”Vår Herres och hans Smordes rike” tar över
1. När skall de 144.000, Kristi av anden pånyttfödda lärjungar, inte längre vara hans andliga rikes undersåtar på jorden?
VI ÄR allesammans intresserade av vår tillträdande världsregerings styrelsemedlemmar. Med tiden skall alla de 144.000, Kristi trogna, av anden pånyttfödda lärjungar, räknas bland dessa styrelsemedlemmar. Då skall de inte längre vara jordiska undersåtar till Kristi andliga rike, utan de skall vara kungar med honom i himmelen. Denna framtidsutsikt överensstämmer med orden i Uppenbarelseboken 5:9, 10, som är riktade till Jesus Kristus, Guds lamm: ”Med ditt blod köpte [du] människor åt Gud ur varje stam och tungomål och folk och nation, och du gjorde dem till att vara ett kungarike och präster åt vår Gud, och de skall härska som kungar över jorden.”
2. I vilken del av mänskligheten skall den tillträdande världsregeringens styrelse således ha sina rötter?
2 Lägg märke till en sak här! Detta inspirerade uttalande säger inte att Guds offrade lamm köpte människor åt Gud ur de 12 stammarna av en enda nation, Israel, som talade det hebreiska tungomålet. Inte enbart människor som blivit köpta ur den lilla judiska nationen skall utgöra vår tillträdande världsregerings styrelse. Denna världsregerings styrelse skall inte ha sina rötter enbart i Israels köttsliga nation, trots att Guds lamm, Jesus Kristus, själv var en hebreisktalande jude eller israelit, då han var en fullkomlig människa på jorden. Eftersom han nu befinner sig i himmelen, skall han inte längre vara känd efter köttet, vilket han offrade. (2 Kor. 5:16) I överensstämmelse med detta skall han i världsregeringen ha personer förbundna med sig, som han ”köpte ... ur varje stam och tungomål och folk och nation”.
3. Vilka på jorden kommer därför styrelsemedlemmarna att vara intresserade av? Varför?
3 Alltså skall styrelsen vara av internationell härkomst. Därför kommer styrelsemedlemmarna, helt naturligt, att vara intresserade av alla medlemmar av den mänskliga familjen, oavsett hudfärg, ras, stam, nation eller språk. Just så bör det vara, eftersom Guds lamm dog för hela mänskligheten, inte bara för ett enda folk eller en enda nation.
4. Vems egendom är i själva verket alla nationernas medborgare?
4 I vår tid anser de politiska regeringarna att medborgarna i landet är statens egendom. Därmed föser sådana regeringar bort Gud, Skaparen, och hans offrade Son, Jesus Kristus, från äganderättens område. Men inom kort skall det fastställas, i den gudomliga rättvisans himmelska domstol, att Guds lamm, Jesus Kristus, slaktades här på jorden för dem som utgör alla nationers medborgare. Eftersom han har köpt dem, tillhör de allesammans honom och inte någon enskild människa eller grupp av människor. De är Kristi egendom, ja, också hans himmelske Faders, Jehova Guds, egendom. Därför begränsas detta köp inte till att omfatta bara de 144.000, som skall vara kungar tillsammans med Kristus i den himmelska regeringen. Vi skall ha samma vidsynta uppfattning om Guds Son som Johannes döparen hade, då han pekade på den döpte Jesus och sade: ”Se, Guds lamm som tar bort världens synd!” Ja, världens. — Joh. 1:29.
5. Hur omfattande skall den tillträdande kungliga regeringen vara, och vilka skall vara den messianske kungens undersåtar?
5 I full överensstämmelse med detta skall den tillträdande kungliga regeringen vara global, omfatta hela jorden. Med hänsyftning på den messianske härskaren heter det i profetian i Sakarja 9:10: ”Han [Fridsfursten] skall tala frid till folken. Och hans herradöme skall nå från hav till hav och ifrån floden [Eufrat] intill jordens ändar.” Liknande ordalag finner vi i profetian i Psalm 72:7, 8, som lyder: ”I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes. Må han härska [ha undersåtar, NW] från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.” Kristenheten utgör ingen uppfyllelse av denna profetia, även om den gör anspråk på att vara Kristi rike och i dag påstår sig ha inemot en milliard kyrkomedlemmar, som emellertid tillhör många sekter och samfund jorden runt. Nationer som bekänt sig vara kristna har varit det mänskliga samhällets mest fridstörande politiska fraktioner. De har inte visat sig vara Fridsfurstens, Kristi, endräktiga undersåtar. — Jes. 9:6.
6. Hur har kristenhetens nationer visat att de inte är Fridsfurstens undersåtar?
6 Var det inte de som vållade att världsfreden bröts genom ett globalt krig som pågick under åren 1914—1918? Minst 20 av de 28 nationer och imperier som till sist blev indragna i kriget påstod sig vara kristna. Vilken fråga var det som de tänkte att kriget skulle få avgöra? Det var frågan om världsherraväldet. Nej, inte världsherravälde för Jesus Kristus, utan världsherravälde för den som skulle komma att vinna den globala striden. Men första världskriget avgjorde inte frågan slutgiltigt. Tjugoett år senare tog nationerna upp striden på nytt, för att utkämpa den i större skala. Och nu, mer än 32 år efter det att andra världskriget slutade, är frågan om världsherraväldet inte avgjord på ett för världens nationer tillfredsställande sätt. Den politiska situationen trappas nu upp till en tredje väpnad konflikt globalt.
7. Vilket tillkännagivande, som Jehovas kristna vittnen har gjort för världens nationer, har dessa nationer, som satt sin egen suveränitet främst, visat ifrån sig?
7 Hittills har nationerna, som satt sin nationella suveränitet främst, visat ifrån sig vad Jehovas kristna vittnen har förkunnat för dem, till och med under grym förföljelse. Och vad har de då förkunnat? Jo, att på hösten under krigsförödelsens år 1914 upphörde nationernas kontrakt om världsstyre utan ingripande från Guds rikes sida. Eller, för att använda språket i Jesu Kristi profetia, ”hedningarnas tider”, ”nationernas fastställda tider”, utlöpte. Då kom den tid, som universums suverän, Jehova Gud, hade fastställt för sig att upprätta ”vår Herres och hans Smordes rike”. Han lät sin Smordes, Kristi, rike födas, inte i Jerusalem i Mellersta Östern, utan uppe i himmelen vid sin egen högra sida. (Luk. 21:24, 1917; Nya Världens översättning) Eftersom detta skedde uppe i himmelen, såg vi det inte. Men vittnesbörden om det finns inför ögonen på oss i de ting som enligt vad Jesus Kristus förutsade skulle vara ett synligt ”tecken” för oss. — Matt., kap. 24 och 25; Mark. 13:3—37; Luk. 21:5—36.
”VÅR HERRES OCH HANS SMORDES RIKE” PÅ VÄRLDSSCENEN
8. Från vilken tid har man kunnat utläsa detta ”tecken”, och vilket tillkännagivande antydde det att tiden var inne för?
8 Hur många av oss har lagt märke till detta ”tecken” och utläst dess innebörd, allteftersom det har framträtt för våra ögon sedan hedningarnas tider löpte ut år 1914? Det antyder att den bestämda tiden då var inne för höga röster i himmelen att kungöra: ”Världens rike har nu blivit vår Herres och hans Smordes rike, och han skall härska som konung till evig tid.” — Upp. 11:15.
9. Vad finner vi, då vi jämför detta ”rike” med det som omtalas i Kolosserna 1:13, och vem sägs ”härska som konung” i det?
9 Låt oss på nytt lyssna till denna kungörelse och lägga märke till hur den lyder. Det heter inte att de skall härska som kungar till evig tid, utan vi läser: ”Och han skall härska som konung till evig tid.” Vem är det då som enligt dessa ord skall ”härska som konung till evig tid”? Det måste vara den främste som det talas om i kungörelsen, den som har en som kallas ”hans Smorde”. Det måste vara han som kallas ”vår Herre”. Den som i himmelen kallas ”vår Herre” är den allra främste, och ”hans Smorde” kommer i andra hand, är den underordnade. Därför kallas regeringen ”vår Herres och hans Smordes rike”, och det är något som är större — i fråga om både storhet och storlek — än Guds ”älskade Sons rike”, som omtalas i Kolosserna 1:13, där aposteln Paulus talar om ett sådant rike ungefär 35 år innan Johannes skrev Uppenbarelseboken. När ”världens rike” tas över, är det således Jehova Gud som verkligen börjar regera. Han är ”jordens Herre”. — Upp. 11:4; Sak. 14:3—9.
10. Vad markerar således detta början av för ”evighetens konung”?
10 Att det föregående är den korrekta tillämpningen av uttrycket ”vår Herre” bestyrks av det som de 24 äldste sade, då de tillbad inför Guds tron: ”Vi tackar dig, Jehova Gud, den Allsmäktige, den som är och som var, därför att du har tagit din stora makt och börjat härska som konung.” (Upp. 11:16, 17) Detta markerar alltså början av en särskild period av Guds, ”evighetens konungs”, universella styre. — 1 Tim. 1:17; Upp. 15:3.
11. Vilken funktion att fylla har det symboliska gossebarn, som Guds ”kvinna” framfödde, men vem är det, i grund och botten, som utövar kungamakten?
11 Jehova Guds kungamakt upphöjs också i det som sägs i förbindelse med att Guds himmelska ”kvinna” framföder en avkomling. Avkomlingen framställs under bilden av en gosse, ”som är bestämd att vara herde över alla nationerna med järnstav”. Detta betyder utan tvivel att den symboliske gossen skall krossa jordens alla politiska nationer såsom när man krossar lerkärl. Gossebarnet har således en regeringsfunktion att fylla. Men vem är det, i grund och botten, som utövar den kungliga makten? Det framgår tydligt av orden: ”Och hennes barn blev bortryckt till Gud och till hans tron.” — Upp. 12:1—5.
12. Vem är det som uppsätter det symboliska gossebarnet på tronen, och vem är det således som riket, därefter, sägs tillhöra, och åt vem ges myndighet?
12 Det är Gud som uppsätter detta symboliska gossebarn på tronen. Gud är källan till allt rättmätigt styre. Det symboliska barnet får en ställning som är underordnad Guds kungamakt. Som Guds redskap till att utöva regeringsmakten sägs det vara något alldeles nytt, lika nyanlänt som ett nyfött barn, inte något som redan funnits till sedan pingsten år 33. När krig bryter ut i himmelen sedan detta symboliska gossebarn blivit fött och segern slutligen är vunnen, i och med att Satan och hans demoner blivit utkastade, hörs följaktligen en hög röst i himmelen säga: ”Nu har frälsningen och makten och riket, som tillhör [vem?] vår Gud, och myndigheten, som tillhör hans Smorde, blivit en verklighet, eftersom våra bröders anklagare har slungats ner.” (Upp. 12:7—10) Således sägs det här på nytt att riket tillhör vår Gud. Det är han som verkligen är den regerande, och hans Smorde eller Kristus, Jesus, får ”myndigheten” att härska i andra hand under Herren Gud.
13. a) När hedningarnas tider löpte ut år 1914, vad var det då som stridsfrågan gällde med avseende på Jehova? b) Hur hade denna suveränitet tidigare kommit till uttryck i förhållande till jorden?
13 Det finns ett sunt, skriftenligt skäl till att saker och ting framställs på det här sättet, med eftertryck lagt vid Jehova Guds kungamakt. Det är hans universella suveränitet som stridsfrågan gäller, när övertagandet av ”världens rike” sker, i samband med att hedningarnas tider utlöper år 1914. Två tusen fem hundra tjugo år tidigare hade Jehova haft ett rike på jorden som representerade honom mitt ibland hednanationerna. Det var Davids kungliga ätts rike med Jerusalem som huvudstad. David och hans kungliga efterträdare sades sitta på ”Jehovas tron” (NW) i den nationens huvudstad. (1 Krön. 29:23) Kort före sin död gav David ett frikostigt bidrag till uppförandet av ett tempel åt Jehova, och vid detta tillfälle sade han: ”Ditt, o HERRE [Jehova], är riket, och du har upphöjt dig till ett huvud över allt.” (1 Krön. 29:11) Davids kungliga ätts rike var således ett uttryck för Jehova Guds universella suveränitet i förhållande till jorden.
14. Vilket avbrott inträffade, trots Guds eviga förbund med David om ett rike, så att Davids ättlingar inte längre satt på tronen?
14 I överensstämmelse med det förbund Gud ingick med kung David om ett evigt välde fortsatte Davids kungliga ätt att sitta på ”Jehovas tron” i Jerusalem fram till sommaren år 607 f.v.t. Då inträffade den olycka som bestod i att de babyloniska styrkorna intog Jerusalem och ödelade det, och kung Sidkia bortfördes såsom en landsförvist till Babylon. Därpå ödelades Juda land helt och hållet, senast mitt i den sjunde månmånaden, Tischri, det året. Trots att de landsförvista judar, som överlevde, fick komma tillbaka till Jerusalem och Juda land 70 år senare, återupprättades inte ”Jehovas tron” i Jerusalem, för att en Davids ättling skulle inta den med kunglig rätt till krona och spira. Varför inte det?
15. Hur blev avbrottet i Jehovas suveränitet i förhållande till vår jord framställt på ett bildligt sätt i en dröm som kung Nebukadnessar hade?
15 Det berodde på att nu, sedan ödeläggelsen av Juda land år 607 f.v.t., hade hedningarnas tider tagit sin början och skulle fortlöpa i 2.520 år, dvs. till 1914 v.t. Jehovas suveränitet i förhållande till jorden var lik det stora, väldiga träd som framträdde i Nebukadnessars dröm. Detta träd höggs ner, bara stubben lämnades kvar i jorden. ”Sju tider” skulle gå fram över stubben, innan något träd kunde spira upp från den. Därför lades band av järn och koppar om stubben, och de skulle förbli där tills de ”sju tiderna” var förgångna. (Dan., kap. 4) Helt i överensstämmelse med denna bild skulle Jehovas universella suveränitet, när slutet kom för de ”sju tiderna” av obehindrat hednavälde över jorden, åter komma till uttryck i förhållande till jorden.
16, 17. a) Vilket rike skulle, vid denna markerade tid, tillfalla Jehova, och vilken kungörelse skulle lämpligen göras? b) Vad skall tillkännages vid det stora Babylons tillintetgörelse som en bekräftelse av Jehovas kungamakt?
16 Vid denna markerade tid på Guds schema över händelser skulle situationen kräva att ”världens rike” skulle bli ”vår Herres och hans Smordes rike”. (Upp. 11:15) Detta skulle utgöra ett giltigt skäl till mycket stor glädje för alla deras del i himmel och på jord som bett om att Gud återigen skulle hävda sin fulla suveränitet i förhållande till vår jord, där hednastaterna så länge utövat världsherraväldet. Det var då, inte vid den heliga andens utgjutande på pingstdagen år 33, som kungörelsen i Psalm 97:1, 9 (NW) skulle ljuda: ”Jehova själv har blivit konung! Må jorden vara glad. Må de många öarna fröjda sig. Ty du, o Jehova, är den Högste över hela jorden; du är mycket hög i din upphöjelse över alla andra gudar.” (Också Psalm 99:1.) Längre fram skulle det stora Babylons (den falska religionens världsväldes) tillintetgörelse bekräfta Jehovas kungamakt. Med ett halleluja skall ropet genljuda:
17 ”Prisa Jah, därför att Jehova, vår Gud, den Allsmäktige, har börjat härska som konung.” — Upp. 19:6.
18. Vem är det då som själv tar makten för att ”härska som konung”, och vilken gåva ger han sin Son?
18 Dessa kungörelser framhäver mycket kraftigt att den suveräne Herren Jehova åter tar itu med att regera i förhållande till vår jord, när hednaväldets ”sju tider” når sitt slut. Det är han som själv tar makten och tar över ”världens rike”. (Upp. 11:15—17) Därefter ger han sin Son, Jesus Kristus, del i ”världens rike”. ”Hans Smorde” får alltså del i något som han aldrig tidigare har haft, och han får det som gåva av den suveräne Herren Jehova. Detta är just den gåva som han har utlovat. Det skedde ungefär vid den tid då han stod i begrepp att omstörta och föröda Davids kungliga ätts rike med Jerusalem som huvudstad. Till kung Davids siste regerande ättling sade han då: ”Tag av huvudbindeln och lyft av kronan. Detta skall inte vara såsom förr. ... En ruin, en ruin, en ruin skall jag göra det till. Och vad detta angår, skall det sannerligen inte tillhöra någon, förrän han kommer som har den lagliga rätten, och jag skall ge det åt honom.” — Hes. 21:25—27, NW.
19. Varför kunde Jesus, enligt sin egen profetia i Lukas 21:24, inte ens vid pingsten år 33 få sig givet det som han vunnit den ”lagliga rätten” till?
19 Jesus Kristus visade sig vara den ”som har den lagliga rätten”, genom sin trohet i köttet intill döden. Han är Davids förblivande arvinge. Men det som han har den ”lagliga rätten” till fick han inte år 33, sedan han farit upp till himmelen. Fyrtiofyra dagar före sin himmelsfärd uttalade han sin profetia som är återgiven i Lukas 21:5—36. I denna förutsade han den förödelse som skulle drabba det då existerande Jerusalem, och som de romerska trupperna faktiskt åstadkom år 70, och om detta sade han: ”De [judarna] skall falla för svärdsegg och föras som krigsfångar till alla nationerna; och Jerusalem skall av nationerna trampas under fötterna, tills nationernas fastställda tider blir fullbordade.” (Luk. 21:24) År 33 kunde han alltså inte få sig givet det som han hade vunnit den ”lagliga rätten” till, nej, inte ens vid pingsten det året.
20. Vad vann Jesus, enligt Hesekiel 21:25—27, den ”lagliga rätten” till, och vad var det enda som David kunde efterlämna åt Jesus såsom hans förblivande arvinge?
20 Det som Jesus Kristus vann den ”lagliga rätten” till var det davidiska riket, ett jordiskt rike, vars ”huvudbindel” och ”krona” hade burits av David och hans kungliga efterträdare. (Hes. 21:25—27, NW) Som fullkomlig människa föddes Jesus i Davids kungliga familj, och tack vare sin härstamning hade han möjlighet att vinna det davidiska riket. (Rom. 1:3, 4; Luk. 1:32, 33) Eftersom David var en jordisk kung, kunde han inte efterlämna åt Jesus Kristus något mer än han själv hade, ett jordiskt rike. Ängeln Gabriel sade till Jesu jordiska mor, den judiska jungfrun Maria, att Gud skulle ge honom ”hans fader Davids tron”. Fick Jesus detta rike år 33, då han for upp till himmelen igen och satte sig på Guds högra sida? Davids rike hade omstörtats år 607 f.v.t., och det skulle fortsätta att vara overksamt under de ”sju tiderna” av hedniskt världsherravälde, dvs. under 2.520 år, räknat från år 607 f.v.t. — Apg. 1:6.
21. Vad var det alltså som Jesus måste vänta på att Gud skulle göra, innan han kunde göra bruk av sin rätt till Davids rike?
21 Innan den förhärligade Jesus Kristus kunde göra bruk av Davids jordiska rikes rättigheter, måste han alltså vänta på Guds högra sida tills hedningarnas tider utlöpte år 1914 v.t. (Hebr. 10:12, 13) Han måste vänta tills Jehova Gud tog sin ”stora makt” som universell suverän och förde hedningarnas tider till ett slut och gjorde anspråk på ”världens rike”. Därpå kunde Gud inbjuda Jesus, såsom kung Davids förblivande arvinge, att ha del med sig i ”världens rike”, ett rike över hela mänskligheten på jorden. — Upp. 11:15.
22. När var det således som det nya riket framföddes, och hur har detta framställts i bild i bibelns profetior?
22 Det var således år 1914, inte år 33, som den symboliska ”sten”, som kung Nebukadnessar såg i en dröm, blev lösriven från det stora berg som är en bild av Jehovas universella suveränitet. (Dan. 2:34, 35, 44, 45) Det var också vid den tiden som Jehova Gud satte sina ”fötter” på det symboliska berg som kallas ”olivträdens berg” (NW), och det rämnade mitt itu och blev till två berg, det ena åt norr och det andra åt söder. (Sak. 14:4, 9, NW) Detta svarar mot gossebarnets födelse av Guds himmelska ”kvinna”, som beskrivs på ett bildligt sätt i Uppenbarelseboken 12:1—5. På detta sätt framföddes ett nytt ”rike”, ett nytt uttryck för Guds suveränitet i förhållande till vår jord. Därpå satte Gud sin till kung utsedde på tronen, för att han skulle utöva sin ”lagliga rätt”. De symboliska banden av koppar och järn togs bort från ”trädets stubbe med rötterna”, bilden av Guds avbrutna suveränitet i förhållande till vår jord. De föreskrivna ”sju tiderna” hade nu gått fram över stubben. — Dan. 4:20, 23.
[Bild på sidan 11]
Eftersom de 144.000 medarvingarna har utvalts från ”varje stam”, skall de helt naturligt ha den mänskliga familjens alla medlemmars intresse för ögonen