Att bemöta ett vredesutbrott
TUNNELBANETÅGET tjöt när det saktade in för att stanna vid stationen. Två manliga passagerare grälade häftigt. En utlänning lade sig i det och sade: ”Håll käften.” En av dem som grälade svarade ilsket: ”Ge dig i väg hem till ditt eget land.” Den tjugoettårige utlänningen svarade hotfullt: ”Jaså, vill du att jag skall få dig att hålla käften?” Nu var mannen rasande och svarade uppbragt: ”Gör du det — din svartskalle.” Detta var hans sista ord, för främlingen ryckte fram en pistol, och inför många förskräckta tunnelbanepassagerare avlossade han fyra skott mot mannen, som dog omedelbart. ”Nu kommer du i alla fall att hålla käften”, sade den unge mannen när han klev av tåget och blev arresterad.
Den här händelsen visar ett sätt att reagera på, när man blir uppretad. Men vilka tragiska följder fick det inte för bägge männen!
Har det inte hänt någon gång att du blivit utsatt för oförskämda kommentarer, kanske till och med fått en riktig utskällning, som någon har hävt ur sig i samband med ett vredesutbrott? Hur reagerade du? Hur handlar man bäst i en sådan situation? Är det att ”bekämpa eld med eld”? Det finns de som tycker som en ledarskribent uttryckte det: ”Visst är det skönt att få avreagera sig ordentligt.”
En skildring ur det verkliga livet om en forntida monark berättar om ett annat sätt att bemöta sådana utbrott. Men man kanske först undrar om det är så praktiskt i denna våldets tidsålder.
Kung David i Israel och hans följeslagare flydde för livet undan hans son, som just hade lagt beslag på tronen. Plötsligt kom Simei, en avkomling till kung Saul, fram. Simei skrek:
”Försvinn, försvinn, du blodsman och odåga till man! HERREN [Jehova] låter nu allt Sauls hus’ blod komma tillbaka över dig, du som har blivit konung i hans ställe; HERREN giver nu konungadömet åt din son Absalom. Se, nu har du kommit i den olycka du förtjänade, ty en blodsman är du.” — 2 Sam. 16:7, 8; v. 7 enl. NW.
Vilket hätskt utfall! Och rakt i ansiktet på kungen! Hur skulle då David bemöta detta stridslystna uttalande? Hans härförare föreslog: ”Låt mig gå dit och hugga huvudet av honom.”
Hur skulle du ha reagerat? Kom ihåg att David här var pressad till bristningsgränsen. Folkets hjärta hade just stulits ifrån honom. Hans son hade blivit en förrädare. Hans rådgivare hade övergett honom. Han hade förlorat sitt rike och blev nu hånad och förbannad! Att bli kallad ”odåga till man” (”en Belials man” [Eng. aukt. övers.] — ett uttryck som slutligen kom att tillämpas på djävulen) var den värsta tänkbara förolämpning, för det innebar att vara den allra sämsta människa. Men Davids reaktion var helt enkelt:
”Om han förbannar och om det är HERREN, som har bjudit honom att förbanna David, vem törs då fråga: ’Varför gör du så?’ ... Låten honom vara. ... Kanhända skall HERREN se till den orätt mig sker, så att HERREN åter giver mig lycka till gengäld för den förbannelse som i dag uttalas över mig.” — 2 Sam. 16:1—12.
David vägrade att ge ”svar på tal” och gav i stället ett milt svar. Resultatet? Först och främst utgöts inget blod. När David senare blivit återinsatt i sitt konungadöme, vem var då bland de första att hälsa honom, att ursäkta sig och be om förlåtelse? Det är riktigt. Simei. — 2 Sam. 19:16—23
Men somliga resonerar: ”Det där var för över 3.000 år sedan. Det är andra tider nu. Om du inte är aggressiv, kommer människor att trampa på dig. Att svara med mildhet, det låter fint, men det hjälper inte nu för tiden.”
Men detta är inte vad insiktsfulla människor säger. Lägg märke till följande råd:
”Om själviska människor försöker att utnyttja dig, så stryk dem från din lista, men försök inte att ge igen. När du försöker att ge igen, så skadar du dig själv mer än du skadar den andre.” — Ett meddelande på en polisstation i Milwaukee i Wisconsin. [Kursiverat av oss.]
”Enligt vad en psykiatriker menar har uttrycket ’jag var så arg, så jag kunde dö’ en allvarlig, bokstavlig innebörd. Han menar att ’vrede’ i många fall mycket väl kan anges som dödsorsaken, särskilt då bland yngre människor.” — Family Health. [Kursiverat av oss.]
”Hjärtspecialister har länge känt till att vrede är en av de mest dödsbringande av alla känslor. Före hjärtattacker och slaganfall har det ofta inträffat något som framkallat allvarlig emotionell stress.” — New York Sunday News. [Kursiverat av oss.]
Så Davids sätt att handla erkänns alltså vara praktiskt. Men hur kan du följa det? Det är lätt att tala om ett milt svar, när ingenting irriterar en och allt är lugnt. Men vad gör man, när det uppstår motsättningar? — Ords. 15:1.
Genom att säga ”må han förbanna; ty HERREN har befallt honom det”, så erkände David att han hade syndat och var förtjänt av sådan tuktan. Men han var inte skyldig till det Simei falskeligen anklagade honom för (blodskuld i förbindelse med Sauls hus). David hade ju på allt sätt sökt undvika att döda Saul. (1 Sam. 24:2—8; 26:7—11) Men David hade dock begått en synd som fick sådana följder, och han var medveten om sin egen skuld inför Gud. (2 Sam. 12:10, 11) Som en bibelkommentator uttrycker det: ”En ödmjuk och mild ande kommer att vända anklagelser till tillrättavisningar och blir därför snäll av dem i stället för att bli uppretad av dem.”
Att man är ödmjuk och medveten om att det kanske ligger en gnutta sanning i vad motståndaren säger, och också att man är uppriktigt medveten om sina egna brister, kan göra att man håller sig lugn. Om anklagelsen helt saknar grund, som i Simeis fall, kom då ihåg att Guds sätt att se på oss är mycket överlägset andras smalspåriga uppfattningar.
Det finns tillfällen då vi på grund av vår ofullkomlighet kan bli förargade över andras kommentarer. Men misströsta inte. Till och med bland kristna tillsyningsmän under det första århundradet uppstod en gång ”ett häftigt utbrott av förbittring”. Men i stället för att hysa agg löste de problemet genom att ta itu med det på rätt sätt. (Apg. 15:36—39) Det kan du också göra. Kroppslig aktivitet kan ibland vara till omedelbar hjälp. Nej, gör inte som en skribent rekommenderade: ”Bryt sönder pennor, gå in på toaletten och sparka på alla dörrar.” Ta i stället en promenad, hysta en boll eller arbeta i trädgården. — Jak. 3:2.
Davids råd i Psalm 37:8 är: ”Avhåll dig från vrede och låt förbittringen fara; harmas icke; därmed gör du blott illa.” Finns det några människor nu för tiden som försöker följa sådana goda råd? Det en man på Fidjiöarna upplevde visar att det gör det. Han var mycket emot att hans hustru studerade bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. I sitt motstånd gjorde han allt — från att slå sin hustru och kasta ut henne på gatan till att störa ett stort möte som vittnena hade. Av ren nyfikenhet bestämde han sig slutligen för att vara med på ett av deras möten där på orten. Han sade:
”Jag var mycket nervös för hur vittnena skulle ta emot mig med tanke på att jag tidigare hade behandlat dem så skamligt. Detta slog mig: Dessa människor var vänliga mot mig utan att visa någon motvilja. ... Den broder som jag hade behandlat allra värst erbjöd mig [ett personligt bibelstudium], och jag accepterade erbjudandet. Jag förstår nu hur mycket Jehova har förlåtit mig för att jag har misshandlat hans folk och min hustru.”
Som ett av Jehovas vittnen odlar nu den här mannen andens frukter, som innefattar frid, långmodighet, omtänksamhet, mildhet och självbehärskning. (Gal. 5:22, 23) Ja, att utveckla sådana egenskaper är verkligen det bästa sättet att bemöta vredesutbrott.