Frågor från läsekretsen
● Hur kommer det sig att Psalm 102:26, 27 och Hebréerna 1:10, 11 säger att himlarna och jorden skall förgås och ersättas i likhet med en utsliten klädnad? — Hawaii.
Vid besvarandet av denna fråga kan somliga framhålla det förhållandet att orden ”himlar” och ”jord” inte alltid tillämpas på de bokstavliga himlarna och den bokstavliga jorden. Ett exempel på detta är Psalm 96:1, där ”jorden” (NW) uppmanas att sjunga en ”ny sång”. Det är i detta fall tydligt att det gäller människorna på jorden. Bibeln talar också om ”de onda andliga styrkorna i det himmelska”. (Ef. 6:12, NW) Detta kunde tyda på att sådana onda andliga styrkor utgör en ”himmel” över det onda mänskliga samhället. Djävulen omtalas rentav såsom ”denna tingens ordnings gud”. (2 Kor. 4:4, NW) Med detta som grund kan somliga dra slutsatsen att himlarna och jorden som omnämns i Psalm 102:26, 27 (citerat i Hebréerna 1:10, 11) syftar på de onda himlar som består av Satan och hans demoner, vilka behärskar den jord som består av de människor som vänt sig från Gud. Men ger skriftstället självt rum för denna tillämpning?
Psalm 102:26, 27 lyder: ”I urtiden lade du [Gud] jordens grund, och himlarna äro dina händers verk: de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvandla dem, såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.” Detta ger upphov åt frågan: Hur skulle Gud kunna vara Skaparen av onda himlar och en ond jord?
Ja, det kan framhållas att Gud verkligen har skapat de andevarelser som gjorde uppror och till sist blev en ond himmel över människorna och att Gud skapade Adam och Eva, från vilka alla som vänt sig bort från Gud härstammar. Man bör emellertid lägga märke till att varken skriftstället självt eller sammanhanget omedelbart leder till denna slutsats. Vidare finns det inga andra skriftställen som talar om att Jehova lägger grunden till ett ont mänskligt samhälle eller skapar onda himlar. Det är därför rimligt att vi söker en förklaring som mera naturligt och logiskt passar in i sammanhanget.
Enligt vad som omtalas i första versen i Psalm 102 är denna psalm en ”bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN”. En sådan betryckt människa kan helt logiskt tänka på Jehovas eviga tillvaro i förhållande till de fysiska himlarna och den fysiska jorden. Ja, den fysiska skapelse som består av himlarna och jorden är förgänglig. Den skulle kunna tillintetgöras, om detta var Guds uppsåt. I motsats till Guds eviga tillvaro är varaktigheten hos varje del av Guds fysiska skapelse inte oberoende. Enligt vad man kan se på jorden måste den fysiska skapelsen genomgå en oavbruten förnyelseprocess, om den skall bestå eller bibehålla sitt nuvarande utseende. Att de fysiska himlarna är beroende av Guds vilja och uppehållande kraft antyds i Psalm 148. Denna psalm nämner solen, månen och stjärnorna såväl som andra delar av Guds skapelse och framhåller sedan (i Ps. 148 vers 6) att Gud ”håller dem i stånd för alltid, till obestämd tid. En förordning har han utfärdat, och den skall inte upphöra att gälla.” — NW.
I Hebréerna 1:10, 11 tillämpas orden i Psalm 102:26, 27 på Jesus Kristus. Han kunde också sägas ha lagt jordens grund och frambringat himlarna såsom ett verk av sina händer, därför att Guds enfödde Son var Guds personliga redskap, som brukades till att skapa det fysiska universum. (Joh. 1:1, 2; Kol. 1:15, 16) När den som skrivit brevet till hebréerna visar hur stor Guds Son är, han som nu åtnjuter oförstörbarhet, ”oförgängligt liv” (Hebr. 7:15, 16), ställer han Sonens varaktighet i kontrast till den fysiska skapelsens varaktighet, vilken Gud, om han så bestämde, skulle kunna ”rulla ihop ... såsom en mantel” och lägga åt sidan. — Hebr. 1:12, NW.
Således tillskrivs Jehova Gud (Ps. 102:26, 27) och hans förhärligade Son, Jesus Kristus (Hebr. 1:10, 11), större varaktighet än den fysiska skapelsen, som är förgänglig och skulle kunna förgås. Andra skriftställen stöder också denna slutsats. I Lukas 21:33 sade Jesus till exempel att ”himmel och jord skall försvinna, men mina ord skall ingalunda försvinna”. (NW) Jesus ställde här sina egna ords säkerhet och eviga sanning i kontrast till de fysiska himlarnas och den fysiska jordens förgängliga natur. Det är inte så att Gud har för avsikt att förstöra dem, nej, men de är förstörbara. Innebörden i detta uttryck förefaller därför likna innebörden i Matteus 5:18 (NW): ”Jag säger er i sanning att förr skulle himmel och jord försvinna [eller: ”Himmel och jord skulle i sanning lättare kunna försvinna”, Luk. 16:17, NW] än den minsta bokstav eller del av en bokstav på något sätt skulle försvinna ur lagen och inte allting bli uppfyllt.”
Eftersom Jehova Gud och hans Son äger större varaktighet än de fysiska himlarna och den fysiska jorden, får vi full visshet om att Jesus alltid är vid liv för att föra de betrycktas talan och att Gud alltid är vid liv för att lyssna till och besvara sådana vädjanden. (Jämför Hebréerna 7:25.) Denna kunskap bör uppmuntra oss att helt och fullt lita på varje löfte från Gud, med full visshet om att det kommer att bli uppfyllt, oavsett vad som kan förefalla att stå i vägen.
● Betyder det som sägs i bibeln om att profeten Samuel frambar offer att han var präst? — USA.
Nej, Skriften visar tydligt att Samuel inte var någon präst av Arons släktlinje. Samuels far, Elkana, bodde i Rama i Efraims bergsbygd och kallas därför efraimit. Men i fråga om sin härkomst var Elkana en levit av den icke-prästerliga släkt som härstammade från Kohat. (1 Sam. 1:1, 19; 1 Krön. 6:27, 33, 34) Såsom icke-prästerlig kohatitisk levit var Samuel inte bemyndigad att göra tjänst vid helgedomens altare, och det finns ingenting upptecknat om att han någonsin gjorde detta. Beträffande leviter som inte var av Arons släkt föreskrev Guds lag: ”De må icke komma vid de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I mån dö.” (4 Mos. 18:3) Men eftersom Samuel var Jehovas representant och profet, kunde han i enlighet med den vägledning Gud gav frambära offer på andra platser än helgedomen, någonting som Gideon av Manasse stam gjorde och senare också profeten Elia. — Dom. 6:15, 25—28; 1 Kon. 18:36—38.
Det är värt att lägga märke till att när kung Saul ”tvingade” sig att frambära brännoffret, anklagade Samuel honom inte för att orättmätigt tillvälla sig det prästerliga ämbetet. Han sade helt enkelt till Saul: ”Du har handlat dåraktigt. Du har inte hållit Jehovas, din Guds, bud, varom han gav dig befallning, ty om du hade gjort det, skulle Jehova ha befäst ditt konungadöme över Israel till obestämd tid. Och nu skall ditt konungadöme inte bestå.” (1 Sam. 13:12—14, NW) Överträdelse av vilken befallning var det således som Samuel klandrade Saul för? Och vilken princip till vägledning kan vi lära av detta?
Tidigare hade Samuel instruerat Saul: ”Sedan må du gå ned före mig till Gilgal, så skall jag komma ditned till dig för att offra brännoffer och tackoffer; sju dagar skall du vänta, till dess jag kommer till dig och förkunnar för dig, vad du skall göra.” (1 Sam. 10:8) Även om denna befallning gällde ett annat tillfälle (enligt vad somliga kommentatorer tror), kunde den i viss mån motsvara den som Saul överträdde. Hur det än förhöll sig, kvarstår faktum att Samuel var Jehovas representant och att den överträdda befallningen därför i verkligheten var Jehovas befallning, som inte kunde behandlas lättvindigt. Således bestod Sauls synd i att han förmätet satte i gång med att offra och inte lydde Jehovas befallning (som getts genom Samuel) att vänta. Synden inbegrep inte att han försökte komma i besittning av det prästerliga ämbetet, eftersom Samuel inte var aronitisk präst. Sauls synd skilde sig från den synd som begicks av en senare konung, Ussia, som fick höra: ”Det hör icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN, utan det tillhör prästerna, Arons söner.” — 2 Krön. 26:18.
Sauls synd ger exempel på att det är någonting mycket allvarligt när någon sätter sig över Guds anordning. Samuel hade inte gjort sig själv till profet. Det var Jehova Gud som förmedelst sin ande kallade honom till att vara profet, så att hela Israel ”förstod, att Samuel var betrodd att vara HERRENS profet”. (1 Sam. 3:19, 20) På motsvarande sätt får de som tjänar som tillsyningsmän och herdar i den kristna församlingen sitt förordnande genom helig ande. (Apg. 20:28) De talar naturligtvis inte genom inspiration från Gud, som Samuel gjorde. Likväl bör vi inte bli förmätna och försöka överta ansvar och plikter från dem som blivit förordnade på detta sätt, kanske därför att vi menar att de inte sköter uppgifterna riktigt eller är alltför långsamma. Vem som helst som med berått mod gjorde någonting sådant skulle, i likhet med kung Saul, dra svårigheter över sig och sätta sitt förhållande till Jehova Gud i fara.