Var stor nog att erkänna ett fel

”VI FELAR alla många gånger. Om någon inte felar i ord, är denne en fullkomlig man, i stånd till att också tygla hela sin kropp.” Så skrev en kristen i ledande ställning i Jerusalem för mer än nitton hundra år sedan. Och kan man på något vis bestrida hans ord? Naturligtvis inte! — Jak. 3:2, NW.

Men fastän vi alla begår fel, hur svårt är det inte att erkänna att man begått ett sådant! Det går vår stolthet för när. När man blir anklagad för att ha begått ett fel, är man benägen att önska rättfärdiga sig, komma med undanflykter, lägga skulden på andra eller förneka att man begått felet. Det krävs storsinthet för att erkänna ett fel, ta skulden på sig, erkänna att man förgått sig eller visat dåligt omdöme.

Ibland har ungdomar ett giltigt klagomål mot sin far i detta avseende. Så sade till exempel några ungdomar en gång så här: ”Vi tycker om pappa; det gör vi visst det. Men när vi har olika mening, så erkänner han aldrig, aldrig, att han haft orätt eller begått något fel. Men vi begår ju alla fel, då och då.”

Denne pappa kan ha menat att han för att bibehålla sin auktoritet aldrig skulle kunna erkänna ett fel eller att han tagit miste. Vad han än kan ha menat, så var hans attityd inte ägnad att befrämja meddelsamhet och endräkt inom familjen. I stället för att stärka sin auktoritet förringade han den genom denna oförståndiga hållning, så att hans barn fick en sämre uppfattning om honom. Om han erkänt att han ibland hade haft orätt, skulle han ha bevisat sig vara stor nog att ta på sig skulden för misstag och fel.

Att vägra att erkänna att man begått ett fel är likvärdigt med att påstå att man är ofelbar. Överhuvudena för världens största religiösa organisation har i ett hundra år påstått att de var ofelbara, att de inte begick något misstag — eller att någon tidigare påve någonsin gjort detta — när de talat på ämbetets vägnar i frågor angående lära och moral. Men fler och fler röster har höjts inom denna samma religiösa organisation och ifrågasatt detta påståendes riktighet. Så framhöll den romersk-katolske biskopen F. Simons i Indore i Indien:

”När kyrkan, även om det sker i god tro, går utanför det apostoliska vittnesbördet om Kristus, så har den ingen rätt att förvänta att den kan förkunna sådana tillagda synpunkter med ofelbar visshet. Apostlarna själva brukade, när de krävde att bli trodda, hänvisa till bevis, till vad de hade hört och sett. ... Inte heller finns det något gudomligt löfte eller någon försäkran om att kyrkan erhållit någon sådan förmåga, i kraft varav den kan äga förvissning om Kristus oberoende av det apostoliska vittnesbördets trovärdiga innehåll. Så snart den lämnar den fasta grundval som lagts av apostlarna, är den underkastad den okunnighet och de villfarelser som tillhör dess egen tid, vilket enligt vad erfarenheten har visat gäller även dess insikt i skrifterna.

Kravet på ofelbarhet vållar trovärdigheten hos kyrkans auktoritet i lärofrågor oberäknelig skada. Det begränsar otillbörligt dess förmåga att ta emot nya bevis och gör den till offer för och förkämpe för flydda tiders villfarelser.” — Commonweal, 25 september 1970, sid. 480, 481.

I slående kontrast till påvarnas inställning står den som Jehovas kristna vittnen intagit. De erkänner redoboget att de begått misstag i fråga om lära och gudsdyrkan. De firade således till en tid gemensamt med kristenheten det man kallar julen, till dess de lärde känna dennas hedniska ursprung. Och vidare, eftersom Romarna 13:1 hade fått den felaktiga tolkningen att världens regeringar skulle ägnas obetingad lydnad, tydde vittnena ”överheten”, som nämndes där, till att avse Jehova Gud och Jesus Kristus. En noggrannare granskning av sammanhanget till Romarna 13:1 uppenbarade emellertid att detta ställe verkligen avser denna världens politiska styresmän och regeringar. Men när detta skriftställe jämfördes med andra, såsom Apostlagärningarna 5:29, där det heter: ”Vi måste lyda Gud såsom härskare mer än människor” (NW), insåg man att den underdånighet som omtalas i Romarna 13:1 måste vara relativ underdånighet, inte obetingad sådan. Det vill säga, de kristna skall vara denna världens regeringar underdåniga, så länge dessa inte begär att de kristna skall handla tvärtemot Guds lagar. När dessa regeringar gör det, då måste den kristne lyda den högre lagen. — Apg. 4:19, 20.

Gör detta erkännande av att de misstagit sig att de kan stämplas som falska profeter? Inte alls, ty falska profeter erkänner aldrig att de tagit fel. Ja, i själva verket omtalar Apostlagärningarna mer än ett exempel på att den första tidens kristna tog miste i fråga om vad de trodde på och behövde få rättelse, men de omtalas med godkännande i Guds ord. Allt detta stämmer med den bibliska principen att ”de rättfärdigas stig är lik gryningens ljus, som växer i klarhet, till dess dagen når sin höjd”. — Ords. 4:18.

Med sådana exempel för ögonen, varför skall det då vara så svårt för individer att erkänna att man begår misstag? Ingen människa vet allting; vi håller alla på med att lära. Tid efter annan begår vi fel, gör misstag, på grund av otillräcklig kunskap. Det kan också hända att vi begår misstag därför att våra känslor övermannar oss; vi kan ha låtit någon fördom eller sårad fåfänga förmå oss att reagera, utan att först bruka vår tankeförmåga till att betänka följderna av våra ord eller handlingar. — Ords. 5:1, 2.

Att vara villig att erkänna ett fel eller misstag är den rätta kursen, ty det skänker ett gott samvete. Den avhåller oss från att vara i försvarsställning eller söka rättfärdiga vårt fel genom att säga: ”Ingen är ju fullkomlig.”

Att vara stor nog att kunna erkänna ett fel är också det förståndiga handlingssättet. Att vi erkänner att vi gjort ett misstag eller begått ett fel bidrar till ett bättre förhållande till andra, det må vara medarbetare eller våra överordnade eller underordnade — det vill säga i organisatoriskt avseende. Detta insågs också av de tidigare omtalade barnen, som klagade över att deras pappa inte kunde erkänna ett fel. Och att vi erkänner att vi begått ett fel kommer att inskärpa detta i vårt sinne, så att vi blir mindre utsatta för att upprepa det felet — om inte för annat så på grund av den förödmjukelse det medförde.

Var alltså ”stor”. Var stor nog att erkänna ett fel, ett misstag. Var villig att säga: ”Ja, det är sant. Jag begick ett fel, och det är jag ledsen för.” Försök sedan allvarligt att inte upprepa det.