Varför skall man begrunda?

DET tar tid att begrunda, dvs. att besinna, fundera eller tänka allvarligt på en sak. Men det är väl använd tid. Eftertänksam begrundan av hälsosamma ting ger god utdelning.

Bibeln ger utmärkta riktlinjer för vilka ting som med rätta bör uppta våra tankar. Vi läser: ”Vadhelst som är sant, vadhelst som är av allvarlig betydelse, vadhelst som är rätt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att tycka om, vadhelst som är väl omtalat, vad dygd som än finns och vad berömvärt som än finns, detta skall ni fortsätta att tänka på.” — Fil. 4:8.

När någon gör sådana uppbyggande ting till föremål för sin ständiga begrundan, har detta god inverkan på hans hjärta. Hans uppskattning av det rätta i sådana ädla ting växer, och han blir mera medveten om att det har god inverkan på honom själv och på hans medmänniskor, när han handlar i överensstämmelse med sin begrundan. Följden blir att det han säger och gör kommer i allt närmare samklang med Guds normer för renhet och helighet. Detta framgår av Jesu ord: ”En god människa bär fram det goda ur sitt hjärtas goda skatt, men en ond människa bär fram det onda ur sin onda skatt; av hjärtats överflöd talar ju hennes mun.” — Luk. 6:45.

Detta betyder alltså att ju mer någon koncentrerar sig på uppbyggande, positiva ting, desto mer kommer detta att återspeglas i hans tal och handlingar. Det är precis som det bibliska ordspråket säger: ”Den rättfärdiges hjärta betänker, vad svaras bör, men de ogudaktigas mun flödar över av onda ord.” (Ords. 15:28) Nyttig begrundan förebygger att man ger obalanserade, obetänksamma svar. Man kommer då inte att tala först och tänka sedan. I stället kommer man att väga alla faktorer som är inbegripna och ta hänsyn till omständigheterna och andra människors känslor innan man ger svar i viktiga angelägenheter. Man kommer då inte att längre fram behöva ångra sitt uppriktiga svar.

Förutom att begrundan bidrar till att man bevarar ett gott förhållande till sina medmänniskor fyller den också en viktig uppgift, när det gäller att vidmakthålla en god ställning inför Skaparen. I likhet med de inspirerade psalmisterna gör vi därför väl i att använda stunder av tystnad och ensamhet till att begrunda Jehova Guds egenskaper och gärningar. Psalmisten David förklarade: ”Jag kommer ihåg dig på mitt läger och under nattens väkter tänker [jag] på dig. Ty du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag.” (Ps. 63:7, 8) En annan psalmist sade: ”Jag vill begrunda alla dina gärningar och eftersinna dina verk.” — Ps. 77:13.

Alla som vill vara Guds godkända tjänare kan fråga sig: Tar jag, i likhet med psalmisterna, mig tid att begrunda Skaparen och hans verk? Tänker jag med uppskattning på vad han har gjort för min skull — gett sin Son som en lösen, öppnat mitt hjärta till att ge gensvar till hans sanning, hjälpt mig att klara dagliga problem i livet, gett mig ett fast hopp för framtiden och mycket mera? Tänker jag på hans gärningar med människor i det flydda och hur han visat kärlek, barmhärtighet, rättvisa, vishet och så många andra beundransvärda egenskaper?

Sådan nyttig begrundan kan fördjupa vår kärlek till Jehova Gud. Vi kommer då att uppnå ett sådant förhållande till honom som ett barn har till en far, som det litar på och älskar och vill behaga. Vi kommer att uppnå ett personligt förhållande till vår himmelske Fader, dvs. vi kommer verkligen att lära känna honom och hans Son, som han utgav för vår skull. När det förhåller sig så, blir det omöjligt för oss att uppsåtligt bedriva synd. Aposteln Johannes påpekade detta, då han skrev följande om verkan av att känna och att inte känna Jesus Kristus: ”Var och en som förblir i gemenskap med honom bedriver inte synd; ingen som bedriver synd har vare sig sett honom eller lärt känna honom.” — 1 Joh. 3:6.

Barn som innerligt älskar och uppskattar sina föräldrar vänder sig inte vanartigt emot dem. Och de som känner Gud och hans Son, Jesus Kristus, vänder heller inte ryggen åt dem genom att uppsåtligt handla tvärtemot Guds vilja.

Å andra sidan kan ett svagt förhållande till Skaparen leda till allvarlig fara. Ja, underlåtenhet att begrunda andliga ting kan leda till att man går miste om Guds godkännande och välsignelse. Jesus Kristus framhöll detta i sin liknelse om såningsmannen. När han förklarade liknelsen, sade han till sina lärjungar: ”De utmed vägen är de som har hört på; sedan kommer djävulen och tar bort ordet ur deras hjärta, för att de inte skall tro och bli frälsta. De på klippan är de som tar emot ordet med glädje, när de får höra det, men dessa har ingen rot; de tror till en tid, men i en prövotid faller de ifrån. Vad nu beträffar det som föll bland törnena, så är dessa de som har hört på, men genom att ryckas med av livets bekymmer och rikedom och njutningar blir de helt kvävda och bringar inget till fulländning.” — Luk. 8:12—14.

I var och en av de tre situationer som Jesus Kristus beskrev rådde det bristande uppskattning i hjärtat av ”Guds ord” eller ”ordet om riket”. (Matt. 13:19; Luk. 8:11) Den hårt packade jorden utmed vägen var en följd av den starka trafiken. Därför är det så att när någon låter andra traska fram genom hans liv i sådan utsträckning att otillbörliga fordringar ställs på hans tid och krafter, kommer han att bli alltför upptagen för att uppriktigt bry sig om ”Guds ord”. Även om han kanske hör det, kommer hans underlåtenhet att begrunda det att föra med sig att hans hjärta inte kan ge gensvar. Också de båda andra situationerna är en följd av att man underlåtit att tillräckligt begrunda de rätta tingen. Det mått av uppskattning av ”ordet om riket” som utvecklas blir därför inte stort nog för att man skall kunna uthärda svåra provsättningar eller för att undanskymma bekymren över de dagliga behoven eller åstundan efter rikedom eller njutningar.

Vi har utan tvivel goda skäl att ta oss tid att begrunda nyttiga ting. Sådan begrundan kan stärka vårt förhållande till Skaparen och sätta oss i stånd att förbli rena i hans ögon. Det kan också i stor utsträckning bidra till att vi blir en källa till uppmuntran och välsignelse för andra, både i ord och i gärning.