Löp loppet utan att falla
”En styggelse för HERREN är var högmodig man. Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.” — Ords. 16:5, 18.
1. Varför fastställer Jehova vissa regler i sitt ord, och vilken regel förekommer upprepade gånger?
REGLER för hur man skall löpa loppet kommer från Jehova genom hans ord: ”Om vishetens väg undervisar jag dig, jag leder dig på det rättas stigar. När du går, skall sedan intet vara till hinder för dina steg, och när du löper, skall du icke falla.” För att hjälpa de kristna att undvika att snava och falla har Jehova låtit vissa regler framhållas gång på gång i bibeln. På ett av dessa ställen finner vi tillsägelsen att lägga bort högmod, som är en orsak till fall, att lägga av det som en tryckande tyngd, såsom någonting som kommer att göra det svårt eller omöjligt att komma framåt i det kristna loppet. ”Må vi då”, sade Paulus, ”lägga av allt som tynger.” — Ords. 4:11, 12; Hebr. 12:1, NW.
2, 3. a) Varför är det nu en tid då det är förmånligt att veta varför de högmodiga är en styggelse för Jehova? b) Vad innebär detta högmod, som bibeln fördömer, och hur inverkar högmod på löpandet?
2 Det är på sin plats nu i ”ändens tid” att vi förstår varför högmod är en sådan styggelse för Jehova och en sådan stötesten, som hindrar oss att löpa väl i ”trons rätta kamp”. Ty just i denna ”ändens tid” skulle så många människor ”älska sig själva”, vara ”högmodiga” och ”uppblåsta av självkänsla”. — 1 Tim. 6:12; 2 Tim. 3:1– 4; NW.
3 Vad innebär då detta högmod, som leder till fall? Det innebär att man har alltför höga tankar om sig själv. Det innebär att man löper ett lopp som är rakt motsatt det som aposteln utpekade: ”Jag [tillsäger] var och en där ibland eder att icke tänka högre om sig själv än det är nödvändigt att tänka.” ”Bliv icke omdömesgilla i edra egna ögon.” Högmodet innebär att man har insupit själv kärlekens hetsiga dryck, som framkallar ett slags rus. Den högmodige är drucken av det smicker och den uppskattning som han gör sig själv till föremål för. För en sådan person är det lika svårt att löpa det kristna loppet ”enligt reglerna” som det är för en drucken man att springa utan att falla omkull, ty ”före fall går högmod i mannens hjärta”. — Rom. 12:3, 16; 2 Tim. 2:5; NW; Ords. 18:12.
4. Hur betraktar Jehova och Kristus de stolta och högmodiga? Med vilken påföljd?
4 ”Stolthet går före undergång”, ty Jehova hatar de stolta och högmodiga. Han avskyr dem. Han motstår dem. ”Gud står emot de högmodiga.” Bland de sju ting som är uppräknade som styggelser för Jehovas själ är ”stolta ögon”. Kristus Jesus, som är visheten personifierad, säger: ” Självupphöjelse och stolthet och den onda vägen och en vrång mun har jag hatat.” När Kristus var på jorden, uttalade han den orubbliga regeln: ”Vemhelst som upphöjer sig själv skall bliva förödmjukad.” Följden av stolthet och högmod är alltså motstånd från Jehova och Kristus och slutligen förödmjukelse för de stolta som upphöjer sig själva. — Jak. 4:6; Ords. 6:16, 17; Ords. 8:13 och Matt. 23:12, NW.
Varför de är en styggelse för Jehova
5, 6. Varför är de högmodiga en styggelse för Jehova?
5 Det är lätt att förstå varför de som är högmodiga i hjärtat är ”en styggelse för HERREN [Jehova]”. De söker inte Gud eller den sanning som kommer från Gud. ”I överensstämmelse med sin högdragenhet gör den som är ond inga efterforskningar. Alla hans tankar äro: ’Det finnes ingen Gud.’” Sådana människors tankar kretsar kring hur de skall kunna upphöja sig själva. De vägrar att ge ära och lovprisning åt Jehova. — Ps. 10:4, NW.
6 Stolthet, övermod, högmod — allt detta är kännetecken på dem som är onda: ”Därför är högmod deras halsprydnad.” ”Högmodiga ögon och ett övermodigt hjärta, de ondas lampa, äro synd.” (NW) De som är högmodiga i hjärtat inte endast underlåter att söka Gud, utan de motstår Gud och hans tjänare. Detta motstånd framkallar hos dem en förföljelsens ande: ”I sitt högmod jagar den som är ond häftigt efter den hemsökte.” (NW) Den stolte Farao jagade häftigt efter israeliterna och fick därigenom lida följderna av sin högmodiga handling. Stolthet eller högmod lägger en grund till alla slag av ondska, ja, till det klandervärda och onda handlingssättet att förkunna falsk religion: ”Om någon förkunnar en annan lära och icke samtycker till hälsosamma ord — vår Herres, Jesu Kristi, ord — och icke heller till den undervisning, som stämmer överens med gudaktig hängivenhet, då är han uppblåst av högmod, i det han icke förstår någonting, utan är sjuk till sinnet på grund av spörsmål och diskussioner om ord. Av dessa ting uppkomma avund, kiv, skymfligt tal, ondskefulla misstankar, våldsamma tvister om obetydligheter.” (NW) Det är inte att undra på att stolta människor, sådana som är uppblåsta av högmod, är en styggelse för Jehova! Sådana personer är anstötliga till och med för människor, och hur mycket mera då för Gud! — Ps. 73:6; Ords. 21:4; Ps. 10:2; 1 Tim. 6:3—5.
7. Varför bör den kristne löparen bekymra sig om bibelns varningar för högmod, och vem illustrerar väl uttalandet att stolthet går före undergång?
7 Men varför ges det så många varningar för högmod, om detta är ett kännetecken för de onda? Varför skulle den kristne löparen behöva bekymra sig om den saken? Därför att högmod kan växa upp i en kristens liv och visa sig vara olycksbringande, därför att högmod är en del av den ”gamla personligheten”, som den kristne löparen måste lägga av, om han skall kunna löpa ”enligt reglerna”. Orsaken till att en nyomvänd man inte bör rekommenderas till att få ämbetet som tillsyningsman är den, säger aposteln, att han kan bli ”uppblåst av högmod och hemfalla åt den dom som har avkunnats över djävulen”. Ja, den andevarelse, som nu är djävulen själv, började bra, men högmod ledde till hans fall; en förödmjukande undergång väntar honom vid Harmageddon: ”Ditt hjärta högmodades på grund av din skönhet; du har fördärvat din vishet på grund av din glans; jag har kastat dig till marken; jag har lagt dig framför konungar, så att de må få se dig.” — 1 Tim. 3:6; Hes. 28:17, AS.
8. Vad kan göra någon mottaglig för högmod, och hur bekräftar historien detta?
8 Av det som blivit Satans, djävulens, öde och av varningen beträffande en nyomvänd man som innehavare av tillsyningsmannens post framgår det klart, att när någon är beklädd med myndighet och ansvar, kan han lätt bli intagen av högmod. Vi läser om den stolte och mäktige Haman, vars högmod ledde till hans fall. (Est. 3:5; 7:9) Vidare har vi den stolte Nebukadnessar, som förlorade sitt förstånd, sedan han blivit upptänd av högmod och sagt: ”Se, detta är det stora Babel, som jag har byggt upp till ett konungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära!” (Dan. 4:27) Vidare har vi den stolte kung Belsassar, till vilken Daniel sade: ”Och du, Belsassar, hans son, har icke ödmjukat ditt hjärta.” (Dan. 5:22, Åk) Han förlorade ett rike och sitt liv. Vi känner till högmodet hos Herodes, som övermodigt gav sig själv äran i stället för att ge den åt Gud och så ”uppfrättes av maskar”. (Apg. 12:21—23) Historien utgör sannerligen en lång redogörelse för mäktiga människors och nationers fall, ett vittnesbörd om det förhållandet att ”stolthet går före undergång”.
Förmätenhet går före vanära
9. Vilken handling av otrohet begick konung Ussia, och vad drev honom till denna dårskap?
9 Att man äger rikedom ökar benägenheten för högmod. ”En rik man tycker sig vara vis”, förklarar Guds ord. Vi ser vad som hände konung Ussia i Juda rike. Han var en trogen tillbedjare av Jehova, men han föll när högmod kom in i hans liv. Under sina senare år blev han mäktig och framgångsrik: ”Men när han nu var så mäktig, blev hans hjärta högmodigt, så att han gjorde, vad fördärvligt var; han förbröt sig trolöst mot HERREN, sin Gud, i det att han gick in i HERRENS tempel för att antända rökelse på rökelsealtaret.” Det var inte den uppblåste konung Ussias sak att göra detta. Därför tillrättavisade prästerna honom: ”Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse, och HERREN Gud skall icke låta detta lända dig till ära.” Drog konung Ussia nytta av denna tillrättavisning? Nej, ty ”då for Ussia ut i vrede, där han stod med ett rökelsekar i sin hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas närvaro, inne i HERRENS hus.” Slagen med spetälska i pannan! Spetälsk till sin dödsdag förlorade Ussia sina konungsliga åligganden, och hans son regerade i hans ställe. Vilket sorgligt fall! Och det drabbade en som hade tjänat Jehova troget i så många år. Men den regeln står fast: ”Har förmätenhet kommit? Då skall vanära komma.” — Ords. 28:11; 2 Krön. 26:16—21; Ords. 11:2, NW.
10. Hur kan vi dra nytta av det som Ussia fick uppleva?
10 Jehovas tjänare i våra dagar, också de som inte står i ansvariga ställningar, kan dra nytta av det som Ussia fick uppleva. Var inte bland de människor, som aldrig blir övertygade om en sak, såvida de inte själva har erfarit den. Det finns inget skäl till att man skall erfara den undergång eller det fall, som följer med stolthet och högmod. Hur kan man då dra nytta av det förut nämnda? Genom att akta sig för förmätna handlingar, för att av viktighet och egenkärlek säga eller göra saker som inte tillkommer en. Behåll din plats i den teokratiska organisationen, och låt aldrig högmod komma dig att löpa fel lopp, ett som leder till undergång.
Högmod ett hinder för tillrättavisningens gagneliga verkan
11, 12. Vad underlät konung Ussia att dra nytta av på grund av högmod, och vilken lärdom bör vi hämta därav?
11 Var inte lik Ussia. Han drog ingen nytta av förebråelser och tillrättavisning. Han kunde ha tagit prästernas förebråelse till hjärtat och omedelbart lämnat helgedomen. Ett sådant handlingssätt skulle utan tvivel ha avvänt den förödmjukande katastrof som drabbade honom. Men han lät högmod hindra sig i att ta emot tillrättavisning. ”Ser du en man, som tycker sig själv vara vis, det är mer hopp om en dåre än om honom.” Den uppblåste Ussia förringade förebråelsen och blev till och med uppbragt över den. Högmodet gjorde honom blind för tillrättavisningens gagneliga verkningar. — Ords. 26:12.
12 Då ju tillrättavisning och aga kommer alla Jehovas tjänare till del, behöver vi komma ihåg Paulus’ ord till hebréerna: ”Ni hava alldeles glömt den förmaning, som talar till eder såsom till söner: ’Min son, förringa icke agan från Jehova, och giv icke heller tappt, när du blir tillrättavisad av honom; ty den som Jehova älskar, den agar han, ja, han gisslar var och en som han tager emot såsom son.’” Om en kristen förringar den aga, som kommer från Jehova genom hans organisation, och vägrar att ta emot tillrättavisning i överensstämmelse med Guds ord, då är en sådan person lik Ussia; han låter högmod utestänga honom från de gagneliga verkningarna av tillrättavisning. ”Det är sant”, förklarar aposteln, ”att ingen aga i det närvarande synes vara glädjande, utan i stället smärtsam; likväl giver den sedermera åt dem som hava blivit fostrade därigenom en fridens frukt, nämligen rättfärdighet.” När tillrättavisning kommer från Jehovas organisation, bör du alltså dra nytta av den. Låt inte högmodets koloss stå i vägen. Även om aga i början är smärtsam, så ger den dock fridens frukt, rättfärdighet och liv. ”Håll blott oavlåtligt fast vid min tuktan; bevara henne, ty hon är ditt liv.” ”Tillrättavisningar till tukt äro en livets väg.” — Hebr. 12:5, 6, 11, NW; Ords. 4:13; 6:23.
13. Hur kan högmod vålla missförstånd och fall?
13 Det är inte överraskande att högmod ibland vållar missförstånd i en kristen församling. Om högmodet finns där, så finns sannolikt också högmodets frukter där — vrede, stridslystnad, ömtålighet, avund osv. ”Den som är övermodig i själen väcker strid.” Högmod är ett hinder för frid och enhet. Missförstånd kan lätt redas upp, om inte högmod får komma i vägen. Det är så lätt att låta högmodet göra en ömtålig, hyperkänslig. När den alltför känslige känner sin stolthet sårad, kan han göra saker och ting som leder till ett fall och en katastrof. Det har till exempel hänt att en som bekant sig tjäna Gud har klippt av ett livsviktigt föreningsband med Guds organisation genom att sluta gå på mötena. Och varför? Ofta därför att vederbörande har fått sin stolthet sårad genom en olämplig handling från någon annans sida. Det kan i verkligheten bara vara en inbillad orätt, men högmodet blåser upp det hela till ett missförstånd av stort format. Men även om en annan av Jehovas tjänare har underlåtit att löpa loppet ”enligt reglerna”, även om denne är en tjänare i församlingen, bör du aldrig låta stolthet förmå dig till att bryta loppet. Är det eviga livets segerlön mindre värd än ens stolthet? Fundera en smula på den frågan. Närhelst vi tillåter stolthet, högmod, att hindra oss i loppet, är fallet nära framför oss. ”Stolthet går före undergång, och högmod går före fall.” — Ords. 28:25, NW; 16:18.
14, 15. Hur kan högmod leda till röta i benen, och vad bör vi göra med tanke på högmodets verkningar?
14 Stolthet kan leda till en farlig tävlingsanda och till att man avundas andra som kanske har större gåvor än man själv. Avund i sin tur leder till kallsinnighet och brist på harmoni. Låt oss därför ”icke bliva självupptagna, så att vi uppegga varandra till tävlan inbördes och avundas varandra”. När vi kommer ihåg att ”avundsjuka är röta i benen”, så kommer vi inte att låta högmodet bringa röta i våra starka andliga ben, som vi behöver för att kunna löpa det kristna lopp som är oss förelagt. Och vem kan löpa väl med röta i benen? — Gal. 5:26, NW; Ords. 14:30, Åk.
15 När vi ser några av de onda frukter som högmodet alstrar, hur farligt högmodet är för en kristen löpare och vilken styggelse den högmodige är i Jehovas ögon, måste vi vara på vår vakt mot högmod. Men hur kan man akta sig för högmod? Guds ord visar vägen.
Vi kan bota högmodet med kärlek och ödmjukhet
16. Varför är kärleken stark nog att besegra högmodet, och vad för slags kärlek behövs för att framkalla ödmjukhet?
16 Kärleken är stark nog att besegra högmodet och alla dess onda frukter. ”Kärleken är icke avundsjuk, den skryter och skrävlar icke, blir icke uppblåst, uppför sig icke oanständigt, söker icke sina egna intressen, blir icke uppretad. Den lägger icke oförrätten på minnet.” Kärleken kommer att segra över stolthet och högmod, om vi har den kärlek som Jesus pekade på, när han besvarade frågan: ”Vilket är det största budet i lagen?” Jesus sade: ” ’Du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne.’ Detta är det största och första budet. Det andra, som är likt det, är detta: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv.’” Detta slags kärlek leder förvisso till seger över högmodet, ty den leder till sann ödmjukhet. — 1 Kor. 13:4, 5; Matt. 22:36—39; NW.
17. Vilken dräkt behöver vi för att kunna löpa så att vi vinner segerlönen och varför?
17 Hur motsatta varandra är inte ödmjukhet och högmod! ”Före fall går högmod i mannens hjärta, och ödmjukhet går före ära.” Högmod leder till undergång, ödmjukhet till ära. För att kunna vinna livets härliga segerlön behöver vi ödmjukheten; vi behöver den för att kunna löpa väl. Ödmjukhet är alltså den dräkt som kristna löpare bör bära: ”Omgjorda eder allesammans med sinnets ödmjukhet gentemot varandra, ty Gud står emot de högmodiga, men han giver oförtjänt godhet åt de ödmjuka. Ödmjuka eder därför under Guds mäktiga hand, för att han må upphöja eder i sinom tid.” — Ords. 18:12; 1 Petr. 5:5, 6, NW.
18. Hur betraktar många världsmänniskor ödmjukheten?
18 Vad är då denna ödmjukhet, som går före ära och upphöjelse? I denna nutida värld är ödmjukheten föga förstådd, liksom man också mycket sällan ser prov på den. Många världsmänniskor har låga tankar om ödmjukheten. De förväxlar den med feghet och svaghet; den är en dygd för de svaga och fega, säger de. Ödmjukheten betraktas också som en mantel, varunder man döljer brist på energi eller brist på duglighet.
19. Hur betraktade några av de forntida hedningarna stoltheten, och hur hade några av de kristna i Kolosse tydligtvis låtit sig bedragas av en låtsad ödmjukhet?
19 När man i vår tid missförstår ödmjukheten och den är impopulär, är detta ingenting nytt. På Paulus’ tid blev sann ödmjukhet inte förstådd eller utövad av världsmänniskor. Vad som förhärligades var antingen stolthet eller låtsad ödmjukhet. Bland de dygder som uppräknas av Aristoteles kallas stolthet och högdragenhet för ”dygdernas krona”. Andra lärde att materiella ting är onda i sig själva. Det visar sig att några av de kristna i Kolosse hade blivit bedragna av en form av låtsad ödmjukhet, en betungande askes. Detta innebar en dubbel fara: det ledde en till att tro att livets segerlön tillerkändes dem som endast antog den negativa hållningen att förkasta materiella ting. För det andra gav det upphov åt en försåtlig form av materialism, därför att asketiska förbud inriktar ens intresse och uppmärksamhet på materiella ting. Följaktligen förfelade aske sen sitt syfte: den kom personen i fråga att koncentrera sig förnämligast på det som han bekände sig förakta, på ting ”som alla äro bestämda till förstöring genom att förbrukas”. För att varna kolosserna och underrätta dem om att en sådan form av ödmjukhet kunde bringa dem på fall och vålla att de bleve berövade livets segerlön skrev Paulus: ”Låt icke segerlönen frånrövas eder av någon som har sin lust i en låtsad ödmjukhet ... en sträng behandling av kroppen.” Nej, sann ödmjukhet är inte askes. — Kol. 2:18—23, NW.
20. Vad är ödmjukhet och vad blir följden av en falsk uppfattning därom?
20 Det engelska ordet för ödmjukhet, ”humility”, har en avlägsen släktskap med det latinska ordet humus, som betyder ”jord”, ”mylla”. ”Humility” eller ödmjukhet är alltså bokstavligen detsamma som anspråkslöshet, blygsamhet, att man ”håller sig nere på jorden”. Det är denna egenskap som de kristna måste bära såsom en klädnad: ”Må ni, såsom Guds utvalda, heliga och älskade, ikläda eder de ömma känslorna medlidande, vänlighet, sinnets ödmjukhet.” Ödmjukhet är alltså motsatsen till ett övermodigt och högdraget sinne. Men ändå har ”sinnets ödmjukhet” ingenting att göra med kryperi, låghet, feghet eller brist på energi. Den falska uppfattningen att ödmjukhet är svaghet berövar en den sanna ödmjukhetens rika välsignelser. Låt oss se hur sann ödmjukhet kan odlas. — Kol. 3:12, NW.
Ödmjukhetens grund
21. Med vad börjar ödmjukheten, och vad är dess grund?
21 Ödmjukheten börjar med kunskapen om Gud, kärleken till Gud och fruktan för honom. Ödmjukheten uppstår genom att vi inser hur små vi är och hur stor Gud är. Ödmjukheten slår rot, när människan, Guds skapelse, inser att hon endast är som en flämtande ljuslåga, men att Gud, ”den evige konungen”, är mera lysande i härlighet än solens starka sken vid middagstid. (Jer. 10:10, AT) Ja, detta är grunden till ödmjukhet: att vi inser Guds oändliga majestät och vår egen litenhet. En sådan insikt kommer av kunskap, det slag av kunskap som Jehova meddelade Job, såsom vi finner det nedskrivet i Jobs bok, kapitlen 38—41. Denna kunskap hjälpte Job att ödmjuka sig ”under Guds mäktiga hand”. Vi behöver detta slags kunskap. Den sätter oss i stånd till att placera oss själva i det rätta förhållandet till Gud och att lyda orden i Jakob 4:10: ”Ödmjuka eder i Jehovas ögon, så skall han upphöja eder.” — NW.
22. På vilken grund vilar den sinnets ödmjukhet, som vi bör hysa gentemot varandra, och hur kommer denna ödmjukhet att hjälpa den kristne löparen?
22 Genom att vi ödmjukar oss i Jehovas ögon, lägger vi också en grund för sinnets ödmjukhet gentemot vår medmänniska, ty sann ödmjukhet gentemot människor vilar ytterst på sann ödmjukhet inför Gud. Med sann ödmjukhet vinner man förmågan att se sig själv sådan som man verkligen är; likaså är man i stånd till att se andra sådana som de är. Då man är fri från varje behov av att förringa deras egenskaper och framgångar, kan man av hjärtat uppskatta vad de är och gör. På grund av ödmjukhet tänker man alltså inte högre om sig än man bör tänka. Fastän ”kunskap uppblåser”, kommer sann ödmjukhet att avhålla också personer med högre bildning från att bli uppblåsta och falla till följd av sitt eget högmod. Den kristne som äger sann ödmjukhet är i stånd till att löpa loppet enligt reglerna och, som aposteln förmanar, ”icke göra något av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med sinnets ödmjukhet hålla före att de andra äro eder överlägsna”. — 1 Kor. 8:1; Fil. 2:3; NW.
Världen har en falsk syn på ödmjukheten
23, 24. Hur avslöjar Kristus det falska i världens syn på ödmjukheten, och hur bör vi därför betrakta den?
23 Hur förvänd är inte världens uppfattning om ödmjukheten, att den är detsamma som svaghet eller en mantel som man kan skyla svagheten under! I själva verket är högmod detsamma som svaghet; ödmjukhet är styrka. Kristus Jesus var den ödmjukaste människa som någonsin vandrat på jorden. Likväl var han den starkaste av de starka, den modigaste av de modiga, den visaste av de visa, den enda människa som inte visste av någon svaghet eller synd hos sig. Vilka stora gärningar han gjorde, och ändå frånsade han sig all personlig förtjänst! (Joh. 5:19) Har det någonsin funnits en ledare som varit så stor som han och som ändå kunnat två sina lärjungars fötter och säga: ”Jag giver eder föredömet, på det att, alldeles såsom jag har gjort mot eder, så böra ni också göra”? Vilken myndighet hade han inte: ”Allt har blivit överlämnat åt mig av min Fader”! Och hur ödmjuk var han inte trots detta: ”Jag är mild till sinnes och anspråkslös i hjärtat”! — Joh. 13:15; Matt. 11:27, 29; NW.
24 Långt ifrån att vara en täckmantel för brist på intelligens eller energi är ödmjukheten sann styrka och hälsa. Den är ett trappsteg till ära. ”Var och en som upphöjer sig kommer att bliva förödmjukad, men den som ödmjukar sig kommer att bliva upphöjd.” ”En människas högmod bliver henne till förödmjukelse, men den ödmjuke vinner ära.” — Luk. 18:14, NW; Ords. 29:23.
25. Vilken sinnesinställning hade Kristus, och vad blev resultatet därav, och vad bör vi därför göra?
25 Allt vad bibeln säger om ödmjukhet åskådliggörs och bestyrks i det stora exemplet Kristus Jesus. Vi måste forma vårt sinne och vårt liv efter hans mönster. Så viktigt är detta, att aposteln bjuder: ”Bevara denna sinnesinställning i eder, som också fanns hos Kristus Jesus.” Vilken sinnesinställning? Han ”ödmjukade ... sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde också Gud honom till en överordnad ställning.” Ja, ”just av den orsaken”, att Kristus ödmjukade sig och visade det genom att vara undergiven och lydig mot Gud, har han blivit upphöjd till den högsta plats som någon skapad varelse i universum kan intaga. Hur sant är det inte att ”ödmjukhet går före ära”! — Fil. 2:5, 8, 9, NW; Ords. 15:33.
26. Hur betraktar Gud den ödmjuke, och vad går därför de högmodiga miste om?
26 Ja, ödmjukhet är styrka. Det är det slags styrka som vi behöver för att kunna löpa det lopp som är oss förelagt. Gud ger styrka endast åt de ödmjuka: ”Likväl vill jag fästa avseende vid denne man — den som är ödmjuk och förkrossad i anden och som darrar för mitt ord.” ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ’den Helige’: Jag bor i helighet uppe i höjden, men ock hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande; ty jag vill giva liv åt de ödmjukas ande.” Hur dåraktigt är det inte, om löparen på grund av högmod utestänger sig själv från Guds upplivande styrka! Hur kan de högmodiga få kraft från Gud? Även om de beder, blir deras böner hindrade, såsom Jesus visade i fallet med fariséen, vars bön återspeglade det högmod som har sin grund i egenrättfärdighet. — Jes. 66:2, AT; 57:15; Luk. 18:10—14.
27. Vad kommer ödmjukheten att sätta oss i stånd till att göra, och vad bör de som eftersträvar ett ämbete som tillsyningsmän komma ihåg?
27 Att löpa loppet enligt reglerna känns inte som en börda, när man äger sann ödmjukhet. De i sanning ödmjuka är läraktiga, de drar nytta av tillrättavisning. De är på det klara med att de inte tävlar med varandra i loppet och att alla måste löpa tillsammans i enhet för att vinna Guds kärleksfulla belöning. Därför hjälper de varandra, uppmuntrar varandra, ödmjukheten sätter en i stånd till att ”predika ordet” för alla människor, under alla omständigheter. Den hjälper en att öva sig för tjänsten som Rikets förkunnare, att dra nytta av rådgivningen i den teokratiska skolan, att lära sig hur man skall kungöra de goda nyheterna från hus till hus. Ödmjukhet gör det möjligt för dem som står i ansvariga ställningar att vara lika Jesus — ödmjuka och alltid tillgängliga. Om någon eftersträvar ett ämbete som tillsyningsman, må han då komma ihåg att högmod är ett hinder för användbarhet och större tjänsteprivilegier i Guds organisation, ty de högmodiga är en styggelse för Gud, och han står dem emot. Må han komma ihåg att ”ödmjukhet går före ära”. Må han komma ihåg Jesu ord: ”Vemhelst som vill bliva stor bland eder skall vara eder tjänare, och vemhelst som vill vara främst bland eder skall vara eder slav.” — Matt. 20:26, 27, NW.
28. Hur klär sig den kristne löparen för loppet, och med vilket resultat?
28 Av med högmodet alltså, den tyngd som kommer oss att falla! På med den dräkt, som är gjord särskilt för vårt lopp! ”Omgjorda eder allesammans med sinnets ödmjukhet gentemot varandra.” Paulus bjuder oss att ikläda oss ”sinnets ödmjukhet”. Detta är den dräkt, vari man kan löpa utan att falla, ty ”lön för ödmjukhet och för Jehovas fruktan är rikedom, ära och liv”. — Ords. 22:4, Åk.
(The Watchtower, 15 september 1958)