Det lönar sig att svälja sin stolthet

DET finns många skäl till att det lönar sig att svälja sin stolthet. Detta betyder emellertid inte att den kristne vid alla tillfällen måste fördöma stoltheten. För även om stolthet ofta kommer av högmod och av brist på ödmjukhet, har den ibland att göra med självaktning, berömvärd prestation eller ens förhållande till Gud.

Aposteln Paulus skrev följande till församlingen i Tessalonika, som han hade haft privilegiet att grunda: ”Vi är pliktiga att alltid tacka Gud för er, bröder, såsom lämpligt är, eftersom er tro växer till i så hög grad och den inbördes kärleken hos alla och envar av er blir allt större. Därför är vi själva stolta över er bland Guds församlingar för er uthållighet och tro i alla era förföljelser och de vedermödor som ni uthärdar.” Det var rätt av Paulus att känna en tillbörlig stolthet över en sådan tro och kärlek som de visade. — 2 Tess. 1:3, 4.

Aposteln Paulus talade också om somliga som satte sin stolthet i Gud. (Rom. 2:17) Och vi läser på många ställen i bibeln om att Guds tjänare berömde sig i Jehova Gud och Jesus Kristus — vi skulle kunna säga att de satte sin stolthet i dem. — Ps. 34:3; 1 Kor. 1:31; Fil. 3:3.

Det skulle utan tvivel kunna sägas att det finns tillfällen när familjemedlemmar kan känna tillbörlig stolthet över varandras egenskaper, förmågor eller prestationer, såsom när en man är stolt över sin hustrus matlagning eller kanske när föräldrar är stolta över att barnen, som de fostrat, väljer heltidstjänsten för Gud.

Men du kanske blir förvånad över att få veta att i Guds ord omtalas stolthet på ett fördömande sätt 20 gånger så ofta som på ett fördelaktigt sätt. Varför är det så? Varför måste vi gång på gång få råd om att inte vara stolta? Därför att stolthet vanligtvis är en nedärvd form av själviskhet som lätt kan leda oss in i svårigheter, om vi inte alltid är på vår vakt mot den. Ja, ”människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen”. — 1 Mos. 8:21.

Det är som om vi skulle behöva gå till överdrift åt andra hållet, så att säga, och förkasta allt och allting som har en anstrykning av självupphöjelse eller stolthet. Hur många har inte gjort sig löjliga på grund av stolthet! Men ännu värre — hur många har inte gått under på grund av stolthet! En engelsk författare sade en gång: ”Stolthet ligger vanligtvis till grund för alla stora misstag.” Adolf Hitler utgör ett nutida välbekant exempel.

Men det mest allvarliga när det gäller stoltheten är att den kan göra oss till Jehova Guds fiender, för vi läser: ”Gud står emot de övermodiga, men han ger oförtjänt omtanke åt de ödmjuka.” (1 Petr. 5:5) Ja, i denna bemärkelse är följande ord tillämpliga: ”En styggelse för HERREN [Jehova] är var högmodig man.” (Ords. 16:5) Det är då inte att undra på att vi sedan läser: ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.” — Ords. 16:18.

Bibeln visar många exempel på hur vist det är att svälja sin stolthet när man får råd. Ett typiskt fall var den syriske härhövitsmannen Naaman, som var angripen av spetälska. Det sårade hans stolthet att Elisa genom sin tjänare uppmanade honom att doppa sig sju gånger i Jordans vatten för att bli botad. Naaman skröt över att Damaskus’ floder var överlägsna Jordan. Men han svalde sin stolthet och lät sig övertalas av sina tjänare att handla enligt det budskap som Elisa hade sänt. Genom att göra så blev Naaman botad från sin spetälska. Det lönade sig sannerligen för honom att svälja sin stolthet. (2 Kon. 5:11—14) Detta gäller också för oss. När vi får visa råd som går emot vad vi själva tycker, gör vi väl i att svälja vår stolthet.

Vi läser angående detta: ”Tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.” ”Den vilkens öra hör på hälsosam tillrättavisning, han skall få dväljas i de vises krets.” (Ords. 9:8; 15:31) En som för länge sedan vägrade att acceptera tillrättavisning var Kain. Jehova Gud varnade honom: ”Synden [lurar] vid dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.” På grund av sin stolthet vägrade Kain att lyssna och blev därför en mördare och blev ostadig och flyktig. (1 Mos. 4:7) Ett annat exempel var kung Ussia. Hans militära framgångar steg honom så åt huvudet att han försökte inkräkta på en prästs åligganden. När han blev tillrättavisad, vägrade han envist att svälja sin stolthet, och som ett resultat dog han som spetälsk. — 2 Krön. 26:16—21.

Vi kanske ibland blir kränkta eller förolämpade på ett eller annat sätt. Vad skall vi då göra? Skall vi hämnas eller ge igen? Nej, vi skall inte återgälda någon med ont för ont. (Rom. 12:17—21) I sådana fall bör vi tillämpa Jesu ord: ”Vem som än slår dig med flata handen på din högra kind, vänd också den andra mot honom.” (Matt. 5:39) En som vägrade att ta en förolämpning eller som vägrade att svälja sin stolthet var agagiten Haman. Kung Ahasveros hade gett befallning om att alla skulle böja knä och falla ner för Haman, men juden Mordokai vägrade av goda skäl att göra så. Detta sårade Hamans stolthet och fåfänga så mycket att han i vrede beslöt att döda inte bara Mordokai, utan alla judar. Slutligen blev Haman först storligen förödmjukad, och sedan, kort därefter, dog han på den påle han hade rest för Mordokai. Hade Haman svalt sin stolthet och ignorerat den förolämpning som Mordokai gav honom, skulle han inte ha slutat i en förtidig och förödmjukande död. (Ester, kapitel 3—9) Vi läser: ”En dåres harm blir inom dagen röjd, men den som döljer smälek, han är klok.” — Ords. 12:16, Åkeson.

Vi ser återigen att det lönar sig att svälja sin stolthet och be om ursäkt, om man genom något ord eller genom någon handling har förorättat någon. Vi bör verkligen för vår egen och för andras skull gottgöra det. Detta är helt i överensstämmelse med det råd som Jesus gav i bergspredikan: ”Om du nu kommer med din offergåva till altaret och du där kommer ihåg att din broder har något emot dig, låt då din gåva bli liggande där framför altaret och gå bort; slut först fred med din broder, och därpå, när du har kommit tillbaka, kan du bära fram din offergåva.” — Matt. 5:23, 24.

Ännu ett annat tillfälle när vi kan behöva svälja vår stolthet är när vi skall erkänna ett misstag som vi begått. Ingen vet allting, och ingen är fullkomlig. När vi därför finner att vi verkligen inte visste vad vi talade om eller gjorde en del misstag i vår bedömning och så handlade ovist, är den visa kursen att erkänna det för andra som kan påverkas av vårt handlingssätt. Detta är i synnerhet viktigt för dem som utövar tillsyn; det kan vara föräldrar, rådgivare eller förordnade äldste i en församling. — Jämför Jakob 3:1, 2.

Det kommer också att löna sig att svälja sin stolthet genom att alltid förvänta mindre än man menar sig vara berättigad till. Jesus sade därför att när man blir inbjuden till en festmåltid, bör man inta den nedersta platsen, även om man skulle mena sig vara berättigad till en mer hedrande. Men det är bättre att bli ombedd att gå till en mer hedrande plats än att bli ombedd att sätta sig på en mindre hedrande. — Luk. 14:7—11.

Det finns i sanning många skäl till att vi bör svälja vår stolthet, eller hur? Det lönar sig verkligen att göra det.