Första Krönikeboken — en uppteckning av namn med innebörd

DE FÖRSTA nio kapitlen i Första Krönikeboken 1—9 är för många människor i våra dagar inget annat än en utförlig förteckning av namn som saknar innebörd. Men så var det inte när den här bibelboken sammanställdes på 400-talet f.v.t. För judarna utgjorde släktledningarna en länk till det förflutna — till deras historia. Med hjälp av dem kunde man fastställa olika släkters arvslotter, kunglig härkomst och vilka som var bemyndigade att utföra tempeltjänst. Den davidiska släktlinjen var särskilt viktig, eftersom den skulle leda fram till den utlovade Messias.

Släktledningarna är för oss ett bevis på att sann tillbedjan grundar sig på fakta och inte på myter, för de namn och platser som nämns bekräftar att redogörelsen är grundad på fakta och att den är verklig. Följande punkter är bara ett prov på vad vi kan få fram ur det första kapitlet: Hela människosläktet härstammar från Adam genom Noa och hans tre söner Sem, Ham och Jafet. Hams sonson Nimrod utmärkte sig som en ”mäktig” (NW), det vill säga som en jägare och krigare. I Pelegs dagar upphörde människorna att tala ett enda språk, för det var under denne Sems avkomlings livstid som ”jorden [blev] fördelad”. Edoméerna, som härstammade från Esau, hade kungar långt innan israeliterna — som härstammade från Esaus tvillingbror Jakob — hade detta.

Släktledningarna ger ibland upplysningar som man inte kan få någon annanstans i bibeln. Till exempel: Hur många av Davids sju bröder kan du nämna utan hjälp av Första Krönikeboken? Första Samuelsboken 16:6—9 nämner tre — Eliab, Abinadab och Samma (Simea, Simeai). Men berättelsen i Första Krönikeboken namnger tre till — Netanel, Raddai och Osem. Eftersom endast sju av Isais åtta söner nämns, är det sannolikt att en av dem dog innan han avlat någon avkomma, och därför utelämnades han i släktledningen. — 1 Krön. 2:13—15.

Ibland omnämner släktledningarna något som varit verkligt utmärkande för vissa personer. Jaebes, i Juda släktlinje, utmärkte sig som redbarare än sina bröder. Han fick, på grund av sin innerliga bön, erfara gudomlig välsignelse och gudomligt beskydd när han grep sig an med att utöka sin arvslott. (1 Krön. 4:9, 10) De stammar som bodde på östra sidan Jordan besegrade likaså hagariterna, därför att de litade på att Jehova skulle hjälpa dem. — 1 Krön. 5:18—22.

Serubbabels härstamning är betydelsefull, eftersom många har använt den som stöd för att Krönikeböckerna skrevs vid en sen tidpunkt. Många översättningar återger Serubbabels släktlinje i Första Krönikeboken 3:19—24 ända till den tionde generationen. Eftersom han återvände till Jerusalem år 537 f.v.t., så kunde det inte ha gått tillräckligt lång tid för att så många generationer skulle kunna ha fötts år 460 f.v.t., då man menar att Esra nedtecknade redogörelsen. Men den hebreiska texten i det här avsnittet är ofullständig, vilket framgår av det faktum att översättare har upprepat namnen ”Jesaja”, ”Refaja”, ”Arnan” och ”Obadja” i ett försök att göra det här avsnittet begripligt. Eftersom man inte kan avgöra hur de flesta av de män som är upptagna i Första Krönikeboken 3:19—24 var släkt med Serubbabel, finns det följaktligen ingen orsak att avfärda den traditionella uppfattningen att Esra sammanställt berättelsen.

Från kapitel 10 och framåt skildrar redogörelsen sådant som hände i samband med Sauls död och kung Davids regering. Det finns fortfarande många uppräkningar av namn. Vi finner namnen på framstående krigare, som var förbundna med David, och namnen på präster och leviter, inbegripet sångare och dörrvaktare som var med i den procession som förde den heliga arken till berget Sion. (1 Krön. 11:11—12:20; 15:4—16:6) Första Krönikeboken ger upplysningar angående de organisatoriska anordningar David gjorde när det gäller präster, leviter och regeringstjänstemän, och den uppger namnen på de personer det gäller. Detta börjar i 1 Krön. 23:1—27:34 den första versen i kapitel 23 och slutar i den sista versen i kapitel 27.

Genom att Första Krönikeboken understryker sådant som har med tillbedjan att göra, kunde israeliterna också identifiera sig själva med det flydda. Kungadömet i Davids släktlinje fortsatte inte efter fångenskapen, men det gjorde däremot tempeltjänsten, där leviterna och de aronitiska prästerna tjänstgjorde. Det måste alltså ha varit mycket uppmuntrande för israeliterna att äga en historisk redogörelse, som inriktade sig på att visa varför de återvänt från babylonisk fångenskap, nämligen för att återupprätta Jehovas tillbedjan i Jerusalem.

Om vi tänker på den forntida bakgrunden, när vi läser den inspirerade berättelsen, kan detta göra vår läsning mycket intressantare. Ja, Första Krönikeboken kan också för oss bli en uppteckning av namn, som är fulla av innebörd.