Präster tillsammans med den teokratiska hären
1. Genom vilkas närvaro helgades det israelitiska lägret, och varför krävdes deras närvaro?
DEN teokratiska krigföringens helighet krävde att de israelitiska männen skulle helgas för denna Guds tjänst såsom förkämpar för hans universella suveränitet och såsom de redskap, genom vilka han gav uttryck åt sin rättfärdiga förtörnelse mot dem som tillbad falska gudar. Följaktligen var det nödvändigt att präster av Levi stam skulle följa med den israelitiska hären. Deras närvaro bidrog till heligheten hos Jehovas här. I de dagar, då Jehovas heliga förbundsark var härbärgerad i tabernaklet eller tältet, var det sed att man förde in arken i härens läger, eftersom den symboliserade Gud Jehovas närvaro hos sina stridande trupper. (1 Sam. 4:4—6; 14:18,19; 2 Sam. 11:11) Detta krävde med nödvändighet de levitiska prästernas närvaro i lägret, ty de var de enda som var bemyndigade att bära Gud Jehovas ark. En gång blev en israelit, som inte var präst, dödad för att han rörde vid arken i akt och mening att hindra den från att falla av en vagn. Hade de levitiska prästerna burit arken, skulle detta inte ha inträffat. (5 Mos. 31:9; Jos. 3:17; 6:4—11; 1 Sam. 4:4; 2 Sam. 6:6, 7; 1 Krön. 15:2—15, 26) Vidare var det sed, när den israelitiska hären stod inför en drabbning, att ett offer skulle frambäras åt Jehova Gud, och fördenskull måste Jehovas profet eller hans levitiska präster vara närvarande. (1 Sam. 7: 9; 13: 9) Än vidare var det så, att innan en gudfruktig befälhavare inlät sig på någon särskild stridstaktik, brukade han rådfråga Jehova förmedelst förbundsarken eller genom en prästerlig efod eller genom de heliga urim och tummim, som översteprästen bar. Hedningarna, som t. ex. Babylons konung Nebukadnessar, tillgrep olika slags spådomar, men Jehovas folk bad honom, den sanne Guden, om hans ledning i striden. (Dom. 1:1; 20: 27, 28; 1 Sam. 14:37; 23:2, 6, 9—14; 28:6; 30:8; 2 Sam. 5:19, 23; Hes. 21:21) Detta krävde också att Jehovas profet eller präst skulle vara närvarande i hans teokratiska läger.
2. För vilket ändamål beordrades prästerna direkt till fronten före striden? Krävdes det att de skulle gripa till vapen och strida?
2 Jehova beordrade särskilt sina präster till fronten, när han gav följande bud åt israeliterna beträffande deras strider i det Heliga landet, det utlovade landet: ”Ifall du skulle gå ut till strid mot dina fiender och du har sett hästar och stridsvagnar, ett folk mera talrikt än du, skall du icke vara rädd för dem, ty Jehova, din Gud, är med dig, han som förde dig ut ur Egyptens land. Och det skall ske, att när du har kommit nära striden, så skall prästen träda fram och tala till folket. Och han skall säga till dem: ’Hör, o Israel, ni närma eder i dag striden mot edra fiender. Låt icke edra hjärtan sjunka. Var icke rädda och spring icke i panik och bäva icke för dem, ty Jehova, eder Gud, tågar med eder för att strida för eder mot edra fiender för att frälsa eder.’ ” (5 Mos. 20:1—4, NW) Det var i högsta grad passande att de som utkämpade Jehovas krig skulle få denna uppmuntran uttalad till sig av hans direkte representant, hans invigde präst, just där vid stridsfronten. Men det krävdes inte av prästerna själva, att de skulle gripa till vapen och deltaga i striden.
3. Varför var prästernas närvaro i hären nödvändig för stridssignalens skull, och vad var denna stridssignal i själva verket?
3 Blåsandet av stridssignalen påkallade också prästernas närvaro mitt i lägret. Inga andra än de kunde ge signalen till ett segerrikt angrepp mot fienden. Genom Mose hade Jehova givit dessa föreskrifter: ”Gör dig två trumpeter av silver. Du skall göra dem i drivet arbete, och de skola vara till din tjänst för att sammankalla menigheten och för att bryta lägren. Och ifall ni skulle börja krig i edert land mot förtryckaren som ansätter eder, då skola ni, när ni hava blåst krigssignal i trumpeterna, förvisso bliva ihågkomna inför Jehova, eder Gud, och bliva frälsta från edra fiender. ... Och att de användas skall tjäna till en åminnelse för eder inför eder Gud. Jag är Jehova, eder Gud.” (4 Mos. 10:2, 9, 10, NW) Vad bibeln omtalar angående bruket av dessa båda silvertrumpeter ger till känna, vilka det var som blåste i dem. Det var de levitiska prästerna. När de lät stridssignalen ljuda, satte trumpetstötarna liv i hela hären, och manskapet ryckte ut till strid. Trumpeternas ljud var en vädjan om att hjälp måtte sändas från höjden. Det var liksom ett larmrop till Gud om att han måtte gå till aktion med dem och ge seger, ty det var ett prästerligt ljud.
4. Vilken faktor tjänade till israeliternas seger över midjaniterna?
4 Mot slutet av de fyrtio årens ökenvandring kom israeliterna och lägrade sig på Moabs ökenhedar på andra sidan floden Jordan, räknat från Jeriko, en stad i det utlovade landet. Härifrån sände Mose ut en krigsstyrka på tolv tusen man till att strida mot de demondyrkande midjaniterna. Skildringen säger: ”Därpå sände Mose ut dem, ett tusen av varje stam, till hären, dem och Pinehas, prästen Eleasars son, till hären; och de heliga redskapen och trumpeterna till att blåsa signaler med hade denne i sin hand. Och de gingo till strids mot Midjan, alldeles såsom Jehova hade befallt Mose.” (4 Mos. 31:1—7; 22:1; NW) Trumpeternas till Jehova uppsända ljud besvarades med seger!
5. Under vilka militärt ogynnsamma förhållanden mötte Juda konung, Abia, Israels konung, Jerobeam, men vilken extra, väsentlig hjälp hade Abia?
5 Hundratals år efter detta teokratiska krig mot Jehovas fiender blev Israels tolvstammarsrike i det utlovade landet uppdelat i två riken, Juda rike och Israels rike. Vid ett tillfälle stod deras båda konungars härar emot varandra på slagfältet. Kung Abia i Juda rike, som var trogen mot Gud, hade fyra hundra tusen man i fält mot dubbelt så många, åtta hundra tusen avgudadyrkare, under kung Jerobeam i Israels rike. Men Juda konung, Abia, hade mer än fyra hundra tusen kämpar med sig, och denna extra, väsentliga hjälp nämnde han om i sin vädjan till motståndarhären, i det han sade: ”Men vi hava HERREN [Jehova] till vår Gud, och vi hava icke övergivit honom. Vi hava präster av Arons söner, som göra tjänst inför HERREN, och leviter, som sköta tempelsysslorna. ... Och se, vi hava Gud i spetsen för oss, och vi hava hans präster med larmtrumpeterna för att blåsa till strid mot eder. I Israels barn, striden icke mot HERREN, edra fäders Gud; ty då skall det icke gå eder väl.”
6. Hur visade kung Abias truppstyrkor, i den farliga situation som uppstod, att de förlitade sig på Jehova, och hur belönade han deras tillit?
6 Denna vädjan hade ingen verkan på fienden. Drabbningen började, och kung Abias här fann sig utsatt för ett bakhåll. Situationen var farlig. Men Guds hjälp kom som svar på trumpetstötarna. Skildringen lyder: ”När då Juda män vände sig om, fingo de se, att de hade fiender både framför sig och bakom sig. Då ropade de till HERREN [Jehova], och prästerna blåste i trumpeterna. Därefter hovo Juda män upp ett härskri; och när Juda män hovo upp sitt härskri, lät Gud Jerobeam och hela Israel bliva slagna av Abia och Juda. Och Israels barn flydde för Juda, och Gud gav dem i deras hand.” Varför kom då denna heliga seger? Jehova svarar i den heliga urkunden och säger: ”Alltså blevo Israels barn på den tiden kuvade; men Juda barn voro starka, ty de stödde sig på HERREN [Jehova], sina fäders Gud.” När prästerna stötte i de heliga silvertrumpeterna, skallade ljudet fram som en åminnelse, något som påminde folket om att de borde förtrösta på Jehova. Ett samfällt rop av tillit till Honom, ett Halleluja! dånade från hans stridsmäns läppar, och med gudomligt mod ingjutet i sig gick Juda här till anfall mot fienderna, både dem som var framför den och dem som var bakom, och Jehova belönade deras tillit till honom genom att skänka dem seger! — 2 Krön. 13:3, 10—18.
7. När den här som utgjordes av moabiter, ammoniter och folk från Seirs bergsbygd hotade Jerusalem, vem brukade Jehova då till att frambära hans budskap, och hur lydde det?
7 En annan tilldragelse, som belyser den teokratiska krigföringens helighet och visar hur Jehova brukade leviternas stam, som var honom hängiven, i samband med hären, in träffade vid en tid av stor spänning i riket. Tre härar av demondyrkare, som hade slutit sig tillsammans, nämligen moabiterna, ammoniterna och folket från Seirs bergsbygd, var på väg genom Juda öken för att angripa den heliga staden Jerusalem. Konung Josafat utlyste en fasta över hela riket och lät allt folket församla sig i templet i Jerusalem. I en högtidlig vädjan för alla männen, kvinnorna och barnen omkring honom uppsände konung Josafat en bön till Jehova. Då utvalde Jehova den som skulle vara hans språkrör, varigenom han skulle ge tröst och anvisningar för hur man skulle möta denna kris. Han utvalde en helig man, en levitisk sångare, som hette Jahasiel. Han lät sin heliga ande komma över denne och driva honom till att säga: ”Så säger HERREN [Jehova] till eder: Frukten icke och varen icke förfärade för denna stora hop, ty striden är icke eder, utan Guds. Dragen i morgon ned mot dem. ... Men därvid bliver det icke eder sak att strida. I skolen allenast träda fram och stå stilla och se på, huru HERREN frälsar eder, I av Juda och Jerusalem. Frukten icke och varen icke förfärade. Dragen i morgon ut mot dem, och HERREN skall vara med eder.”
8. Hur lades heligheten i dagen, med vilken de mötte denna situation, och varför var det inget missgrepp att heligheten framhävdes på detta sätt?
8 Följande morgon gick folket mycket riktigt lydigt utanför stadens skyddande murar och tågade åstad för att möta den annalkande fienden. Men hur? De båda silvertrumpeterna i prästernas händer var inte med, så att det kunde blåsas stridssignal i dem. Det skulle inte ske något infanterianfall med härskri mot Moab, Ammon och folket från Seirs bergsbygd. Herrens folk behövde inte kämpa i denna strid; det var en helig strid; det var inte deras strid, utan Guds. När de drog ut, trädde konung Josafat, såsom härens främste befälhavare, upp och riktade i lydnad för det som sägs i 5 Moseboken 20:5—9 följande maning till de uttågande: ”Haven tro på HERREN [Jehova], eder Gud, så skolen I hava ro. Och tron på hans profeter [sådana som Jahasiel], så skolen I bliva lyckosamma.” För att stärka folkets tro på Jehova och dess tillit till Honom placerade konung Josafat samtidigt Jahasiel och de andra levitiska sångarna i deras heliga skrud i själva spetsen för marschkolonnen. Nu ljöd ingen trumpetsignal, åtföljd av ett härskri, utan i stället sjöng dessa heliga leviter, medan de tågade framåt: ”Tacken HERREN [Jehova], ty hans nåd varar evinnerligen.” Konung Josafat och hären följde efter, i det de intog andra platsen. Att krigets helighet framhävdes på detta sätt var inget missgrepp, ty vi läser: ”Och just som de begynte med sången och lovet, lät HERREN [Jehova] ett angrepp ske bakifrån på Ammons barn och Moab och folket ifrån Seirs bergsbygd, dem som hade kommit mot Juda; och de blevo slagna. Och Ammons barn och Moab reste sig mot folket ifrån Seirs bergsbygd och gåvo dem till spillo och förgjorde dem; och när de hade gjort ände på folket ifrån Seir, hjälptes de åt att nedgöra varandra.” När den teokratiska processionen kom upp på en höjd eller, som vissa översättningar säger, till vakttornet i öknen, fick folket se vilken massaker som hade ägt rum.
9. Hur firade de Jehovas seger, och vad tillkännagavs för den forntida världen genom hans seger?
9 Allt de nu hade att göra var att taga byte från de döda kropparna. Sedan de hade hållit på därmed i tre dagar, församlade de sig i Berakadalen och välsignade Jehova, och till helig musik återvände de därpå till Jerusalem och dess tempel med stor fröjd, ”ty HERREN [Jehova] hade berett dem glädje genom vad som hade skett med deras fiender”. Vad blev följden av Jehovas heliga strid mot de ogudliga angriparna? Skriften svarar: ”Och en förskräckelse ifrån Gud kom över alla de främmande rikena, när de hörde, att HERREN [Jehova] hade stritt mot Israels fiender.” (2 Krön. 20:1—29) Den forntida världen fick veta att Jehova inte är någon pacifist, utan är en stridsman, en stridsman som alltid vinner och som man därför bör frukta. Ve dem som strider mot Gud; de kämpar en hopplös kamp! Men det gör inte de som strider Jehovas strider. Det är de som överlämnar sig helt åt den kristna teokratiska krigföringen. De är helgade uteslutande för denna krigföring, ty den är helig, eftersom den är bemyndigad av universums Helige och får stöd av honom, med seger i utsikt.