Vrede och harm
”Var människa bör vara ... sen till vrede; ty människans vrede åstadkommer icke Guds rättfärdighet.” — Jak. 1:19, 20, NW.
1. För vad är vreden ett utmärkande drag, och vad bör de kristna göra med avseende på den?
VREDE är själva motsatsen till ett milt lynne. Det milda lynnet är en egenskap som är mycket önskvärd för de kristna att odla. Vreden däremot är ett för den gamla världen utmärkande drag, som man bör undertrycka så snabbt som möjligt. Köttets önskningar och begär kommer naturligtvis till synes vid många tillfällen, och uttrycken för dessa önskningar framträder ofta i form av vredesutbrott. På grund av ofullkomlighet kan någon bli uppretad på en annan, men han bör inte låta sin vrede få makten, så att han gör sin broder till sin fiende.
2. Om vrede uppstår mellan två kristna, vad bör de då göra åt saken, och när bör de göra det?
2 Vreden får inte tillåtas att dröja kvar i en persons sinne, ty då kommer den säkert snart att växa till ett berg av tvedräkt. I de råd som Paulus gav i detta sammanhang sade han: ”Vredgas men synda likväl icke; låt icke solen gå ned, medan ni äro i ett uppretat tillstånd, låt icke heller djävulen få rum.” Med andra ord, om en person har blivit retad till vrede eller blir ursinnig på en annan, bör en vänskaplig uppgörelse eller ett gott samförstånd uppnås mellan de berörda parterna. Detta bör åstadkommas samma dag, så att inte en ohälsosam och okristlig situation får lov att råda. Psalmisten gav också denna anvisning: ”Bliv upprörda men synda icke.” Här får vi återigen en anbefallning att som kristna låta vårt tänkesätt rätta sig efter Jehovas principer och eftersträva ett milt sinnelag. — Ef. 4:26, 27, 31; Ps. 4:5; NW.
3. Varför bör man vara ”sen till vrede”?
3 Vrede är ett grälsjukt drag och bör undvikas. Skriftens förmaning, som upplyser oss om detta, lyder så här: ”Överila dig aldrig i vredesmod; det är endast dårar som nära vrede. Fråga aldrig varför det förgångna var bättre än det närvarande; detta är en dåraktig fråga.” Vreden kommer av ett köttsligt inflytande, den är någonting medfött, som vi har fört med oss från den gamla världen, och den kristne bör sträva efter att utesluta den från sitt sinne och följa rådet att vara ”sen till vrede”. — Pred. 7:10, 11, Mo; Jak. 1:19, NW.
4. a) Med vilka andra drag jämställer Guds ord vreden? b) Varför bör man undvika personer med hetsigt lynne?
4 Guds ord talar med ogillande om den våldsamma vreden, ända därhän att det jämställer den med otukt, orenhet, lösaktigt uppförande, hat, missämja och stridigheter. (Gal. 5:19—21, NW) Det är en god sak att undvika dem som har för vana att vara på dåligt humör och som ständigt är hemfallna åt häftiga lynnesutbrott, ty man riskerar att bli smittad och i ett anfall av vrede betala tillbaka med samma mynt. Vi bör undvika sådana personer, ty genom att umgås med dem kan man snart urarta. ”Sälla dig icke till den ondsinte och umgås icke med hetsig man, att du ej må lära dig hans vägar och lägga ut en snara för dig själv.” En direkt kontrast till detta framhålls i följande ord av samme skribent: ”Goda mäns tal är likt det finaste silver; en dålig mans åsikter äro föga värda.” — 1 Kor. 15:33; Ords. 22:24, 25, Åk; 10:19, 20, Mo.
Bibliska exempel på vrede
5. I vilken grad uppväcktes Sauls vrede mot David?
5 När Saul häftigt förföljde David i avsikt att döda honom, bad han sin son Jonatan bistå honom i att röja David ur vägen såsom en fiende. Därför att Jonatan ställde sig på Davids sida, steg Sauls ögonblickliga reaktion av vrede och hat till sin höjdpunkt, som det berättas i 1 Samuelsboken 20:30—33: ”Då upptändes Sauls vrede mot Jonatan, och han sade till honom: ’Du, son till en otuktig kvinna! Visste jag då icke, att du hade funnit behag i Isais son till skam för dig själv och till skam för din moders blygd! Ty så länge Isais son lever på jorden, är varken du eller din konungamakt säker. Sänd därför nu åstad och låt hämta honom hit till mig, ty han är dödens barn.’ Jonatan svarade sin fader Saul och sade till honom: ’Varför skall han dödas? Vad har han gjort?’ Då svängde Saul spjutet mot honom för att genomborra honom; och nu märkte Jonatan, att hans fader hade beslutat att döda David.” I sitt raseri försökte Saul döda David, och senare vände sig hans raseri mot hans egen son Jonatan.
6. a) Hur reagerade Ussia mot prästens råd, när han överskred sina befogenheter som konung och ville bränna rökelse i helgedomen? b) Vilken dom från Jehova drabbade Ussia?
6 Ett annat klassiskt exempel är Ussia, när han härskade som konung. Så snart han hade blivit stark och mäktig i denna höga ställning, blev hans hjärta högmodigt, så att han visade förakt för Guds ord, i det han gick in i templet för att bränna rökelse. Tillsammans med andra präster framhöll prästen Asarja detta för Ussia genom att säga: ”Det hör icke dig till, Ussia, att antända rökelse åt HERREN [Jehova], utan det tillhör prästerna, Arons söner.... Gå ut ur helgedomen, ty du har begått en förbrytelse.” Men kungen uppreste sig mot detta, som vi ser av skildringen: ”Då for Ussia ut i vrede, där han stod med. ett rökelsekar i sin hand för att antända rökelse. Men just som han for ut mot prästerna, slog spetälska ut på hans panna, i prästernas närvaro, inne i HERRENS hus, bredvid rökelsealtaret.” Jehovas rättfärdiga dom blev uppenbar till förmån för hans prästerlige representant. — 2 Krön. 28:16—19.
7. Hur felade Mose och Aron genom att visa sin vrede inför Israels nation?
7 Det är intressant att lägga märke till vad som hände Mose vid ett tillfälle, fastän han då hade varit en trogen tjänare i många år. Israeliterna tvistade med Mose i sitt uppror mot Jehova och sade att det skulle ha varit bättre för dem att ha omkommit inför Farao än att ha blivit förda upp i öknen och få lov att dö där på grund av vattenbrist. I stället för att behandla denna sak med lugn och uppträda på ett gentemot Jehova undergivet sätt ådagalade Mose och Aron en uppretad ande, som vi ser av orden i 4 Moseboken 20:10 (NW): ”Hör nu på, ni upprorsmakare! Är det från denna klippbrant som vi skola frambringa vatten åt eder?” Vi ger i detta uttalande akt på att Mose och Aron i ett anfall av raseri underlät att ge äran åt Jehova för att han hade på mirakulöst sätt sörjt för vatten och att de tydligtvis tillskrev sig själva förtjänsten i stället för att förhärliga Jehova inför församlingen.
8. a) Vad strävade Haman efter att åstadkomma, när han blev uppfylld av raseri? b) Vad skedde med honom som följd härav?
8 Amalekiten Haman lyckades i sin förslagenhet få en kunglig förordning utfärdad om att alla skulle böja sig ned för honom. Likväl ville Guds sanne tjänare Mordokai inte gå med på att ge en sådan hedersbetygelse åt en av Gud dömd fiende. (2 Mos. 17:14—16) När Haman märkte att juden Mordokai inte ville ge med sig och falla ned för honom, ”uppfylldes han med vrede”, säger skildringen, och ”Haman sökte tillfälle att utrota alla judar, som funnos i Ahasveros’ hela rike”. Hamans hjärta blev allt hårdare, och han beslöt att laga så att Mordokai blev hängd och Guds folk tillintetgjort. Naturligtvis vet vi av Guds ord att bladet vände sig till ofärd för Haman, så att han blev avrättad, och Mordokai, Ester och judarna befriades från följderna av ett mot dem riktat påbud genom att de blev uppmanade att försvara sitt liv. — Est. 3:5, 6; 8:10—12.
9. Hur reagerade några av judarna i stället för att gynnsamt upptaga Jesu ord, när han talade i synagogan?
9 När Jesus talade till folkskaran i synagogan och föreläste i synnerhet ur Jesajas bokrulle och därvid underrättade dem om att just den dagen gick Skriftens utsaga i uppfyllelse, var det många av åhörarna som reagerade så som det omtalas i Lukas 4:28, 29 (NW). I stället för att fästa avseende vid hans ord och erkänna Messias ”blevo alla de som hörde detta i synagogan uppfyllda av förbittring, och de stodo upp och drevo honom skyndsamt ut ur staden, och de förde honom till randen av det berg, varpå deras stad var byggd, i syfte att kasta honom huvudstupa ned för det”. Ja, återigen finner vi hur de som bekände sig stå i förbundsförhållande till Jehova i ett utbrott av fientlighet inte endast förkastade hans Son, utan också sökte döda denne.
10. Hur förhöll sig folkskaran, sedan den hade hört Stefanus återge judarnas historia?
10 Det är fängslande att ge akt på hur Stefanus, när han fördes inför Sanhedrin, återgav judarnas historia och relaterade deras förehavanden fram till Messias’ ankomst. Han upplyste dem också modigt om hur de hade förföljt dem som hade kungjort att den rättfärdige skulle komma och om att de inte hade hållit lagen. Den vrede mot Stefanus, som detta framkallade, omtalas i Apostlagärningarna 7:54—58: ”När de hörde detta, blevo de mycket förbittrade i sina hjärtan och beto sina tänder samman mot honom... . Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom och förde honom ut ur staden och stenade honom.” I djävulskt ursinne dödade de Stefanus.
Rättfärdig harm
11. Varför är Jehovas vrede inte otillbörlig?
11 Vi bör emellertid komma ihåg att det är skillnad på vrede i allmänhet och rättfärdig harm. Vi vet att Jehovas vrede skall utgjutas över de onda fienderna, såsom han så ofta har tillkännagivit i sitt ord. Jehova är visserligen sen till vrede, men det betyder inte att hans vrede inte kan uppväckas av ett orättfärdigt beteende. Så här säger profeten Nahum (1:6, 1878): ”Vem kan bestå för hans harm, och vem kan uthärda glöden av hans vrede? Hans harm utgjuter sig såsom elden, och hällebergen rämna för honom.” Likaväl som Jehova kommer att hålla sin skyddande hand över de trogna tjänarna och dem som är fyllda av odelad kärlek till honom, så kommer hans vrede och hans förintelsestyrkor att vara verksamma mot de onda, och dessa kommer inte att kunna undfly.
12. a) Vad hade David att säga om Jehovas vrede? När kommer dess uppenbarande att nå sin kulmen? b) Får de kristna ge uttryck, åt harm?
12 David pekar i Psalm 69:25, 26 (NW) på en yttring av Jehovas vrede: ”Utgjut över dem din förkastelsedom, och må din egen glödande förbittring hinna upp dem. Må deras muromgivna läger bliva öde; må det icke finnas någon som bor i deras tält.” Vi ser alltså av Jehovas egna ord och av dem som yttrades av hans trogne tjänare, att det är alldeles i sin ordning att ge uttryck åt rättfärdig harm mot Guds fiender. Hans avsky för ondskan kommer att nå sin kulmen i och med att denna förintas i striden vid Harmageddon. Såsom kristna bör vi därför också visa förakt för de ting som hör denna världen till, eftersom de är i opposition mot Jehova. Det fordras inte alls av oss att vi skall överse med orättfärdighet. Nej, det är i stället tvärtom — vi måste älska rättfärdighet och hata orättfärdighet. Det finns en tillbörlig tid för båda delarna, såsom vi läser: ”Allting har sin tid. Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.” — Pred. 3:1, 8.
13. Vilka saker hatar Jehova?
13 Det är högst intressant att betrakta några av de saker som är föraktliga i Jehovas ögon. Vi får vetskap om dem i dessa ord: ”Sex ting är det, som HERREN hatar, ja, sju äro styggelser för hans själ: stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer, som utgjuta oskyldigt blod, ett hjärta, som hopsmider fördärvliga anslag, fötter, som äro snara till att löpa efter vad ont är, den som främjar lögn genom falskt vittnesbörd och den som vållar trätor mellan bröder.” Längre fram läser vi: ”Jehovas fruktan betyder att man hatar det onda. Självupphöjelse och stolthet och den onda vägen och en vrång mun har jag hatat.” Vi har alltså i sanning tillräcklig orsak att ogilla och sörja över det som Jehova hatar och kan med all rätt göra det. — Ords. 6:16—19; 8:13, NW.
14. Vad hatade David, och vad älskade han?
14 En Guds, den Allsmäktiges, tjänare tillkännagav vid ett annat tillfälle: ”Av dina befallningar får jag förstånd; därför hatar jag alla lögnens vägar. Därför håller jag alla dina befallningar i allo för rätta, men alla lögnens vägar hatar jag. Jag hatar dem som halta på båda sidor, men din lag har jag kär. Jag hatar lögnen, den skall vara mig en styggelse.” — Ps. 119:104, 128, 113, 163.
15. Hur kan kristna förkunnare i vår tid betrakta dem som överträder Jehovas rätta principer?
15 När några inom en församling överträder Jehovas lagar och ringaktar hans principer genom att begå äktenskapsbrott eller otukt eller komma med smädliga yttranden eller hemfalla åt dryckenskap, så bör man ju, i betraktande av det som vi här sett, helt naturligt vänta sig att församlingens medlemmar skall avsky dem som gör sådant. Det är just därför det är så viktigt att församlingens kommitté avstänger dem från samvaro med de övriga medlemmarna genom att utesluta dem. Guds folk hatar dessa onda gärningar. Och följaktligen har de som begår dem ingen plats i Jehovas hedervärda och rena organisation.
16. Vilken syn på vrede och rättfärdig harm bör de ha som hör till den nya världens samhälle?
16 Hur viktigt är det då inte att sätta det rätta värdet på Guds tankar och önskningar, i det man inser och erkänner att de är fullkomliga och oföränderliga. Gud hatar vrede och den ofullkomliga människans i vrede begångna synd. I medvetande om detta kommer en kristen alltid att söka vandra så, att hans vägar stämmer överens med Jehovas vägar och tankar. Ja, varje kristen kommer därför att vara sen till vrede och undvika raseri. Och hur är det då med indignation och harm? Må det vara Jehovas harm som kommer till uttryck, ty han låter detta ske i rättfärdighet, och således kommer han att för alltid tillintetgöra de förhatliga ting som utgör brott mot hans principer.
(The Watchtower, 1 juli 1960)