för dig? Med stöd av det vi har lärt i Guds ord kan vi inse att de som nu försummar sitt andliga behov en dag kommer att önska att de inte hade gjort det. De bokstavligen tigger om att få känna ånger.

Vi har ingen önskan att känna sådan ånger. Aposteln Paulus gav oss ett förståndigt råd när han uppmanade oss: ”Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare, som icke behöver blygas [dvs.: känna ånger], utan rätt förvaltar sanningens ord.” (2 Tim. 2:15) Låt detta ”sanningens ord” vägleda dig. Tillämpa dess principer i alla livets angelägenheter. Ha blicken fäst vid det underbara hopp som det riktar uppmärksamheten på. Genom att göra så kommer du att bli förskonad från många erfarenheter som inte skulle vara någonting annat än orsaker till att känna ånger.

Frågor från läsekretsen

● Hur användes den ”duvoträck” som omnämns i 2 Konungaboken 6:25? — H. F., USA.

Denna vers beskriver förhållandena i staden Samaria medan den belägrades av syrierna på Elisas tid. Vi läser: ”Medan de belägrade Samaria, uppstod där en så stor hungersnöd, att man betalade åttio siklar silver för ett åsnehuvud och fem siklar silver för en fjärdedels kab duvoträck.” — 2 Kon. 6:25.

Således värderades omkring tre deciliter duvspillning till omkring tolv kronor. Men frågan hur köparen använde spillningen har ofta diskuterats.

Somliga har menat att ”duvoträck” kan ha använts som namn på en växt, och de har då baserat denna uppfattning på att araber använder namnet ”sparvträck” om en växt som äts av fattiga människor och att det i trakten av Samaria förekommer en växt vars latinska namn betyder ”fågelmjölk”. Men det finns inga bevis för att någon av dessa växter någonsin har kallats ”duvoträck” eller att de skulle ha varit tillgängliga för människor som var instängda i det belägrade Samaria.

Om uttrycket skall tas bokstavligt, vilken nytta kan man då ha haft av duvspillning? Man har ibland påmint om att folken i Mellersta Östern i långa tider använt duvspillning som gödsel och menat att det helt enkelt är detta som avses i skriftstället. Men det är inte sannolikt att människor som står inför svältdöden skulle bekymra sig om att skaffa gödsel för grödor som kanske inte ger skörd på flera månader.

Möjligheten finns att duvspillningen användes som föda. I ett försök att skrämma Jerusalems invånare varnade Rab-Sake en gång för att en assyrisk belägring skulle tvinga dem att ”äta sin egen träck och dricka sitt eget vatten”. (2 Kon. 18:27) Tanken att äta spillning är frånstötande, men det förhållandet att hungern var så stor att kvinnor kokade och åt sina egna barn antyder att de kunde äta vad som helst som fanns tillgängligt. (2 Kon. 6:26—29) Spillning har naturligtvis begränsat näringsvärde, men svältande människor äter ofta vad som helst för att döva sina hungersmärtor. Enligt Josefos hände det att judar som belägrades av romarna år 70 v.t. åt gödsel från ”gamla gödselhögar”. Och det har sagts att under en hungersnöd i England år 1316 v.t. åt människor ”sina egna barn, hundar, möss och duvspillning”.

Den rimligaste förklaringen är kanske att spillningen användes som bränsle. Profeten Hesekiel fick anvisningar om att laga sin mat med spillning som bränsle och därigenom i bild framställa de lika svåra förhållanden som skulle råda vid en annan belägring av Jerusalem. (Hes. 4:12—17) I vissa delar av jorden tjänar ännu i vår tid torkad kreatursspillning, av somliga kallad ”koskivor”, som bränsle. Om denna uppfattning om duvspillningen är riktig, är det helt enkelt så att redogörelsen uppger kostnaden för födan (i detta fall ett åsnehuvud) och kostnaden för bränslet att tillreda födan med. De följande verserna antyder att folket vid den tiden ännu inte åt rått kött.

● Hur kan man, genom att visa vänlighet mot någon som hatar en, samla ”glödande kol på hans huvud”, som det heter i Ordspråksboken 25:21, 22? — USA.

Ordspråksboken 25:21, 22 lyder: ”Om din ovän är hungrig, så giv honom att äta, och om han är törstig, så giv honom att dricka; så samlar du glödande kol på hans huvud, och HERREN skall vedergälla dig.”

Detta råd att vi skall göra gott mot våra fiender har många motsvarigheter i bibeln. Sålunda krävde Mose lag följande: ”Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna, som har kommit vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom. Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av bördan.” — 2 Mos. 23:4, 5.

Jesus Kristus förmanar oss på liknande sätt: ”Fortsätt att älska edra fiender och att bedja för dem som förföljer er; så att ni må bevisa er vara söner till er Fader som är i himlarna.” Aposteln Paulus skrev ned ungefär samma tanke: ”Fortsätt att välsigna dem som förföljer, välsigna och förbanna inte.” — Matt. 5:44, 45, Rom. 12:14; NW.