Välsignelsen av broderlig enhet
ENHET är verkligen en välsignelse. Genom mångas förenade ansträngningar kan mycket mer uträttas än av en människa ensam. När människor kommer bra överens med varandra, finner de stor glädje i att arbeta tillsammans.
David skrev under inspiration om välsignelsen av broderlig enhet. Eftersom alla israeliterna var avkomlingar av den ende mannen Jakob, var Davids ord i Psalm 133 tillämpliga på hela nationen. Hängivna kristna i våra dagar är medlemmar av ett världsvitt brödraskap och bör därför bemöda sig om att vidmakthålla den underbara enhet som beskrivs av psalmisten. ”Se, huru gott och ljuvligt det är, att bröder bo endräktigt tillsammans. Det är likt den dyrbara oljan på huvudet, som flyter ned i skägget, ned i Arons skägg, som flyter ned över linningen på hans kläder. Det är likt Hermons dagg, som faller ned på Sionsbergen. Ty där beskär HERREN välsignelse [befallde Jehova välsignelsen att vara, NW], liv till evig tid.” — Ps. 133:1—3.
När alla Israels stammar kom till Jerusalem för att fira de tre årliga högtiderna, hade de tillfälle att bo tillsammans i enhet och endräkt. Trots att de kom från olika stammar, utgjorde de en enda familj av bröder. Att de var tillsammans hade ett behagligt och välgörande inflytande på dem. Verkan av att de bodde tillsammans i enhet var lik god, dyrbar smörjelseolja — ett uppfriskande ämne med en kvardröjande, behaglig väldoft. Den olja, som göts ut på Arons huvud, flöt ner i hans långa skägg och rann ner över linningen på hans kläder. Den välgörande verkan av att israeliterna bodde tillsammans var på liknande sätt genomträngande, arbetade sig fram genom det församlade folket. Detta fick till följd att missförstånd klarades upp och fördomar undanröjdes. Det var som om den goda oljan hade trängt igenom allt. Äran för detta skulle naturligtvis tillskrivas Jehova Gud, från vilken alla välsignelser flödar.
Det förhåller sig på liknande sätt bland de kristna. När sådan broderlig enhet, som psalmisten beskriver, råder bland dem, förekommer inget tvistande, inget kritiserande eller ständigt klagande. Deras samvaro är angenäm, välgörande och gagnelig. Förenade av kärlekens band intresserar de sig aktivt för varandra och gläder sig åt att vara tillsammans. Deras enhet skänker dem välbehag tack vare den ömsesidiga uppmuntran och uppbyggelse som blir följden. Missförstånd eller misshälligheter kan undanröjas, när alla endräktigt nalkas Jehova Gud i ödmjukhet och önskar hans vägledning och hjälp och förlåtelse för sina överträdelser.
Att Israel bodde tillsammans i enhet och endräkt var också likt daggen på berget Hermon. Detta berg, som reser sig nära 3.000 meter över havet, är snötäckt nästan året om. Hermons snöiga topp kommer nattens vattenångor att kondenseras och frambringar på så sätt den rikliga dagg som bevarar växtligheten under den långa torrperioden. Kall luft som strömmar från Hermons bergskedja kan föra vattenångorna så långt söderut som till berget Sion, där de kondenseras till dagg. Psalmisten talade därför helt riktigt om att ”Hermons dagg ... faller ned på Sions-bergen”. Bilden visar ett nerfallande, nerströmmande inflytande, ett uppfriskande inflytande som bidrar till att bevara växtligheten.
Enheten bland kristna bröder är precis lika behaglig. Den har också förmåga att bevara och rädda liv. När människor iakttar den kärlek, som råder bland Guds sanna tjänare i våra dagar, undrar många vad källan till denna enhet är. Deras undersökning får dem sedan att börja vandra på den väg som leder till liv.
Innan den kristna församlingen grundades, var Sion eller Jerusalem centrum för den sanna tillbedjan. Eftersom detta var den plats som Jehova Gud hade utvalt, var det där som den Högste befallde välsignelsen att vara. Han, källan till alla välsignelser, vistades bildligt talat i helgedomen i Jerusalem; det kunde alltså sägas att välsignelserna kom därifrån. I den bemärkelsen var Israels nations hela liv förbundet med Jerusalem eller Sion.
Eftersom sann tillbedjan inte längre är beroende av någon geografisk plats, bör kärleken bland Guds tjänare vara påtaglig överallt. (Joh. 4:21, 23, 24) Denna kärlek är i själva verket det som utmärker Jesu Kristi äkta lärjungar. Guds Son sade: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Joh. 13:35) Vi bör sannerligen bemöda oss om att visa denna kärlek, så att den enhet vi åtnjuter med medtroende kan liknas vid välluktande smörjelseolja och den uppfriskande daggen på berget Hermon.