del av världen, och så visar att hans förhållande till den är vänskapligt, blir i själva verket avlägsnad från Kristus och blir fiende till Gud. Jesus sade klart och tydligt om sina efterföljare: ”De [äro] icke ... någon del av världen.” Och lärjungen Jakob skrev under inspiration: ”Den som vill vara världens vän, han bliver ... Guds ovän.” — Upp. 16:13, 14; Joh. 17:14; NW; Jak. 4:4.

För dem som på detta sätt tar ståndpunkt emot Jehova Gud och hans rike finns det inte något hopp om att få överleva. Även om Gud mycket väl kan låta nationerna vända sig emot varandra, vilket skulle resultera i ett väldigt blodbad, åstadkommet med deras egna vapen, såsom han lät det ske med styrkorna från Ammon, Moab och Seirs bergsbygd, när dessa drog upp emot hans folk i forna dagar, så har han också alla naturkrafterna till sitt förfogande. Också dessa skall han släppa lösa mot sina fiender. Och hans förordnade skarprättare, Jesus Kristus, skall själv, jämte himmelens änglastyrkor, fullfölja striden, till dess hela den synliga, politiska organisationen, som behärskas av Satan, djävulen, ”denna tingens ordnings gud”, jämte alla dess militära och civila understödjare, blivit fullständigt tillintetgjord och bortsopad från jordens yta. — 2 Krön. 20:1—30; Dom. 5:19—21; Job 38:22, 23; 2 Kor. 4:4, NW.

Men inbegriper då inte Harmageddon också tillintetgörelsen av det falska religiösa elementet här på jorden? Nej, det gör det inte. Såsom det framgår av Uppenbarelseboken, kapitel 17—19, är detta något som redan skall ha skett under tiden strax innan Harmageddon bryter ut. Jordens konungar, som symboliskt framställs såsom det vilddjurs ”tio horn”, som omnämns i Uppenbarelseboken 17, skall vända sig mot den babyloniska religionens skökosystem, och ”dessa skola hata skökan och skola göra henne förödd och naken och skola äta hennes köttiga delar och skola fullständigt bränna upp henne i eld”. (Upp. 17:16, NW) Detta inträffar innan konungarna börjar sitt Harmageddonkrig mot Guds rikes representanter på jorden. Ja, deras strävanden därefter, fram till Harmageddon, är rätt och slätt ett demoniskt angrepp mot vad det vara må som står i vägen för deras själviska strävanden att föreviga sig genom nationella regeringar, politiska system och internationella pakter och fördrag. När de alltså har gjort sig kvitt den religiösa skökan, lockas de att gå till angrepp mot Guds messianska rike, som de vägrar att erkänna såsom det rättmätiga herradömet över jorden. Jehovas vittnens predikande av Riket blir föremål för deras vrede. Detta angrepp innebär krig, det resulterar i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Harmageddon.

Men hur förhåller det sig med Satan och hans demoner? Skall de dödas eller förpassas till avgrunden i Harmageddonstriden? Nej, detta är något som inträffar efter det att Harmageddonstriden utkämpats. Då kommer ängeln framför alla andra änglar, Kristus Jesus, ”ned från himmelen” med ”nyckeln till avgrunden och ... en stor kedja i sin hand” för att gripa Satan och hans demoner och förpassa dem till ett tillstånd av glömska. När de då har fått bevittna först tillintetgörelsen av den falska religionens världsomfattande herravälde och sedan Harmageddon, från dess början till dess slut, kommer de att känna stor harm över förödmjukelsen i att se att de uppenbarligen försvarslösa tillbedjarna av Jehova, som deras mänskliga marionetter sökt utplåna, är de enda som är kvar på jorden. — Upp. 20:1—3.

Det är bland dessa Jehovas tillbedjare som alla som älskar rättfärdighet önskar befinna sig, och detta är orsaken till att vi måste förstå vad Harmageddon verkligen är och undvika de ”inspirerade uttalanden”, som har till uppgift att få människor att förena sig med Guds fiender i detta universella krig. Falska föreställningar om människans omedelbara framtid kan endast medföra olycka. Ge akt på hur Guds profetior beträffande bibelns Harmageddon utvecklar sig och verka i överensstämmelse med hans vilja för att få överleva in i en ny tingens ordning, där ”rättfärdighet [skall] bo”. — 2 Petr. 3:13, NW.

Ett liv i överensstämmelse med tron

✔ I den katolska spalten i tidningen Diário da Região, som utges i São Paulo i Brasilien, uppmanades katolikerna den 15 juni 1962 att ta sin religion med större allvar och att förkunna den för andra. Deras uppmärksamhet riktades på ett nutida exempel med dessa ord: ”Vi ser i detta avseende att Jehovas vittnen får trettio gånger så många omvändelser till stånd som katolikerna. Och varför det? Jo, därför att varje vittne är en apostel, som offrar sig för den tro han bekänner sig till; därför att han inte hämmas av den där felaktiga skamkänslan som flertalet har över att gå från hus till hus och kungöra sin tro.”