Rekreation som verkligen vederkvicker

EN FIENDE till kristendomen på 100-talet sade: ”Vi tillber gudarna med uppsluppenhet, fest, sång och spel, men ni [kristna] tillber en korsfäst man, som inte finner behag i dem som tar del i all denna förlustelse och som föraktar glädje och fördömer nöje.”a Men vilken felbedömning! Dessa första lärjungar fann verklig glädje i livet.

Deras ledare, Jesus Kristus, ”den lycklige Gudens” son, omtalas som ”jublande glad” och som ”den lycklige ... potentaten” som, när han var på jorden, bad att hans efterföljare må ”ha ... [hans] glädje i sig själva helt och fullt”. — 1 Tim. 1:11; 6:15; Luk. 10:21; Joh. 17:13.

Deras glädje var inte grundad på den tillfälliga munterheten vid en fest eller i en lek. De kände väl till det gamla ordspråket (Ords. 14:13): ”Mitt under löjet kan hjärtat sörja, och slutet på glädjen bliver bedrövelse.” Deras största glädje var att följa kristendomens principer. Denna glädje nådde deras hjärtan. De hade nu en värdefull gemenskap med den allsmäktige Guden och kamratskap med sina medkristna. De hade också den hjärtevärmande erfarenheten att få hjälpa andra att lära känna sanningen och att uppfostra barn som skulle bli en källa till glädje för dem.

TILLFÄLLEN TILL ”LEDIGA STUNDER”

Även om det är mycket viktigt att de kristna sörjer för sina skriftenliga förpliktelser och delar med sig av det kristna budskapet till andra, så tar detta inte all deras tid. Deras Mästare visade genom sitt eget exempel att det var rätt att ha någon tid för vila och vederkvickelse. Sedan Jesus predikat en hel dag, sade han till sina lärjungar: ”’Kom med, ni själva, till ett ensligt ställe där vi kan vara för oss själva och vila er litet.’ Det var nämligen många som kom och gick, och de hade ingen ledig stund ens att äta ett mål mat.” — Mark. 6:31.

Det grekiska verbet för ”vila sig” (i grekiskan står verbet i mediumform, vilket betyder att verbets handling står i intimt förhållande till subjektet) återges i Filemon, vers 20, med ”vederkvicka” (verbet är här i aktiv form). ”Lediga stunder” kan därför användas till att koppla av från den vanliga rutinen eller få vederkvickelse till att fortsätta med det vanliga arbetet. Medan de första kristna först och främst var verksamma och nitiska i att förkunna Rikets budskap, fick de då och då tid till att koppla av, och detta vederkvickte dem verkligen.

De besökte helt säkert varandra och åt en måltid tillsammans. Dessutom hade de tillgång till många olika slag av tillbörlig rekreation, som dessa lärjungar eller deras barn kan ha funnit glädje i. Det talas om unga män och andra i förkristen tid som spelade musikinstrument. (1 Sam. 16:18; 1 Kon. 1:40; Klag. 5:14; jämför Lukas 15:25.) Det talas om barn som leker och dansar. (Matt. 11:16, 17) I jämförelse med vilken som helst ”kroppslig övning”, som då fanns och som var nyttig ”till litet”, var gudaktig hängivenhet uttryckt i gärningar ”nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma”. Vadhelst de kristna gjorde, var de balanserade. De återspeglade inte den vilda tygellöshet som utmärkte dem som inte var kristna. De gjorde aldrig något som kunde fördunkla deras ”gudaktiga hängivenhet”, som var den verkliga källan till deras glädje. — 1 Tim. 4:8.

VAD SLAGS REKREATION SOMLIGA FAMILJER HAR I DAG

Kristna familjer i dag kan också glädja sig åt att ha vederkvickande stunder tillsammans. De finner verklig glädje och kamratskap i att göra saker och ting tillsammans — först och främst att göra Guds rike känt för andra. Men det finns också annat som de gör tillsammans, till exempel olika slag av rekreation. Vad slags rekreation är det? En far, som lyckats med att fostra en stor familj, berättade om många olika uppbyggande verksamheter och tillade sedan: ”De mest lyckade formerna av rekreation tycks vara de slag som gör att barnet får använda sin energi och som erbjuder en utmaning.”

En kristen far med fyra tonåringar bodde i ett område som tydligtvis inte gav många möjligheter till förströelse. Han blev tillfrågad om han hade problem att finna berikande rekreation för sin familj. Han svarade: ”Det har aldrig varit någon svårighet att ombesörja rekreation. Det enda hindret, som måste övervinnas, är att man tar sig tid för det och finner förnöjsamhet i det man har tillgång till. Att glädja sig åt de enkla tingen, sådant som att simma, fotvandra, underhålla gäster och liknande, tycks vara det mest tillfredsställande. Vi har lärt oss att vi inte behöver dyrbara anordningar för förströelse eller kostbar utrustning för att vederkvicka oss, utan vi använder det som är tillgängligt för alla.”

Många finner att medan de är upptagna arbetet med att dela med sig av biblisk kunskap till andra får de också tillfällen till rekreation. Han som var far till fyra tonåringar skrev följande:

”Många av våra avkopplande verksamheter rör sig kring våra teokratiska verksamheter, och så länge som vi håller i med detta får vi också många tillfällen till rekreation. När vi förkunnar på våra lantdistrikt, får vi ofta tillfälle att ta med en matkorg för picknick. Många gånger har vi avslutat en dag i predikoarbetet med att ha trevligt tillsammans på någon plats i skogen eller på en tältplats.”

Det är naturligtvis så att varje familjs omständigheter är speciella. Det finns säkerligen många olika saker som människor som en familj finner avkopplande. Men en annan far till fyra ungdomar sade: ”Det är inte det slag av rekreation som man har som gör ungdomen nöjd och lycklig, utan det är atmosfären och samvaron i samband med den. Det som gör den tid man tillbringar tillsammans lycklig är den gemenskap man har med familjemedlemmarna.” En annan kristen tillade: ”Det som gjorde den [rekreationen] så speciell var att vi kopplade av tillsammans som en familj.”

VÄRDET AV ATT FÖRÄLDRAR VISAR INTRESSE

Föräldrar bör därför vara medvetna om sina ungdomars behov av uppbyggande verksamhet som fyller ut en del av deras lediga stunder. En mor, vars man inte var troende, sade: ”Man måste skapa en sådan atmosfär i hemmet att barnen inte önskar ge sig i väg, och om de tillfälligt lämnar hemmet, bör de ha en önskan att komma tillbaka.” En far och mor, som lyckades fostra sina barn väl, blev tillfrågade om vad som var ”hemligheten”. De svarade: ”Vi försökte alltid göra så att livet i hemmet med oss var intressantare än tillsammans med jämnåriga.”

Det fordras ett uppriktigt intresse från föräldrarnas sida för att göra livet i hemmet ”intressantare” för barnen. En mor sade: ”Att springa efter småbarn påverkar och stimulerar kroppen, men att ta hand om tonåringar stimulerar och påverkar sinnet.” Ja, det är nödvändigt från föräldrarnas sida att ha ett omtänksamt hjärta och att göra en mental ansträngning.

Det är inte lätt att göra en sådan ansträngning. En far skrev: ”Som föräldrar till sju barn fann vi det vara en kamp att få mat, kläder och husrum till dem”, och han tillade: ”Vår rekreation var därför begränsad, även om vi ibland gjorde anordningar för avkoppling.” Det finns ofta bara en förälder i hemmet som måste bära hela bördan.

Man förstår att det är svårt att efter en hård dags arbete komma hem och börja tänka på hur man skall ombesörja någon avkoppling för familjen. De föräldrar som lyckas sörja för alla sina skriftenliga förpliktelser och dessutom ge familjen uppbyggande avkoppling är verkligen värda beröm! Även om det tycks svårt, sade en mor med sju barn, som alla blev överlämnade kristna: ”Glädjen överträffar alla offer och allt hårt arbete.”

Ger barnen gensvar? En far ställdes inför den svåra uppgiften att fostra tre tonåriga döttrar utan en hustrus hjälp. Alla tre flickorna blev hängivna kristna. En av döttrarna sade senare:

”Vi gjorde saker och ting tillsammans. Ibland, när vi inte hade råd med några förlustelser, promenerade vi bara kvarter efter kvarter genom stadens gator. Pappa var inte rädd för att låta oss veta att han var bara människa. Om vi inte hade någonstans att gå och det regnade, kunde han säga: ’Låt oss gå ut och promenera i regnet.’ Och vi gick bara ut och promenerade i regnet; vi hade ingenstans att gå, men det var så trevligt att bara vara tillsammans med honom. Han tog sig tid med oss.”

Det är säkerligen inte alla som betraktar det som avkoppling att promenera i regn. Men det som gäller är inte så mycket vad man gör, utan att man gör någonting tillsammans som familj för att koppla av och få verklig vederkvickelse.

EN ANDLIG ”FAMILJ”

De som blir kristna kan glädja sig åt värdefull samvaro inom en familj, församlingen, som verkligen kan jämföras med en hel familj av bröder, systrar, mödrar, fäder och barn. (Mark. 10:28—30) Det bör därför tyckas enbart naturligt att medlemmar av församlingen tycker om att inte endast förkunna tillsammans i grupper, utan också använda tid till uppbyggande samvaro med varandra.

Sådan sällskaplig samvaro kan bli vederkvickande och också öka hjärtligheten i församlingen. När en ung kristen syster blev tillfrågad vilken samvaro hon tyckte hade varit den trevligaste, svarade hon utan att tveka:

”Det var när några familjer i församlingen, föräldrar och barn, kom tillsammans. Sedan vi tillsammans hade ätit en matbit — det var ingenting märkvärdigt — satt vi alla tillsammans och samtalade. En av bröderna började fråga några av oss hur vi blev Jehovas vittnen eller be oss berätta en erfarenhet från vårt arbete med att undervisa andra. Snart berättade flera av oss om hur vi blev kristna och om de problem som vi hade övervunnit. Ingen dominerade samtalet, utan många bidrog till det. Vi blev alla uppmuntrade av att lyssna till erfarenheterna. Det var en oförglömlig tid.”

Om äldstebröder, biträdande tjänare eller andra mogna kristna som är med på ett gott sätt påverkar de andra, och om de tillämpar bibelns principer, kommer ett sådant tillfälle att bli en källa till verklig vederkvickelse. Det kommer inte att lämna en dålig smak i munnen på många på grund av att uppförandet urartade. Vi bör aldrig glömma att vårt förnämsta uppdrag är att vara vittnen för Jehovas namn och rike. Även i den avspända atmosfären vid kristen sällskaplig samvaro bör vårt uppförande ge ära åt vår helige Fader. Alldeles som en kristen skribent i det andra århundradet sade: ”Ingenstans är den kristne någonting annat än en kristen.” — Jes. 5:12; 43:10—12; 1 Kor. 10:31.

DET RELATIVA VÄRDET AV REKREATION

Hälsosam rekreation kan ge en del trevlig avkoppling. Den kan vederkvicka oss, så att vi kan fortsätta att sträva framåt i vårt vanliga arbete. Men rekreation är inte det viktigaste i livet. En välbalanserad ung syster, som är heltidsförkunnare av de ”goda nyheterna” i Europa, sade:

”Nöje var inte det som betonades hemma. Det var ärligt talat tjänsten på fältet som var det viktigaste i vårt hem. De viktiga tingen var föda, kläder, husrum, andliga ting och möten. Men när vi hade tid roade vi oss och besökte kanske andra familjer i församlingen.

Många gånger har jag sett ungdomar gå till olika platser för att roa sig, och jag kunde tänka: ’O, vad jag skulle tycka om att gå dit.’ Men det skadade mig verkligen inte att inte ständigt vara upptagen med nöjen. Det har aldrig varit en nackdel. Jag har det inte sämre än andra ungdomar i min åldersgrupp.”

Om vi skulle låta nöjen bli huvudsaken i vårt liv, skulle det skada oss andligt och kanske också fysiskt. Lägg märke till den tydliga varningen från Ordspråksboken 21:17, där det heter: ”Den som älskar glada dagar [älskar nöjen, Levande Bibeln] varder fattig; den som älskar vin och olja bliver icke rik.”

Det var brukligt på den tiden att man vid sällskaplig samvaro eller fest drack vin och hällde olja och välluktande ämnen på huvudet och kläderna. (Ords. 27:9; Am. 6:6) Människor som älskade sådana fester fann snart att andra verksamheter i livet blev lidande på det till deras egen skada. Många sorgliga erfarenheter har visat att när man regelbundet gör anordningar för enbart uppsluppna fester, har det en tendens att urarta till världsligt handlande. Man måste därför verkligen vara försiktig.

Glöm aldrig att på olika platser i världen har många kristna inte stor tillgång till vad som kallas ”nöjen”, i jämförelse med dem som bor i industrialiserade nationer. Men de klarar sig bra utan sådana, och det tycks som om de på många sätt är lyckligare och nöjdare än de som har många olika slag av rekreation. En äldstebroder som noggrant undersökt den internationella situationen skrev: ”Många människor känner att den tonvikt man lägger på nöjen och nedgången i moral har gått hand i hand.” Varje kristen måste därför vara på sin vakt mot en sådan fara och lägga ”tonvikten” på tillbedjan av vår himmelske Fader och ta del i denna tillbedjan.

Vi måste också inse det förhållandet att med det brådskande uppdraget att förkunna Guds rike i dessa ”yttersta dagar” kommer varken vi som kristna eller våra barn någonsin att kunna använda mer än en liten tid till nöjen. Det är också tydligt att kristna aldrig kommer att kunna ta del i alla de ting som världen kallar ”nöjen”. Rekreationen måste därför hållas på sin rätta plats. Detta gör det nödvändigt för oss att ständigt bevara en andlig, inte en köttslig, åskådning och arbeta på att ingjuta en sådan syn i våra barns hjärtan.

Varje kristen bör därför bevara en balanserad syn på rekreation. Må vi bygga vårt liv kring de ting som ger verklig glädje och tillfredsställelse i hjärtat, medan vi emellanåt gläder oss åt någon uppbyggande rekreation. Men må vi framför allt finna vår största lycka i att leva ett rent, kristet liv och nitiskt förkunna för andra det storslagna hoppet om Riket, som snart skall hjälpa hela mänskligheten att leva ett balanserat och givande liv till evig ära för vår Gud, Jehova.

[Fotnoter]