”Vad hindrar mig från att bli döpt?”

1, 2. Varför hindrade inte Filippus den nyomvände etiopiern från att bli döpt?

EN AV dem som allra först blev omvända genom det stora arbetet med att göra människor av alla nationer till lärjungar och döpa dem var en minister från Etiopien, en judisk proselyt, som var på återväg till sitt hemland efter en färd till Jerusalem för att tillbedja i templet. Han satt i sin vagn och läste Jesajas profetia. Jehovas ängel ledde Filippus till att gå och predika för honom, och Filippus gjorde det. Sedan Filippus visat hur Jesajas profetia gått i uppfyllelse på Jesus, hade den etiopiske, eunucken kommit till klarhet. Så var det! Detta var sanningen! Och så gick det som skildringen i Apostlagärningarna 8:36—38 (NW) omtalar: ”Medan de nu färdades vägen fram, kommo de till en vattensamling, och eunucken sade: ’Se, en vattensamling! Vad hindrar mig från att bliva döpt?’ Därmed befallde han att vagnen skulle stanna, och de gingo båda ned i vattnet, både Filippus och eunucken, och han döpte honom.”

² Filippus hindrade inte den etiopiske eunucken från att bli döpt. Han visste att såsom judisk proselyt hade denne tillräcklig kunskap och insikt för att veta vad han gjorde. Filippus visste att detta inte var något plötsligt beslut av ögonblickets ingivelse. Han visste också att etiopiern uppfyllde villkoren i fråga om moralisk renhet för att han skulle få bli döpt. Var han inte just på hemväg från att ha tillbedit i templet, och hade han inte företagit en ansträngande resa för att göra detta? Hade inte Filippus blivit kallad av den helige ängeln att vittna för denne man, vilket angav att Gud hade bedömt hjärtat hos etiopiern och kallade honom in i Guds organisation för att göra tjänst där? Jo. Varför skulle då Filippus förhindra dopet?

3—5 Vilka fordringar måste en person uppfylla för att komma i betraktande för dop?

³ Ingen människa kan hindra en annan från att bli döpt, om denne uppfyller Guds krav. Det är Jehova Gud som avgör vilka förutsättningar som måste finnas hos dem som skall bli döpta. De personer, som inte uppfyller de fordringar Jehova uppställer, blir automatiskt hindrade av honom såsom varande olämpliga. Döparen eller en insiktsfull, döpt, förordnad kristen förkunnare, som känner till förhållandena, kommer då att förklara varför vederbörande inte har de rätta förutsättningarna. De som önskar göra Guds vilja måste komma till Gud på hans villkor och fullgöra hans krav. Endast de människor, som erkänner Jehovas universella suveränitet, som förtröstar på lösenoffret och har blivit rentvådda, som är underdåniga Jehovas Son, Kristus Jesus, såsom konung och som följer den heliga andens ledning, är berättigade att bli döpta. I detta avseende bör man lägga märke till att insikt i dessa grundläggande läror och erkännande av dem är ett ännu viktigare krav än den rent tekniska, bibliska kännedomen om dem. Avancerad, ingående kunskap i Skriften kan komma efter dopet och gör det ofta. Paulus sade om de kristna på hans tid: ”Men ni hava blivit rentvagna, men ni hava blivit helgade, men ni hava blivit förklarade rättfärdiga i vår Herres, Jesu Kristi, namn och med vår Guds ande.” — 1 Kor. 6:11, NW.

⁴ Ett annat krav, som ställs på alla som önskar bli döpta, finns angivet för oss i Jesaja 52:11: ”Bort, bort, dragen ut därifrån, kommen icke vid det orent är; dragen ut ifrån henne, renen eder, I som bären HERRENS [Jehovas] kärl.” Det är således klart att alla som önskar göra Guds vilja måste skilja sig från världen och vara rena. De måste företa alla omändringar i sitt liv som är nödvändiga för att de skall stämma överens med de moraliska normer som är fastställda i Guds ord.

⁵ Fordringarna på den som skall bli döpt kan därför sammanfattas så här: 1) Han måste ha tillräcklig kunskap och insikt för att veta vad han samtycker till, och 2) han måste vara moraliskt ren. I somliga länder har Jehovas vittnens organisation måst vidta åtgärder för att se till att båda dessa fordringar uppfylls. Om någon ännu inte förstår dopets innebörd, då är det inte tillsyningsmännen i organisationen som hindrar honom från att bli döpt. I stället är det så, att dopet uppskjuts till en tid, därför att den som vill bli döpt inte är skickad för det. Han förstår inte Guds fordringar och kan därför inte vara i samklang med dem. Likaså kan ett barn under omdömesgill ålder inte godtagas för dop, eftersom det inte förstår allt vad det innebär. Hos vissa vuxna finner man ibland denna brist på förmåga att förstå allvaret i det steg de tar. I länder där detta är vanligt kräver organisationen att den som vill döpas skall ha en viss studieperiod bakom sig, innan han kan komma i betraktande för dop. På samma sätt bör personer, som behöver vidta förändringar i sin moraliska livsföring för att överensstämma med Guds rättfärdiga fordringar, inte bli döpta förrän dessa förändringar har genomförts.

6, 7. a) Vilka måste svara på frågan om det finns något hinder för dopet? b) När bör överlämnande och dop äga rum?

⁶ För alla som har nått fram till den punkt i livet, där de har tagit emot sanningen och är beredda att komma till Jehova Gud såsom rena kärl, har nu den tid kommit, då de måste göra sig samma fråga som den etiopiske eunucken gjorde: ”Vad hindrar mig från att bliva döpt?” Hans fråga var verkligen självrannsakande. Var och en måste svara på denna fråga med ett gott samvete inför Gud.

⁷ Om man inser och erkänner den sanningen, att Jehova är till och att hans Son regerar, att dennes lösenoffer gäller för en själv och att Kristus Jesus utdelar den heliga anden i förbindelse med Guds synliga organisation på jorden; om man inte har något problem beträffande ett rent levnadssätt, som tar tid att reda upp; om man vidare har tänkt allvarligt på att ägna sitt liv åt Guds tjänst — vad kan man då med gott samvete svara på frågan: ”Vad hindrar mig från att bliva döpt?” Ingenting annat än uttala samma slutsats som etiopiern kom till: Det finns inget hinder! Där har vi det! I det ögonblick då man inser att ingenting hindrar en, det är då som man måste vara lydig mot Gud och inte får uppskjuta mottagandet av vattendopet.

8, 9. a) Varför uppskjuter några, som har överlämnat sig, att ta steget att låta döpa sig? b) Kan detta uppskov hjälpa en att fullgöra förpliktelserna?

⁸ Det finns emellertid några, som är överlämnade åt Gud men som av en eller annan orsak uppskjuter sitt dop. På några platser på jorden har så många som tjugoåtta procent av dem som förkunnar Guds rike ännu inte blivit döpta. Vad är då orsakerna till detta, om de är överlämnade åt Gud genom Kristus? Vad hindrar dem? Några är barn i kunskap och förståelse, och de bör studera mera för att få tillbörlig insikt. Några andra, som är nya i sanningen, har inte haft tid att lägga bort världens orena vanor eller rätta till sitt sätt att leva med det motsatta könet. Dessa bör först ordna upp sitt liv, bli rena och förbli rena. Men det allra största antalet består av dem som har tillräcklig kunskap för att veta vilket allvarligt steg överlämnandet är. De är rena. Om de har överlämnat sig och ändå uppskjuter dopet, är de olydiga mot en befallning. Om de ännu inte har överlämnat sig, är svaret mycket enkelt: De bör ge sig åt Gud i en hel och full överlåtelse och sluta upp med att hålla igen.

⁹ Vad hindrar den som är ren? Ingenting, utom en liten tanke i sinnet hos någon som menar att genom att uppskjuta överlämnandet litet längre blir han bättre i stånd till att fullgöra förpliktelserna. Så är det emellertid inte. I Asien, i Afrika, i många länder där folk inte har haft någon kristen bakgrund, har de som önskat göra Guds vilja lyckats komma till den slutsatsen, att de måste förändra sitt levnadssätt till en kristen livsföring för att kunna kvalificera sig för frälsning. Ack, det kräver en häftig inre kamp under någon tid, men så snart kampen är över och personen i fråga verkligen får klart för sig att detta är sanningen, då överlämnar han sig utan dröjsmål åt Jehova och underkastar sig att bli nedsänkt i vatten. Men kom ihåg att dopet är symbolen; det utgör inte ens överlämnande. Att man blir neddoppad i vatten medför ingen förändring. Hjärtat måste ha blivit förändrat. I många fall sker denna förändring på bara några månader. Sedan måste man hålla fast vid överlämnandet.

10. Varför bör man inte vara rädd för att överlämna sig, fastän några har misslyckats i att vara trogna?

¹⁰ Hur kan man då med gott samvete ge Gud det svaret, att det finns ett giltigt skäl till att uppskjuta överlämnandet och dopet? Man kan inte ge något sådant svar. Några kanske tänker att de känner någon som har överlämnat sig och har misslyckats, svikit. Det kan vara sant, men vad skall man då säga om de tusen och åter tusen överlämnade människor jorden runt, som inte sviker, som förblir trogna sitt överlämnande och dop under påfrestningar, förföljelser och betryck av alla slag? Det finns förvisso många fler exempel på sådana som överlämnar sig och lyckas än på sådana som överlämnar sig och misslyckas. Det är inte alls nödvändigt att vara rädd längre. Om någon vet att han borde överlämna sig åt Gud och bli döpt, men inte gör det, så är ansvaret inför Jehova detsamma som om han hade gjort det. Den som överlämnar sig och sviker kommer inte att överleva Harmageddon, men det gör inte heller den som har uppskjutit överlämnandet och aldrig tagit de steg, som skall göra honom lämplig att få liv. Båda kommer att vara döda i samma grad. Varför alls höra till någon av dessa klasser?

11. Kan det finnas någon gynnsammare tidpunkt att Överlämna sig än den nuvarande?

¹¹ Kan det vara så, att man hoppas på en gynnsammare tidpunkt att överlämna sitt liv åt Gud, därför att man tvekar att avstå från världens nöjen, och att det är detta som förhindrar ens dop? Det kan säkerligen aldrig bli en gynnsammare tidpunkt än den nuvarande. Vad beträffar vår tids angelägna och brådskande karaktär och denna världens nöjen, ger oss aposteln följande förmaning i 1 Johannes 2:17 (NW): ”Dessutom försvinner världen, och det gör också dess begärelse, men den som gör Guds vilja förblir evinnerligen.” Det finns inget skäl att dröja längre, utan alla skäl att nu besluta sig för att göra Guds vilja allt framgent. Det kommer aldrig att finnas någon bättre eller mera trängande och tvingande tid att göra detta än just nu.

12, 13. Ge nutida exempel på hur medlemmar av olika trosriktningar har brutit tidigare band och tagit en fast ståndpunkt för Jehovas rena tillbedjan.

¹² Den som underkastar sig dopet har brutit tidigare band med kristenheten eller hedendomen. Detta till synes svåra steg tages varje dag. I Afrika har inflytandet från medicinmän och fruktan för voodoo brutits genom beslutsamheten hos nyligen åt Gud överlämnade och döpta kristna. I Orienten har till och med gamla far- och mormödrar, som i många årtionden har tillbett sina förfäder, frigjort sig från förfädersdyrkans mäktiga grepp. Detta steg har berövat dem gamla vänner och bekanta — något som är allt annat än lätt för dem att bära, eftersom ställningen och anseendet bland vänner och grannar för de flesta orientaler är viktigare än något annat i livet. Från alla slag av tidigare trosåskådningar har människor kommit, överlämnat sig och symboliserat detta överlämnande genom nedsänkning i vatten. Sedan fortsätter de utan vidare att vandra i sin ostrafflighet. De har gjort vad Skriften uppmanar dem att göra, i 2 Korintierna 6:17 (NW): ” ’Gå därför ut ifrån dem och avskilj eder’, säger Jehova, ’och sluta upp med att röra vid det orena’”, ” ’och jag vill taga emot eder’”.

¹³ Detta är just vad Jehova har gjort i denna tid. Hur underbart är det inte, och vilken vördnadsfylld bävan har det inte framkallat att se Jehovas ande verka på sinnet hos dem som tidigare varit bundna av hedniska sedvänjor, så att de dragit sig bort från att dyrka demoner och blivit ivriga tillbedjare av Jehova! Detta innebär att de måste göra om sitt sinne, och ibland medför det till och med en förändring av deras förhållanden, men ingenting har hindrat dem från att överlämna sig och sedan bli döpta. Några av dessa döpta har förut varit anhängare av Buddha och har strävat att nå fram till icke-tillvarons intighet. Några har tidigare varit konfucianer och har trott att det bästa levnadssättet varit att följa en passiv kurs av karaktärsutveckling. Några har varit våldsamt nationalistiska Shintoanhängare, som tillbett den japanske kejsaren; några har varit taoister, muhammedaner, hinduer, demondyrkare och ateister. Jehova har tagit emot dem alla. Överlämnande och dop blev den dörr, varigenom de fördes in. Vilka det vara må, som nu är överlämnade men tycker att de bör vänta med att låta döpa sig, bör betrakta dessa underbara nutida exempel på trohet, hämtade från jordens alla hörn. Därför att dessa människor inte har stretat emot, har de övervunnit alla hinder som kunde ha avhållit dem från att bli döpta.

14. Varför får överlämnandet aldrig vara ”halvhjärtat”?

¹⁴ Överlämnandet får aldrig vara halvhjärtat. I Psalm 119:113 heter det: ”Jag hatar dem som halta på båda sidor [de halvhjärtade, NW].” De som förstår det nödvändiga i att man överlämnar sig och blir döpt, men som av någon orsak håller igen, de haltar sannerligen på båda sidor. Å ena sidan känner de en inre drift till att överlämna sig, å andra sidan känner de sig manade att ännu en liten tid hålla fast vid denna världens glittrande och lockande nöjen. Det största av Jesu båda bud lydde så: ”Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ.” (Matt. 22:37, NW) Där finns minsann inget rum för ett halvhjärtat överlämnande. Jakob (4:8, NW) förmanar de ”obeslutsamma” att komma nära Gud, så skall han ”komma eder nära”. De som drar sig undan håller sig också utanför den nära, varma gemenskap med vår Skapare, som följer med ett helt och fullt överlämnande.

15. Hur bör åstundan efter att överlämna sig och bli döpta framkallas i de välsinnade människornas hjärtan?

¹⁵ Jesu befallning om att gå och göra lärjungar av människor av alla nationer och döpa dem gavs åt trogna kristna i den första församlingen. Dessa lojala förkunnare lärde de nyomvända hur allvarligt dopet är. Likaså har de mogna i vår tid den förpliktelsen att framhålla dopets allvar. Detta är en del av arbetet med att uppbygga de svaga, för vilka de starka är ansvariga inför den store Herden. Genom tålmodig, taktfull undervisning och genom sitt föredöme får de önskan att låta döpa sig att växa fram hos den nyintresserade. Detta sker småningom, men början görs mycket tidigt vid det bibelstudium i hemmet, som man håller med den välsinnade människan. Paulus säger: ”Ty ’vemhelst som åkallar Jehovas namn skall bliva frälst’. Hur skola de emellertid ... kunna höra utan någon som predikar?” (Rom. 10:13—15, NW) Likaså kan man fråga: Hur skall människor av en god vilja kunna veta hur de skall omsätta sin nyförvärvade kunskap om sanningen i ett levnadssätt i enlighet med den nya världen och i ett överlämnande åt Gud, om de mogna kristna inte framkallar åstundan efter detta i dessa välsinnade människors hjärtan?

16, 17. a) Kan man gå för långt i att uppmuntra någon till att låta döpa sig? b) Varför bör man akta sig för att låta någon döpa sig för tidigt?

¹⁶ Man kan emellertid gå för långt i att uppmuntra någon till att låta döpa sig, så att det inte längre är individen själv som bestämmer om sitt dop, och detta bör undvikas. Alla kristna hyser ett personligt intresse för sina blivande bröder, och de önskar att dessa skall ta detta nödvändiga steg av lydnad, som för till liv, och låta döpa sig. Likväl kan ingen kristen tvinga dopet på en annan mot hans vilja. Dopet följer, sedan personen i fråga i enskildhet har överlämnat sitt hjärta åt att göra Jehovas gudomliga vilja. Det måste vara ett frivilligt beslut, och den som fattar beslutet måste veta vad det inbegriper och vara villig att åta sig de förpliktelser i fråga om tjänst, som det medför. Bruket att visa lydnad mot de äldre, som råder i många orientaliska länder, kan inte tillämpas när det gäller att besluta om dop. Man bör aldrig låta döpa sig för att behaga sina föräldrar eller familjens inflytelserika överhuvud, som kan råka vara ett av Jehovas vittnen.

¹⁷ Man bör akta sig för att låta någon döpa sig för tidigt. För tidigt dop, som försiggår utan att vederbörande har den tillbörliga insikten, får till följd att den döpte kommer att halta på båda sidor, i det att han ser sig tillbaka på världen och längtar efter det som han har lämnat. Att man skall avskilja sig från världen är ett krav som man alldeles givet måste förstå först. Jesus sade: ”Ingen som har satt sin hand till en plog och ser på det som han har bakom sig är lämplig för Guds rike.” (Luk. 9:62, NW) År 1959 satte 86.345 personer sin hand till plogen. Må de aldrig vända sig om och se på det som de har bakom sig!

18, 19. Vilket ansvar vilar på tillsyningsmän och andra mogna kristna gentemot de ny intresserade?

¹⁸ När Filippus hörde den etiopiske eunucken läsa Jesajas profetia, frågade han honom: ”Vet du i själva verket vad det är du läser högt?” (Apg. 8:30, NW) Genom detta prövade Filippus i själva verket etiopiern, och genom att därpå förklara Skriften för honom förvissade Filippus sig om att han verkligen visste det. En förkunnare med urskillning kan framhålla de saker som den studerande behöver veta på ett sådant sätt, att denne förstår det nödvändiga i att överlämna sig, och han behöver aldrig bli ombedd att överlämna sig åt Gud. En skicklig och omdömesgill förkunnare vet hur han skall gå till väga. I Ordspråksboken 20:5 (1878) är det skrivet: ”Råd är ett djupt vatten i mannens hjärta, men klok man upphämtar det.” Den mogne förkunnaren är inte rädd för att klargöra för den som med tiden kan vilja bli döpt vilka fordringar Jehova ställer i moraliskt avseende. Den nyintresserade kommer då att vilja ha råd och vägledning av honom. De som bär Jehovas kärl måste vara rena. I de fall där de moraliska normerna måste ändras för att överensstämma med bibelns principer, behöver förkunnaren tidigt på ett taktfullt sätt hämta upp det djupa vatten, som de goda råden liknas vid, så att den som önskar bli döpt kan börja ordna om sitt liv, då så är nödvändigt. Om en förkunnare har dragit sig för att bringa dessa saker på tal, kan den som vill bli döpt bli ställd inför denna fråga alltför plötsligt, och det kan verka som en kalldusch på honom.

¹⁹ Tillsyningsmän och studieledare i församlingsorganisationen hyser också intresse för de nykomna människorna av en god vilja. I 1 Tessalonikerna 2:3—12 (NW) finner vi liksom en sammanfattning av en tillsyningsmans och en studieledares uppgift: ”Ty den förmaning vi giva uppstår icke ur villfarelse eller ur orenhet... . Vi hava verkligen aldrig uppträtt vare sig med smickrande tal (som ni ju veta) eller med ett falskt sken för vinningslystnads skull. ... I stället blevo vi milda bland eder, ... för att ni skulle fortsätta att vandra värdigt Gud, som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.” Önskan att ge sitt liv åt Gud i ett överlämnande framkallas tålmodigt hos de nyintresserade av de mogna förkunnarna, tillsyningsmännen och studieledarna i församlingen.

20. a) Vilket råd ges i Predikaren 5:4, 5? b) Vilka i vår tid säger i själva verket detsamma som apostlarna sade enligt Johannes 6:68?

²⁰ Innan en person beslutar sig för att överlämna sig till att bli en av Jehovas lydiga tjänare, vad som än kan hända honom på grund därav, måste han emellertid ha beräknat kostnaden. I Predikaren eller Kohéleth (5:4, 5) läser vi: ”Det är bättre, att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det.” Det är inte fråga om något tvång från Guds sida i denna sak. Men om någon har smakat att Jehova är god, vill han utan tvivel vara på hans sida, såsom apostlarna svarade Jesus: ”Mästare, vem skola vi gå bort till? Du har utsagor om evigt liv.” — Joh. 6:68, NW.

Av vem?

21. Av vem bör dopet verkställas för att vara i överensstämmelse med Guds vilja?

²¹ Och av vem bör då den överlämnade bli döpt? Vi frågar: Vilka på jorden är det i denna tid, då Guds rike har blivit upprättat, som kungör dessa utsagor om evigt liv? Det är ingen tvekan om svaret: Det är Jehovas vittnen, de människor vid vilka det har behagat Jehova att fästa sitt eget heliga namn och i vilkas vård han har anförtrott sitt rikes intressen. Därför är det tillbörligt att nedsänkningen såsom en symbol av överlämnandet verkställs av ett av dessa vittnen och inte av några andra människor. Anordningar för dop görs alltid vid varje krets- och områdessammankomst, som vittnena håller, och kan också tillfälligt göras i ortsförsamlingarna, när särskilda omständigheter påkallar det.

22—24. Bör de som vill låta döpa sig få några frågor ställda till sig, innan de får bli döpta? Varför? Hur skall frågorna besvaras? b) Vad är huvudinnehållet i den första frågan? c) I den andra?

²² Innan de som önskar bli döpta får lov att undergå dopet, är det tillbörligt att de svarar på två frågor, så att alla de som vid detta tillfälle är församlade med dem kan vara vittnen, vilka från deras egen mun har hört att de förstår vad de gör och att de har tagit de erforderliga stegen. De som kan besvara frågorna jakande bör säga ”Ja” efter varje fråga och bör säga det högt och unisont, det vill säga alla på samma gång.

²³ Den första frågan lyder: Har du insett att du, inför Jehova Gud, är en syndare som behöver frälsning, och har du erkänt inför honom att denna frälsning utgår från honom, Fadern, genom hans Son, Jesus Kristus?

²⁴ Den andra frågan lyder: Har du på grundval av denna din tro på Gud och på hans föranstaltning för frälsning utan förbehåll överlämnat dig åt Gud till att hädanefter göra hans vilja, allteftersom han uppenbarar den för dig genom Jesus Kristus och genom bibeln förmedelst den heliga andens upplysande kraft?

25. Vad bör de döpta komma ihåg?

²⁵ Var och en som har svarat ”Ja” på dessa båda frågor får Bli döpt och bör bli döpt vid samma av Jehovas vittnen anordnade krets- eller områdessammankomst. De döpta bör komma ihåg denna dag; det är den dag då de har symboliserat sitt överlämnande, på grund varav de blir ordinerade till att predika de goda nyheterna om himmelriket. De bör anteckna datum och årtal, så att de aldrig glömmer den. Och de bör komma ihåg att det på denna dag av stor och djup glädje inte är tillbörligt att visa vare sig uppsluppen munterhet eller fanatism; det är ett allvarligt tillfälle, och de som blir döpta bör ha en sinnesförfattning av andakt och bön, alldeles som vi läser om Jesus, att han bad när han steg upp ur vattnet. — Luk. 3:21.

26. Vad bör alla som lär känna sanningen och tar ståndpunkt för Gud nu göra?

²⁶ Slutsatsen är alltså den, att det är tillbörligt för alla som lär känna sanningen om Jehova Gud och om hans Son, människans Återlösare och Frälsare, och som genom att överlämna sig tar ståndpunkt på Skaparens sida, att ofelbart låta döpa sig till en symbol av detta, i överensstämmelse med Guds vilja, och ätt sedan fortsätta att vandra i kärleksfull lydnad för denna vilja. Ty ”den som gör Guds vilja förblir evinnerligen”. — 1 Joh. 2:17, NW.

(The Watchtower, 15 maj 1960)