Den största kraschen

”STOLTHET går före en krasch”, heter det i ett forntida bibliskt ordspråk. (Ords. 16:18, NW) Inte ens änglarna har varit undantagna från att få erfara hur sanna dessa ord är. Ja, andevarelser som en gång åtnjöt en ställning av ansvar och ynnest i Guds närvaro är i denna tid gemena och ondskefulla personligheter. Bland förnuftsbegåvade varelser som har drabbats av förnedring har deras krasch sannerligen varit stor.

Att stolthet var inbegripen i att den som var den främste i denna demoniska hord föll framgår tydligt av det skriftenliga skäl som avstänger nybörjare från förordnande som tillsyningsmän i den kristna församlingen. Detta skäl är: ”För att han [den nyligen omvände mannen] inte skall bli uppblåst av högmod och råka in under den dom som är avkunnad över djävulen.” (1 Tim. 3:6) Satan var naturligtvis inte någon nybörjare. Hur mycket större är då inte faran att man kan ge näring åt en nyligen omvänd mans stolthet genom att betro honom med maktpåliggande ansvar!

Före sitt fall hade den andevarelse, som gjorde sig själv till en motståndare (Satan) och en baktalare (djävul) av Gud, privilegiet att vara tillsammans med sin livgivare. Han hade möjligheten att lära känna sin Skapare på ett mycket förtroligt sätt och att utveckla allt större kärlek till honom. Han hade goda skäl att göra det, eftersom det var från sin kärleksfulle Danare som han hade fått allt det som han åtnjöt.

Men Satan tillät att stolthet blev en ledande kraft i hans liv. Han handlade i hög grad som ”konungen i Tyrus”. Denna ”konung” eller tyriska dynasti hade en gång det allra bästa förhållande till Israels rike, på Davids och hans son Salomos tid. Men längre fram blev härskarna i Tyrus förrädare. En klagosång som är upptecknad i Hesekiels bok beskriver detta på följande sätt: ”Du var ypperst bland härliga skapelser, full med vishet och fullkomlig i skönhet. ... Lyckosam var du på dina vägar från den dag, då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig. ... Ditt hjärta högmodades över din skönhet.” — Hes. 28:12—17.

Alldeles som det förhöll sig med den förrädiske ”konungen i Tyrus” började Satan tänka för högt om sig själv. Han såg uppenbarligen sig själv som herre över de första människorna och till sist över hela människosläktet. För att nå sitt mål uppoffrade han sin ställning som en ren och fullkomlig son till Gud och blev en lögnare och baktalare.

Motståndaren dolde sin själviska strävan att vinna kontroll över människosläktet genom att för Eva framställa sig som en välgörare. Genom en orm beskrev han olydnaden för Gud som ett handlingssätt som gav vinning. I stället för att ödmjukt rådgöra med sin man om denna angelägenhet gjorde Eva högmodigt anspråk på oberoende och överträdde Guds lag. Därefter övertalade hon Adam att förena sig med henne i uppror mot Jehova Gud. (1 Mos. 3:1—6) Som en följd av detta dömdes både Adam och Eva till döden, och så spred sig döden till alla deras avkomlingar. Eftersom Adam hade förverkat det fullkomliga mänskliga livet, kunde han inte föra det vidare till sina avkomlingar. — Rom. 5:12.

Eftersom Satan var den som satte i gång denna olycksbringande kedja av händelser, blev han också en mördare. Jesus Kristus, som i sin föremänskliga tillvaro varit vittne till dessa händelser, kunde därför säga om djävulen: ”Denne var en mördare då han började.” — Joh. 8:44.

Fastän detta ledde till en fruktansvärd olycka för Adam och Eva och följaktligen för hela människosläktet, övergav Satan inte sitt fördärvbringande planerande. Driven av vanvettig stolthet använde han sitt inflytande också bland Guds änglasöner. I likhet med Satan var det några av dem som gav efter för onaturligt begär och stolthet och medvetet gick utanför de tillbörliga gränser som Skaparen hade fastställt för dem. De lämnade sin ställning i himlarna, materialiserade sig i köttsliga kroppar och ingick äktenskapsförbindelser med kvinnor på jorden. Floden på Noas tid innebar ett våldsamt slut på dessa förbindelser och tvingade de olydiga änglarna att dematerialisera sig. — 1 Mos. 6:1—7.

Den kristne lärjungen Judas beskriver vad som hände därefter: ”De änglar, som inte behöll sin ursprungliga ställning utan övergav sin egen tillbörliga boningsort, har han [Gud] förvarat med eviga bojor under tätt mörker för den stora dagens dom.” (Jud. v. 6) Tillsammans med Satan, djävulen, stöttes de ut ur Guds familj av trogna söner och förlorade sina ställningar av ansvar i himlarna. Som utstötta befinner de sig i ett tillstånd av förnedring och mörker, avskurna från all gudomlig upplysning. De inväntar det säkra verkställandet av Guds dom mot dem, och de ”ryser” vid tanken på sin kommande tillintetgörelse. — Jak. 2:19.

Aposteln Petrus talade om dessa olydiga änglar som ”andarna i fängelse”, vilket tyder på att de kom under något slag av inskränkning. (1 Petr. 3:19) Eftersom det inte finns någon skildring, vare sig i bibeln eller någon annanstans, som visar att de på nytt levde som människor på jorden, är det uppenbarligen så att den inskränkning som de kom under gjorde det omöjligt för dem att någonsin mer ikläda sig kött och leva som äkta män med kvinnor.

I sitt förnedrade tillstånd har demonerna inte blivit mindre ondskefulla. I stället har de fortsatt att förnedra sig genom att begå grymma handlingar mot människor.

Detta blir väl belyst i vad som hände med demonbesatta människor vid tiden för Jesu jordiska tjänst. Vi kan till exempel tänka på den man som demonerna hade drivit till vansinne. I sitt tillhåll bland gravarna brukade han gå omkring naken, ropa dag och natt och skära sig själv med stenar. Den här demonbesatte mannen och hans kamrat var så vildsinta att människor var rädda att gå förbi området där de uppehöll sig. Ansträngningar att binda honom med kedjor och fotbojor visade sig lönlösa. Demonerna njöt uppenbarligen av att se den här mannen lida på detta sätt. — Matt. 8:28; Mark. 5:2—5; Luk. 8:27.

Därpå, när Jesus befallde demonerna att släppa sitt grepp om dessa två män, bad demonerna om tillåtelse att ta en svinhjord i besittning, kanske i avsikt att få något onaturligt, sadistiskt nöje av detta. Demonerna tog herraväldet över hjorden med omkring 2.000 svin och drev dem till deras död i Galileiska sjön. — Matt. 8:30—32; Mark. 5:11—13.

Fallet med Satan och demonerna visar sannerligen eftertryckligt att det leder till en fruktansvärd krasch, om man ger efter för stoltheten. Det är svårt att tro att dessa ondskefulla och lögnaktiga andevarelser en gång räknades bland Guds fullkomliga söner. Detta bör hos oss ofullkomliga människor inprägla att vi behöver bekämpa stoltheten, så att vi inte själva får vara med om ett väldigt fall, som skulle bli till evigt fördärv för oss.