Vi har en försäkran i bibeln: ”En styggelse för HERREN är den vrånge, men med de redliga har han sin umgängelse.” (Ords. 3:32) Det är sant att den individ som är förslagen i ord och gärning kan bedra sig själv och till och med tänka att han har rätt att använda sin falska tunga på ett slugt sätt och tillgripa tvivelaktiga metoder. Det kan också vara så att medmänniskor inte har tillräckligt med bevis för att ”ge honom ... en förebråelse”. (Luk. 17:3) Men om en sådan person aldrig rättar till sina vägar, är hans ställning inför Gud hopplös. Jehova betraktar den förslagne individen som något avskyvärt, och endast den redlige kan åtnjuta umgänge med Gud.

Inför den slutliga räkenskapens dag måste var och en avlägga räkenskap inför den Högste. (Rom. 14:10—12) Detta framhåller betydelsen av att man underkastar sig Guds andes och hans inspirerade ords vägledning, medan man ständigt ber om att få personlig hjälp att undfly grymhet, missgärning, oansvarighet, förtryckande metoder, kärlekslösa handlingssätt och opålitlighet. Det är verkligen så att man i många fall inte kan slå ifrån sig ansvar genom att bara säga: ”Det är inte mitt fel!”

Förbli fasta i tron under prövosamma tider

I MÅNGA delar av världen rasar förföljelse mot sanna kristna, alldeles som under det första århundradet. Liksom kristna då förblev fasta i tron, så förblir de det i dag. Mot slutet av år 1978 berättade en av Jehovas vittnens resande tillsyningsmän i ett brev till avdelningskontoret i det land där han tjänade om den hätska förföljelse som förekom mot vittnena i ett visst område. Deras ståndaktighet är ytterligare ett lysande och underbart exempel på kristen ostrafflighet.

Enligt den resande tillsyningsmannens rapport sade några orostiftare till en grupp vittnen: ”Vi vill inte höra er predika om Jesus längre.” Men vittnena svarade: ”Vi kan inte inse att Jesus gjorde någonting som var orätt. Därför är det inte heller fel att vi predikar om honom.”

Detta gjorde männen rasande. De tvingade därför vittnena — tre bröder och två systrar — att ta alla sina böcker med sig till en plats omkring fem kilometer bort. Där brände de upp böckerna. Sedan de fört bröderna lite längre bort, började de slå en av systrarna — bara en ung flicka — medan bröderna såg på. De återvände sedan till bröderna och sade: ”Flickan säger att ni tvingade henne att bli ett vittne.” Men den unga systern, som just hade blivit slagen, hörde detta och ropade: ”Det är lögn!”

Sedan band de händerna på en av bröderna bakom hans rygg. Han blev slagen tills han var medvetslös. Sedan plågoandarna ropat: ”Ner med Jesus”, misshandlade de en annan av bröderna och högg av honom ena örat. Den tredje brodern blev också ondskefullt slagen, så att han nästan förlorade synen på ena ögat. Men ingen av bröderna förnekade sin tro trots denna brutala behandling.

Plågoandarna tog slutligen bröderna till en flod i avsikt att dränka dem. På vägen dit bad bröderna mycket intensivt. Sedan ändrade plågoandarna sig och förde bröderna tillbaka till deras hem. Bröderna blev där tillsagda att de under tre månaders tid inte fick gå tillbaka till Rikets sal. Men följande söndag gick en av bröderna till mötet i staden.