Ärlighet är tilldragande
ENKEL, rättfram ärlighet är tilldragande. Personlig karaktärsstyrka tycks åtfölja den, även om den person man finner den hos inte är högt utbildad eller ekonomiskt välsituerad.
Detta framgår av en händelse som inträffade för några år sedan. En högt utbildad läkare i Förenta staterna framhöll ett föredöme i fråga om ärlighet för sina barn — en taxichaufför! Läkaren läste om att chauffören hade återlämnat till ägaren två väskor med juveler som lämnats kvar i hans bil. Han skrev därför till taxichaufförens barn: ”Jag har tre söner. Jag hoppas att de skall ha orsak att vara lika stolta över hur jag uppför mig i mitt arbete.”
Sådan ärlighet är verkligen glädjande att se och värd att lovordas. Personer med självaktning är å andra sidan snara att fördöma uppenbara brott mot ärligheten. De avskyr stöld och finner inget som helst tilltalande i ett sådant handlingssätt.
Om man frågade dem, skulle de förmodligen inte kunna tala om exakt varför stöld inte tilltalar dem — det verkar helt enkelt orätt. Men de vet också att rån, butikssnatteri, skattebedrägeri och liknande handlingar kostar ”ärliga” människor milliarder kronor varje år i form av polisskydd och höjda priser på varor och tjänster. Oärlighet skapar ett klimat av fruktan, där ingen vet vem han kan lita på. Det är därför lätt att förstå att uppenbar oärlighet inte tilltalar hederligt folk.
Men är det allt som kan sägas om ärlighet — att man inte bör ta andra människors personliga ägodelar utan tillåtelse, att det är orätt att bedra myndigheterna och att alla förlorade föremål man hittar bör återlämnas till ägaren? Knappast. Mycket mera är inbegripet.
Återspeglas i hela ens levnadssätt
En person kanske inte stjäl någon annans ägodelar, men är han lika ”ärlig” i andra avseenden? Är han till exempel öppen, uppriktig och äkta när han har att göra med andra? Eller är han svekfull? Använder han i smyg förslagna metoder och sprider rykten och lögner för att misskreditera andra i avsikt att främja sina egna ärelystna strävanden? Är han ärlig i sitt uppförande mot det motsatta könet? En person som leker med andras känslor är inte ärlig. Ärligheten innefattar alltså mycket mer än hur man behandlar pengar och varor; den inbegriper varje del av en människas liv.
Detta framgår också av innebörden i det grekiska ord som i bibeln ibland återges med ”ärlighet”. Den kristne aposteln Paulus säger: ”Bed ständigt för oss, ty vi förtröstar på att vi har ett ärligt samvete, eftersom vi önskar bete oss ärligt i allting.” (Hebr. 13:18, NW) Det grekiska ord som här används har ordagrant avseende på sådant som är ”gott i sig självt”, vackert och aktningsvärt.
Aposteln Paulus var mycket samvetsgrann när han hade att göra med sina kristna bröder i penningangelägenheter; han använde endast ärliga män i samband med ekonomiska transaktioner, så att ingen skulle kunna klandra hans ämbetsutövning. (2 Kor. 8:16—21) När Paulus skrev till hebréerna, rekommenderade han emellertid hela sitt levnadssätt åt dem. Han hade skytt svek och förslagenhet. På grund av sin ärliga, trogna tjänst hade han tillförsikt att begära av sina bröder att de skulle bedja för honom. Finner vi inte fortfarande att det är ett nöje att vara tillsammans med sådana människor? Är de inte av det slag som vi är benägna att ständigt bedja för?
Om människor finner en person önskvärd därför att han är fri från svek, genuint ärlig, hur måste då inte Gud betrakta en sådan person? Bibelskribenten David bad till Jehova: ”Du har ju behag till sanning [sannfärdighet, NW] i hjärtegrunden; så lär mig då vishet i mitt innersta.” (Ps. 51:8) Ja, ärlighet eller ”sannfärdighet” måste utgå ifrån ”hjärtegrunden”, ifrån det ”innersta”; den måste vara en återspegling av vad personen i verkligheten är. David medger här att även han måste lära sig att vara verkligt ärlig ifrån sitt ”innersta”, eftersom det inte var något medfött karaktärsdrag.
När sannfärdighet och ärlighet präglar en människas liv, leder det alltid till goda resultat och blir till varaktigt gagn. Det är lätt att förstå att David önskade att detta förträffliga karaktärsdrag skulle visa sig på ett praktiskt sätt i varje sida av hans liv, och därför bad han också att Gud skulle lära honom ”vishet”. Hur kan man i denna tid börja följa en rättrådig kurs och vara verkligt ”vis”?
Hur vinner man sann ärlighet?
För det första genom att studera Guds ord, bibeln. Men även genom att begrunda Guds underbara verk och gärningar. Till följd av detta blir man i sitt innersta, ”i hjärtegrunden”, mera känslig för vad som är orätt. Man tar den bibliska befallningen till hjärtat: ”Den som har stulit, han stjäle icke mer.” (Ef. 4:28) Varje del av en genomsyras långsamt av en åstundan att vara ren, genuint ärlig.
Detta är en mycket vacker process. Den har ägt rum hos tusentals människor som tidigare varit oärliga. Somliga var verkliga tjuvar och butiksråttor; andra använde mera förslagna metoder och uppgav större utgifter än de hade haft osv. Men de kom i kontakt med bibeln — och med dem som verkligen tror på den, Jehovas vittnen. Jorden utöver är vittnena kända som ett samfund av ärliga människor med mångskiftande bakgrund; den taxichaufför som tidigare nämndes är ett Jehovas vittne i New York.
En reporter vid Seattle Times besökte för någon tid sedan en av Jehovas vittnens sammankomster och rapporterade därifrån:
”Föreställ er, om ni kan, att 40.000 besökare kommer till en stad och att de alla har för vana att vara laglydiga medborgare. ...
Jag såg tiotusentals människor markera sina sittplatser i Stadion med bandspelare, kikare, paraplyer, koftor och kameror och gå bort för att äta och vara borta 90 minuter utan att oroa sig för stöld. ...
Jag är fullt övertygad om att de med sin höga moraliska standard, sin artighet och ärlighet för med sig mycket gott till en vilken som helst stad som de väljer att hålla sammankomst i.”
Dessa kristna är ärliga också när de är borta och inte kan iakttas av sina medbröder. De tillhör inte de trettio procent av hotellens och motellens gäster som, enligt vad rapporterna visar, stjäl från dessa inrättningar. I New York Times heter det: ”Snatteriet av ... ’souvenirer’ från hotell och motell utöver landet har nått absolut otroliga proportioner. ... Det [är] omöjligt att exakt beräkna värdet av de stulna föremålen.”
Det är därför inte förvånande att ett större motell i San Bernardino i Kalifornien skrev för att tacka en kvinna, som var ett Jehovas vittne, sedan hon skickat tillbaka en handduk som hon oavsiktligt hade packat ner tillsammans med sina tillhörigheter. Motellinnehavarens brev innehöll följande ord:
”Jag har aldrig tidigare varit med om att någon återlämnat en handduk. Vår inventering visar att över 500 ’försvann’ förra året. Det var en glädje för mig att höra ifrån er, och jag ser fram emot att få träffa er igen.”
Vilket fint vittnesbörd om den här kristna kvinnans ärlighet! Men det finns faktiskt tusentals andra sanna kristna som i likhet med henne har uppodlat en åstundan att vara ärliga i alla avseenden.
Man bör låta ärligheten bli en vägledande kraft i varje fas av ens liv. Och när man blir mera känslig i fråga om ärlighet, bör man också lära sig något annat. Vad då? Jämvikt.
En balanserad syn på saken
En person med självaktning vill naturligtvis inte ha rykte om sig att vara en tjuv. Men å andra sidan vill han inte vara känd som en fanatiker, särskilt inte bland sina egna kristna bröder. Han lär sig alltså att inse att det inte alltid är solklart om en handling är att betrakta som ”stöld” eller inte. När han tillämpar olika principer i sitt dagliga liv, finner han snart att det finns många ”grå” områden.
Den kristne vet att det åttonde av de tio budorden helt enkelt lyder: ”Du skall icke stjäla.” (2 Mos. 20:15; Matt. 19:18; Rom. 13:9) Vid många tillfällen är de orden relativt enkla att förstå och tillämpa, till exempel i fallet med taxichauffören och juvelerna. Men tänk dig att någon står i en telefonhytt för allmänheten; när han avslutat sitt samtal, kommer myntet tillbaka i stället för att stanna i automaten. Vad skall han nu göra? Skulle det vara oärligt att behålla myntet?
Nå, kan man ställa upp någon kategorisk regel för alla situationer? Någon kanske säger att man inte bör behålla myntet. Men en annan kanske kommer ihåg att han flera gånger tidigare inte kommit fram med hjälp av samma telefon, men ändå förlorat sitt mynt. Att behålla myntet eller inte — är inte det något som individen, som känner till omständigheterna, själv måste avgöra?
Eller tänk på en annan illustration. Det skulle vara lätt att vara kritisk mot någon som ”tar” pennor från det kontor där han arbetar. Men vissa företag uppmuntrar de anställda att i reklamsyfte sprida pennor som bär företagets namn.
Och hur förhåller det sig när man prutar i samband med ett köp? Säljaren av låt oss säga en filt uppger i somliga länder ett pris som är avsiktligt högre än vad filten är värd. Köparen kan å andra sidan vara medveten om att filten är värd en viss summa. Men han vet att det skulle vara dåraktigt att genast bjuda den summan, eftersom prutandet kräver att man ger och tar: Säljaren sänker vanligen sitt pris först när köparen höjer sitt, tills man kommer fram till en summa som båda kan vara överens om.
Om du vore köpare, skulle du då anse dig vara oärlig därför att ditt första bud ligger under vad du vet att filten är värd? Är det på något sätt ”mera ärligt” att börja med det pris du vet den är värd och sedan bli tvungen att betala mer än så? Eller, om du vore säljare, bör man då förvänta av dig att du alltid låter folk köpa till ett sådant pris att du förlorar på det, därför att du vägrar att börja med ett högre pris? Det verkar knappast rimligt. I vanliga fall vet varken köpare eller säljare i förväg vad det slutliga pris som är godtagbart för båda parterna kommer att bli. Prutandet är helt enkelt det vanliga sättet att avgöra den saken.
De här exemplen visar att det är absolut nödvändigt med en balanserad syn på saken. En mogen kristen vet att bibeln säger: ”Du skall icke stjäla.” Samtidigt är han medveten om de förhållanden som måste tas i övervägande, när han ivrigt bemödar sig om att tillämpa den lagen i sitt liv. Han bör också veta att var och en får skörda det han har sått. (Gal. 6:7) Om någon intar en alltför liberal ståndpunkt, kan somliga komma att betvivla hans pålitlighet i en svår situation. Om han är alltför oböjlig, kan han bli orealistisk.
Av egen livserfarenhet vet en kristen att faktorer som andra inte känner till kan ha inverkan på hur han fattar beslut i sådant som gäller ärlighet. Han kommer alltså inte att vara alltför snar att fördöma vad andra gör i liknande personliga situationer. Han kommer i stället att utgå ifrån att hans medkristna har en uppriktig åstundan att sköta alla sina angelägenheter på ett ärligt sätt. Denna humana inställning är i överensstämmelse med vad Jesus sade: ”Därför, allt vad I viljen, att människorna skola göra eder, det skolen I ock göra dem.” — Matt. 7:12.
Jehovas vittnen framstår i skarp kontrast till världen. Världen har rykte om sig att vara oärlig, men vittnena strävar efter att vara raka motsatsen. De framstår alltigenom ärliga inför världen. Det förhållandet att de, i olikhet med de flesta människor i våra dagars oärligt inriktade värld, till och med är villiga att ta hänsyn till sådana principer som de här anförda är i sig självt något enastående.
Hur många människor känner du som uppriktigt strävar efter att vara ärliga i allting? Kan du tänka dig hur det skulle kännas att vara tillsammans med 50, 100 eller 200 personer som är sådana? Detta är Jehovas vittnens lyckliga erfarenhet, när de lär känna varandra i sina Rikets salar runt om i världen. De betraktar varandra som bröder och systrar och hyser samma förtroende för varandra som om de vore medlemmar av en enda förtrolig familjekrets. Tycker du inte att det låter tilltalande?
I så fall uppmanar vi dig att komma tillsammans med dem i deras Rikets salar. Ta själv reda på vad det är som gör dem annorlunda.