av människor. (2 Kor. 4:2, NW) Gör vi detta?

²² Vi bör aldrig tvivla på att framåtskridandet och framgången för predikandet av de goda nyheterna om Guds rike i hög grad beror på att vi ”anbefaller oss åt varje mänskligt samvete” genom att vidmakthålla ett gott samvete själva, som församling såväl som enskilt. Det är inte nog att för andra predika om och ge undervisning i bibelns sanningar. Tillsammans med detta — och i själva verket som en del av att vi predikar och undervisar — måste vi vädja till deras samveten. De kan inte se våra hjärtan som Gud gör, men vi kan sträva efter att göra vad som finns i våra hjärtan uppenbart — vår uppriktighet, vår ärlighet, vår renhet i fråga om motiv, vår osjälviska kärlek. Men kan vi göra detta, om vi själva underlåter att tillämpa det vi predikar?

23. Vad bör förmå oss att söka att aldrig bli orsak till anstöt för dem som vi predikar för och ger undervisning åt?

²³ Hur intresserade är vi av deras eviga väl som vi har omkring oss — inte bara medlemmarna av våra egna familjer och våra andliga bröder, utan också våra grannar, dem som bor i vår egen stad och våra landsmän? Paulus skrev: ”Jag säger sanningen i Kristus; jag ljuger inte, eftersom mitt samvete bär vittnesbörd med mig i helig ande att jag har stor sorg och att det oupphörligen smärtar mig i hjärtat ... till godo för mina bröder, mina fränder efter köttet, vilka såsom sådana är israeliter.” (Rom. 9:1—4, NW) Han visade sitt intresse genom att sträva efter att vidmakthålla ett uppförande som skulle vädja till deras samveten och genom att söka att aldrig vara onödigt stötande för det judiska samvetet. (Jämför Romarna 10:1; 1 Korintierna 9:20.) Hur djupt går vår önskan att hjälpa dem som tillhör vår egen nation att vinna liv? Hur långt är vi villiga att gå för att undvika att bli ”orsak till anstöt” för andra? — 1 Kor. 9 10:32, 33, NW.

24. a) Vad har många av Guds tjänare i denna tid gjort för att anbefalla sig åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn? b) Vilka frågor uppstår som skall begrundas längre fram?

²⁴ Intresset för att vidmakthålla ett gott samvete inför Gud och alla människor har förmått många av Guds tjänare i denna tid att göra stora förändringar i livet — i dagligt uppförande och tal, i inställning till och behandling av andra, i anställning och affärsseder. De vinnlägger sig ”beständigt om att äga det medvetandet” att de ”inte begår någon överträdelse mot Gud och människor”. (Apg. 24:16, NW) Gör du detta? Vilka är några av de ting som väcker samvetsfrågor för Guds tjänare i vår tid? Där en vädjan till andras samveten kräver vissa förändringar, behöver de då någon bestämd lag eller ett förbud eller en stadga för att de skall förmås att göra en sådan förändring? Sådana frågor överlåter vi åt ett kommande nummer av Vakttornet att besvara.

Är du barmhärtig, såsom din Fader är barmhärtig?

JEHOVA är en Gud ”rik på barmhärtighet”. Om honom sjöng psalmisten: ”Jehova är nåderik och barmhärtig, sen till vrede och stor i kärleksfull godhet. Jehova är god mot alla, och hans barmhärtiga gärningar kommer alla hans verk till del.” — Ef. 2:4; Ps. 145:8, 9; NW.

Vad innebär detta för dig? Tänker du dig Guds barmhärtighet som en egenskap som kommer till uttryck endast när människor står ”till svars” inför honom därför att de begått någon missgärning? Visar han barmhärtighet endast när han mildrar domen mot sådana som förbrutit sig?

Inte alls. Ordet barmhärtighet (hebreiska: rachamʹ; grekiska: eʹleos) används visserligen i Skriften för