Del 10 — ”Må din vilja ske på jorden”
De härliga templen åt Jehova Gud på Moria berg i Jerusalem var förbundna med hans komunagadöme över det forntida Israel. Kapitel 4 i boken ”Må din vilja ske på jorden” dryftar forntida ”Glimtar av Guds rike”. I den helgedom, som Edens lustgård utgjorde, dömde Gud det olydiga paret, Adam och Eva, till döden men lovade också att en säd skulle födas av hans symboliska kvinna, hans himmelska organisation, och denna säd skulle krossa huvudet på den symboliske ormen, Satan, djävulen, som fick Eva och Adam att synda mot Jehova Gud. Floden på Noas tid sopade bort hela människosläktet utom Noa och hans allra närmaste. Noa väntade på Guds utlovade säd och gjorde sig därför inte till konung över sina efterkommande, hela människosläktet. Men hans sonsonsson Nimrod gjorde uppror mot Jehova Gud och hans regnbågsförbund beträffande den helgd, som djurens blod skulle åtnjuta, och gjorde sig till konung i Babylon.
6. Vems förelöpare blev alltså Nimrod, och hur omintetgjorde Gud det ursprungliga Babylons planer?
6 Nimrod var alltså en tidig förelöpare till den store kung Nebukadnessar, det babyloniska väldets härskare, som levde mer än sexton hundra år efter Nimrod. I Noas dagar, när de som hade gjort uppror mot Jehova umgicks med planer på att göra Babel (eller Babylon) till världens huvudstad och bygga en himmelssträvande helgedom åt falsk religion, omintetgjorde Jehova deras ogudaktiga planer. På vilket sätt? Genom att förbistra byggningsmännens språk och så tvinga dem att bli förskingrade, i det att varje språkgrupp drog åt sitt håll.
7. Vad avskräckte Nimrods död inte människorna från att göra, och vilket förhållande visar detta?
7 Genom detta underverk visade Jehova Gud att han härskar oinskränkt och att hans vilja inte kan förhindras på jorden. Icke-judiska religiösa urkunder säger att Nimrod dog en våldsam död. Trots all sin jakt och byggnadsverksamhet och sina erövringar bevisade han sig inte vara Guds kvinnas utlovade säd. Men Nimrods våldsamma död, som antas ha kommit såsom en dom över honom, avskräckte inte människorna från att upprätta konungavälden. På Abrahams tid — han föddes två år efter Noas död — fanns det ett antal konungar i Mellersta Östern, ja, inom själva det område där Nimrod hade härskat som den förste mänsklige konungen. Abraham hade nu dragit ut från det kaldeiska Ur. Under Guds ledning hade han begivit sig in i det utlovade landet i väster.
8. Vem hade Gud då på jorden som representerade honom, såsom konung, och vad gav Abraham åt denne?
8 Hade inte Gud en konung som representerade honom på jorden, bland alla dessa konungar i denna forntida värld? Jo, det hade han; och Abraham hade privilegiet att råka honom i det utlovade landet. Det var Melkisedek, ”konungen i Salem”, som tillika var ”präst åt Gud den Högste”. Såsom Guds konung och präst var Melkisedek Abraham överlägsen och välsignade honom; och Abraham gav Melkisedek en tiondel av allt det byte som han förde med sig från sin gudagivna seger över de fyra konungar som hade fallit in i landet norrifrån.
9. Med vilka ord välsignade Melkisedek Abraham, och varför var det först hundratals år efter Melkisedek som ett förebildligt Guds rike åter upprättades på jorden?
9 Den välsignelse, som låg i Melkisedeks ord, var betydelsefull: ”Välsignad vare Abram av Gud den Högste, himmelens och jordens skapare! Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner [förtryckare, NW] i din hand!” (1 Mos. 14:1—20) Staden i Melkisedeks rike var Salem, som var den ursprungliga delen av den stad som senare kom att heta Jerusalem. Detta var alltså ett förebildligt Guds rike på jorden, och Melkisedek härskade som en rättfärdig konung i Guds, den Högstes, ”evighetens Konungs”, namn och enligt hans förordnande. Han satt på Jehovas tron på ett förebildligt sätt. Han hade inte endast myndighet att härska utan också att frambära offer åt Gud och att välsigna dem som Gud godkände, sådana som Abraham. Hur det gick med hans teokratiska rike talar inte bibeln om. Men Melkisedek hade ingen efterträdare i detta Guds rike i Salem. Detta var orsaken till att flera hundra år måste förgå innan ett förebildligt Guds rike åter uppstod på jorden. Därför var inte Melkisedek den utlovade säden, som skulle krossa huvudet på den gamle ormen, Satan, djävulen och befria det döende, förtryckta människosläktet. Men Melkisedek brukades såsom en förebild till Guds kvinnas kungliga säd, som skulle bli högre än någon mänsklig kung, ja, högre än kung David och kung Salomo.
10. Vem skulle bli en konung och präst lik Melkisedek, och enligt vilken ed?
10 Gud lovade själv med en ed att denna hans kvinnas utlovade säd skulle vara en konung och präst lik Melkisedek och skulle sitta på Guds tron, inte på en materiell tron på jorden lik Melkisedeks och Davids och Salomos, utan på Guds egen himmelska tron. Mer än ett tusen år före Jesu Kristi födelse inspirerade Jehova Gud kung David att uppstämma denna sång: ”Jehovas utsaga till min Herre är: ’Sitt vid min högra sida, till dess jag lägger dina fiender såsom en pall för dina fötter.’ Jehova har svurit (och han skall icke sörja däröver): ’Du är en präst till obestämd tid efter Melkisedeks sätt!’ Jehova själv vid din högra sida skall förvisso krossa konungar på sin förbittrings dag.” — Ps. 110:1, 4, 5, NW.
11. Hur var Melkisedek en utmärkt bild av Jesus Kristus däri att han inte hade någon efterträdare, och i förbindelse med vilken helgedom tjänar Jesus Kristus?
11 Melkisedek, som inte hade någon efterträdare, var häri en profetisk förebild till Jesus Kristus, som skall vara Jehovas präst och konung för beständigt. ”Denne Melkisedek, som var konung i Salem och präst åt Gud, den Högste — han som gick Abraham till mötes, när denne var stadd på återvägen, sedan han hade slagit konungarna, och som välsignade honom, varvid Abraham å sin sida gav honom tionde av allt; denne, som när man uttyder, vad han kallas, är först och främst ’rättfärdighetens konung’, men därjämte ock ’Salems konung’, det är ’fridens konung’, denne som står där utan fader, utan moder och utan släktledning, utan begynnelse på sina dagar och utan ände på sitt liv och likställes med Guds Son — denne förbliver en präst för beständigt.” (Hebr. 7:1—3) Jesus Kristus, Guds Son, är den som skall tjäna i förbindelse med Jehovas sanna helgedom. Eftersom han är konung och präst för alltid på grund av sin odödlighet alltifrån sin uppståndelse från de döda, behöver han ingen efterträdare i ämbetet. Prästadöme och konungavälde inför Gud, den Högste, förenas slutgiltigt i honom. Vilken skillnad var det inte på kung Melkisedek i Salem och kung Nimrod i Babylon!
12. a) Av vem måste Guds kvinnas sanna säd med ed insättas i sitt ämbete? b) Hur utgjorde Abraham ett lämpligt föredöme för sina barnbarnsbarn, israeliterna, och när och hur nämnde Mose i sång om förhållandet mellan Gud och hans folk?
12 Detta faktum framträder tydligt och klart: Den som är Guds kvinnas sanna säd måste av Gud, den Högste, Jehova, med ed insättas i sitt ämbete såsom konung och präst. Eftersom konung Melkisedek befann sig i det utlovade landet, hade Abraham ingen orsak att önska göra sig själv till konung över sin familj eller över landet. Abraham gav sina barnbarnsbarn, Jakobs eller Israels söner, israeliterna, det rätta föredömet. Jehova befriade sitt folk, det forntida Israel, från Egypten, som gjort dem till slavar. Han förde dem genom ett underverk igenom Röda havet till tryggheten och tillintetgjorde de förföljande egyptierna bakom dem, genom att låta dem begravas av de sammanstörtande vattenmurarna. Därpå sjöng Mose under stort jubel om det rätta förhållandet mellan Jehova och hans folk, i det han sade: ”Jehova skall härska som konung alltid och evinnerligen.” (2 Mos. 15:18, NW) Han var Israels himmelske konung!
13, 14. a) Hur kom då Israel att få en mänsklig konung, och vad blev slutet för den förste konungen? b) I vem fann Jehova en man som var välbehaglig för hans hjärta och därför lämplig till att bli konung, och vid vem liknade Jehova denne?
13 När israeliterna hade förts in i det utlovade landet, Kanaan, härskade domare över dem, och dessa hade inga efterträdare i sin familj. Domaren Gideon var visserligen Israels synlige befriare, men han vägrade att upprätta en härskande dynasti eller kungaätt i sin familj. Han sade: ”Jag vill icke härska över eder, och min son skall icke härska över eder, Jehova skall härska över eder.” (Dom. 8:23, Åk) Endast därför att det otrogna folket begärde det, gjorde Jehova Gud föranstaltningar för att ge Israels tolv stammar en synlig, mänsklig konung. När den åldrige domaren Samuel bad till Gud uppfylld av sorg, tröstade Jehova Samuel, i det han sade: ”Det är icke dig de hava förkastat, nej, mig hava de förkastat, i det de icke vilja, att jag skall vara konung över dem.” (1 Sam. 8:7) Den förste konung de fick, Saul av Benjamins stam, rönte Guds misshag och fick ett ödesdigert slut. Om Saul sade Jehova till Israel: ”Jag har givit dig en konung i min vrede och har tagit honom bort i min förgrymmelse.” (Hos. 13:11, AS) Under kung Sauls regering fann Jehova i Juda stam en man som var välbehaglig för Hans hjärta. Han bjöd profeten Samuel att smörja denne herdegosse, David från Betlehem, till att bli kung efter Saul. På så sätt blev David Jehovas smorde eller Jehovas Kristus. (1 Sam. 13:13, 14; 16:3—13) Men David var inte Jesus Kristus eller Jesus den Smorde. Han var, liksom Melkisedek, bara en profetisk förebild till Jesus Kristus, Guds Son. Profetiskt omtalas rentav Jesus Kristus såsom David, vilket betyder ”Älskad”, i sådana ord som dessa:
14 ”Jag skall låta uppstå över dem en herde, och han skall föda dem; just min tjänare David, han skall föda dem, och han skall vara deras herde. Och jag, Jehova, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara furste ibland dem. Jag, Jehova, har talat.” — Hes. 34:23, 24, Åk.
15. Vem var det som Israel därpå smorde till att vara konung, och vad skulle hända med riket sedan denne hade dött?
15 Kung Saul dog på slagfältet. Israeliterna kom att inse att Jehova hade smort David till att bli Sauls efterträdare, och de smorde honom såsom Jehovas smorde. Sedan David blivit fast befäst i sitt rike i Jerusalem, önskade han bygga en helgedom åt Jehova, som skulle ersätta det tält eller tabernakel som Mose hade byggt i öknen. Jehova förvägrade krigaren David detta privilegium. Men såsom ett uttryck för sin uppskattning av Davids gudaktiga önskan ingick Jehova utan påtryckning ett förbund med David om ett rike, som aldrig skulle tagas ifrån Davids släkt. Vad skulle då hända vid Davids död? I Jehovas förbund med David om riket svaras det: Jag skall ”förvisso resa upp din säd efter dig, som skall vara en av dina söner, och jag skall i sanning fast befästa hans konungadöme. Han är den som skall bygga mig ett hus, och jag skall förvisso fast befästa hans tron för evigt. Jag skall själv bliva hans fader, och han själv skall bliva min son, och min kärleksfulla godhet skall jag icke avlägsna från honom på det sätt som jag avlägsnade den från den [Saul] som kom att vara före dig. Och jag skall låta honom stå i mitt hus och i mitt konungadöme till evig tid, och hans tron själv skall bliva en som består evinnerligen.” — 1 Krön. 17:11—14, NW.
16. Varför har inga konungar eller andra härskare i kristenheten förts in i detta förbund om Riket?
16 Ingen härskare, alltifrån Konstantin i Rom till vilken konung eller politisk härskare det vara må i kristenheten i våra dagar, har förts in i detta Jehovas förbund om Riket med David. Hundratals år innan kristenheten uppstod och fick konungar, började detta förbund om Riket gälla och verka i förbindelse med Jesus Kristus, Guds Son.
17. På vems tron satt kung David och vem erkände han såsom Israels verklige konung?
17 Såsom Jehovas smorde satt kung David på Jehovas tron. Han satt inte på Jehovas tron på samma sätt som Davids herre, Jesus Kristus, nu sitter på Guds högra sida. David satt bara såsom Jehovas representant på en synlig tron på Sions berg i Jerusalem. Han erkände Jehova såsom Israels verklige konung. I Psalm 59:14 skrev han under inspiration: ”Det är Gud, som råder i Jakob [Israel], allt intill jordens ändar.” Mot slutet av sitt liv, då David gladde sig över de frikostiga bidrag som de ledande männen i Israel hade givit till uppförandet av Jehovas helgedom, som skulle byggas av hans son Salomo, välsignade David Gud och sade: ”Dig, Jehova, tillhör storhet och makt och ära och härlighet, seger och höghet, ty allt det i himmelen och på jorden är, det är ditt. Ditt, Jehova, är riket, och du är upphöjd över allting till ett huvud.” (1 Krön. 29:10, 11, Åk) Men David sade också: ”Jehova har ... utvalt min son Salomo till att sitta på Jehovas rikes tron över Israel.” — 1 Krön. 28:5, Åk; 2 Krön. 9:8.
18. På vems tron satt Davids efterträdare, och vad utgjorde alltså Israels rike en förebild till?
18 Davids efterträdare sades alltså representera Jehova på Israels tron: ”Salomo satt på Jehovas tron såsom konung i sin fader Davids ställe och var lyckosam.” (1 Krön. 29:23, Åk) Alla de andra ättlingarna till David, vilka också efterträdde honom enligt Jehovas rikesförbund, satt likaså på ”Jehovas tron”. Riket var Hans. Det var ett förebildligt Guds rike på jorden. Davids hus tillhandahöll de synliga konungarna.
19, 20. a) Vad hände så med rikesförbundet, sedan kung Sidkia blivit avsatt och hans söner blivit dödade? b) Vad sade Hesekiel till kung Sidkia om riket?
19 Vad hände så med det eviga förbundet om riket när Nebukadnessar, Babylons kung, förstörde huvudstaden Jerusalem och dess helgedom och omstörtade kung Sidkias tron och förde honom i landsflykt till Babylon, där Sidkia dog? Upphörde då rikesförbundet att gälla? Nej, detta rikesförbund skulle äga bestånd till dess Guds kvinnas säd skulle komma, om vilken Jehova sade: ”Jag skall låta honom stå i mitt hus och i mitt konungadöme till evig tid, och hans tron själv skall bliva en som består evinnerligen.” Det som inträffade var bara att Guds förebildliga rike på jorden lades i ruiner och upphörde att finnas till. Sidkias kungliga söner dödades av Babylons kung; men det fanns andra ättlingar till kung David, genom vilka en arvinge till Davids tron, i juridiskt såväl som i naturligt avseende, kunde komma. Jehova gav förvissning om att så skulle ske, när han uttalade sin förkastelsedom över kung Sidkia och sade:
20 ”Och du, dödsdömde, ogudaktige furste över Israel, du vilkens dag kommer, när din missgärning har nått sin gräns, så säger Herren, HERREN: Tag av dig huvudbindeln, lyft av dig kronan. Det som nu är skall icke förbliva, vad det är; vad lågt är skall upphöjas, och vad högt är skall förödmjukas. Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta av mig; också detta skall vara utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt därtill, den som jag har givit det åt [och åt honom skall jag giva det, RS].” — Hes. 21:25—27.
21. Vad kunde de som utgjorde Davids att göra efter år 607 f. Kr. beträffande rikesförbundet?
21 De som tillhörde Davids ätt satt inte på en jordisk tron i Jerusalem efter dess förstöring år 607 f. Kr. Men de kunde föra anspråket på delaktighet i rikesförbundet vidare, tills den slutligen kom, som hade rätt till tronen och kronan. Då skulle Gud insätta och kröna den rättmätige arvingen. Därpå skulle denne, såsom Guds kvinnas förutsagda säd, bli bemyndigad att krossa huvudet på den ”ursprunglige ormen”, Satan, djävulen.
22. Varför återställdes inte Guds förebildliga rike när kvarlevan återvände från Babylon till Jerusalem, och varför var det rike, som mackabéen Judas Hyrkanos Aristobulus upprättade, inte riket?
22 Hur länge skulle det då dröja, till dess det i ruiner lagda riket skulle återuppbyggas och Guds rike ges åt Guds kvinnas säd, som har rätten till det? När kvarlevan av ångrande judar återfördes till sitt hemland, sedan detta hade legat öde utan människor och husdjur under 70 år, återupprättades inte Guds förebildliga rike med en Davids ättling som regent. Judarna löd under en icke-judisk härskare, kung Cyrus i Persien. De hade bara en ståthållare i landet, vilken var av Davids kungliga hus, till att handha folkets angelägenheter. Under mackabéernas anförarskap utbröt det år 167 f. Kr. uppror mot den syriske konungen, Antiokus IV Epifanes, och mackabéerna upprättade sitt eget välde. År 104 f. Kr. tog sig Judas Hyrkanos Aristobulus titeln ”judarnas konung”. Men detta mackabéerrike styrdes av en levitpräst. Det var inte ett återupprättat Guds rike i händerna på någon kung Davids ättling, som tillhörde Juda kungliga stam. — 1 Mos. 49:8—10.
23. Upprättades Guds rike sedan Jesus i triumf ridit in i Jerusalem eller sedan han blivit uppväckt eller på pingstdagen?
23 På våren år 33 e. Kr., när Jesus i triumf red in i Jerusalem på en åsna, såsom Salomo hade gjort vid sin kröning många hundra år tidigare, blev inte Guds rike i händerna på kung Davids rättmätige arvinge återupprättat. Sedan Jesus blivit uppväckt från de döda och strax innan han for upp till himmelen för att sitta på sin Faders högra sida, frågade Jesu lärjungar honom rakt på sak: ”Mästare, skall du i denna tid åter upprätta riket åt Israel?” Jesu svar gick ut på att han inte skulle göra det. Han sade: ”Det tillhör icke eder att få kunskap om de tider eller stunder som Fadern har lagt under sin egen domvärjo. Men ni skola erhålla kraft, när den heliga anden kommer över eder, och ni skola vara vittnen om mig både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och intill jordens avlägsnaste del.” (Apg. 1:6—8, NW) Tio dagar senare, på pingstfestens dag, utgöts Guds heliga ande över dem, och de erhöll kraft. Men Israels rike upprättades inte åter där i Jerusalem, Israels huvudstad.
(Fortsättning följer.)