”Ljus har lyst fram för den rättfärdige”

Ja, ljus har lyst fram för den rättfärdige och glädje för dem som är rättrådiga i hjärtat.” — Psalm 97:11, NW.

1. Vad är det bland annat som skiljer de rättfärdiga från de onda?

VAD är något av det som skiljer de rättfärdiga från de onda, Jehova Guds sanna tjänare från dem som är i slaveri under Guds motståndare, Satan, djävulen? Det som mer än någonting annat skiljer dem åt är utan tvivel att de rättfärdiga, Jehova Guds sanna tjänare, åtnjuter ljus. För dem har sannerligen ”ljus ... lyst fram”. (Psalm 97:11, NW) De onda däremot vandrar i mörker. Ja, ”de rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd; men de ogudaktigas väg är såsom tjocka mörkret; de märka icke det som skall vålla deras fall”. — Ordspråksboken 4:18, 19.

2. Hur kan man illustrera det förhållandet att ljuset ökar på de rättfärdigas stig?

² Lägg märke till att ljuset som lyser på de rättfärdigas stig ökar undan för undan. Det fortsätter att ”växa i klarhet”. Vi kan illustrera detta genom en man som går upp innan dagen grytt och ger sig ut på en vandring. På avstånd kanske han ser konturerna av en byggnad, men till att börja med kan han inte säga om det är en ladugård eller ett bostadshus. Allteftersom dagen gryr och han kommer närmare kan han se att det är ett bostadshus. Efter en stund kan han också säga att det är ett hus byggt i trä, inte ett i tegel. Sedan, efter ytterligare en stund, kan han fastställa färgen på huset och så vidare.

3. Vilka faktorer har avgörande betydelse för att ljuset skall växa i klarhet?

³ Som Guds tjänare har vi fått uppleva någonting som kan liknas vid just detta. När vi såg vissa ting på avstånd tidsmässigt sett och bara hade något lite ljus i ämnet, var det ofta så att vi bara hade en ofullständig, ja, rentav felaktig uppfattning om dessa ting. I denna situation kunde det lätt hända att vi påverkades av tidigare uppfattningar. Men allteftersom ljuset växte i klarhet och vi kom betydligt närmare själva händelsen eller händelserna, blev vår förståelse av hur Guds uppsåt skulle bli en verklighet allt klarare. Profetior har öppnat sig för oss, allteftersom Jehovas heliga ande spritt ljus över dem och allteftersom de gått i uppfyllelse genom olika ting som inträffat i världen eller bland Guds folk. Är det inte så Jehova Gud har handlat med sina tjänare i alla tider? Jo, det är det!

Abraham som exempel

4, 5. Hur uppenbarade Gud undan för undan sitt uppsåt för Abraham?

⁴ Vi kan se på Abraham, som Gud kallade sin vän och som var en man med tro. (Jesaja 41:8; Jakob 2:23) Trots att han stod i ett så nära förhållande till Jehova Gud, hade han inte från början fullständig kunskap om Guds uppsåt. Vi kan genom att iaktta Abraham vid olika tillfällen i hans liv se att det förhöll sig så och att hans kunskap växte undan för undan. Gud uppmanade honom att lämna sitt hemland och sade till honom att han, Gud, skulle göra honom till ett stort folk och att alla släkter på jorden skulle välsigna sig genom honom. Men Abraham kände inte till alla detaljer; vi läser att han lydde ”fastän han inte visste vart han var på väg”. (Hebréerna 11:8) Vi får också veta att Gud lovade Abraham att hans säd skulle få landet, men trots denna upplysning fick han inte veta hur detta skulle gå till. Det gick så långt att han framförde den tanken att hans tjänare, Elieser, kunde få ärva hans hus. Då klargjorde Jehova saken och talade om följande för Abraham: ”En som utgår från ditt eget liv skall bliva din arvinge.” (1 Moseboken 12:1—3, 7; 15:2—4) Eftersom Abrahams hustru, Sara, var ofruktsam, bad hon honom ha sexuellt umgänge med hennes tjänstekvinna, Hagar, och genom denna kvinna fick han Ismael. Längre fram förklarade Gud för Abraham att den utlovade arvingen skulle komma genom Sara. — 1 Moseboken 17:15—17.

⁵ Vi kan därför se att Abraham inte exakt kände till hur Jehova skulle förverkliga sitt uppsåt, trots att allt som Gud hade uppenbarat direkt för honom var sanning. Han fortsatte emellertid att utöva tro och vänta på Jehova, även om han samtidigt hoppades på att han skulle få ytterligare upplysningar med tiden. Det var likadant när Jehova befallde Abraham att offra sin son Isak på Moria berg — Abraham visste inte exakt hur detta skulle gå till. Men han hade tro på att Jehova kunde resa upp en säd genom Isak, även om Gud då måste uppväcka Isak från de döda. — Hebréerna 11:17—19.

Daniel och andra profeter

6, 7. a) Vad sade Daniel som visar att Gud uppenbarar olika ting bara vid den tidpunkt han finner vara lämplig? b) Hur vittnas aposteln Petrus om att det förhåller sig så?

⁶ Bland de många profeter som hade förmånen att direkt få uppenbarelser från Jehova var Daniel, en ”mycket önskvärd man”. (Daniel 10:11, 19, NW) Jehova gav honom mycket speciella upplysningar som gällde både hans egen tid och framtiden; men Daniel förstod ändå inte den fulla innebörden i dessa upplysningar. Med avseende på några av de syner han fick se sade han: ”Jag hörde detta, men förstod det icke.” När han bad om fler upplysningar, fick han till svar: ”Gå, Daniel, ty dessa ord skola förbliva gömda och förseglade intill ändens tid.” (Daniel 12:8, 9) På liknande sätt uppenbarade Jehova Gud många sanningar för sina tjänare profeterna. Men ändå fanns det mycket som de inte fick kunskap om.

⁷ Detta är orsaken till att aposteln Petrus kunde skriva: ”Med avseende på just denna frälsning har profeterna flitigt forskat och noggrant rannsakat, de som profeterade om den oförtjänta omtanke som var ämnad för er. De sökte utforska vilken särskild tid eller vad för slags tid anden i dem hänvisade till beträffande Kristus, när den på förhand vittnade om lidandena avsedda för Kristus och om de härligheter som skulle följa på dessa. Det blev uppenbarat för dem att det inte var sig själva, utan er, som de tjänade med de ting som nu har blivit kungjorda för er.” I själva verket hade inte ens änglarna fullständig kunskap om hur Gud skall förverkliga sitt uppsåt. — 1 Petrus 1:10—12.

8. Vilken fråga ställde Johannes döparen som visar att hans kunskap inte var fullständig?

⁸ Den siste av dessa profeter var Johannes döparen. Gud använde honom för att bereda vägen för den Smorde, Jesus. (Lukas 1:16, 17, 76—79) Johannes hade den stora förmånen att av Gud få ett tecken som identifierade Messias, och han hade också den stora förmånen att få introducera honom för Israel. (Johannes 1:26—36) Men trots detta hade Johannes inte en klar förståelse i alla detaljer när det gällde Jesu första ankomst. Att det förhöll sig så kan vi förstå därigenom att Johannes, när han satt i fängelse, sände sina lärjungar till Jesus för att ställa denna fråga: ”Är du den som skall komma, eller skall vi vänta en helt annan?” Johannes’ fråga visade inte brist på tro, utan en önskan att få frågan mer uttryckligt bekräftad. Jesu svar, som riktade uppmärksamheten på hans gärningar, tillfredsställde utan tvivel Johannes. — Matteus 11:2—6.

Jesus och hans apostlar

9. Vad visar att Jesus inte hade fullständig kunskap om sin Faders uppsåt?

⁹ Gud uppenbarar sin vilja för sina tjänare endast vid den tidpunkt han finner lämplig, och detta gällde även Jesus Kristus. Jesus fick utan tvivel information direkt, medan han befann sig i himmelen tillsammans med sin Fader. Men ändå kände han inte till när slutet för vår nuvarande tingens ordning skulle komma. Det är därför han medgav: ”Men om den dagen och stunden har ingen vetskap, varken himlarnas änglar eller Sonen, utan bara Fadern.” — Matteus 24:36.

10, 11. a) Vilken felaktig slutsats hade Jesu lärjungar kommit fram till med avseende på Riket? b) Varför begränsade Jesus sina upplysningar om framtiden såväl som om andra ting, när han talade med sina apostlar?

¹⁰ Jesus själv handlade i överensstämmelse med principen som står nedtecknad i Ordspråksboken 4:18, när han hade med sina lärjungar att göra. Han berättade mycket för dem om Riket: att han skulle gå bort och att han skulle återvända efter en lång tid och då ta dem hem till sig i himlarna. Men trots alla dessa upplysningar trodde hans apostlar att Davids rike skulle återupprättas i Jerusalem och att detta rike var det messianska riket. Detta var orsaken till att de frågade den uppståndne Jesus: ”Herre, återställer du riket åt Israel i denna tid?” Jesus talade om för dem att det fanns vissa ting som de ännu inte kunde förstå. Han sade: ”Det tillkommer inte er att få kännedom om de tider eller tidsperioder som Fadern har lagt under sin egen domsrätt.” — Apostlagärningarna 1:6, 7.

¹¹ Att det kommer en tid som är den rätta för att ta emot kunskap om vissa detaljer i Guds uppsåt framgår tydligt av vad Jesus sade till sina apostlar: ”Jag har ännu många ting att säga er, men ni förmår inte bära dem just nu.” (Johannes 16:12) Detta visar att Gud ger sina tjänare kunskap om sin vilja, när de är i stånd att ta emot och använda denna kunskap. Det är sant att Jesus talade om för sina apostlar att Guds ande skulle vägleda dem ”in i hela sanningen”. (Johannes 16:13) Men menade Jesus att de, från och med den dag de mottog den heliga anden, skulle urskilja hela sanningen — utan att senare behöva skaffa sig någon ytterligare kunskap? Fakta visar att det inte förhöll sig så.

Hedningar tas emot

12, 13. a) Vilken klarare förståelse fick Jesu efterföljare efter pingsten, och vilken verkan hade den på dem? b) Först när började de göra lärjungar av människor av alla nationerna, fastän Jesus gett dem befallning om detta tidigare, och varför gjorde de detta först då?

¹² På pingstdagen år 33 v.t. fick lärjungarna del av den heliga anden, och med hjälp av den fick de en mycket klarare insikt i sanningen om Jesu uppståndelse, hans himmelsfärd och betydelsen av Guds rike. Denna kunskap drev dem till att nitiskt förkunna de ”goda nyheterna” för andra. Trots att Jesus hade sagt till dem att de skulle göra lärjungar av människor av alla nationerna, begränsade de till att börja med sitt predikande till judarna och de icke-judiska proselyterna för att sedan, när tiden var inne för det, gå vidare till samariterna. De förstod inte att de skulle gå till de oomskurna hedningarna. (Matteus 28:19, 20) Utan tvivel var det så att Jehova höll tillbaka sådan upplysning, för i Daniels profetia sades det att Messias skulle behålla förbundet med judarna ”i kraft” under resten av den sjuttionde veckan. — Daniel 9:24—27, NW.

¹³ När den ”veckan” var slut år 36 v.t., skred Jehova Gud till handling, så att de ”goda nyheterna” kunde förmedlas till människor av nationerna. Petrus behövde sannerligen få hjälp med att rätta till sitt tänkesätt innan han kunde gå in i en oomskuren hednings hem, eftersom detta var någonting som betraktades som orent i lagen. Han behövde få anvisningar, och det fick han medan han var i trance: ”Sluta du upp med att kalla de ting befläckade, som Gud har renat.” Petrus och de andra apostlarna behövde således ändra sin syn i denna fråga. Petrus gjorde det och blev använd av Gud till att förkunna för hedningarna att vägen till Guds himmelska rike nu var öppen även för dem. — Apostlagärningarna 10:9—43.

14. Vilket ljus fick de första kristna flera år senare när det gällde vad Mose lag krävde?

¹⁴ Men 13 år längre fram var omskärelsen fortfarande en omdiskuterad fråga bland vissa kristna. Det var därför nödvändigt för Paulus och några andra lärjungar att fara till Jerusalem för att ta upp denna sak med apostlarna och andra äldste, som vid denna tidpunkt utgjorde den styrande kretsen för de kristna församlingarna. Denna krets lyssnade på vad Petrus hade att säga om Kornelius’ omvändelse och på Paulus’ vittnesbörd om de kraftgärningar Gud utfört i förbindelse med Paulus’ tjänst bland hedningarna. Sedan begrundade de vad Guds inspirerade ord hade att säga i denna fråga. Med hjälp av den heliga anden kom de fram till rätt slutsats, nämligen den att det inte var nödvändigt för hedningar att bli omskurna och hålla Mose lag för att bli kristna, även om det krävdes att de skulle uppföra sig enligt vissa normer. — Apostlagärningarna 15:1—16:5.

15, 16. a) Vad sade Paulus som visar att han insåg att uppenbarandet av sanningen skulle ske progressivt? b) Vad sade Petrus som också vittnar om att det förhåller sig så?

¹⁵ Omkring sex år efter detta möte skrev Paulus sitt första brev till korintierna, och i det sade han följande om de av anden pånyttfödda kristna som levde på hans tid: ”Ty vi har kunskap styckevis, och vi profeterar styckevis; men när det som är fullständigt kommer, skall det som är styckevis tas bort. Just nu ser vi nämligen i oklara konturer med hjälp av en metallspegel, men då skall det vara ansikte mot ansikte. Just nu har jag kunskap styckevis, men då skall jag lära känna exakt, såsom också jag är exakt känd.” Så inte ens vid denna tid hade de av anden pånyttfödda kristna, däribland aposteln Paulus själv, av den heliga anden fått fullständig kunskap om hela sanningen. De hade fortfarande kunskap styckevis, de hade bara så mycket kunskap som Gud hade gett dem fram till den tiden. Men den var tillräckligt stor för de behov de då hade. — 1 Korintierna 13:9, 10, 12.

¹⁶ Vad skrev Petrus till sina medkristna omkring år 64 v.t. eller omkring nio år efter det att Paulus hade skrivit de nyss citerade orden? Sedan han talat om det tillfälle då Jesus blev förvandlad och förklarad och det blev fastslaget att han var Guds Son, sade han: ”Följaktligen har vi det profetiska ordet mer befäst; och ni gör väl i att vara uppmärksamma på det såsom på en lampa som lyser på en mörk plats, tills dagen gryr och en morgonstjärna går upp, i era hjärtan.” (2 Petrus 1:16—21) De kristna behövde således fortsätta med att undersöka bibeln och då ägna stor uppmärksamhet åt det profetiska ordet. Bibeln skulle därigenom komma att vara som en lampa som lyser på en mörk plats. De smorda kristna måste fortsätta med detta ända fram till dess de får sin belöning vid Jesu Kristi härliga uppenbarelse.

17. a) Vilka nya sanningar fick de kristna kunskap om, när de fick Uppenbarelseboken? b) När var tiden sedan inne för att det skulle komma mer ljus över denna bok?

¹⁷ Omkring 32 år efter det att Petrus skrivit sitt andra brev, eller omkring 63 år efter pingsten år 33 v.t., fick aposteln Johannes en lång rad av syner som han skrev ner och som utgör Uppenbarelseboken. I dessa syner uppenbarades för första gången flera sanningar om Guds uppsåt som var nya för de av anden pånyttfödda kristna på den tiden. De fick till exempel på så sätt veta att 144.000 män och kvinnor skulle friköpas från alla nationer för att bli medarvingar med Jesus Kristus i himmelen och att dessa skulle tjäna som kungar, präster och domare i det 1.000-åriga messianska riket. (Uppenbarelseboken, kapitlen 7, 14 och 20) Men ändå hade dessa kristna inte fullständig kunskap. De som studerar Guds ord i vår tid kan se att de syner som finns nedtecknade i Uppenbarelseboken kan ha varit till lärdom och uppmuntran för de kristna på Johannes’ tid, men att de är av särskilt stort värde för dem som lever på ”Herrens dag”, den tid vi nu lever i. (Uppenbarelseboken 1:10) Uppenbarelseboken 5:1—14 beskriver således i symboliska ordalag en skriftrulle, som är försedd med flera sigill som måste brytas för att den skall kunna öppnas. Att sigillen bryts ett i taget ger en antydan om att det måste ske en gradvis utveckling av kunskapen och förståelsen under den tid då profetiorna i Uppenbarelseboken går i uppfyllelse.

18. Hur uppenbarade alltså Jehova Gud sanningar för sina tjänare i förkristen tid och under det första århundradet?

¹⁸ Vi kan därför, när vi granskar dels Jehovas trogna tjänare i förkristen tid och dels församlingen av smorda kristna under det första århundradet enligt den vanliga tideräkningen, se att de alla, utan undantag, hade ofullständig kunskap och förståelse. De måste fortsätta att göra framsteg och rätta till sin förståelse allteftersom de såg Jehovas uppsåt successivt förverkligas. För dem har de rättfärdigas stig varit lik ett ljus som ”växer i klarhet” undan för undan. (Ordspråksboken 4:18) Allteftersom ljuset har ökat har deras kunskap också ökat, och de har mera helt och fullt kunnat urskilja de storslagna sanningar som Jehova undan för undan uppenbarat för dem.

19. Vad sade Gud till profeten Daniel om kunskap och förståelse i ”ändens tid”?

¹⁹ Men hur skulle förhållandena för Jehovas tjänare vara i ändens tid? En ängel hade sagt Daniel följande: ”Daniel, håll orden hemliga och försegla boken intill ändens tid; och många skola forska ivrigt [i Guds ord], och [den sanna, NW] kunskapen skall [som ett resultat därav] bliva stor.” (Daniel 12:4, Åkeson) I vers 10 (Åkeson) sägs det vidare om Guds tjänare: ”Många skola rena sig och två sig vita och luttra sig, men de ogudaktiga skola handla ogudaktigt, och inga ogudaktiga skola förstå; men de förståndiga skola förstå.” Skulle all denna upplysning komma på en gång? Om Guds tjänare vill vara bland de ”förståndiga”, krävs det då av dem att de har fullständig kunskap och förståelse i alla detaljer, så att de inte någonsin behöver göra några förändringar i sin syn på bland annat vissa lärofrågor? Dessa och andra frågor kommer vi att begrunda i följande artiklar.

Hur ljuset har ökat i vår tid

”De rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd.” — Ordspråksboken 4:18.

1. Vilka bevis har vi redan begrundat när det gäller frågan om huruvida Ordspråksboken 4:18 gått i uppfyllelse?

SKILDRINGEN i bibeln, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken, visar att ljuset som lyst på Jehovas tjänares stig verkligen vuxit i klarhet allteftersom tiden gått. (Ordspråksboken 4:18) På Jesu och hans apostlars tid kom man att förstå många av de profetior som behandlade Messias, vilket Matteus och andra evangelieskribenter har bekräftat. Och som ett resultat av att Guds ande utgöts vid pingsten och de ”goda nyheterna” bars ut till hedningarna ökade ljuset över Guds ord. — Apostlagärningarna 2:14—36; 10:34—43; 15:6—21.

2. a) Vad är förklaringen till att det blev en mörk period för dem som bekände sig följa Jesus Kristus? b) Vad spelar en stor roll, då vetet skall skiljas från ogräset vid skördetiden?

² Men efter apostlarnas död inträdde en mörk period som successivt uppslukade dem som bekände sig följa Jesus Kristus. ”Förtryckande vargar” tog överhanden. (Apostlagärningarna 20:29, 30) Det gick precis som Jesus hade förutsagt i en av sina liknelser. Han jämförde himmelriket med ”en man som sådde utmärkt säd i sin åker”. Sedan ”kom hans fiende och sådde över ogräs, in bland vetet”. Som ett resultat härav kom ogräset att dominera den världsvida religiösa åkern under många, många århundraden. Men när skördetiden är inne kommer ogräset att skiljas från vetet. Vi lever nu i denna skördetid, för ”skörden är en avslutning på en tingens ordning”. Lyckligtvis har en ”vete”-klass av sanna kristna församlats. Fakta visar att ljuset har ökat undan för undan på dessa kristnas stig, vilket spelar en stor roll när det gäller att skilja dem från det laglösa ”ogräset”, som till sist kommer att drabbas av tillintetgörelse. — Matteus 13:24—30, 36—43.a

Ljus över Jehova Gud och hans ord

3, 4. Vilka fakta om Skaparen, Jehova Gud, såg bibelforskarna tidigt?

³ I början av 1870-talet samlades en grupp uppriktiga, fördomsfria bibelforskare för att på ett objektivt sätt studera Guds ord. I stället för att låta kristenhetens trosbekännelser vägleda dem lät de den inspirerade Skriften göra det. Den vishet, logik, harmoni och kraft som ligger i bibelns budskap fick lysa in i deras hjärta. Detta budskap — och inte de ateistiska och evolutionistiska läror som då började framföras — övertygade dem om det grundläggande faktum att det verkligen existerar en intelligent Skapare. De kunde se att ”verkningar måste vara frambragte av tillräckliga orsaker” och att ”skapelsens omätlighet, dess symmetri, skönhet, ordning, harmoni och omväxling” bevisar att Gud är den store Formgivaren.b (Romarna 1:20) De fick också en klar uppfattning om Skaparens personlighet, att han har fyra framträdande, grundläggande egenskaper, nämligen oändlig vishet, gränslös makt, fullkomlig rättvisa och ojämförlig kärlek. — 5 Moseboken 32:4; Psalm 62:12; Ordspråksboken 2:6, 7; 1 Johannes 4:8.

⁴ Dessutom förstod de att Jehova är ”från evighet till evighet” och att hans namn är Jehova. (Psalm 83:19; 90:2) De kom också att inse att kristenhetens främsta lärosats — treenighetsläran — är både ologisk och oskriftenlig. Ljuset från bibelns sanning visade dem att Gud är ”en enda Jehova”, att Jesus är Guds Son (hans eget vittnesbörd slår fast att hans Fader är större än han) och att Guds heliga ande inte alls är den tredje personen i treenigheten, utan den kraft Gud använder för att ”få fram olika resultat”.c — Markus 12:29; Johannes 14:28; Apostlagärningarna 2:17, 18.

5. Vilken ståndpunkt intog dessa sanningsälskare till bibeln?

⁵ Med frimodighet och övertygelse predikade de att bibeln är Guds inspirerade ord och att det med tanke på Guds egenskaper är logiskt att förvänta att Skaparen skall ge människor en gudomlig uppenbarelse om vilken väg de skall vandra. De beskrev bibeln som ”civilisationens och frihetens fackla”. De sade också: ”Bibeln är den äldsta bok, som äger tillvaro: den har uthärdat trettio seklers stormar.” Vidare sade de: ”Alla andra böcker tillsammantagna ha varit oförmögna att skänka den suckande skapelsen den glädje, frid och välsignelse, som bibeln tillfört.”d Dessa uppriktiga forskare såg i bibelskribenternas osjälviska, självuppoffrande liv tydliga bevis på att deras motiv var rena. Sammanfattningsvis såg de att bibeln förnuftigt och harmoniskt talar om orsakerna till att det finns ondska, vad det finns för botemedel och vad slutresultaten kommer att bli; och de såg också att den tjänar till vägledning och styrka för Jehova Guds tjänare.

Jesus Kristus och Riket

6. Vilka sanningar om Jesus Kristus framstod klart för dessa bibelforskare?

⁶ Redan från början hade dessa uppriktiga bibelforskare, som de kallade sig, en klar förståelse av grundsanningarna om Jesus Kristus. De såg att han är Guds ”enfödde Son”, att han hade en föremänsklig tillvaro, att han gav sitt liv såsom en ”lösen för alla”, att han uppstod som en ande och for upp till himmelen som en ande och att han skulle återvända som en ande — den osynlige messianske konungen i Guds rike. De såg också att någonting som verkligen har betydelse i ämnet Kristi andra ankomst är frågorna: Varför, hur och när? — Johannes 3:16; 17:5; 1 Timoteus 2:5, 6; 1 Petrus 3:18.

7. Vad uppenbarades om Guds rike och dess välsignelser genom att ljuset ökade?

⁷ Att ljuset ständigt ökade medförde att dessa kristna såg hur betydelsefullt Jehovas rike är, att det är det enda botemedlet mot mänsklighetens ”sjukdomar”. Detta rike består av Jesus Kristus och hans 144.000 medförbundna, som är friköpta från människorna och skall regera tillsammans med honom som kungar och präster i 1.000 år. På grundval av Kristi lösenoffer uppväcker Konungen alla dem som är återlösta och ligger i minnesgravarna, och alla dessa har framtidsutsikten att få leva för evigt på en paradisisk jord. Således framhåller bibeln två olika slags hopp för dem bland människorna som vinner frälsning — ett himmelskt för den ”lilla hjord” som skall få ärva Riket och ett jordiskt för Jesu ”andra får”, som dels består av ”en stor skara” som får överleva jordens värsta ”vedermöda” och dels av många, många millioner människor som nu ligger i minnesgravarna och som då skall få komma fram igen för att få åtnjuta liv på den paradisiska jorden. — Lukas 12:32; Johannes 5:28, 29; 10:16; Uppenbarelseboken 7:9, 14; 14:1, 4; 20:6.

8. Vilken förståelse fick man av vad människans själ är och av i vilket tillstånd de döda befinner sig?

⁸ I det ökade ljuset blev det också uppenbart för dessa fördomsfria bibelforskare att kristenhetens läror om människosjälens natur och de dödas tillstånd inte alls stämmer, att de helt enkelt är falska läror! De såg klart och tydligt att Adam ”blev en levande själ”, när han skapades, och att han dog som en själ, helt enkelt upphörde att existera, när han återvände till jorden på grund av sin olydnad. Ja, han återvände till det stoft, varifrån han ursprungligen var tagen. I döden förekommer inget medvetet liv och ingen verksamhet. (1 Moseboken 2:7, NW; 3:19; Predikaren 9:5, 10) Den ”lön synden betalar ut är död”, inte evig pina. Ett brinnande helvete och en kvalfylld skärseld existerar bara i sinnet hos vilseledda religiösa människor. Det är på grund av att människor verkligen upphör att existera vid döden som en uppståndelse är nödvändig, och den är en förutsättning för att de skall kunna få nytta av Kristi offer. — Romarna 6:23.

Kristna skyldigheter

9. Vilken ståndpunkt intog dessa upplysta kristna med avseende på helighet?

⁹ Dessa kristna tog också allvarligt på vad bibeln säger om sann helighet. Detta bör inte förväxlas med låtsad fromhet eller skenhelighet. De såg att de måste leva efter sådana bibliska principer som: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad, ty Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare.” (Hebréerna 13:4) De insåg att de inte kunde se genom fingrarna med eller tolerera sådant som otukt, äktenskapsbrott och homosexualitet, ting som bibeln fördömer, och de ville därför inte ha människor som utövar sådana ting bland sig. (1 Korintierna 6:9, 10) Likaså insåg de att de måste vara laglydiga och betala tillbaka till ”kejsaren de ting som är kejsarens, men [därjämte] de som är Guds till Gud”. De insåg också att de måste vara ärliga mot andra människor och leva enligt den kristna normen: ”Alldeles som ni vill att människorna skall göra mot er, på samma sätt skall ni göra mot dem.” — Matteus 22:21; Lukas 6:31.

10. Vilken sanning insåg dessa kristna tidigt när det gäller de kristnas uppdrag?

¹⁰ Dessa bibelforskares främsta intresse var uppenbarligen att uppodla en Kristuslik personlighet. De såg också behovet av att vittna om Gud och Jesus. De insåg att alla kristna är skyldiga att sprida sanningens ljus till andra människor, eftersom de själva fått ta emot detta ljus. De insåg att det var nödvändigt att vara Guds tjänare och låta det ljus de fått lysa både genom ett gott kristet uppförande och genom det talade ordet. (Matteus 5:14—16) I själva verket gick följande kallelse ut ganska tidigt: ”Efterlyses: 1.000 predikare.” Det var en speciell appell till dem som inte hade familjeförpliktelser och som kunde ägna hälften eller mer av sin tid åt att sprida de ”goda nyheterna” med hjälp av det tryckta ordet.

11. Vilka steg måste man ta för att kunna bli en kristen Ordets förkunnare, och varför förkastades tanken på att det skulle finnas en prästklass och en lekmannaklass?

¹¹ För att man skall kunna bli en kristen Ordets förkunnare måste man tro på Guds ord, ångra sig och ändra sinne, omvända sig och utöva tro på Gud och på Jesus Kristus som mänsklighetens återlösare. Man måste som enskild individ ”viga” sitt liv åt Gud, göra hans vilja och bli döpt genom fullständig nedsänkning i vatten. (Apostlagärningarna 3:19; Matteus 28:19, 20) Eftersom alla dessa kristna var Ordets förkunnare, förkastade de tanken på att det skulle finnas en prästklass och en lekmannaklass bland dem. Men de såg också i Guds ord att man behövde förordna kvalificerade män som ”äldste” och ”biträdande tjänare”, för att de skulle ta hand om de behov som finns i varje församling. — Filipperna 1:1; 1 Timoteus 3:1—10, 12, 13.

12. Vilken sanning beträffande organisationer lärde de känna, och vad blev helt logiskt resultatet av detta?

¹² Allteftersom ljuset växte i klarhet, insåg de mer och mer betydelsen av att kungöra Jehovas namn och visa att hans rike är mänsklighetens enda hopp. De såg också att det bara finns två organisationer i universum och att alla människor tillhör antingen Guds organisation eller Satans — den senare består här på jorden av omfattande kommersiell, politisk och religiös verksamhet, medan Guds himmelska organisation av lojala andliga skapelser representeras här på jorden av hans organiserade vittnen. (Galaterna 4:26; 2 Korintierna 4:4) Fördenskull kan kristna inte engagera sig i politik eller blanda sig i stridigheter mellan olika nationer; de kan inte heller ta del i någon form av nationalistiska sedvänjor. Jehova Guds tjänare understöder och kämpar för hans rike, men utan att ta till köttsliga vapen. — Matteus 26:52; Johannes 15:19; 18:36; 2 Korintierna 10:4; Jakob 1:27; 4:4.

13. Vilken viktig fråga fick dessa bibelforskare upp ögonen för, något som medförde att de antog namnet ”Jehovas vittnen”, och varför var det ett så passande namn?

¹³ Så småningom kom dessa trogna Jehovas tjänare underfund med att hävdandet och rättfärdigandet av Jehovas namn är den stora stridsfråga människor nu står inför och att denna fråga är av långt större vikt och betydelse än till och med människors frälsning. Detta var sannerligen en fantastisk upplysning som gav ett klarare ljus än man någonsin tidigare haft över någonting annat. Denna viktiga sanning gjorde att skillnaden mellan den sanna och den falska kristna religionen syntes ännu tydligare. När dessa kristna väl såg denna betydelsefulla sanning, dröjde det inte länge förrän de såg att deras benämning (bibelforskarna) inte var tillräckligt särskiljande, även om den inte var felaktig. För det första insåg de att deras främsta uppdrag och uppsåt i livet inte var att enbart forska i bibeln — de skulle också vara vittnen för Jehova. Inte heller skilde namnet bibelforskare dem från alla de millioner människor som påstår att de studerar bibeln men som ändå håller fast vid falska trosbekännelser. Därför såg de med hjälp av Guds heliga andes upplysande kraft att det namn som med rätta passade in på dem, och endast på dem, fanns i Jesaja 43:10—12 (NW), nämligen ”Jehovas vittnen”. År 1931 hade de glädjen att anta detta namn.

Ljus över liknelser och profetior

14. Vilken förståelse fick man av frågan om judarnas återvändande, när ljuset ökade och riktades mot de profetior som handlar om denna sak?

¹⁴ Ända fram till denna tid var det många som trodde att judarnas återvändande till sitt hemland var en uppfyllelse av bibelns profetior. Men så förhåller det sig inte. Dessa vackra och uppmuntrande profetior om judarnas återvändande fick sin första uppfyllelse på 500-talet f.v.t., då judarna återvände från Babylon, och de får sin större uppfyllelse i vår tid och då på det andliga Israel. Vi ser bevis för att de gått i uppfyllelse i det andliga paradiset, i vilket det nutida ”Guds Israel” och dess lojala följeslagare befinner sig. — 2 Korintierna 12:4; Galaterna 6:16.

15, 16. Vilket ljus har man fått över två av Jesu liknelser?

¹⁵ Resultatet har också blivit att man fått en mera exakt förståelse av Jesu liknelser. Ett bra exempel på detta har vi i liknelsen om fåren och getterna som finns nedtecknad i Matteus 25:31—46. Under många år trodde man att denna liknelse skulle gå i uppfyllelse under Kristi 1.000-åriga regering. Men sedan såg Jehovas vittnen att den helt enkelt inte kunde gälla den tiden. Ett av många skäl var att Kristi ”bröder” inte skulle befinna sig här på jorden under hans tusenåriga regering och ännu mindre lida nöd på grund av sjukdom eller förföljelse. Därför måste den gå i uppfyllelse nu, då Jesus sitter på tronen i himmelen och församlar nationerna för att döma dem. Att det förhåller sig så bekräftas genom iakttagbara fakta i uppfyllelsen.

¹⁶ Likaså har ljus kommit över liknelsen om den rike mannen och Lasarus. Man såg att den rike mannen inte representerade den judiska nationen som helhet betraktad, utan de skrymtaktiga, rika religiösa ledarna på Jesu tid och deras motsvarighet i vår tid, det religiösa prästerskapet i kristenheten. — Lukas 16:19—31.

17. Vilken anmärkningsvärd förståelse av Uppenbarelseboken fick de?

¹⁷ Genom att ljuset har ökat har Jehovas tjänare också sett hur Uppenbarelseboken gått i uppfyllelse sedan ”Herrens dag” började, det vill säga sedan år 1914, och inte under hela den kristna församlingens historia — från apostlarnas tid och fram till vår tid — som man en gång trodde. (Uppenbarelseboken 1:10) De kom att inse att det som var tecknet på att ”Herrens dag” hade börjat var att ett krig bröt ut i himmelen, i vilket Mikael (den på tronen insatte Jesus Kristus) och hans änglar kastade ut Satan och hans änglar från himmelen. (Uppenbarelseboken 12:1—12) Jehovas folk gladde sig mycket åt att konstatera att deras verk för Riket hade förutsagts i särskilt kapitlen 2, 3, 6—11 i Uppenbarelseboken.

Teokratisk ordning

18. Vad blev man på det klara med när det gäller den teokratiska ordningen i den kristna församlingen, och hur omsattes denna kunskap i praktiken?

¹⁸ Vi skulle kunna ta fram många fler exempel på hur ljuset vuxit i klarhet i vår tid, men utrymmet tillåter bara att vi tar upp ett exempel till. Detta gäller ett tillvägagångssätt som följer teokratiska lagar eller är gudsstyrt. Under den senare delen av 1800-talet styrdes bibelforskarnas församlingar på ett demokratiskt sätt; de ville komma bort från ett autokratiskt prästvälde. Men år 1938 insåg de att denna demokratiska anordning inte hade sitt stöd i bibeln. Den var inte i överensstämmelse med teokratisk ordning, vilket innebär att styret går från Gud och nedåt i stället för från människan och uppåt. (Jesaja 60:1, 17—19) Därför har den ”trogne och omdömesgille slaven”e på senare år under den heliga andens ledning förordnat män i församlingarna till att tjäna som äldste och biträdande tjänare. (Apostlagärningarna 20:28) Dessa män måste ha de skriftenliga kvalifikationer som står omtalade i 1 Timoteus 3:1—13 och Titus 1:5—9.

19. Varför kunde man inte förvänta att man omedelbart skulle få fullständigt ljus över alla ting?

¹⁹ Allt det vi nu gått igenom visar sannerligen att Jehovas folks stig varit och är lik det klara ljus som växer och ständigt blir allt klarare. (Ordspråksboken 4:18) När de kom ut ur det djupa mörker som höljer ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde, kunde man inte förvänta att de omedelbart skulle urskilja allt och se det i sin rätta dager. (Uppenbarelseboken 17:5) Den uppenbarade sanningens strålglans kunde i stället ha haft en bländande och rentav förvirrande effekt på dem i andligt avseende. Detta kan jämföras med hur en person som kommer från ett totalt mörkt rum och går ut i starkt solsken reagerar. Det kommer att ta en stund innan den personens ögon ställt in sig så att han kan se i det skarpt lysande solljuset som han så plötsligt utsätts för.

20. a) Vilket vidsträckt område har den framåtskridande sanningens ljus täckt? b) Vilka frågor återstår att begrunda?

²⁰ Och som vi har sett täcker den framåtskridande sanningens ljus ett vidsträckt område. Inom det har man fått en klarare syn på förståelsen av olika lärofrågor, olika profetior, hur de kristna skall uppföra sig och vilket uppdrag de kristna har, vilken innebörd Jesu liknelser har, hur församlingsorganisationen skall fungera på rätt sätt och så vidare. Allt detta framstår nu riktigt klart. Men någon kanske frågar: Varför ser det ut som om de sanna kristnas stig inte alltid går rakt fram? Vad är förklaringen till detta? Svaren på dessa frågor finner läsaren i nästkommande artikel.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 19]

Jehovas nutida tjänare förstod tidigt att:

Jehova är den ende sanne Guden och att Jesus Kristus är hans enfödde Son.

Den heliga anden är Guds verksamma kraft.

Själen är dödlig och hoppet för de döda är en uppståndelse.

Kristus kommer att ha 144.000 medarvingar i himlarna, medan de övriga av de lydiga människorna kommer att få leva för evigt på en paradisisk jord.

Med tiden insåg de också:

Att Gud tillåtit det onda på grund av stridsfrågan om den universella suveräniteten.

Att profetiorna om judarnas återvändande gäller det andliga Israel.

Att uppfyllelsen av Uppenbarelseboken sker på ”Herrens dag”.

[Bild på sidan 18]

Förståelsen av Jehovas uppsåt, som har gjorts känd genom tidskriften Vakttornet, har blivit allt klarare med åren

De rättfärdigas stig framstår allt klarare

”När en som härskar över människosläktet är rättfärdig, ... då är det som morgonens ljus, när solen lyser fram.” — 2 Samuelsboken 23:3, 4, NW.

1. Vad kan vi förvänta med ledning av vad som sägs i 2 Samuelsboken 23:3, 4, och har detta skett i verkligheten?

DET ljus som lyst upp Jehovas tjänares stig har ständigt vuxit i klarhet ända fram i vår tid och i synnerhet sedan det betydelsefulla året 1914, då händelseutvecklingen här på jorden visade att ”världens rike har nu blivit vår Herres [Jehovas] och hans Smordes rike”. (Uppenbarelseboken 11:15) Ljuset från Guds ord har lyst lika starkt som solen gör ”en morgon utan moln”, vilket medfört att den stig som Jehovas tjänare måste vandra på blivit ännu starkare upplyst och därmed framstått ännu klarare. — 2 Samuelsboken 23:3, 4, NW.

2. Hur bör vi se på de tillrättalägganden som gjorts då och då i olika frågor?

² Men för somliga har det kanske verkat som om stigen inte alltid gått rakt fram. Ibland har de förklaringar som Jehovas synliga organisation gett visat att man gjort vissa tillrättalägganden och till synes gått tillbaka till de uppfattningar man tidigare hade. Men så har det i själva verket inte varit. Detta kan jämföras med vad man på sjömansspråk kallar ”att kryssa”. Genom att manövrera seglen på ett visst sätt kan sjömannen få båten att gå från höger till vänster, fram och tillbaka, men ändå hela tiden segla fram mot målet trots att han har vinden emot sig. Och detta mål som Jehovas tjänare har i sikte är Guds utlovade ”nya himlar och en ny jord”. — 2 Petrus 3:13.

3. Vad finns det för bevis för att Jehova fortsätter att välsigna sina vittnen?

³ Det råder inget tvivel om att Jehova Gud fortsätter att välsigna sina vittnens globala verksamhet, som leds av den ”trogne och omdömesgille slaven”. Detta kan man se av den frukt som frambringas. Vi kommer ihåg att Jesus sade: ”Likaså frambringar varje gott träd fin frukt.” Och sådana rättfärdiga frukter kan ses i internationell skala enbart hos ett enda folk i vår tid — hos det eniga, globala samhället av Jehovas vittnen. — Matteus 7:17.

4, 5. Vilket annat redskap, förutom sitt inspirerade ord, har Jehova Gud använt till vägledning för sitt folk?

⁴ Oberoende av var vi bor på jorden, fortsätter Jehovas ord att tjäna som ett ljus och en lykta på vår stig med avseende på hur vi skall handla och tro. (Psalm 119:105) Men Jehova Gud har också låtit sin synliga organisation, sin ”trogne och omdömesgille slav” som utgörs av med anden smorda kristna, hjälpa de kristna i alla nationer att på ett rätt sätt förstå och i sitt liv tillämpa vad som sägs i bibeln. Om vi inte håller oss tätt intill denna kanal som Gud använder, kommer vi inte att kunna gå framåt på livets väg, hur mycket vi än läser bibeln. — Jämför Apostlagärningarna 8:30—40.

⁵ Beträffande Guds kanal eller förbindelseled sade Jesus att den ”trogne och omdömesgille slaven” skulle förse alla hans efterföljare med andlig mat i rätt tid och att han skulle sätta denne ”slav” över alla sina tillhörigheter. (Matteus 24:45—47) Det är också värt att lägga märke till att aposteln Paulus i Efesierna 4:11—16 visar att den kristna församlingen inte bara behövde sådana inspirerade redskap som apostlar och profeter, utan även evangelieförkunnare, herdar och lärare till hjälp för de kristna att nå fram till enheten i tron och den exakta kunskapen om Guds Son och uppnå hel och full andlig mogenhet. — Se även 1 Korintierna 1:10; Filipperna 1:9—11.

6. Vilka faktorer har ibland varit orsak till att det varit nödvändigt att ta vissa uppfattningar under förnyat övervägande?

⁶ Denne ”trogne och omdömesgille slav”, som är förbunden med Jehovas vittnen, har verkligen blivit använd av Jehova Gud i syfte att vägleda, styrka och leda hans folk. Eftersom ljuset undan för undan vuxit i klarhet och eftersom det har gjorts misstag på grund av mänsklig ofullkomlighet och svaghet, är det sant att dessa kristna varit tvungna att vid vissa tillfällen ta vissa uppfattningar eller lärofrågor under förnyat övervägande. Men har inte detta lett till ett bättre resultat och varit till nytta för dem? Vi kan se på några exempel.

Lösenoffret och Jehovas namn

7. Varför och på grundval av vad lät bibelforskarna läran om återlösningen bli så framträdande?

⁷ År 1878 bröt Charles T. Russell, som senare kom att bli Sällskapet Vakttornets förste president, sina förbindelser med sin medredaktör för The Herald of the Morning, N. H. Barbour, på grund av att de hade delade meningar om lösenoffret. Barbour förkastade tron på att Jesu offer kunde ta bort synder. Under många år därefter betraktade bibelforskarna, som dessa Jehovas vittnen då kallade sig, lösenoffret som den viktigaste läran i bibeln. Och det råder inget tvivel om att Guds ord kraftigt framhåller att frälsningen är beroende av att man tror på Kristi lösenoffer. (Johannes 3:16; Apostlagärningarna 4:12; Hebréerna 5:9; Uppenbarelseboken 7:10) Jesu lösenoffer förebildades profetiskt genom Abrahams offrande av Isak och genom offren som var påbjudna i Mose lag. Det var också förutsagt av profeterna. Därför lade bibelforskarna stor vikt vid vad Jesus Kristus gjorde för mänskligheten. — Lukas 24:25—27, 44.

8. a) Vad såg man sedan vara betydligt viktigare? b) Vad ledde detta till, men hur blev det tillrättalagt några årtionden senare?

⁸ Men bibeln visar att det finns någonting som är betydligt viktigare än vår personliga frälsning. Det är den stora stridsfråga som bland annat gäller Jehovas universella suveränitet, som Satan ifrågasatte då han gjorde uppror i Eden. (1 Moseboken 3:15; 1 Korintierna 15:24,25; Uppenbarelseboken 11:15; 12:10) Den kräver att Jehovas namn blir hävdat och rättfärdigat. Ja, det genomgående temat i bibeln, från 1 Moseboken till Uppenbarelseboken, är det messianska riket, genom vilket detta ärorika Namn skall bli hävdat och rättfärdigat och upphöjt för all framtid! Omkring 75 gånger läser vi i bibeln Guds eget tillkännagivande: ”De skola förnimma, att jag är HERREN [Jehova].”a Hans vittnen kom så småningom också att inse att de kan vända sig till Jehova Gud i bön, under förutsättning att de använder sig av hans namn, och att ”var och en som anropar Jehovas namn skall bli frälst”. (Romarna 10:13; Joel 2:32; Sefanja 3:9) Under några år kom därför Jehovas namn och hävdandet och rättfärdigandet av det att bli så dominerande att kritiker anklagade vittnena för att inte tro på Jesus Kristus. Det var emellertid på sin höjd en fråga om alltför stark betoning. De som regelbundet läst Vakttornet under de senaste årtiondena vet mycket väl att Jehovas kristna vittnen verkligen gett tillbörligt erkännande åt Jesu roll i förverkligandet av Guds uppsåt. Jehovas profetiska ord riktar sannerligen uppmärksamheten på att Jesus är Guds främste förmedlare av frälsning. — Hebréerna 2:10; 12:2; Uppenbarelseboken 19:10.

9. Efter vilken princip går man när man gör vetenskapliga framsteg, en princip som tycks vara tillämplig även i detta fall?

⁹ När man rättar till sitt synsätt på detta sätt, kan man säga att man följer samma princip som det har sagts att vetenskapsmännen följer, då de gör verkliga framsteg. I korta ordalag går det till ungefär så här: Först har man ett förslag som man låter bli föremål för diskussion. Det erbjuder stora möjligheter till mera ljus eller praktisk tillämpning. Men så småningom märker man att det finns vissa svaga punkter i det. Då är det lätt att gå till ett förslag som tar upp den andra ytterligheten. Längre fram kommer man underfund med att den teorin eller positionen inte heller representerar hela sanningen, och därför konstaterar man att sanningen måste vara en kombination av de punkter i båda teorierna som är hållbara. Gång på gång är det enligt denna princip som Ordspråksboken 4:18 gått i uppfyllelse.b

Uppförandet och predikandet

10, 11. Vilka två positioner lade man stor vikt vid, den ena efter den andra, men hur gick det till sist?

¹⁰ Vi kan se på ett annat exempel som visar att förståelsen ökat med tiden: Under omkring 40 år lade bibelforskarna stor vikt vid att man skulle uppodla en god kristen personlighet, och de kallade detta uppodlande av den kristna personligheten för ”karaktärsdaning”. Att de lade så stor vikt vid just denna fråga berodde på att man inom kristenheten hade försummat den. Det är sant att de kristna också skulle bära ut vittnesbördet genom att tala med andra om Guds uppsåt, men detta var någonting som mer eller mindre kom i andra hand. Längre fram insåg Guds folk vikten av Jehovas namn och att de borde gå ut och vittna om hans namn och rike, och då lade man tonvikten vid detta med resultat att man ägnade mindre uppmärksamhet åt att uppodla en Kristuslik personlighet. Man menade att det främsta syftet med att Jesus kom hit till jorden var att han skulle vittna, och därför menade man att predikandet går före allting annat. Det blev nödvändigt att finna ett jämviktsläge mellan dessa båda positioner. — Romarna 10:10; Galaterna 5:22, 23.

¹¹ Så småningom uppnådde man denna jämvikt. De kristna behövde både uppodla Guds andes frukter och oförskräckt och troget vittna om Jehova. Båda dessa krav är viktiga. Vi kan inte försumma det ena och bara ägna oss åt det andra. Aposteln Paulus sade: ”Ve mig, om jag inte förkunnade de goda nyheterna!” Men han sade också: ”Jag är hårdhänt mot min kropp och leder den som en slav, för att jag, sedan jag har predikat för andra, inte själv på ett eller annat sätt skall bli underkänd.” — 1 Korintierna 9:16, 27.

Att underordna sig de ”överordnade myndigheterna”

12, 13. a) Vilken syn hade man först på den ”överhet” som omtalas i Romarna 13:1? b) Till vilken annan ytterlighet ledde detta, men vilka gagneliga verkningar medförde detta ståndpunktstagande?

¹² Att man nådde fram till en rätt förståelse av Romarna 13:1—7 ger ytterligare ett exempel på hur man ”navigerade” sig fram till dess man nått en rätt syn. Redan tidigt hade bibelforskarna en rätt syn på hur uttrycket ”överhet” eller ”överordnade myndigheter” skulle förstås. De förstod att det syftade på styresmännen i den här världen. (Jämför 1917 års svenska översättning med Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna.) Med denna förståelse som grundval drog de den slutsatsen att en kristen, om han i krigstid blev inkallad, skulle vara tvungen att tjäna i krigsmakten, bära uniform och gå ut i krig. Men samtidigt tillät man att han kunde välja att skjuta i luften i stället för att skjuta ihjäl sin medmänniska, om han ställdes inför den situationen.

¹³ Men det framstod helt klart att aposteln Paulus inte kunde anbefalla ett sådant handlingssätt. Följande fråga uppstod då: Kan det i stället vara så att ”överheten” åsyftar Jehova Gud och Jesus Kristus? Under en tid hade Guds folk sedan denna uppfattning. Och under de svåra åren under andra världskriget gav denna uppfattning dem åtminstone styrka till att ”lyda Gud såsom härskare mer än människor”, och över hela världen visade de då på ett förunderligt sätt att de oförskräckt vågade inta en kristen neutral ståndpunkt. (Apostlagärningarna 5:28, 29) Det har aldrig ifrågasatts att de kristna först och främst måste visa den suveräne Herren, Jehova, och hans messianske konung, Jesus Kristus, undersåtlig tro och lydnad. Men kan dessa samtidigt vara de ”överordnade myndigheter”, till vilka vi måste betala skatt och tull och åt vilka vi måste ge ära? — Romarna 13:7.

14. Hur kom frågan om att vara underdånig de styrande myndigheterna i världen till sist att betraktas, när man såg den i sin rätta dager?

¹⁴ År 1962 ledde Jehova lyckligtvis sitt folk så att det förstod principen om relativ underdånighet. Man insåg att de överlämnade kristna måste lyda de världsliga styresmännen som de ”överordnade myndigheterna” och med glädje erkänna dessa som ”Guds tjänare” som verkar till de kristnas nytta. (Romarna 13:4) Men vad händer om dessa ”myndigheter” uppmanar dem att bryta Guds lagar? Fram till denna punkt har de kristna lytt uppmaningen i Romarna 13:1: ”Varje själ må underordna sig de överordnade myndigheterna.” Men denna befallning begränsas av Jesu ord i Matteus 22:21: ”Betala då tillbaka till kejsaren de ting som är kejsarens, men de som är Guds till Gud.” Närhelst ”kejsaren” uppmanar de kristna att göra någonting som går emot Guds vilja, måste de alltså sätta Jehovas lag framför ”kejsarens”. Detta är tvärtemot hur man i allmänhet handlar inom kristenheten. Många så kallade kristna har inga som helst samvetsbetänkligheter mot att bryta Guds lagar när kejsaren så kräver. En patriot uttryckte rentav saken på följande sätt: ”Vårt land! ... må det alltid ha rätten på sin sida; men vårt land kommer först, oavsett om det har rätt eller orätt.” Men så tänker inte Jehovas kristna vittnen! När de blir befallda att gå emot Guds vilja, säger de som Jesu apostlar: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor.” — Apostlagärningarna 5:29.

Vilka är Ordets förkunnare?

15, 16. a) Vilka hade man under många år förstått vara Guds tjänare eller Ordets förkunnare? b) Vilken annan syn på saken antog man, och varför det? c) Men vilka svaga punkter fanns i detta nya synsätt?

¹⁵ För att ta ytterligare ett exempel på hur ljuset vuxit i klarhet kan vi nämna frågan om man kan säga att alla sanna, överlämnade kristna är Ordets förkunnare, oavsett ålder eller kön. Under många år ansåg Jehovas vittnen att alla som ändrade sinne, omvände sig, utövade tro på Gud och Kristus, överlämnade sig åt Jehova för att göra hans vilja som den uppenbarats genom Kristus och blev döpta i själva verket var Ordets förkunnare. Men så kom somliga med invändningar. Det var ofta så att de styrande inte riktigt kunde förstå detta ställningstagande. Det framhölls också att många språk inte har ett likvärdigt uttryck för den engelska termen ”minister” och att denna term därför inte borde användas i religiös betydelse av dem som har den i sitt språk. Det framhölls också att det knappast kan räcka med att man blir döpt för att bli en ordinerad Ordets förkunnare. Men var dessa argument tillräckligt starka för att begränsa beteckningen ”Ordets förkunnare” (engelska: minister) till enbart dem som förordnats till att inneha ämbeten i församlingen, till de äldste och ”diakonerna” eller de biträdande tjänarna?

¹⁶ Faktum är att lagarna i allmänhet ger varje religiös organisation rätt att bestämma vad som gör någon inom deras organisation till en Ordets förkunnare. Att andra inte riktigt kan förstå deras ställningstagande eller godta det har inte med saken att göra. Det har heller ingen betydelse att många språk inte har ett likvärdigt uttryck för den engelska termen ”minister”. Detta bör inte hindra dem som har denna term i sitt språk — dem som talar engelska, italienska, spanska eller något annat språk, i vilket denna term finns — från att använda den, om det tjänar ett gott syfte.

17, 18. Vilka kan verkligen kallas ”Ordets förkunnare”, och hur bör de betrakta sitt tjänsteuppdrag?

¹⁷ Den engelska termen ”minister” (tjänare eller Ordets förkunnare) är mycket bra, för den syftar på en särskild kategori ”tjänare”, sådana som har ett upphöjt, speciellt tjänsteuppdrag. Var och en som, oavsett ålder och kön, är i stånd att visa att han eller hon har god förståelse av Guds vilja och uppsåt för mänskligheten och som har format sitt liv i överensstämmelse med bibelns principer, och som dessutom har överlämnat sig och blivit döpt för att fullgöra Jesu befallning i Matteus 28:19, 20, är sannerligen en Guds tjänare eller Ordets förkunnare. I själva verket kan man säga att en sådan person är mer kvalificerad att vara en talesman för Gud än någon av dem som har gått igenom olika teologiska seminarier men ändå inte förstår Guds uppsåt och kanske inte heller format sitt liv i överensstämmelse med Guds rättfärdiga normer och krav. De som i verkligheten tjänar Gud kan säga som aposteln Paulus gjorde: Jag ”förhärligar ... min tjänst”. — Romarna 11:13.

¹⁸ Det måste kraftigt betonas att termen Ordets förkunnare (minister) inte är en titel, utan en beskrivning av vad någon är eller sysslar med. (Jämför Matteus 20:28.) Det räcker inte med att man tar de steg som gör en kvalificerad för att bli döpt som en Jehova Guds tjänare. Man måste göra sin tjänst, sin ”heliga tjänst” för Jehova Gud, till sin främsta målsättning i livet. Annars kan man — oavsett hur mycket tid man tack vare sina omständigheter, som man kanhända inte råder över, förmår ägna åt sin tjänsteutövning — inte med rätta benämna sig som en Ordets förkunnare eller av andra betraktas som en sådan Guds tjänare. — Romarna 12:1; 2 Timoteus 4:5.

19. a) Vad har denna utveckling av hur man skall förstå olika ting resulterat i, men hur blir de som är lojala välsignade? b) Vilken anordning har Jehova gjort för att få den andliga maten utdelad, och varför bör vi alltid välja att göra bruk av den?

¹⁹ Denna utveckling av hur man skall förstå olika ting, som inneburit att man så att säga ”kryssat sig fram”, har ofta tjänat det syftet att den prövat lojaliteten hos dem som slutit sig till den ”trogne och omdömesgille slaven”. Men man har ständigt gjort framsteg hänemot en fullständigare förståelse av de ”goda nyheterna” och av allt som hör samman med dem. De som har hållit sig tätt intill Guds organisation har fått erfara att frågor och olika ting som varit svåra att förstå alltid klargjorts efter en tid. Och så hjärtevärmande och tillfredsställande vägen visar sig vara att vandra på, när ljuset ökar och lyser allt klarare! Det är som Petrus sade, när några av lärjungarna tog anstöt av det som Jesus undervisade om: ”Herre, vem skall vi gå bort till? Du har uttalanden om evigt liv.” (Johannes 6:68) Herren Jesus Kristus har fortfarande dessa ”uttalanden”, och han delar ut dem genom den enda organisation, ”den trogne och omdömesgille slaven”, som han använder i vår tid här på jorden. Den är, som Jesus beskrev, lik ett ”gott träd” som frambringar ”fin frukt”. (Matteus 7:17) Det enda vi har att välja emellan är att ansluta oss till denna organisation eller till Satans politiska ”vilddjur” och ”det stora Babylon”, den falska religionens världsvälde. (Uppenbarelseboken 13:1; 17:5) Inte finns det väl någon överlämnad kristen som skulle vilja återvända till de senare? — 2 Petrus 2:22; Johannes 14:6.

20. a) Varför kan vi nu vara säkrare än någonsin tidigare i fråga om det ljus som lyser fram? b) Vilken lycklig framtid väntar alla dem som väljer att vandra på den stig som blir allt starkare och klarare upplyst?

²⁰ Ja, det är verkligen sant att ”ljus har lyst fram för den rättfärdige”. (Psalm 97:11, NW) Ordspråksboken 4:18 har gått i uppfyllelse, och ”de rättfärdigas stig” är lik ett ljus som lyser klarare än någonsin tidigare. Om det någon gång görs ett tillrättaläggande, resulterar det undantagslöst i en bättre position. Ingen förbättring har varit förgäves. De upplysningar som Jehovas folk haft glädjen att få, nu när Kristus regerar som konung, är ”som morgonens ljus, när solen lyser fram”. (2 Samuelsboken 23:3, 4, NW; Matteus 25:31) Alla de som lojalt tjänar tillsammans med den ”trogne och omdömesgille slavens” organisation, det synliga medel varigenom Jehova meddelar sig, kan sannerligen känna sig gynnade! De har gjort ett vist val, för deras stig leder till ett dyrbart mål, nämligen evigt liv i den nya tingens ordning som Jehova håller på att skapa. — Jesaja 65:17, 18; 66:22.