Det är skönhet att överse med överträdelse
SKÖNHETEN trivs i många former, och alla kan de på ett eller annat sätt ge människorna glädje. Det finns sådant som är vackert att se på: vackra älvar, berg och dalar, de många slagen av blommor och fåglar och tilldragande människor. Längtan efter skönhet hos världens kvinnor bidrar till att den kosmetiska industrin omsätter millionbelopp.
Det finns också mycket som är skönt och tilltalande för vår hörsel: melodisk och välljudande musik, fågelsång, prasslande löv som rörs av vinden och bäckars sorl. En bildad människas vältränade röst är också något vackert. I vissa baletter smälter välljud och ögonfägnad samman.
Men den högsta formen av skönhet är vackra, tilltalande handlingar: handlingar som tilltalar den moraliska känslan, som tilltalar ens ideella strävanden, handlingar som gläder människans hjärta. De kan med rätta kallas sköna, eftersom ordböcker säger att skönhet är ”den egenskap av hög kvalitet som är en fröjd för ögat eller den estetiska, intellektuella eller moraliska känslan” hos människan. Det är detta slags skönhet som det forntida bibliska ordspråket hänsyftar på: ”En människas insikt dämpar i sanning hennes vrede, och det är skönhet å hennes sida att överse med överträdelse.” — Ords. 19:11, NW.
En orsak till att det förefaller skönt och tilltalande att någon överser med överträdelse är förmodligen att en sådan handling vittnar om känslomässig mogenhet. Den vittnar om att den där personen har förmåga att göra det som är förståndigt och svårt, behärska sina känslor under påfrestningar, i stället för att följa minsta motståndets lag genom att betala igen med samma mynt. Lika skön som en fysiskt välformad människa är den människa som är ett föredöme i fråga om moralisk kraft och styrka. Hennes handlingssätt bär skönhetens prägel, därför att det är en form av frikostighet.
Om det är skönhet att överse med överträdelse, kan man då säga att den som underlåter att göra detta utgör en bjärt kontrast? Det kan man otvivelaktigt göra, vilket framgår av följande händelse: På eftermiddagen en solig sommarsöndag var ett äldre par ute på promenad. Plötsligt kom en tonåring cyklande rätt emot dem. Först när han var alldeles inpå dem bromsade han in häftigt. Den gamle mannen blev förtretad över pojkens brist på hyfsning och försökte fösa undan honom med foten, men då hoppade han av cykeln, knöt nävarna och hotade med att klå upp den gamle mannen. Hans hustru sade då i kommandoton till pojken: ”Visa hänsyn för en gammal man!” Pojken slängde sig nu upp på sin cykel och gav sig i väg.
Den här sanna berättelsen ur livet kan utmärkt väl belysa att underlåtenhet att överse med överträdelse ibland kan leda till sådant som i hög grad saknar skönhet. Det behöver knappast påpekas att den gamle mannen kände sig ganska förlägen, eftersom han inte alls var hågad att råka i handgemäng med en arg tonåring. Men hur mycket bättre hade han inte tett sig både för sin hustru och för tonåringen, om han bara hade översett med överträdelsen! Det skulle ha haft ett drag av skönhet över sig.
I bibeln finner vi många exempel som framhäver principen att det är skönhet att överse med överträdelse. Det främsta exemplet är förstås ingen annan än Jehova Gud, ty om honom skrev psalmisten: ”Han vet ... att vi äro stoft.” — Ps. 103:14.
Förmågan att överse med överträdelse är inte något som vi är födda med. Man måste vinnlägga sig om den. Barn är i regel snara att vilja ge igen, och därför måste föräldrarna lära dem att inte vara hämndlystna utan att överse med överträdelse. Och i synnerhet måste vuxna människor som är inåtvända eller lättretliga vara på sin vakt. Om någon begår en överträdelse mot dem, bör de påminna sig det förståndiga rådet: ”Säg icke: ’Såsom han gjorde mot mig, vill jag göra mot honom, jag vill vedergälla mannen efter hans gärningar.’” — Ords. 24:29.
Det var av allt att döma detta som Jesus Kristus tänkte på, då han sade i sin bergspredikan: ”Om någon slår dig på den högra kinden, så vänd ock den andra till åt honom.” (Matt. 5:39) Det här rådet har rönt kritik av många människor, därför att de har missförstått det och trott att det uppmanade till pacifism, men det gör det inte. Om en person skulle slå till dig i avsikt att skada dig, skulle det vara dåraktigt av dig att utsätta dig för större skada. Det enda förnuftiga under sådana omständigheter är att ta till flykten eller att söka försvara sig. Man har i själva verket en plikt mot sig själv och sina närstående att handla på det sättet. Men när man blir hånad eller överöst med okvädinsord, därför att man är en Jesu Kristi efterföljare, och får ett slag på den högra kinden symboliskt talat, då handlar man klokt och förståndigt om man uppträder vänligt och milt. Den andre kan uppfatta det som om man vänder den andra kinden till. Det var så Jesus handlade, ty om honom läser vi att ”när han blev smädad, smädade han icke igen”, utan han vände så att säga den andra kinden till. — 1 Petr. 2:23.
Man bör naturligtvis inte lägga in mer i en enda biblisk princip än Skriften för övrigt medger. Att överse med överträdelse innebär alltså inte att man skall överse med svåra synder eller brott. Bibeln fördömer kraftigt den som ser genom fingrarna med orätta handlingar. — Ps. 50:18; Jes. 5:23.
I vår tid tycks människor mer än någonsin drivas av hämndlystnadens ande. De är snara att ta revansch, och ofta ger de inte bara igen med samma mynt utan med ränta. Det finns en allmän tendens att anse människor som överser med överträdelse för att vara svaga och dumma, men så förhåller det sig inte. Det är bevis på styrka att handla så, och även på vishet och på frikostighet; sådant bär sannerligen skönhetens prägel. Det är i synnerhet åt Gud överlämnade kristna förkunnare som vid alla tider och tillfällen måste söka ådagalägga den skönhet som består i att överse med överträdelse. Ty på det sättet kan de ära sin himmelske Fader, alldeles som Jesus Kristus sade: ”På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.” — Matt. 5:16.