Att fostra barn som ensam förälder — bekymmer och glädjeämnen

”JAG sade ’nej’, Cheryl, och nu pratar vi inte mer om saken!” Det var Dorothy, ensam förälder i en familj på fem personer, som talade. Men 13-åriga Cheryl skrek tillbaka: ”Jag hatar dig!” och rusade ut ur rummet.

”När hon säger så, blir jag alldeles förtvivlad”, klagade modern och tillade: ”Jag sårar henne, och därför försöker hon såra mig — och det gör hon verkligen. Jag har försökt dölja mina känslor och inte visa hur ledsen jag blir, men jag kan bara inte.” Hon tvekade litet och sade sedan: ”Jag vet att hon verkligen behöver sin far. Varje liten flicka behöver en far — han är den förste mannen i hennes liv. Nu när han är borta, är hon så besviken.”

Dorothy beskriver träffande några av de bekymmer som de drabbas av som måste fostra barn utan en make vid sin sida. Men ändå säger en som har iakttagit och intervjuat ett antal ensamma föräldrar: ”I många fall lyckas ensamma föräldrar bättre med att fostra barnen än familjer med båda föräldrarna i hemmet. Detta beror utan tvivel på att ensamma föräldrar ofta är mer intensivt medvetna om de problem de möter och lägger i dagen större ansträngningar för att motverka dem.”

Antalet familjer med bara en förälder har ökat drastiskt i många länder de tio senaste åren. Nästan tio procent av alla familjer i Storbritannien, Australien och Canada har bara en förälder. I Förenta staterna är förhållandet nästan en familj på sex, och antalet har fördubblats under de tio senaste åren. Med den framtidsutsikten att två barn av fem som nu lever (åtminstone i Förenta staterna) kommer att tillbringa en del av sitt liv i hem med bara en förälder, borde stort intresse ägnas åt deras fostran.

Intresse för de problem som enförälderfamiljer ställs inför låg bakom en serie intervjuer med flera hundra enförälderfamiljer bland Jehovas vittnen runt om i världen. Resultatet gav inte bara en klar inblick i de problem som rör fostran av barn som ensam förälder, utan också ett antal nyttiga förslag. Ett råd som ofta nämndes var:

Tala med varandra!

”Jag fann att när jag talade med barnen i förtroende och sade dem precis som det var, blev de mer än villiga att hjälpa till, och allting gick mycket smidigare i hemmet”, berättade en frånskild mamma med en 9-åring och en 12-åring. Att lita på barnen, vädja till dem om hjälp, är ett sätt att hålla det fria tankeutbytet vid makt. Ofta uppstår problem därför att barn till ensamma föräldrar inte helt och fullt förstår de begränsningar, både ekonomiska och andra, som deras situation kan innebära.

För att rätt kunna vägleda sina barn måste föräldrar veta vad som rör sig i barnens sinnen. Därför sade en ensam förälder: ”På kvällarna efter arbetets slut gör jag allt jag kan för att tränga in i min dotters lilla värld. Hon berättar för mig om vad som hänt i skolan, om sina problem med lärare och klasskamrater. Jag hyser varmt intresse för hennes liv. Och jag lyssnar på henne. Sedan talar jag med henne om mitt arbete och människorna där.”

Det blir emellertid inte automatiskt så att barn berättar om alla sina problem för far eller mor. De föräldrar som har lyckats uppnå dessa relationer till sina barn har funnit att de måste ha följande inställning, som bibeln beskriver: ”Om du förmår, så må du nu svara mig; red dig till strid mot mig, träd fram. Se, jag är likställd med dig inför Gud, jag är danad av en nypa ler, också jag. Ja, fruktan för mig behöver ej förskräcka dig, ej heller kan min myndighet trycka dig ned.” — Job 33:5—7.

Här beskrivs en mycket varm, öppen och ärlig sinnesinställning. När ett barn finner en sådan inställning hos föräldern, kommer den unge vanligen att ge gensvar, eftersom han inte hyser någon ”förskräckande” fruktan för föräldern. Föräldern försöker inte framställa sig själv som fullkomlig. Denna inställning hade en änka, som hade tre tonåriga pojkar att fostra: ”Jag fann att det var lättare att vidmakthålla ett nära förhållande till pojkarna, när jag visade att jag var villig att erkänna mina egna misstag.”

Ibland kan en förälder vara tvungen att genomdriva något till barnets eget bästa, något som barnet inte tycker om. En ensam mamma till en 17-årig pojke krävde till exempel att han skulle upphöra med ett umgänge som var skadligt och som skulle kunna vålla honom svårigheter. Efter flera veckors våldsamma diskussioner sade pojken: ”Mamma, du kan inte ana hur arg jag har varit på dig, men nu förstår jag dig.” Det var det fria tankeutbytet som förändrade saken.

Visa din kärlek

När ett barn förlorar den ena föräldern, i synnerhet om det sker genom skilsmässa eller genom att föräldrarna flyttar ifrån varandra, kan detta vålla stora skador i hans eller hennes ömtåliga känsloliv. En frånskild mor beskrev vad som kan hända: ”Ett barns reaktion blir så ofta raserianfall, oförklarliga gråtattacker, anfall av svartsjuka, ett desperat klängande och en återgång till småbarnsstadiet.” Ofta kan barnet ha en känsla av att skilsmässan är hans fel. Han kanske fruktar att förlora den andra föräldern också och bli lämnad föräldralös. Det han behöver är uppmuntran, uppmärksamhet, uppriktig omsorg — kort sagt, kärlek.

Om kärleken skall ha någon verkan måste den visas utåt, i handling. ”Låt oss älska, varken med ord eller med tungan”, rekommenderar bibeln, ”utan i gärning och sanning.” (1 Joh. 3:18) Detta betyder inte att man aldrig skall tala om för barnen att man älskar dem, men gärningar, det man verkligen gör, säger mer än ord. Barn vet att det är lätt att prata. De föräldrar som blivit ensamma på grund av skilsmässa vet vad ett brutet löfte innebär. Men hur kan en ensam förälder visa äkta kärlek?

”Kroppskontakt är viktig, när det gäller små barn. Jag håller om henne, när jag talar med henne”, skriver en ensam förälder med en femårig flicka. En annan instämmer och säger: ”Ibland stannar jag bara upp och slår armarna om barnet.” Sådana ömhetsbevis kan bidra till att övertyga barnet om att föräldern fortfarande bryr sig om det.

Empati eller ”medkänsla” från förälderns sida är också ett uttryck för kärlek. (1 Petr. 3:8) En tonårig dotter till en ensam förälder for ut mot sin mor i en störtflod av ord, när hon blev ombedd att utföra vissa sysslor. Modern svarade: ”Det spelar ingen roll hur du uppför dig, jag älskar dig ändå. Jag älskar inte ditt uppförande, men jag älskar dig. Det finns ingenting du kan säga eller göra som kan få mig att sluta upp att älska dig.” Flickan sänkte genast huvudet, kämpade för att hålla tillbaka tårarna och gjorde sedan lugnt som modern hade sagt. Innerst inne visste hon att hennes mor brydde sig om henne, att hennes mor älskade henne.

”Jag glömmer aldrig den morgon då mitt yngsta barn sade till mig: ’Gå inte till arbetet i dag, mamma.’ Det var en enträgen bön från ett otryggt hjärta”, berättar en ensam mamma. Hur reagerade modern? ”Jag ansåg att det var viktigare att bevara ett så förtroligt förhållande till henne som möjligt”, sade hon, ”så jag beslöt mig för att sluta arbeta och försöka klara mig med mindre.” Naturligtvis kan inte alla ensamma föräldrar lösa problemet på det här sättet. Men många ensamma föräldrar har realistiskt granskat den verkan deras förvärvsarbete har på deras fostran av barnen.

För att kunna försörja familjen har en del ensamma föräldrar i somliga länder kunnat utföra förvärvsarbete i hemmet. De har ombesörjt vissa tjänstera eller sålt egenhändigt tillverkade produkter, som en ensam mor med fyra munnar att mätta, som med hjälp av barnen tillverkade munkar och andra godbitar och sålde dessa till restauranger. Andra har sökt deltidsarbete, så att de kan vara hemma hos barnen, när de inte är i skolan. Men ändå är detta inte alltid lösningen, som Joyce Miller, ledare för kvinnoförbundet Coalition of Labor Union Women, framhöll: ”Över fyrtiotvå procent av de förvärvsarbetande kvinnorna [i USA] är ensamma familjeförsörjare. Hur kan man säga att de skall acceptera deltidslön, när de fortfarande måste betala full hyra?”

Men trots att många föräldrar varit tvungna att arbeta heltid, har de lyckats bibehålla ett mycket gott förhållande till sina barn, som en som sade: ”Jag förklarade om och om igen för barnen att den enda anledningen till att jag arbetade var att jag måste köpa mat och kläder och se till att vi hade någonstans att bo. Jag sade till dem att jag skulle vara hemma hos dem, om det inte vore absolut nödvändigt att jag arbetade borta. Till slut förstod de, till och med min lilla tvååring, och nu klarar de av sin situation mycket bättre.”

Barn känner på sig när föräldrarna föredrar att arbeta framför att tillbringa tid tillsammans med dem. Det kan betyda att man måste förändra sin levnadsstandard en aning, även barnen, för att kunna reda sig med mindre pengar. Men ändå har många föräldrar, såväl som barn, kommit att inse sanningen i det bibliska ordspråket: ”Bättre är ett fat kål med kärlek än en gödd oxe med hat.” — Ords. 15:17.

Fast men kärleksfull tuktan

”Att älska [barnet] räcker inte”, varnar dr Arnon Bentovim, en auktoritet i fråga om barnuppfostran. ”Barnet måste ha tuktan och föreläggas normer som skapar trygghet.” Somliga ensamma föräldrar försöker ge barnet kompensation för förlusten av en förälder genom att vara överdrivet släpphänta. Det är ofta inte lätt för en mor att tukta barnen, i synnerhet pojkar, som kanske är upprörda över att ha förlorat sin far.

En mor som på egen hand framgångsrikt fostrat fem barn medgav: ”Det är bara naturligt att barnen försöker göra saker och ting som de inte skulle göra om min man varit här. Jag måste vara mycket bestämd. Ibland fann jag att det var bättre att de fick sätta sig ner allesamman och jag vädjade till dem, hellre än att rusa rakt på. Jag vann verkligen deras respekt på det sättet.”

Barn inser — fastän vanligen först långt efteråt — behovet av fostran som är konsekvent. En grupp ungdomar, som råkat i klammeri med rättvisan, gjorde upp en samling regler för föräldrar. De framhöll: ”Var bestämda och konsekventa när ni fostrar oss. Det ger oss en känsla av trygghet. Barn vill inte ha allt de ber om.” Detta uttalande påminner om sanningen i det som bibeln sagt för länge sedan i Ordspråksboken 13:24.

Glädjebringande resultat

Att göra den ansträngning som behövs för att fostra ett barn som ensam förälder är inte lätt. Men många ensamma föräldrar som verkligen gör denna ansträngning får resultat som skänker dem tillfredsställelse. De bevarar ett förtroligt förhållande till sina barn och får se dem växa upp till vuxna människor med goda principer. En ensam mor sade: ”En källa till stor tröst för mig var den lojalitet mina barn visade. De behandlade mig inte bara som en mor, utan som en vän. Deras samtal och deras uppriktighet skänkte mig stor glädje.”

Ofta mognar barn till ensamma föräldrar fortare, eftersom de av omständigheterna tvingas att axla större ansvar i familjen. En ensam mor sade, sedan hon gett barnen dagliga uppgifter som hon inte längre kunde sköta: ”Barnen är nu vana vid sina sysslor, de utför dem väl, och det är inga problem i hemmet. De vet var de skall göra av sina kläder när de inte skall ha dem mer, och de vet hur man håller hemmet snyggt. De kan diska, laga mat, tvätta och stryka kläder, göra inköp och till och med rensa ogräs i trädgården.” Sådana väluppfostrade barn blir ansvarsmedvetna vuxna och är väl förberedda för sin roll som vuxna.

Naturligtvis händer det ibland även i en familj med god sammanhållning att allvarliga problem uppstår. Alla problem behandlas inte i denna enda artikel. Men de föräldrar, som efter bästa förmåga har försökt följa de riktlinjer som är nedtecknade i bibeln av familjens upphovsman, har på det hela taget funnit glädje i att fostra sina barn. Genom att studera bibeln tillsammans med barnen, genom att ingjuta dess principer i dem, kan ensamma föräldrar göra mycket för att skydda sina barn från påtryckningar från kamrater att göra det som är orätt.

Om både föräldrar och barn lyder den gudomliga befallning som finns nedtecknad i Efesierna 6:1—4, skulle mycken hjärtesorg kunna undvikas: ”Barn, var lydiga mot era föräldrar i gemenskap med Herren, för detta är rätt: ’Hedra din far och din mor’, vilket är det första budet med ett löfte: ’För att det må gå dig väl och du må vara kvar en lång tid på jorden.’ Och ni, fäder, håll inte på med att reta upp era barn, utan fortsätt att uppfostra dem i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning.”

[Fotnoter]