Samma ande återspeglas i rådet i Ordspråksboken 19:17: ”Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN [Jehova] och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.” Både detta skriftställe och det som föregår det visar att Jehova gör en återbetalning. Kanske det är så att den som du ger något också önskar ge något till dig. Det är inget fel i detta, men det viktiga är: Ditt motiv till att ge får inte vara att du skall få en gåva i gengäld. Ditt givande kanske stimulerar till att återgälda, alldeles som Jesus visade: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” Även om det förhåller sig på det sättet, så ger du därför att du finner lycka i att ge: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — Luk. 6:38; Apg. 20:35.

Ha som vana att ge under hela året. Det kommer att hjälpa andra. Det kommer att ge dig lycka. Det behagar Jesus långt mer än att avsätta en världslig helgdag i hans namn för att utväxla presenter. Och det vinner Jehovas godkännande, och han kommer att återgälda den glade givaren med frid under Guds rike genom Kristus.

Omtänksamhet har makt

I Salvador var två pionjärer med särskilt uppdrag (heltidsförkunnare av Riket) förordnade att vittna i en stad högt uppe bland kullarna. En av deras grannar var en hängiven romersk-katolsk kvinna som dagligen besökte mässan. Vid ett tillfälle blev denna dam mycket sjuk, och pionjärflickorna hörde hennes stönanden. De gick genast för att hjälpa henne, och medan de gjorde det, avgav de ett kort vittnesbörd. Kvinnan hade inte varit intresserad av bibelns sanning, men hon fick en helt annan inställning från och med den dagen.

Denna kvinna jämförde pionjärernas omtänksamhet med hur en annan granne handlade — en dam, med vilken hon varje dag gick till mässan. Fastän denna katolska granne kände till kvinnans sjukdom, hade hon inte brytt sig om att besöka henne och erbjuda sin hjälp.

Den omtänksamhet som pionjärerna visade fick emellertid ett gott resultat. Kvinnan tackade ja till erbjudandet om ett bibelstudium, som en av pionjärerna skulle leda, och uppmuntrade sina två döttrar att vara med. En av döttrarna fick röna motstånd från sin man, men kärleken till Jehova gav henne kraft att fortsätta att göra andliga framsteg. Med tiden blev modern och de två döttrarna döpta som kristna.

Hustrun till mannen som var motståndare tog tillfällena i akt och vittnade för honom, och pionjärerna talade också med honom på ett omtänksamt och vänligt sätt. Någon tid därefter flyttade mannen och hans hustru till en annan trakt. Där studerade han bibeln och började förkunna de ”goda nyheterna” för andra. Han satte faktiskt själv i gång bibelstudier med flera intresserade personer. Både han och dessa andra som studerade bibeln inhämtade kunskap samtidigt. Slutligen tog han och två andra personer, med vilka han ledde studier, steget att låta döpa sig vid en områdessammankomst.

Hela denna fina utveckling inleddes med en enda handling av omtanke. Hur lämpligt är det inte att de kristna följer rådet att iföra sig omtänksamhet! — Kol. 3:12.