av människor. (2 Kor. 4:2, NW) Gör vi detta?

²² Vi bör aldrig tvivla på att framåtskridandet och framgången för predikandet av de goda nyheterna om Guds rike i hög grad beror på att vi ”anbefaller oss åt varje mänskligt samvete” genom att vidmakthålla ett gott samvete själva, som församling såväl som enskilt. Det är inte nog att för andra predika om och ge undervisning i bibelns sanningar. Tillsammans med detta — och i själva verket som en del av att vi predikar och undervisar — måste vi vädja till deras samveten. De kan inte se våra hjärtan som Gud gör, men vi kan sträva efter att göra vad som finns i våra hjärtan uppenbart — vår uppriktighet, vår ärlighet, vår renhet i fråga om motiv, vår osjälviska kärlek. Men kan vi göra detta, om vi själva underlåter att tillämpa det vi predikar?

23. Vad bör förmå oss att söka att aldrig bli orsak till anstöt för dem som vi predikar för och ger undervisning åt?

²³ Hur intresserade är vi av deras eviga väl som vi har omkring oss — inte bara medlemmarna av våra egna familjer och våra andliga bröder, utan också våra grannar, dem som bor i vår egen stad och våra landsmän? Paulus skrev: ”Jag säger sanningen i Kristus; jag ljuger inte, eftersom mitt samvete bär vittnesbörd med mig i helig ande att jag har stor sorg och att det oupphörligen smärtar mig i hjärtat ... till godo för mina bröder, mina fränder efter köttet, vilka såsom sådana är israeliter.” (Rom. 9:1—4, NW) Han visade sitt intresse genom att sträva efter att vidmakthålla ett uppförande som skulle vädja till deras samveten och genom att söka att aldrig vara onödigt stötande för det judiska samvetet. (Jämför Romarna 10:1; 1 Korintierna 9:20.) Hur djupt går vår önskan att hjälpa dem som tillhör vår egen nation att vinna liv? Hur långt är vi villiga att gå för att undvika att bli ”orsak till anstöt” för andra? — 1 Kor. 9 10:32, 33, NW.

24. a) Vad har många av Guds tjänare i denna tid gjort för att anbefalla sig åt varje mänskligt samvete inför Guds åsyn? b) Vilka frågor uppstår som skall begrundas längre fram?

²⁴ Intresset för att vidmakthålla ett gott samvete inför Gud och alla människor har förmått många av Guds tjänare i denna tid att göra stora förändringar i livet — i dagligt uppförande och tal, i inställning till och behandling av andra, i anställning och affärsseder. De vinnlägger sig ”beständigt om att äga det medvetandet” att de ”inte begår någon överträdelse mot Gud och människor”. (Apg. 24:16, NW) Gör du detta? Vilka är några av de ting som väcker samvetsfrågor för Guds tjänare i vår tid? Där en vädjan till andras samveten kräver vissa förändringar, behöver de då någon bestämd lag eller ett förbud eller en stadga för att de skall förmås att göra en sådan förändring? Sådana frågor överlåter vi åt ett kommande nummer av Vakttornet att besvara.

Är du barmhärtig, såsom din Fader är barmhärtig?

JEHOVA är en Gud ”rik på barmhärtighet”. Om honom sjöng psalmisten: ”Jehova är nåderik och barmhärtig, sen till vrede och stor i kärleksfull godhet. Jehova är god mot alla, och hans barmhärtiga gärningar kommer alla hans verk till del.” — Ef. 2:4; Ps. 145:8, 9; NW.

Vad innebär detta för dig? Tänker du dig Guds barmhärtighet som en egenskap som kommer till uttryck endast när människor står ”till svars” inför honom därför att de begått någon missgärning? Visar han barmhärtighet endast när han mildrar domen mot sådana som förbrutit sig?

Inte alls. Ordet barmhärtighet (hebreiska: rachamʹ; grekiska: eʹleos) används visserligen i Skriften för att beskriva en passiv handling, till exempel att efterskänka straff. Men oftast avser ordet en aktiv handling. Som det framhållits i ett tidigare nummer av denna tidskrifta är barmhärtighet i grund och botten ”medlidande i verksamhet”, ett uttryck för ömsint omtanke eller medömkan, som skänker lindring åt dem som lider brist, befinner sig i svårigheter eller svävar i fara.

Barmhärtigheten är på intet sätt begränsad till rättsliga beslut, utan är en framträdande egenskap i Guds personlighet. Det är hans vanliga sätt att reagera gentemot dem som lider brist, en hjärtevärmande sida av hans kärlek. Guds Son, som uppenbarade hurudan hans Fader är, hjälper oss genom sin personlighet, sitt tal och sina handlingar att inse att Jehova sannerligen är ”den ömma barmhärtighetens Fader och all trösts Gud”. (Joh. 1:18; 2 Kor. 1:3, NW) Ett viktigt skäl till att Guds Son blev sänd till jorden var i själva verket att ”han skulle bli en barmhärtig och trogen överstepräst i det som tillhör Gud”, en överstepräst genom vilken vi är i stånd att ”med dristighet att tala ut närma oss den oförtjänta godhetens tron, för att vi må få barmhärtighet och finna oförtjänt godhet till hjälp i rätt tid”. — Hebr. 2:17, 18; 4:15, 16; NW.

Men Gud är inte känslosam. Hans utövande av barmhärtighet står alltid i harmoni med hans övriga egenskaper och rättfärdiga normer, däribland hans rättvisa och helighet. (Hos. 2:19) Vi bör därför aldrig försöka missbruka Guds barmhärtighet och tänka att han kommer att fortsätta att visa oss barmhärtighet, oavsett hur vi handlar. Man kan inte gäckas med honom, och de som medvetet sår vad ont är kan endast förvänta att skörda vad ont är. (Gal. 6:7) Om vi genom våra ord, våra handlingar och vårt levnadssätt visar medveten vanvördnad för Guds rättfärdiga normer, förtörnar vi honom, och han kan med rätta i vrede tillsluta sin barmhärtighet. — Ps. 77:10; Rom. 2:4—11.

Barmhärtighet föder barmhärtighet

Guds Son sade: ”Lyckliga är de barmhärtiga, ty dem skall det visas barmhärtighet.” (Matt. 5:7, NW) Detta gäller också i stor utsträckning i våra mellanhavanden med andra människor, inte sant? Jesus gav oss denna princip att följa: ”Alldeles som ni vill att människorna gör mot er, på samma sätt må ni göra mot dem.” Sedan han förmanat sina lärjungar: ”Fortsätt med att vara barmhärtiga”, i likhet med deras Fader, och att sluta upp med att döma och domfälla andra, tillade han: ”Var givmilda, så skall människor ge åt er. De skall i ert sköte hälla ett gott mått, välpackat, sammanskakat och överflödande. Ty med det mått, varmed ni mäter upp, skall de mäta upp åt er i gengäld.” — Luk. 6:31, 36—38, NW.

Många av de inspirerade ordspråken framhåller samma sak. Ordspråksboken 28:27 säger: ”Den som giver åt den fattige, honom skall intet fattas; men den som tillsluter sina ögon drabbas av mycken förbannelse.” Och vidare: ”Den som unnar andra gott, han varder välsignad, ty han giver av sitt bröd åt den arme.” — Ords. 22:9.

Men sådana medlidsamma handlingar skall naturligtvis inte begränsas till materiellt givande. Människor behöver näring för sinnet och hjärtat, de behöver andlig föda och hjärtevärmande nyheter och uppmuntran. Annars kommer de att lida en brist som är smärtsammare än den som kommer av otillräcklig lekamlig föda. Detta är fallet i våra dagar såsom aldrig tidigare.

I en värld, där det finns så mycken okänslighet för människors behov, där hård kritik är så vanlig och uppmuntrande uttryck för uppskattning är så sällsynta, är en barmhärtig människa sannerligen en vederkvickande välsignelse. Att hon frikostigt ger av sig själv, till och med mer än av sina ägodelar, kommer inte att förbli obelönat — Jehova kommer med visshet att belöna henne. Guds ord säger: ”Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN [Jehova] och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.” (Ords. 19:17) Ja, Jehova sätter värde på dem som efterliknar hans barmhärtighet.

Bibeln förbinder intimt barmhärtigheten med godheten. Sedan Jehova lovat att uppenbara all sin godhet för Mose, lät han sin ängel gå förbi profeten och tala om Guds barmhärtighet och kärleksfulla godhet. (2 Mos. 33:19; 34:6, 7) Psalm 145:9 (NW) förknippar också godhet med barmhärtighet. Det heter där: ”Jehova är god mot alla, och hans barmhärtiga gärningar kommer alla hans verk till del.”

Den utsträckning i vilken en barmhärtig människa kan väcka motsvarande känslor av medlidande hos andra framgår av Paulus’ uttalande i Romarna 5:7 (NW), där han förklarar: ”Ty knappast vill någon dö för en rättfärdig människa; sannerligen, för den som är god kanske någon rentav vågar dö.” Som vi har sett inbegriper godheten barmhärtighet. Varför är det då mera sannolikt att någon skulle våga dö för ”den som är god” än för ”en rättfärdig människa”?

En människa kan av andra bli betraktad som ”rättfärdig”, om hon är rättvis, ärlig, oskyldig till omoraliskhet. Hon är en människa som är fri från anklagelse för missgärning. Men ”den som är god” går längre än så. Han är inte endast angelägen att göra vad som är rätt och tillbörligt. Han drivs av medlidande att göra till och med mer än rättvisan kräver, eftersom han drivs av sund omtanke om