Kommer Turkiet att upprätthålla religionsfriheten?

DEN 24 januari 1973 fällde militärdomstolen i Eskisehir i Turkiet ett utslag som gjorde det till ett brott att vara ett av Jehovas kristna vittnen. Fyra vittnen ådömdes att betala dryga böter på 5.000 turkiska pund (1.800 kronor) vardera. Men varför?

Domstolen hävdade att de fyra vittnena hade brutit mot artikel 143 i brottsbalken. Denna artikel förbjuder turkiska medborgare att bli medlemmar av någon utländsk internationell sammanslutning eller ett dylikt sällskap utan att ha regeringens tillåtelse. Genom att tillämpa denna artikel på Jehovas vittnen förnekade domstolen således att de är ett religiöst samfund. För att ange skälen till att man utdömde lagens strängaste straff förklarade domstolen att Jehovas vittnen är ett mycket farligt sällskap, därför att de inte hälsar flaggan eller andra nationalsymboler och begär att bli frikallade från militärtjänst på grund av samvetsskäl. Domstolen hävdar att Jehovas vittnen därigenom undergräver Turkiets nationalanda.

Domstolens utslag har överklagats. Detta ger upphov åt följande fråga: Finns det någon grund för att upphäva beslutet till förmån för religionsfriheten?

Ja, artikel 19 i republiken Turkiets konstitution garanterar tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Men dessa rättigheter har aldrig i full utsträckning beviljats Jehovas vittnen, trots att man har anhållit därom flera gånger. Man tillåter dem inte att samlas fritt för att studera bibeln, utan de måste leva under ett ständigt hot om egenmäktiga polisåtgärder. Ta del av vad de har fått uppleva:

Den 29 oktober 1968 meddelade tidningen ”Cumhuriyet” att femton vittnen i Ankara hade blivit arresterade den 18 oktober, medan de fridfullt var församlade för att studera bibeln, och de anklagades för omstörtande verksamhet och försök att störta regeringen. Appellationsdomstolen har ännu inte slutfört behandlingen av detta mål.

Den 20 maj 1971 blev arton vittnen i Istanbul arresterade, medan de studerade bibeln, och hölls i fängsligt förvar under två dagar. Ännu har inget åtal väckts.

Tidningen ”Milliyet” rapporterade den 4 maj 1972 från en rättegång mot tio Jehovas vittnen inför militärdomstolen i Ankara. Dessa vittnen blev arresterade den 9 juni 1971, medan de befann sig i ett privat hem för att samtala om bibeln. Därefter hölls de inspärrade i ett militärfängelse i sju dagar. Rättegången pågår fortfarande inför militärdomstolen under anklagelse för brott mot artikel 143.

Enligt tidningen ”Tercüman” för 24 februari 1972 blev femton vittnen i Ankara arresterade den 23 februari 1972. Sex av dem, tre män och tre kvinnor, däribland en mor som hade ett sex månader gammalt spädbarn hemma, hölls i fängsligt förvar under nio veckor, anklagade för omstörtande verksamhet. Än så länge har man inte fällt något utslag.

I alla dessa fall konfiskerade man biblar och biblisk litteratur.

Kan sådan behandling av Jehovas kristna vittnen anses berättigad? Fakta talar för sig själva. Jehovas vittnen är laglydiga medborgare. De följer bibelns befallning: ”Var och en vare underdånig den överhet, som han har över sig. Ty ingen överhet finnes, som icke är av Gud.” (Rom. 13:1) Endast när Jehovas vittnen konfronteras med en nationell lag som står i strid med Guds lag vägrar de att underkasta sig den världsliga regerande myndighetens vilja. (Apg. 5:29) Men varken i Turkiet eller någon annanstans försöker de på något sätt hindra människor från att träda in i krigsmakten, och de uppmuntrar heller inte till vanvördnad för någon nations flagga.

Eftersom Jehovas vittnen inte tar del i politiska angelägenheter, stiftar de inte anslag mot regeringarna i världen. De följer den inspirerade uppmaningen: ”Giv dig icke i lag med upprorsmän.” (Ords. 24:21) Det finns därför ingen regering som har något skäl att frukta för Jehovas kristna vittnen. I en tid då våldsbrotten ökar, främjar deras lydnad för Guds ord lag och ordning.

Domstolarna och själva regeringen i Turkiet står alltså inför ett beslut som kommer att visa vilken inställning de har till religionsfrihet. Kommer de att erkänna Jehovas vittnen för vad de är — ett etablerat religiöst samfund och inte något ”sällskap med medlemsmatrikel”? Kommer Turkiet att handla i enlighet med och till ära för de anspråk som görs i landets konstitution? Vi hoppas verkligen att Turkiet kommer att ta ståndpunkt för religionsfriheten i överensstämmelse med nationens önskan att bli räknad bland de fria nationerna i världen.