Ni ”bör bistå dem som är svaga”
”DET är de livsdugligaste som överlever” — de starka lever på bekostnad av de svaga. Låter det hjärtlöst och grymt? ”Nej, i själva verket är det bra och till nytta”, säger de som förespråkar evolutionsteorin, eftersom de påstår att detta frambringar förbättringar. Men till och med många av dessa människor blev djupt chockerade, då de fick höra talas om hur Nazisttyskland försökte tillämpa denna ”lag” mot medmänniskor som betraktades som svaga eller misshagliga.
Skall det behövas sådana skräckinjagande bevis för att övertyga en människa om att de svaga bör betraktas med omtanke och inte bör bli förtryckta eller dödade? Nej, inte för människor som uppriktigt sätter värde på bibeln. Guds ord går nämligen mycket längre än till att bara vara tolerant mot de svaga. Bibeln är känslig för de svaga och ger anvisning om att de bör få bistånd, hjälp och stöd. (Apg. 20:35; 1 Tess. 5:14) Men förespråkar inte också andra auktoriteter och föreningar omtänksamhet om de svaga? Helt visst, men bibeln är unik i det avseendet att den kan åstadkomma ett bestående och fortlöpande gensvar på de svagas behov.
Bibelns förmåga att motivera människor till att bistå de svaga är nära förbunden med dess kraft att frambringa verklig kärlek, ödmjukhet och tro. Dessa egenskaper krävs för att man skall hålla i med att bistå de svaga, därför att de — till skillnad från de starka — ofta inte kan belöna eller återbetala andra för den hjälp de får. (Luk. 14:12—14) Bibeln visar oss dessutom klart och tydligt att det inte bara är till behag för Gud och Kristus att vi bistår de svaga, utan att det är ett krav för att vi skall få deras ynnest. I vår ofullkomlighet har vi alla svagheter och behöver därför hjälp från Gud och Kristus. (Hebr. 4:15, 16) Men hur kan vi förvänta att dessa skall hjälpa oss med våra svagheter, om vi inte hjälper andra människor med deras? — Jämför Matteus 6:14, 15.
ETT FELAKTIGT SÄTT ATT BETRAKTA SVAGA MÄNNISKOR ÄR ETT HINDER FÖR ATT BISTÅ DEM
Ett stort hinder för att bistå de svaga uppstår när en starkare individ blir mer medveten om en annans svaghet än om sin egen. Hans sinne kan så domineras av dennes svaghet att han faktiskt ser ned på honom. Resultatet blir att den svage inte får något bistånd och att den starke kan känna sig rättfärdigad för att han inte ger någon hjälp. Bibeln visar oss emellertid att det är många olyckliga omständigheter i människors liv, som ofta kan vara orsaken till svaghet. Detta kräver att vi bistår de svaga i stället för att förakta och se ned på dem.
Ett exempel är bibelns uppmärksamhet på och omsorg om de fattiga. Någon kan ha en ganska realistisk inställning och tänka att människor i allmänhet är fattiga därför att de inte brukar gott omdöme och på så sätt får skörda de oundvikliga följderna av sitt oförståndiga handlingssätt. En medlidsam och förstående person kommer emellertid att betrakta de fattiga som värdiga hans hjälp, trots att de kan ha visat dåligt omdöme eller att någon annan svaghet kan ha varit med i bilden. Guds lag till Israel var klar och bestämd i detta avseende: ”Och när din broder råkar i armod och hans förmåga tager av hos dig, så skall du understödja honom. ... Jag är Jehová, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, på det att jag skulle giva eder landet Kanaan och vara eder Gud.” ”Du [får] inte förhärda ditt hjärta eller vara snål mot din fattige broder.” — 3 Mos. 25:35—38, Åkeson; 5 Mos. 15:7, NW.
Israeliterna kunde aldrig själva ha flytt ut ur Egypten och tagit Kanaans land i besittning. De var för svaga och behövde Jehovas hjälp. Det skulle därför vara otillbörligt av en israelit, som hade skaffat sig en del materiella tillgångar, att inte hjälpa sin ekonomiskt svage broder och på så sätt underlåta att efterlikna sin Gud! Om han var förståndig skulle han frukta Gud och tänka på Jehovas gensvar på hans handlingssätt mot de svaga: Om han visade sig vara snål, skulle detta vara synd för honom. Men om han var generös och frikostig, skulle Jehova välsigna alla hans verk och allt vad han företar sig. — 5 Mos. 15:8—11.
I den första kristna församlingen inbegrep de som behövde bistånd många fler än bara de materiellt fattiga. När Paulus skrev till tessalonikernas församling, lade han ett ansvar på alla bröderna — inte bara på de äldste — att aktivt ge gensvar till olika behov i församlingen: ”Vi [uppmanar] er, bröder: Förmana allvarligt de oordentliga, tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga, var långmodiga mot alla.” (1 Tess. 5:14) I andra brev dryftar Paulus utförligt situationen för dem som har ett svagt samvete. De behöver också visas hänsyn. (Romarna, kap. 14; 1 Korintierna, kap. 8) Ja, bland de första kristna fanns det människor med många olika svagheter — men de behövde alla bli förstådda och få bistånd.
Det är svårt för en stark person att känna att andra ser ned på honom eller kanske undviker honom. Det måste då vara mycket svårare för en svag person att uppleva sådana saker. Fastän David i allmänhet inte betraktas som svag, var han med om just en sådan svår period i sitt liv: ”Var mig nådig, HERRE, ty jag är i nöd; av sorg är mitt öga förmörkat, ja, min själ såväl som min kropp. ... Min kraft är bruten genom min missgärning, och benen i min kropp äro maktlösa. För alla mina ovänners skull har jag blivit till smälek, ja, till stor smälek för mina grannar och till skräck för mina förtrogna; de som se mig på gatan fly undan för mig. Jag är bortglömd ur hjärtat, såsom vore jag död. ... Men jag förtröstar på dig, HERRE; jag säger: ’Du är min Gud.’ Min tid står i dina händer.” (Ps. 31:10—16) David såg att hans bröder undvek honom i stället för att ge honom hjälp och bistånd. Han kände att det endast var Gud som bistod honom.
Vad kan vara orsaken till att en svag person blir behandlad på detta sätt? En orsak kan vara att vi låter andra människors negativa inställning till en person påverka vår uppfattning. Att man förväxlar svaghet med ondska kan vara en annan orsak. Fariséerna tycks ha syndat i båda dessa avseenden. Jesus sade som svar på fariséernas anklagelser mot honom att han tillbringade tid tillsammans med dem, som fariséerna betraktade som inte bara svaga, utan syndiga: ”De friska och starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka och svaga. Så gå och lär er vad det här betyder: ’Barmhärtighet vill jag ha och inte slaktoffer.’ Jag har nämligen inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” — Matt. 9:12, 13; Mark. 2:17.
Till och med när man överväger om en person bör uteslutas, behöver följande fråga besvaras: Är den här personen verkligen ond eller är det helt enkelt fråga om svaghet? Om det är fråga om svaghet, kan personen ge gensvar på äkta kärleksfullt bistånd som ges med tålamod. I vilken utsträckning har man hjälpt den felande? Kan man använda mer tid och göra större ansträngningar för att nå hans hjärta och på så sätt uppmuntra honom att ändra sin kurs?
Samtidigt som det är viktigt att intressera sig för den enskilde individen, så är det också viktigt att tänka på hur hans handlingar påverkar församlingen och dess rättfärdiga ställning inför Gud. Det kommer att bli till skada för församlingen, om de äldste inte avlägsnar det som är ont. (1 Kor. 5:6—13) Det är emellertid lätt att handla förhastat, utan kärlek eller med brist på urskillning. Om någon som har syndat på grund av att han är svag — och inte ond — skulle komma till skada som en följd av ett sådant förhastat och kärlekslöst handlingssätt från de äldstes sida, skulle också detta vara en fara för församlingen och ogynnsamt påverka dess rättfärdiga ställning inför Gud.
Att handla rätt mot dem som har gjort ett felsteg kräver insikt och vishet. Men när en kristen arbetar på detta, kommer inte bara hans förmåga att identifiera verklig svaghet att öka, utan också hans förmåga att avgöra vad slags hjälp, råd eller åtgärd som skulle vara mest behövlig i en viss situation. (Hebr. 5:14) Om han misslyckas i sina ansträngningar att ta itu med problemet, måtte det då inte bero på att han underlåtit att visa omtanke och barmhärtighet. — Ps. 25:6, 7; 51:3; Jak. 2:13; Jud. v. 22, 23.
Hur reagerar vi alltså, när ungdomar eller andra visar dåligt omdöme (vilket kan hända i fråga om många saker)? Hur gott är det inte om vi då avhåller oss från att omedelbart fördöma dem och i stället tänker på vad vi kan göra för att bistå dem! Om en broder eller syster i församlingen begår en allvarlig synd, gör vi då större ansträngningar för att hjälpa honom eller henne? Hur mycket hjälpsammare är inte ett sådant handlingssätt än att göra en broders eller systers felsteg till ett samtalsämne bland andra vänner! Och när ett samtal kommer in på andras svagheter, hur omtänksamt och hänsynsfullt är det inte att då försöka ändra samtalets inriktning och kanske i stället tala om hur man kan ge hjälp och bistånd! Det inspirerade ordspråket säger: ”Den som skyler överträdelse eftersträvar kärlek, men den som håller i med att tala om en sak skiljer dem åt som är förtrogna med varandra.” — Ords. 17:9, NW; 11:13.
HUR KAN VI BISTÅ DE SVAGA?
Att ha hjälpsamhetens anda och att inte betrakta de svaga på ett ringaktande sätt är ett grundläggande krav för att kunna bistå dem. Sedan önskar vi ta reda på de problem som kan ligga bakom deras svaghet. Är det ensamhet, brist på förståelse eller mycket lite kärlek i hemmet? Kan det vara ekonomiska påfrestningar, personliga besvikelser, bristande hälsa eller en känsla av att man inte duger något till på grund av hög ålder? Dessa är bara några få av de problem som kan ta på krafterna hos de svaga. Det är också i varje enskilt fall behov av djupare förståelse av bibeln och Guds kärlek. Att man noggrant begrundar en persons omständigheter i livet och att man gör ett varmt, hjärtligt besök kan vara till hjälp för att avgöra de svårigheter som ligger bakom.
De som verkligen är intresserade av att hjälpa de svaga har aposteln Paulus som ett vägledande exempel. Han sade: ”Vem är svag, utan att jag är svag?” (2 Kor. 11:29) Paulus hyste medkänsla med alla. Han satte sig in i hur andra kände det och påverkades av deras svårigheter och problem. I vilken utsträckning? Att döma av hans råd i Apostlagärningarna 20:35 gick hans medkänsla helt visst mycket längre än till vackra ord: ”Genom att på det sättet möda er, bör [ni] bistå dem som är svaga.” Han gav gensvar på de svagas behov i samma anda som aposteln Johannes, när denne längre fram gav uppmaningen: ”Låt oss älska, varken med ord eller med tungan, utan i gärning och sanning.” — 1 Joh. 3:18.
Bibeln uppmanar oss kraftigt att ge bistånd åt de svaga, men den beskriver inte i detalj vad vi bör göra för dem. Varför inte det? Det beror utan tvivel på att hur utförliga sådana råd och förmaningar än kunde vara, skulle de aldrig kunna ta hänsyn till alla omständigheter. Men bibelns uppmaning att vi skall utveckla äkta, ja, ömsint medkänsla för de svaga är klar och tydlig. Vi bör och måste ge gensvar på deras behov. Fastän detta råd är enkelt och allmänt, frambringar det tydliga resultat bland kristna med uppriktiga hjärtan.
VARJE MEDLEM I DEN KRISTNA FÖRSAMLINGEN ÄR VÄRDEFULL
Alla i församlingen kommer att bli hjälpta att fullgöra sitt ansvar att hjälpa de svaga, om var och en inser varje medlems värde i församlingen. Men om en medlem är svag och måste få bistånd, vilket verkligt värde har han då? Är han egentligen inte till besvär för församlingen? Paulus såg det inte på det sättet: ”Det är långt mera så att de av kroppens lemmar som tycks vara svagare är nödvändiga. ... Gud [har] sammanfogat kroppen och har gett långt större heder åt den del som led brist, så att ingen söndring skulle finnas i kroppen, utan lemmarna skulle ha samma omsorg om varandra.” (1 Kor. 12:22—25) Den församling, som värdesätter varje individ och som uppskattar att var och en tar del i den kristna verksamheten efter sin förmåga, är en varm, lycklig församling, full av liv och kraft.
Vem kan säga vad resultatet blir av en ansträngning för att hjälpa de svaga? ”Så ut din säd om morgonen, och unna inte din hand ro före aftonen; ty du vet inte var det skall ha framgång, antingen här eller där, eller om båda delarna skall vara lika bra.” (Pred. 11:6, NW) Vi kan alldeles särskilt vara försäkrade om Guds hjälp när vi bistår andra i andligt avseende. Hur många är det inte av dem som i dag är föredömliga tjänare åt Jehova som har fått bestående andligt bistånd vid en tid då de var svaga!
En svag person kan inte helt plötsligt bli stark. Precis som det kan ta lång tid att tillfriskna från en fysisk svaghet, så kan det för en del ta lång tid att bli andligen starka. Men visar vi tålamod mot de svaga? Älskar vi dem lika mycket som om de vore starka? Vilka välsignelser kommer inte alla att få när sådan kärlek visas! Den svagare brodern får välsignelsen av att bli omhändertagen och få stöd i sina svårigheter. Den starkare erfar den större välsignelsen som bara kommer av att ge. Församlingen som helhet erfar en ständigt ökande värme och innerlighet, när alla medlemmar behöver varandra och är intresserade av varandra. Äran går till Gud och Kristus, då deras jordiska tjänare återspeglar deras enastående exempel i att bistå de svaga.