från Adam och Eva, skall inte mera finnas till. För evigt kommer den rättfärdiga, nya jorden att genljuda av lov och pris till Jehova Gud för att han har givit seger genom Kristus åt Guds kvinna över alla hennes urgamla fiender.

[Bild på sidan 230]

Konung Belsassar dödas av meder och perser år 539 f. Kr.